Ståndskall, dåligt skytte och ångest
Måndagen vigdes såklart åt jakt, och vilken jakt det blev.
En jakt som började så bra och slutade så dåligt...
En jakt som började så bra och slutade så dåligt...
Jag släppte uppe vid pass 19 norr om basvägen i Sutterviken. Första två timmarna förflöt utan att någt särskilt hände, Nittro hade ett bra sök och var iväg på ett parlängre svängar, varav en tror jag han skickade iväg älg bakåt.
Men vid 09.47 hade jag passerat över landsvägen ner mot Näkten, och då kom också upptaget. Han tog upp snett bakom mig så jag skyndade mig tillbaka upp på landsvägen för att inte lägga vind på skallet. Det verkade stå stabilt på upptagsplatsen och när han skällt en halvtimme började jag smyga på.
En timme efter upptaget hade jag 30 meter in till skallet, men kunde inte se någon älg, ungplanteringen där det stod är så förbaskade tät. Men plötsligt jagar älgen hunden och jag får syn på den - ett huvud med ljusbruna skinande horn mellan träden. Pulsen som redan var hög gick upp lite till!
Jag smög och kröp inpå för att komma närmare. Medan jag sitter på huk och kikar på oxen jagar plötsligt en annan älg hunden, det var uppenbarligen en ko med också som jag inte sett trots att jag nu satt bara 10-15 meter från skallet.
Tyvärr kom inget läge och när jag suttit på skallet i runt en timme provade jag att stöta det lite för att få det att flytta sig lite. Det var på tok för trångt att skjuta där det stod och jag behövde få älgarna att flytta sig.
Stöten lyckades och ståndskallet flyttade sig ca 300 meter rakt söderut. Just den riktningen var ju inte optimal, eftersom det blev bakom mig...
Men älgarna stannade, Nittro började skälla igen och jag gick upp till landsvägen igen för att snabbt kunna ta omtag. Älgarna stod nu ca 100 meter från Näkten, och där nere är det lite öppnare än det tidigare hygget det stod på. Så hoppet fanns om att det nu skulle bli läge för skott.
När jag kom inpå ståndet igen så stod det precis i kanten mellan rishygget och det öppnare hygget, men mer inne på det risiga.
Jag sitter i kanten och har inte sett älgarna trots att jag återigen bara är ca 20 meter från dem. Men när kon jagar hunden kommer hon ut på det öppnare området, tätt följd av en kalv. Jag tänker: "Jaha, nu har oxen smugit undan..." Men för min del kunde jag lika gärna skjuta kalven med tanke på det jobb som hunden presterat. Tyvärr stod älgarna lite omlott så jag hade inget läge. Plötsligt börjar det dock röras om i buskarna och ut kliver oxen. Nu ser jag honom i hela sin storlek, en riktigt fin älg. Tretton taggar på kronan och en stor kropp, helt klart en mäktig älg!
Men älgarna stod så tätt att jag int hade läge varken på kalven eller oxen, och såsmåningom gick de åter in i det risiga hygget. Skräp!
Jag överträffar alla mina tidigare kryp- och smygprestationer och kommer till slut fram till ett läge på oxen, dryg fyra timmar efter de första skallen. Jag skjuter...
Helvetessatansfansröv vad skitdåligt skytte! Är det enda rätta som kan beskriva det jag presterade då...
Jag kände allt för väl igen de där håren jag hittade... Långa, ljusa. Rygg/puckelhår.
Igen hade jag skjutit för högt! Jag begriper det inte. På älgbanan när jag övar sitter skotten i princip aldrig för högt, men så fort jag ska skjuta på något levande så sitter de nästan alltid för högt. Jag hatar det.
Det är för jävligt dåligt, det är allt jag har att säga om mitt skytte!
För läget var inte dåligt, jag hade hela oxens bog ren, inga kvistar i vägen eller nåt.
Fan.
I alla fall. Efter skottet drar älgarna iväg norrut, över landsvägen och upp mot Igeltjärnsvägen. Nittro höll i i över 1,5 kilometer innan han släppte och kom tillbaka. Jag trodde ju fortfarande att jag trots allt hade träffat älgen rätt - Nittro fick söka av området runt skottplatsen, ner mot sjön och runt ikring. Men någon älg hittade vi ju inte...
Vid det här laget hade jag redan djup ångest och hade ringt hem pappa från jobbet och han skulle komma med Vicke och spårningsutrustning.
De kom och vi spårade, Vicke tog an spåren bra (som alltid) och spårade precis spår-i-spår med vart Nittro hade hållt i älgarna efter skottet. Vi bröt spårningen där älgarna tagit över vägen, ca 700 meter från skottplatsen. Inget blod eller annat av intresse hittades på den sträckan.
För säkerhetsskull gick pappa ner och spårade av närmast sjön så att inte älgen skulle lagt sig uti där, det var ju lite stökigt med tanke på att det hade varit tre älgar på ståndskallet. Vicke tog då an ett annat spår, men det gick senare ihop med de tidgare spåret.
Klockan var nu sent, närmare klockan sex. Så vi bört och bestämde att jag skulle dit och fortsätta spårningen dage efter.
Igår så tig jag då åter upp spårningen vid landsvägen, Vicke spårade som en klocka ca 1 kilometer till, och där började han vinddra så mycket, plus att jag hittade tre legor där (helt blodlösa alla tre) att jag tänkte det var bästa att avbryta och släppa på Nittro. Gick ner till bilen, åkte runt och släppte sedan på Nittro. Han drog direkt norrut och tog upp vid östra sidan av Stensjön men det stod bara några minuter innan det bar iväg runt halva sjön. Det gick undan i gångstånd, men till sist drog älgarna iväg bort och Nittro bröt och kom tillbaka efter ca 2 kilometer. Jag fortsatte en sväng till sedan, men vovve hittade inga fler älgar.
Älgen var vid det här laget helt friskförklarad både av mig, pappa och jaktledaren som jag konfererat med. Men det känns ju ändå SKIT! Jag skäms för att jag skjuter så dåligt i skogen. Men nu har jag lovat att nästa älg ska jag skjuta med stöd, annars blir det inget.
För att undanröja alla tvivel gjorde jag och pappa ett släpp i området idag också, men Nittro hittade ingenting, så nu får jag nog släppa det här. Och gravera in en ny bild i huvudet, nästa gång ska jag lyckas!
Efter släppet imorse så åkte vi till Skåltjärnberget och släppte där för att få gå på något nytt, älgarna sprang fort och stod inte alls, men troligen skickade han ut ett par älgar mot Kronan på slutet.
Imorgon är det Vickes tur att springa i skogen, även om han fått spåra i två dagar (vilket han älskar mest på jorden att göra) så är det dags för ett släpp.
Men älgarna stannade, Nittro började skälla igen och jag gick upp till landsvägen igen för att snabbt kunna ta omtag. Älgarna stod nu ca 100 meter från Näkten, och där nere är det lite öppnare än det tidigare hygget det stod på. Så hoppet fanns om att det nu skulle bli läge för skott.
När jag kom inpå ståndet igen så stod det precis i kanten mellan rishygget och det öppnare hygget, men mer inne på det risiga.
Jag sitter i kanten och har inte sett älgarna trots att jag återigen bara är ca 20 meter från dem. Men när kon jagar hunden kommer hon ut på det öppnare området, tätt följd av en kalv. Jag tänker: "Jaha, nu har oxen smugit undan..." Men för min del kunde jag lika gärna skjuta kalven med tanke på det jobb som hunden presterat. Tyvärr stod älgarna lite omlott så jag hade inget läge. Plötsligt börjar det dock röras om i buskarna och ut kliver oxen. Nu ser jag honom i hela sin storlek, en riktigt fin älg. Tretton taggar på kronan och en stor kropp, helt klart en mäktig älg!
Men älgarna stod så tätt att jag int hade läge varken på kalven eller oxen, och såsmåningom gick de åter in i det risiga hygget. Skräp!
Jag överträffar alla mina tidigare kryp- och smygprestationer och kommer till slut fram till ett läge på oxen, dryg fyra timmar efter de första skallen. Jag skjuter...
Helvetessatansfansröv vad skitdåligt skytte! Är det enda rätta som kan beskriva det jag presterade då...
Jag kände allt för väl igen de där håren jag hittade... Långa, ljusa. Rygg/puckelhår.
Igen hade jag skjutit för högt! Jag begriper det inte. På älgbanan när jag övar sitter skotten i princip aldrig för högt, men så fort jag ska skjuta på något levande så sitter de nästan alltid för högt. Jag hatar det.
Det är för jävligt dåligt, det är allt jag har att säga om mitt skytte!
För läget var inte dåligt, jag hade hela oxens bog ren, inga kvistar i vägen eller nåt.
Fan.
I alla fall. Efter skottet drar älgarna iväg norrut, över landsvägen och upp mot Igeltjärnsvägen. Nittro höll i i över 1,5 kilometer innan han släppte och kom tillbaka. Jag trodde ju fortfarande att jag trots allt hade träffat älgen rätt - Nittro fick söka av området runt skottplatsen, ner mot sjön och runt ikring. Men någon älg hittade vi ju inte...
Vid det här laget hade jag redan djup ångest och hade ringt hem pappa från jobbet och han skulle komma med Vicke och spårningsutrustning.
De kom och vi spårade, Vicke tog an spåren bra (som alltid) och spårade precis spår-i-spår med vart Nittro hade hållt i älgarna efter skottet. Vi bröt spårningen där älgarna tagit över vägen, ca 700 meter från skottplatsen. Inget blod eller annat av intresse hittades på den sträckan.
För säkerhetsskull gick pappa ner och spårade av närmast sjön så att inte älgen skulle lagt sig uti där, det var ju lite stökigt med tanke på att det hade varit tre älgar på ståndskallet. Vicke tog då an ett annat spår, men det gick senare ihop med de tidgare spåret.
Klockan var nu sent, närmare klockan sex. Så vi bört och bestämde att jag skulle dit och fortsätta spårningen dage efter.
Igår så tig jag då åter upp spårningen vid landsvägen, Vicke spårade som en klocka ca 1 kilometer till, och där började han vinddra så mycket, plus att jag hittade tre legor där (helt blodlösa alla tre) att jag tänkte det var bästa att avbryta och släppa på Nittro. Gick ner till bilen, åkte runt och släppte sedan på Nittro. Han drog direkt norrut och tog upp vid östra sidan av Stensjön men det stod bara några minuter innan det bar iväg runt halva sjön. Det gick undan i gångstånd, men till sist drog älgarna iväg bort och Nittro bröt och kom tillbaka efter ca 2 kilometer. Jag fortsatte en sväng till sedan, men vovve hittade inga fler älgar.
Älgen var vid det här laget helt friskförklarad både av mig, pappa och jaktledaren som jag konfererat med. Men det känns ju ändå SKIT! Jag skäms för att jag skjuter så dåligt i skogen. Men nu har jag lovat att nästa älg ska jag skjuta med stöd, annars blir det inget.
För att undanröja alla tvivel gjorde jag och pappa ett släpp i området idag också, men Nittro hittade ingenting, så nu får jag nog släppa det här. Och gravera in en ny bild i huvudet, nästa gång ska jag lyckas!
Efter släppet imorse så åkte vi till Skåltjärnberget och släppte där för att få gå på något nytt, älgarna sprang fort och stod inte alls, men troligen skickade han ut ett par älgar mot Kronan på slutet.
Nittro och jag pustar ut efter dagens jakt
Imorgon är det Vickes tur att springa i skogen, även om han fått spåra i två dagar (vilket han älskar mest på jorden att göra) så är det dags för ett släpp.
På eftermiddagen är det meningen att Kitos ska få lufta sig. Erik var ut med honom idag också, de hade sett fyra älgar men Kitos hade inte sagt något på dem så då sköt inte brorsan.
Tänk lägre, det är min senaste mentala bild.
Skäms, Emma!
Bilder från slutet av septemberjakten
Pappa på pass 9 i Skåltjärnberget och en kalv han sköt.
Zeb, vovven som skickade ut älgarna hos pappa
Pappa tar ur kalv
Pappa, Lars N och Sebbe lastar oxe som Lars skjutit
På slakteriet
Pappa och jag lyssnar på ståndskall
Lördag 22/9
Lördagens jakt inledde jag med att låna Kitos och gå en vända själv uppe i Gruvberget. Det var första gången jag gick själv med honom i år.
Han springer fort denna jycke, det kan man ju inte dementera iaf!
I alla fall, med tanke på hans än så länge nästintill obefintliga sök, så smög jag försiktigt och tystare än allt ur bilen och släppte vovve och började smyga fram över hygget jag var tvungen att passera innan jag nådde in i själva Storslättberget.
Jag ser att Kitos plötsligt börjar bete sig lite underligt, han blir en deci högre och studs-smyger framåt. Jag smyger fram några steg och ser att längst bort på hygget, ca 200 meter bort står det en ensam älg och betar.
Kitos hade ingen vind av den eftersom den låg snett från oss. Samtidgt hade inte älgen vind av oss heller. Åh, så spännande!
Kitso blev dock lite förvirrad av den luktfria varelsen och satte sig på betryggande hundra meter från älgen och man kunde riktigt se hur han funderade på vad han skulle göra med det där stora grå!
Älgen fick till sist nys på oss och klev iväg bort från oss. Sjukt roligt att få kika på en älg ett tag iaf!
Förmiddagen fortskred utan några större äventyr, eller ja, hittade en björnskit men det var ju ingen björn kvar så det var ju inte alltför spännande.
De andra i laget hade inte fått tag i någon älg på morgonen, förutom Nicke som skjutit en ko. Vi omorganiserade oss och passade ut för Skåltjärnberget, Anders skulle gå med sitt nyförvärv - en hällefors/gråhundskorsning.
Och genast blev det drag på skogen!
Jag satt på pass 23, pappa på grannpasset. Och kort efter att Anders släppt hunden kom han ut med ett tvåkalvskoekipage rakt på pappa som sköt en av kalvarna.
När han pratar med Anders visar det sig att han ungefär exakt samtidigt också skjutit en kalv vid Långtjärnstranden.
För att effektivisera så åkte jag och pappa upp med hunden till Anders när de repsektive skyttarna tagit ur sina fällda vilt.
Jag var tillbaka på passet strax efter.
Zeb, Anders hund, får ett hetsigt upptag uppe i Skåltjärnberget och strax därpå smäller det. Anders sköt en kalv till! Woopwoop!
Vi avbröt jakten där med tre älgar i backen. När jag och pappa når slakteriet för att hämta dragaren nås vi av beskedet att Lars, som gått själv med sin karelare Birk på eftermiddagen, också skjutit en älg,
Så totalt blev det fem älgar denna dag.
Bilder finns från dagen, men jag sitter vid en dator där jag inte lagt in dem, så de får bli en annan dag.
Imorrn kommer historien om Nittro och när han drog en "all-nighter".
Söndag 16/9
Så var vår första jaktveckas sista jaktdag kommen. Som alltid skulle Bröttjärnberget jagas och jag satt på pass 21 i Getingmyrdalen. Pappa gick södra delen av området och Anders den norra.
Första timmen var mycket lugn, pappa meddelade på radion att Nittro visst jagat grävling ett tag. Tokstollehunden!
Men sedan vid 08.41 kom upptaget och sedan fick jag lyssna till världens bästa musik i en och en halv timme. Tänk så fort tiden går när man får ett ljuvligt hundskall att lyssna till! Han hade tagit upp nere i konserveringen mot Älgsjöns södra ände, och det hördes - det ekade som tusan över sjön och rullade sedan in i dalen där jag satt. Ibland gick det inte urskilja skallen utan allt var bara som en ekande dov ringning genom myrdraget.
Pappa fick se älgarna som hastigast, det var en tvåkalvko, men det gick för snabbt för att han skulle kunna skjuta. Sen rörde sig skallet sakta men säkert ut mot hygget vid pass 12, där Håkan satt. Jag tror nog att det var det mest spännande han upplevt på långe. Älgarna passerade på ca 100 meter i en av skjutgatorna men han fick inget läge på kalvarna. Nittro fortsatte att ösa på och det stannade i skogtussen bakom pass 12, mot Norvägen. Pappa lyckades inte gå på som han ville, det fanns flera passare att ta hänsyn till, och till sist gick ståndskallet loss när det passerade över Håkans spår plus att det kom två motorcyklar längs vägen. Jäle oflyt hele tiin!
På eftermiddagen/kvällen blev det styckning!
Vi hade en hel älg och en halv kalv att stycka, vojne vad min kropp var trött sen!
Pappan skär i älgen
Nittro fick ett mumsigt ben
Mums mums
Röriga hjärna!
Phu, nu har jag jagat 11 dagar i streck och det börjar kännas. Vilken dag hände vad? Vad skrev jag om sist? Jag upptäckte just att jag knappt minns vad som hände igår, nu när jag väl ska skriva om det. Jag ska göra mitt bästa att komma ihåg i alla fall.
Oxen som Tommy sköt på torsdagen 13/9
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Fredag 14/9
Vi skulle alltså jaga i Älgsjöhyggena, Anders och Micke gick med sina hundar och jag satt på pass 14 vid Rasvillflon. De allsmäktigt rådande väderspåarna hade talat om att denna dag skulle det minsann regna! Jag föreredde mig väl med både byxholkar och regnponcho på passet. Och visst började det regna, men något skyfall var det inte frågan om, och efter ungefär en timme så upphörde det strilande regnet, och dagen var bara grå istället.
Anders hund fick tag i älg som drog bort mot Bröttjärnberget och när det visade sig att han skulle bli tvungen att hämta den lille rackaren med bilen och sen ta omtag så kände jag att det var dags att göra upp en eld. Sagt och gjort, det blev förstås en urtjusig tjärvedsbrasa som värmde mig de kommande timmarna!
Plötsligt så börjar visst Mickes hund att skälla, för han meddelar på radion att han hör skall i luten ner mot Lillnorn. Spännande! Jag hörde några skall då och då, men satt egentligen på fel sida om bergen för att höra något alls.
Tack och lov fick Micke också avsluta på ståndskall den här gången, duktiga fina Boss visar vart skåpet ska stå! Grattis Micke och Bossen!
Boss, förstås!
Det var en liten oxe som han skjutit och när detta var klart så var det dags att bryta jakten i den här traken.
På eftermiddagen var det så dags för Team Andersson igen, d v s jag och min käre bror tog varsin hund upp till Skåltjärnberget. Denna dag var det Vicke som blev min följeslagare. Vi delade området på lången och jag gick in från norra kanten på Långtjärna, iförd min allra bästa ståndskallssmygarfleecejacka (dagens ord). Det var så mycket älgspår och färsk skit inne i lutena på tjärna att jag knappt kunde gå utan att snubbla, vovve däremot han verkade ha glömt bort hur man jagade älg. Det var först efter en timme som han äntligen drog iväg. Och då gick det söderut mot Långtjärnänn och pass 12, men strax innan så vinklade det av mot Långflon och när hunden hade ca 300 meter kvar till bortre änden av flon så smäller det på pass 7. Elof sköt en oxe!
Jag vill gärna tro att det var Vicke som kom med älgen, då pass 7 ligger uppe åt det håll han var på väg. Men vad vet man? Efter skottet gått vände Vicke tillbaka och tog bakspåren tillbaka ner till mig.
Under tillbakagången börjar ett stilla regn falla och samtidigt smäller det två skott borta på pass 1, Fettja. Regnet ökar.
Hunden kommer tillbaka, men Lennart hittar inget efter sin kalv i Fettja. Det beslutas att jag ska knalla dit med Vicke och se om vi hittar något.
Då kommer störtskuren! Fleece är inte vattentätt på något enda sätt.
Jag går med hög hastighet till bilen, byter jacka och inser att spårlinan ligger i Eriks bil. Rumpa! Regnet vräker ner lite våldsammare.
Pappa kommer ner med den till mig och båda vi går ner till Lennart med Vicke. För att ta oss dit måste vi gå över bäcken. Där är det mycket vatten men vi lyckades ta oss över på en liten smal damm.
På skottplatsen hittar vi nada, men regnskuren borde ju rimligen ha sköljt bort det blod och hår som skulle kunna ha funnits.
Vi sätter Vicke på det spår efter älgarna som vi lyckas hitta i vattnet, de stod i ett blött doss ner mot bäcken, bara tuvor och vatten så det var otroligt svårt att hitta ens spåren efter älgarna.
Vicke spårar, som vanligt, som en klocka. Vi hittar inget blod på vägen och efter ca 700 meter vinddrar han hårt och vi tycker vi hör något som går iväg. Snabbt beslutar vi oss för att släppa hunden och chansa. Vovve drar iväg. Regnet vräker ner.
Tyvärr tycks älgarna gå undan snabbt och hunden bryter när de når en blöt myr ett antal hundra meter bort.
Med tanke på den allt mer minskande antalet ljusa timmar på dygnet beslutar vi att jaga av område den eventuellt skadade kalven befinner sig i kommande idag, alltså idag.
Jag var totalt genomblöt när jag kom hem. Den enda kroppsdel som var torr var min vänstra fot. Är det det man kallar halvbra kängor?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Lördag 15/9
Så var det då dags att ta upp jakten på den där kalven igen. Jag, pappa, Erik och Nittro var laget som skulle se till att det skedde.
Jag satte mig på pass 10 i Svarttjärnriset och pappa längs Kronlinjen. Erik och Nittro skulle gå in över bäcken mot Fettja och spåra av backarna närmast passet igen. De hittade inget av intresse, och såsmåningom släpptes Nittro lös. Vinden var bra för ändamålet.
Han fick tag i någonting som han höll i över en mil innan han släppte, en frisk älg skulle mig veterligen inte kuta så långt med det trycket på sig. När han avbröt letade han sig tillbaka till Erik som tog omtag och återigen fick hunden tag i älg och gjorde en närstan lika lång resa till.
Summasummarum kom vi fram till att älgen med största sannolikhet var helt oskadd.
De övriga i laget hade jagat i områden 23, Brann, men hade inte fått tag i något.
Eftermiddagen innebar att vi skulle jaga i Dösjöbränna. Pappa gick med Vicke och Erik gick faktiskt med Kitos i området, jag satt på områdets jävaste pass, nr 23 längs basvägen i Sutterviken. Vicke skickade ut en pinntjur nere i Mota och sen så skickade han även ut en till i liknande modell mellan mig och grannpasset. Jag såg öronen och huvudet på älgen som hastigast, inget skottläge där inte!
Jag såg även en räv som var på väg till vommen från Tommys oxe (se inlägget om torsdagen). Mer spännande än så blev det inte för mig.
Kitos däremot skällde älg i flera omgångar för första gången i sitt liv. Erik hade nästan läge på en liten tjur i en av skallfrekvenserna, men det var en rotvälta i vägen. Attans!
Kul ändå att han skällt!
Imorrn jagar vi i Bröttjärnberget, pappa går med Nittro och Anders går med sin jämte.
Fortsättning följer...
Nr 14
Onsdag 12/9
Morgonen bestod av ett "nytt" område. Vi jagade hela långa vägen från Sandnäslinjen och upp till Norvägen, jag satt på pass 12, även känt som Whiskypasset. Passets namn är en intressant historia som involverar en fejkat skadskjuten älg, Håkan, ett älghorn och en kopp whisky. Den kan jag ta någon gång när det är torka på jaktsidan.
Klockan 05.53 satte jag mig till rätta i passet. Förskräckligt vad obekvämt det var! Endast 4 minuter senare så hör jag en smäll i fjärran, det visar sig att det är Anders på citat "det värdelösa pass 1" slut citat som skjutit en kviga.
Grattis!
Resten av passet hände inget av intresse förrän Anders ännu en gång skjuter på pass 1. Den här gången en ko som Mickes hund Boss kom med.
Dubbelgrattis!
När jag kom tillbaka till slakteriet fick jag det tragiska beskedet att min älskade farmor gått bort på morgonen. Tårarna rann, men jag bestämde att det jag nu ville var att stanna kvar i skogen med mina älskade hundar.
Eftermiddagen innebar att jag och min bror skulle gå med varsin hund i Bröttjärnberget. Jag tog Nittro och gick in från Igeltjärnsvägskorset, mellan pass 6 och 15. Erik skulle gå från Älgsjöns södra ände med Vicke.
Jag hann gå ca 200 meter från bilen innan jag hör att det kommer älg genom skogen, bråttom bråttom! Och paniken när jag plötsligt inte får in ett skott i loppet... Ahrg! (Jag går aldrig med skott i loppet, säkerheten framförallt!)
Älgen hörde mig och vinklade rakt söderut, det gick undan ända upp till stickarn som går in i Älgsjöberget, där tvärvände det och följde stranden på Stornöttjärna upp mot pass 6. Där satt min vän Jerk.
Han såg älgen när hon passerade över vägen, ett ensamt hondjur. Nittro släppte henne norr om Lillnöttjärn och letade sig sedan tillbaka mot mig. Jag fortsatte framåt mot Älgsjöbergsstickarn och när jag väl nådde den hade Nittro gjort några fler sökturer, men jag var rätt less och ofokuserad så jag satte mig på en sten och funderade en stund medan jycke var borta. Jag ropar på Sören, jaktledarn, på radion för att rapportera mina förehavanden, men ser samtidigt att hunden beter sig underligt på pejlen. Jag förstår att nu, nu kommer det älg!
Jag ser kon komma genom gallringen från där jag kom, inga kalvar vad jag kan se. Hon stannar i vägkanten och jag kliver fram några steg för att få bättre läge. I samma stund som hon klivit över vägen och ner i nästa dike så skjuter jag.
Min fjortonde älg i ordningen
Börjar ta ur
Det blev ju inte på ståndskall, men det blev i alla fall en älg i slakteriet.
Hela dagen kändes underlig, skulle man skratta eller gråta?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Torsdag 13/9
En ny dag med nya möjligheter. Pappa väckte mig vid strax före fyra, och det börjar kännas att jag bara vilat från jakten en dag sen förra måndagen. Pjhu!
Norknularna skulle i alla fall jagas av, jag satt på pass 24 i södra änden på den södra Storstensjön. Pappa gick med Nittro, Anders gick med sin jämte och Erik gick på ett eget område med Kitos.
Morgonen resulterade i en liten oxe som Nicke sköt nere på pass 17, brevid Piprörmyra. Grattis, grattis!
Eftermiddagen ägnades åt jakt på båda sidorna om basvägen i Suttervika. Jag satt på pass 20 i basvägen, det närmast landsvägen. Blött och trött var det!
Men så small ett skott! Ka-blam!
Tommy sköt en oxe på pass 23, tre pass ifrån mig. Tjo, grattis!
Alldeles innan vi bröt så sköt Simon en ko nere på Åkepasset också. Grattis, igen!
Imorrn väntar Älgsjöhyggena, jag sitter på pass 14 vid Rasvillflon, pappa på pass 10 mellan Älgsjön och Långtjärna och Erik ska sitta på pass 19 i Getingmyrdalen.
Tisdag 11/9
Så var det då dags, den här dagen skulle jag få sitta på det beryktade pass 10 i Svarttjärnriset. Jag utrustade mig med extra ammunition, skosulor med värme och en lätt packning - dvs jag bortrationaliserade en av tre jackor. Det var ju trots allt nära 15 grader varmt.
Var på pass klockan 05.52, efter att ha vadat fram i passets alla tomhylsor (okej, nu kanske jag hittar på) och skickat Lars T vidare till pass 4. Det hände sedan absolut ingenting, tills det plötsligt smäller nere på pass 24 i andra änden av trakten. BO hade skjutit på en liten oxe, men vid närmare undersökning hittade han inte igen älgen. Medan de som satt på södra kanten fick börja posta om och få dit Vicke för spårning så avvaktade vi andra.
Micke meddelade på radion att hans hund befann sig utanför trakten, bakom mig, kanske med älg. Jag satt på helspänn och väntade på storoxen...
Så ser jag den, längst bort på myren ca 200 meter bort kommer älgen.
En pinntjur.
Haha!
Haha!
Den knallade utan större hets över myren, jag vinkade åt den och sa att han fick klara sig den här gången. Mickes hund Boss kom 3-5 minuter efter. Och efter ytterligare 4 minuter smäller det ett skott uppe i berget framför mig.
Utsikt söderut från pass 10, ca 200 meter bort kom oxen
Det visar sig att oxen inte alls fick klara sig utan Micke klippte till på den när den kom tjavandes genom skogen. Grattis till Micke, som också fyllde 50 år i söndags. Dubbelgrattis liksom!
Hur gick de för de andra då?
Ja, efter att Vicke spårat den 3-4 kilometer konstaterades att den var frisk. De hittade inget blod, hår eller annat av intresse.
På väg att hämta älg
Skytten Micke med Boss och en blundande Lars T
Nicke gick själv i ett egetområde med unghunden och lyckades skjuta en kalv på gångstånd för honom. Så totalt blev det två älgar idag.
Och jag fick släpa tillbaka min extraammunition till bilen... Bästa passet på skogen? Jag säger BAH!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Utsikten jag tog kort på igår
Vitmossahällar (och som den biolog jag är måste jag påpeka att det inte är vitmossa utan renlav)
Också från igår
Måndag 10/9
Dagen till ära skulle jag gå med Nittro i Norknularna, andra hundförare var Elaine. Pappa satt på pass 9 vid norra Storåksjöänden, Erik gick själv med Kitos och Jerk, min klasskamrat, satt nere i Selet, pass 8.
Jag släppte vovve klockan 06.00 i grangallringen norr om storhygget vid Stensjöberget. De första skallen kom redan vid 06.15, men jag tror inte det var något för han kom tillbaka på en gång. Vi gick vidare mot vitmossahällan på nordöstra sidan på berget. Däruppifrån har man en fantastisk utsikt (som jag tog kort på men som jag inte lagt in i datorn än). Hunden var ute på sök så jag avvaktade en stund. På pejlen såg jag att han befann sig i den skogtuss som var lämnad på andra sidan ett nyare hygge, det var också därifrån som det sedan kom ut en kviga i hög fart, Nittro låg rätt tätt efter. Hon tog ut på Butjärnvägen och satte högsta fart norrut, efter några hundra meter vek hon upp i en ungskog och där skällde Nittro lite på henne, men sedan tog hon långa benet före och smet förmodligen ut någonstans längs norra kanten.
Jag passerade över hygget och vidare mot Matberget när hunden plötsligt började bete sig lite underligt, eller ja... Han befann sig väldigt länge på samma ställe utan att säga något. Inget han brukar göra!
Jag gick såsmåningom dit för att kolla vad han hade för sig och då visade det sig att han låg och tuggade på några hudrester. Vid en närmare visitation visade det sig att det var rester av vad jag tror var en älgkalv, alternativt ett rådjur. Det var en mängd hud/pälsslamsor som låg sprida i hyggeskanten. Förmodligen var det rester från ett björnslaget djur. Spännande!
När han gick därifrån begav vi oss upp i Matberget, men där hände inget av värde. Därefter vek vi ner mot Selet för att få med biten därinne. Därinne hittade Nittro en ren (en raketren, för SATAN så snabb den var!) och då blev jag tvungen att bryta för han hängde på den hela vägen tillbaka till Norvägen. Jag gjorde en snabb språngmarsch och fick tag i honom där.
För övrigt sköt pappa en kalv nere på sitt pass. Grattis lilla pappan!
Eftermiddagen vigdes åt område 6, Dösjöbränna. Pappa gick med Vicke och Nicke gick med sin Arro. Vicke hade ta i älg men vägrade skälla på dem... Ibland blir jag inte klok på denna hund!
Nåväl, ingen älg sköts och nu är vi hemmavid igen. Imorrn väntar Svarttjärnriset igen, jag har fått områdets bästa pass, nummer 10, så imorrn är det bäst att ta med massor av ammo!
Pappa ska gå med Vicke och Micke med sin jämte.
Jaktdagar
Fredag 7/9
Jag följde med pappan på en tur i område 17, Norknularna. Vi släppte nere vid gamla pass 11 längs Norvägen och gick sedan uppåt stickaren mot storhygget på Stensjöberget. Första sträckan är inte så intessant, hygget är ENORMT och tar ett tag att passera, men står det älg där brukar det kunna bli lite fart. Någon älg fanns dock inte där denna dag, så vid änden av vägen vek vi av in på Haldo Hansson-stigen. Nittro sökte riktigt bra och plötsligt kom han fram till oss, jätteivrig och pep. Vi blev förstås brydda och tittade på varandra och sa samtidigt "Jamen, ta dom då!". Då stack han ut på hygget mot stickarn där pass 1 och 22 finns. Jag och pappa gick ut i hyggeskantan och sattes oss ner för en fika medan hunden drog iväg. Efter ett tag hör vi lite knak och eventuellt ett älglock, på pejlen visar det att hunden har varit på väg mot oss, men tvärvinklat precis innan vår spår, troligen älg han hade med sig. Han släppte efter ca 20 minuter och kom tillbaka till där vi satt.
Vi gick sedan vidare förbi Kyrkskiftet och ner mot svensktallgallringen närmast Holmtjärnkojan. Hunden var borta, men medan vi står där hör vi hur det knakar framför oss, och det är tydligt att det kommer en älg. En minut senare kommer det en liten pinntjur med ena hornet fejat och springer på tio meter ifrån oss. (Och jag förträngde att jag hade kameran med mig, annars hade jag bjudit på en bild.) Hunden låg ca en minut efter.
Det här bar iväg runt oss, sen mot Holmtjärnberget och så runt det, sen blev det stopp nästan uppe på högsta på berget, men det stod bara en kort stund sedan drog det iväg och vovve kom såsmåningom tillbaka.
Nittro kommer tillbaka efter sista rejset
Efter det börjar vi röra oss mot stickaren som går in vid Haldo Hansson-portalen, men hunden drar iväg och får förmodligen tag i älg vid saltstenen vid Storstensjön för han gör en redig tur på nära en kilometer. Tyvärr blev det aldrig stopp och han kom tillbaka efter ca en halvtimme.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Lördag 8/9
Dags för den riktiga uppstarten av älgjakten!
Vi samlades halv sex på skolan i Dödre för att dra pass och bestämma hundförare. Det blev Erik med Nittro och Elaine med sin tik som skulle gå i Svarttjärnriset. Själv skulle jag sitta på pass 23 mot Kronlinjen. Där har jag suttit förr, och då såg jag två älgar där, det är ett riktigt trevligt pass!
För att göra en lång historia kort så hände det inte så mycket alls, ingen älg blev det skjuten men jag fick se en liten pinntjur som passerade förbi mig i flygande fläng allra längs bort i änden på myren där jag satt, det var aldrig skottläge på den raketälgen!
Såt nummer 2 blev Bröttjärnberget och där skulle jag gå med Vicke och Nicke skulle gå med sin gamla kämpe Arro.Vovve och jag gick södra biten och gick därför in stigen längs hårdbacken som man brukar gå till passen i Getingmyrdalen, mycket vindfällen var det kan jag säga! Stigen var som en smärre hinderbana även för sådana vältränade och smidiga brudar som jag. Haha!
Nåväl, hunden drog iväg två resor mot pass 12 och 14 längs Norvägen och Tord som satt på 12 sa senare att han hört älglock och lite skall där, så Vicke hade skickat ut något mellan de två passen.
Jag passerade över högsta på stigen och vek ner mot en grankultur, hunden sökte på men det verkade vara tomt på älg. Såsmåningom kom vi ut på Älgsjöstickarn (som inte ska blandas ihop med det flertalet Älgsjövägar vi har) och jag bestämde mig för att ta en annorlunda väg upp på Bröttjärnberget för att få med mig hela berget. Jag gick rätt över hygget och upp på nästan brantaste partiet i bergets sydöstra ände, det är riktigt mystisk urskogsliknande miljö där. Mitt drag var smart, Vicke fick tag i älg som drog iväg upp på Älgsjöberget och sen ner mot norra änden av Bröttjärna, men vid bäcken släppte Vicke, han var då ungefär en kilometer bort. Det tog ett tag för honom att komma tillbaka men när han gjorde så, då bröt vi.
Vi gick alltså tomma första jaktdagen med laget
Något som inte var tomt var våra magar efter den årliga middagen i Nordammen på kvällen, men det är en helt annan historia.
Något som inte var tomt var våra magar efter den årliga middagen i Nordammen på kvällen, men det är en helt annan historia.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Söndag 9/9
Under gårdagskvällen bestämdes att vi skulle jaga Älgsjöhyggena och pappa gick med Nittro och Elaine med sin tik. Jag satt på pass 21 i Getingmyrdalen, passet är flyttat sen ifjol och står (återigen) på ett riktigt trevligt ställe. Någon älg fick jag inte se, men när området var färdigjagat hade Simon skjutit tre älgar på pass 6 bakom Dammen. Woopwoop!
Han hade skjutit en liten kalv vid sjutiden på morgonen och sen sköts älg två och tre fälldes efter efter att Nittros ståndskall (han skällde ca 20 minuter) gått loss och gått över Kilåa. Jackpot kan man säga!
Anders och Tommy kör Vimek
Tommy hjälper till att styra ombord en ko på dragaren, Sebastian övervakar
Tommy, Sebastian och Lars T lastar kalv
Anders styr Vimek medan grabbarna i bakgrunden drar fram kalv nummer två
Pappa och finaste Nittro
Ekipage med älgar
På väg tillbaka till bilden. Den vilde skytten Simon i mitten, flankerad av pappa och Nittro samt Sebastian
Under dagen föll även en kalv för en kula från Nickes gevär, han gick själv med sin unghund.
Innan vi var klara med dessa fyra älgar så var klockan över 15 och vi beslutade att inte jaga mer idag. Så nu är jag hemma och väntar på min klasskamrat Jerk som ska komma och gästjaga i tre dagar hos oss.
Jaktpremiär
ÄNTLIGEN
Måndag 3/9
Dagen till ära, älgjaktspremiär och allt, hoppade jag upp ur sängen vid halv fem snåret och begav mig ut med den lilla grå, Vicke, i skogen.
Vid tavlan på skolan i Dödre (ni vet, den där vi skriver upp vilka områden vi jagar på för att inte krocka med varandra när många är ute) hade någon stulit pennan till tavlan. Tjuvar och banditer!
Jag fixade en lapp och sen var jag uppskriven på område 10, Skåltjärnberget. Vicke släpptes lös exakt klockan 06.00, han gjorde sina behov och sen drog han iväg.
Det gick rakt ut på Arroflon, myren där Arro har sin sista vila, och rätt på saltstenen som finns vid västra sidan myren. Jag hade tagit mig ca 200 meter och Vicke befann sig snabbt en kilometer bort. Helt klart hade han fått älgdoft i nosen!
Plötsligt snodde han om och kom bakåt, tog in på nystickarn ner från självaste Skåltjärnberget, ut på Skåltjärnvägen och mot Långtjärna. Full fart!
I korset vid Långtjärna snurrade han runt ett tag innan han vek ner mot Älgsjöbäcken, lurvade runt där ett tag och plötsligt kom de första trevande skallen. Han skällde inte alls bra, sin vana trogen så här i början på säsongen...
Det stod ca 3 minuter innan det bar iväg. Älgarna gick rakt över pass 25 vid Skåltjärna och sedan vidare norrut. Det gick och gick och gick. Och jag tog mig fram till nämnda pass 25. Här avvaktade jag, men såg på pejlen att hunden var på väg tillbaka, Grett, tänkte jag, då väntar jag här! Jo, tjena.
Vicke har ibland den egenheten att han står stilla vid älgarna länge innan han skäller på dem. Det jag trodde innebar att han vänt och var påväg tillbaka var egentligen älgarna som snott runt och till sist stannade hela konkarongen ca 400 meter bort, och Vicke var hos det rackarns älgarna i 20 minuter utan att säga ett ord! Mummelmummel... Att det fortfarande var älg kunde jag konstatera senare när jag passerade över spåren efter ekipaget med älg och hund.
Hur som, hunden höll tyst, jag blev less, det drog iväg. Norrut. Det stannade så småningom ut mot Trättmyra, men hunden höll fortfarande tyst. Jag smög ändå närmare för att, ja, jag vet inte, skälla själv kanske?
Plötsligt, efter att älg och hund skuttat över Stensjöbäcken så skällde han i alla fall igen. Lite mindre hackigt än på morgonen, men långt ifrån önskvärd intensitet. Blev tyvärr också bara en kort sekvens innan älgarna drog igen och när de kom ut på Igeltjärnvägen släppte Vicke och kom tillbaka. Och när han kom tillbaka var det andra gången jag såg honom på de 3,5 timmar den här resan tog, första gången var ju när jag släppte honom.
Det var den dagen!
Solsken
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tisdag 4/9
Ny dag och nya äventyr! Dagen var vigd till Nittro och jag hade kvällen innan skrivit upp mig på område 5 och 8, alltså Svarttjärnriset och Lillnöttjärnberget.
Det blåset en sydlig vind så jag bestämde mig för att gå in från vägkorset vid pass 5, sydöst om Storstensjön. Släppte hunden 06.25 (ooops, sovmorgon) och började gå uppför berget norr om Lillstensjön. När jag tagit mig ca 200 meter avvaktar jag lite eftersom jycken hade försvunnit. Plötsligt hör jag något tungt som klev upp på vägen nedanför mig och vid 06.50 kom de första skallen rullande, enligt pejlen stog älg och hund då mellan 50-100 meter från bilen, på vägen!
Det vek av vägen och gick mot Storstensjön och ställde sig nere i sjökanten. Jag tänkte: Detta går aldrig väl! Älgarna måste ju ha varit störda av bilen sen innan, plus att det hade gått norrut förbi bilen och i vind för mig...
Det stod ca 12 minuter där nere vid sjökanten innan den gav sig av längre norrut, men plötsligt vände det igen, tillbaka mot pass 5 och bilen. Det blev stopp i skjutgatan mot pass 5 och stod där ca 5 minuter innan det åter gick loss och gav sig söderut. Runt 1 kilometer senare släppte Nittro och kom tillbaka.
Vi knallade på och han sökte mycket bra, men i skall-väg hände inget mer av värde denna dag.
Även om det inte blev något vettigt ståndskall så är jag nöjd med dagen. Han höll ett lagomt högt tempo, bra sök, lät bli att springa vägar, hade trevlig kontakt och kändes riktigt fin idag.
Det märks att han fått några släpp i kroppen, farten han höll idag bådar gott.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vi börjar egentligen inte jakten förrän på lördag, men som hundförare så får vi jaga bäst vi vill även denna vecka. Imorrn hade jag dock tänkt vila från jakten och satsa på en ridtur med Marie istället. Nya tag på torsdag!
Bäverjakt
Igår var jag och pappa och hälsade på i jaktstugan efter middagen och sen for vi och kikade efter bäver. Vi såg till sist förmodligen två olika bävrar, men fick inget läge på nån av dem. Men vi lokaliserade deras matplats, så idag skulle jag ta nya tag!
Vid halv åtta var jag på plats på mitt pass, i snöstorm och nollgradigt. Efter drygt 45 minuter såg jag bävern komma simmande längs land och jag smög av mig handskarna och vippade upp kikarskyddet. Bävern simmade fram till en stock och började gnaga loss en kvist. Här hade jag inget läge på den, men de är fascinerande djur och det var intressant att kika på den medan den jobbade med att få loss maten.
Tyvärr så simmade den inte upp på samma ställe som igår när den väl fick loss kvisten utan simmade längre till vänster, och jag såg bara övre delen av ryggen på den.
Jag väntade tålmodigt, men när den hämtade nästa kvist så smög jag mig framåt och konstaterade att jag skulle kunna få läge om jag smög snett framåt mot ett par träd som stod uppe på en liten förhöjning. Jag nådde träden, samtidigt som bävern flyttade sig mot land och klättrade upp på matplatsen. Läget var så uppenbart!
La upp geväret, osäkrade och pang! så hade jag skjutit min allra första bäver!
En liten fjolårsbäver
I sommar blir det tio år sen jag tog jägareexamen, jag hoppas det inte dröjer tio år till tills jag skjuter nästa bäver! Som minne har jag tänkt försöka mig på att koka skallen och göra den till trofé. Tyvärr blev skinnet inte så mycket att ta rätt på, med kort håll och älgammo så blev det mycket hål i den lilla bävern.
Jag återkommer i bäverkokningsprojektet framöver!
(Tack kära pappa som skickade med bäverhuggkroken, annars hade hämtningen av bävern blivit en blöt historia då den satt en dryg meter ut i vattnet på en björkstock.)
Vid halv åtta var jag på plats på mitt pass, i snöstorm och nollgradigt. Efter drygt 45 minuter såg jag bävern komma simmande längs land och jag smög av mig handskarna och vippade upp kikarskyddet. Bävern simmade fram till en stock och började gnaga loss en kvist. Här hade jag inget läge på den, men de är fascinerande djur och det var intressant att kika på den medan den jobbade med att få loss maten.
Tyvärr så simmade den inte upp på samma ställe som igår när den väl fick loss kvisten utan simmade längre till vänster, och jag såg bara övre delen av ryggen på den.
Jag väntade tålmodigt, men när den hämtade nästa kvist så smög jag mig framåt och konstaterade att jag skulle kunna få läge om jag smög snett framåt mot ett par träd som stod uppe på en liten förhöjning. Jag nådde träden, samtidigt som bävern flyttade sig mot land och klättrade upp på matplatsen. Läget var så uppenbart!
La upp geväret, osäkrade och pang! så hade jag skjutit min allra första bäver!
En liten fjolårsbäver
I sommar blir det tio år sen jag tog jägareexamen, jag hoppas det inte dröjer tio år till tills jag skjuter nästa bäver! Som minne har jag tänkt försöka mig på att koka skallen och göra den till trofé. Tyvärr blev skinnet inte så mycket att ta rätt på, med kort håll och älgammo så blev det mycket hål i den lilla bävern.
Jag återkommer i bäverkokningsprojektet framöver!
(Tack kära pappa som skickade med bäverhuggkroken, annars hade hämtningen av bävern blivit en blöt historia då den satt en dryg meter ut i vattnet på en björkstock.)
Höst
Hösten är för kort, och jag hatar att inte kunna jaga så mycket som jag skulle vilja.
Less.
Less.
Gaaah!
Vet ni hur frustrerande det är att inte kunna åka hem och jaga de helger jag vill jaga? Det är helt galet jobbigt.
Mina rapporter om jakt sträcker sig därför inte längre än telefonsamtal jag fått från pappa och brorsan.
Förra helgen sköt Erik en kalv för Nittro igen, och igår stod han 100 meter in på grannmarken och skällde i sex timmar. I slutet av gårdagens ståndskall släppte de även in Kitos på ståndskallet, hundarna skällde tillsammans en stund men sedan gick det loss, vilket inte var mer än bra då mörkret kröp sig på.
Nu väntar jag bara rapport från idag, så att man kan skapa ännu mera hemlängtan och frustration. Två veckor kvar tills jag kan åka hem nästa gång...
Nittro
Pappa gjorde ett släpp med Vicke förra helgen också, första släppet sen operationen. Sju kilometer gjorde hunden på den lilla stund han var lös, och pappa kunde inte se att han blev stel eller sämre av det. Idag ska han också släppas, så nu håller vi tummarna för att han håller ihop.
Brorsan med sin 30-kiloplus knähund Kitos
Mina rapporter om jakt sträcker sig därför inte längre än telefonsamtal jag fått från pappa och brorsan.
Förra helgen sköt Erik en kalv för Nittro igen, och igår stod han 100 meter in på grannmarken och skällde i sex timmar. I slutet av gårdagens ståndskall släppte de även in Kitos på ståndskallet, hundarna skällde tillsammans en stund men sedan gick det loss, vilket inte var mer än bra då mörkret kröp sig på.
Nu väntar jag bara rapport från idag, så att man kan skapa ännu mera hemlängtan och frustration. Två veckor kvar tills jag kan åka hem nästa gång...
Nittro
Pappa gjorde ett släpp med Vicke förra helgen också, första släppet sen operationen. Sju kilometer gjorde hunden på den lilla stund han var lös, och pappa kunde inte se att han blev stel eller sämre av det. Idag ska han också släppas, så nu håller vi tummarna för att han håller ihop.
Brorsan med sin 30-kiloplus knähund Kitos
Jaktveckan
Måndag:
Jag gick med Fixa i Svarttjärnriset, hon sökte lite halvtaskigt men hon följde i alla fall med mig. Lennart, Fixas ägare sa att hon kunde vara kinkig med vem hon jagade för. Vi hittade iallafall ingen älg och vi avbröt jakten strax innan 11.
På eftermidagen jagade vi norr om basvägen Suttervika samt Dösjöbränna. Jag satt på pass 7 norr om Lillstensjön, ett pass jag och pappa byggde i somras. Solen värmde skönt och plötsligt small det ett skott på grannpasset, Christer hade skjutit en liten oxe, och jag åkte dit för att hjälpa till att ta ur.
Tisdag:
Vi skulle jaga Norknularna och jag fick sitta på pass 8, alltså Selet.
Jag hade tagit med mig lite ved på vägen till passet, och eftersom jag var där tidigt så förberedde jag en eld. Då hörde jag älglock på sidan vi jagade!
Det är ett rejält torn nere i Selet (kortet taget förra året, den här gången satt jag på andra sidan tornet)
Locket tysnade och tiden förflöt så sakteliga. Inget hände på bra lång tid men plötsligt hör jag hur det börjar knaka och braka på andra sidan. Plötsligt blir ko och kalv synliga vid en liten udde ca 80 meter från passet, de är uppenbart stressade och slänger sig efter kort tvekan ner i vattnet och simmar över till min sida. Jag pillar fram geväret och i samma ögonblick kalven når fast mark och jag får en fri bog så smäller det. Jag ser kulan ta i vattnet bortanför kalven...
Ser älgarna skymla förbi uppåt hygget men ser inte om båda djuren är med. En liten undersökning av landstigningsplatsen och ca 100 meter spårning så hittar jag inget... Ingen älg, inget hår och inget blod. Gulp! Vad hände egentligen?
Strax därpå smäller det ett skott mot norra änden av Lillnorn. Lars hade skjutit på en liten oxe.
Ungefär en timme efter att jag skjutit mot kalven kommer pappa med Fixa för att göra ett eftersök tillsammans med mig. Vi spårar ekipaget upp till Norvägen, där de hållit ihop över. Inget blod eller hår hade hittats. Vi satt ut en passare bakom Dammen, mot Kilån och sedan fortsatte vi eftersöket. Fixa spårade riktigt bra och vi kunde rätt snabbt konstatera att kon och kalven höll ihop hela tiden och att inget blod stod att finna. Efter ett tag valde vi att släppa Fixa, hon försvann ett par vändor men hittade inte igen några älgar och jag och pappa avskrev älgen som fullt frisk. Alltså en totalbom, vilket för mig känns skönare än om man hittat något, hår eller blod, och sen inte hittat någon älg. Nu gjorde vi vad vi kunde ialla fall.
Men åter till Lars oxe, där hittades heller ingen älg, däremot hår. Erik tillkallades med Nittro och de påbörjade eftersöket. Efter ca 300 meter hittade de en rejäl skvätt blod så då släppte Erik hunden. På pejlen kunde han se hur det gick över Norvägen vid pass 12 och när jag och pappa hunnit fram till Erik så kopplade vi i långantenn på pejlen och kunde se riktningen på allt. Det gick rätt mot Sandnäslinjen, så pappa och Erik kastade sig i bilen för att genskjuta och kunna förkorta älgens lidande. Erik gjorde en språngmarsch upp på pass 5 vid Dödrebuan och där stod det tre älgar på hygget, en riktigt stor tjur och en ko plus en älg han inte riktigt såg. Plötsligt kom dock den sårade älgen och Erik kunde avsluta. Strax efter kom hunden. Duktig Nittro!
Oxen
Älgen hade vridit sig precis när Lars sköt och skottet hade tagit längs med halsen, och bara skadat muskler, inget ben eller luft/matstrupe.
Onsdag:
Vi jagade Älgsjöhygga och jag gick med Fixa. Hon sökte mycket bättre än på måndagen och skickade ut en älg bakom Dammen. I övrigt hände dock inget och dagen avlöpte utan några skjutna djur.
Torsdag:
Pappa och jag bytte hund, han tog Fixa och jag Nittro. Vi skulle jaga Näckbergsmyren, mot Sandnäslinjen. Jag gick in från norra änden av Stor-Gristjärna vid rishygget där. Nittro sökte på bra, och plötsligt såg jag hur han drog iväg snabbt, rätt över Grisvågvägen och söderut. Jag förstod direkt att det var älg, och kunde snart höra det första skallen slå igenom. Tyvärr såg jag också på pejlen att Fixa drog rätt norrut, och tillsist hamnade hon rätt uppe i Nittros älgar, de skällde tillsammans en kort stund och sedan gick det loss och hundarna gjorde ett långrejs nedåt landsvägen.
Medan detta skedde hade jag letat mig upp på Grisvågvägen och klättrat upp i ett gammalt torn där. Jag hörde ett brak ute på hygget och tänkte att jag skulle prova locka lite, för det har jag nästan aldrig provat. Samtidigt som jag försökte hålla kontakt med pappa och kolla på pejlen vad hundarna gjorde så ser jag plötsligt en älg mellan granarna framför mig. En oxe! Den spanade lite lätt på mig och vände sig sedan och gick rätt ifrån mig, en stund gick och jag varken hörde eller såg nåt mer av den, så jag trodde att den stuckit.
Fick kontakt med pappa på radion igen, han skulle hämta hundarna och vi skulle börja om. Då plötslig kliver oxen upp på vägen! Jag lägger an, tar stöd och medan älgen sakta kliver över vägen skjuter jag. Älgen får jättebråttom och försvinner.
Jag går fram och kollar, hittar en lång hårremsa som är fäst i hud. Redan där får jag en hemsk känsla i magtrakten... Ca en timme senare har jag pratat med pappa, som fått tag i hundarna och ska komma. Nånstans där bara brister allt, känslan av ångest blir så stor och jag sätter mig ner och storgråter brevid vägen.
Pappa kommer och tröstar mig och får in mig på eftersöksrutiner som dämpar det lite. Älgen är kvar i området, vi ska spåra med Nittro och ja, vi gör vad vi kan för att hitta älgen! En hundkram senare så sätter vi spårselen på Nittro och börjar. Det är så risigt på hygget att det är svårt för oss tvåbenta att följa, men Nittro spårar fantastiskt bra. Till sist hittar vi blod där älgen lämnat hygget och gått in i ett surdoss. Vi väljer att släppa hunden där och då och meddelar passarna.
Hunden drar rätt mot pass 13 och 14 ute på Gruvmyra. Vi förvarnar passarna så de ska vara förberedda.
Så smäller det två dämpade skott, och vi förstår att det är Sören på pass 14 som fått avsluta. Och jag lovar er, aldrig någonsin har jag känt en sån lättnad skölja över mig!
Skadskjutningen
Sören meddelar att han skjutit en oxe och att hunden kom strax efter. Han konstaterar snabbt att det rör sig om rätt älg. Jag och pappa tar långa benet före och tjavar dit och hjälper honom ta ur. Han får också världens största kram, för jag har aldrig känt mig så lättad! Nittro fick också en stor kram, han gjorde precis det vi bad honom om igen.
När älgen var framme på slakteriet så åkte jag iväg för att kolla om geväret ens gått rätt, eller om det hänt något, för det kändes inte bra alls. Med tanke på att jag hade stöd, bredsida och en i princip stillastående älg så skulle den ju vara död.
Lilla Tikkan gick ca 8 cm lågt på 70 meter, och med tanke på att jag sköt på ca 150 meters håll så var det inte konstigt att det tog alldeles för lågt, i sidled var skottet rätt placerat. Jag skruvade om, och kände mig lite mer väl till mods. Älgen var död, och jag kunde konstatera att om bara geväret gått rätt så skulle skottet suttit där det skulle. (Jag sköt innan jakten in bössan på ca 80 meter med några cm överslag, så något måste ha hänt så att det ändrats) Även om ångesten ändå sitter kvar i flera dagar, och man har gott om tid att spela upp scenariot i huvudet gång på gång.
Pappa och oxen
Fredag:
Fredag gick av stapeln och jag blev tilldelad pass 8, Åkepasset vid Lillstensjön, i Svarttjärnriset. Erik gick med Nittro. Precis innan vi ska till att bryta så hör jag Nittros bekanta skall rulla över sjön, och efter det började klockan gå fort. Erik gick på och var in på ståndskallet 4-5 gånger, men varje gång stod det så tätt att han inte kom åt att skjuta. Till sist, runt kvart i fem på eftermiddagen kunde han avsluta, efter 5 timmar och 40 minuter ståndskall. En kalv fick till sist sätta livet till.
Duktiga, duktiga Nittro!
Lördag:
Vi jagade i Norknularna igen och jag och Johan satt på pass 17 vid Piprörmyra. Det var en fin morgon med kyla och gnistrande sol. Strax hörde vi på radion att Anders hund tagit upp och att han skulle gå på. Plötsligt small det tre skott och Anders meddelade att han skjutit två kalvar på ståndskall, hunden fortsatte skälla och ståndet gick runt framför oss. Efter ett tag smäller ett skott till, och Anders meddelar på radion att han fick skjuta kon också för hon ohc hunden hade vänt tillbaka mot kalvarna och hon kom rätt emot honom, trots att han skrek åt henne.
Min bror sköt också en älg denna dag, Kitos fick dödsöka den och gjorde ett bra jobb!
Kitos och husse vid den döda kalven
På söndagen jagade jag inte eftersom jag och Johan drog mot Umeå tidigt på morgonen med ett flyttlass, och just nu sitter jag i vår nya lägenhet!
Du behöver aldrig ångra ett skott du aldrig avlossat.
Jag gick med Fixa i Svarttjärnriset, hon sökte lite halvtaskigt men hon följde i alla fall med mig. Lennart, Fixas ägare sa att hon kunde vara kinkig med vem hon jagade för. Vi hittade iallafall ingen älg och vi avbröt jakten strax innan 11.
På eftermidagen jagade vi norr om basvägen Suttervika samt Dösjöbränna. Jag satt på pass 7 norr om Lillstensjön, ett pass jag och pappa byggde i somras. Solen värmde skönt och plötsligt small det ett skott på grannpasset, Christer hade skjutit en liten oxe, och jag åkte dit för att hjälpa till att ta ur.
Tisdag:
Vi skulle jaga Norknularna och jag fick sitta på pass 8, alltså Selet.
Jag hade tagit med mig lite ved på vägen till passet, och eftersom jag var där tidigt så förberedde jag en eld. Då hörde jag älglock på sidan vi jagade!
Det är ett rejält torn nere i Selet (kortet taget förra året, den här gången satt jag på andra sidan tornet)
Locket tysnade och tiden förflöt så sakteliga. Inget hände på bra lång tid men plötsligt hör jag hur det börjar knaka och braka på andra sidan. Plötsligt blir ko och kalv synliga vid en liten udde ca 80 meter från passet, de är uppenbart stressade och slänger sig efter kort tvekan ner i vattnet och simmar över till min sida. Jag pillar fram geväret och i samma ögonblick kalven når fast mark och jag får en fri bog så smäller det. Jag ser kulan ta i vattnet bortanför kalven...
Ser älgarna skymla förbi uppåt hygget men ser inte om båda djuren är med. En liten undersökning av landstigningsplatsen och ca 100 meter spårning så hittar jag inget... Ingen älg, inget hår och inget blod. Gulp! Vad hände egentligen?
Strax därpå smäller det ett skott mot norra änden av Lillnorn. Lars hade skjutit på en liten oxe.
Ungefär en timme efter att jag skjutit mot kalven kommer pappa med Fixa för att göra ett eftersök tillsammans med mig. Vi spårar ekipaget upp till Norvägen, där de hållit ihop över. Inget blod eller hår hade hittats. Vi satt ut en passare bakom Dammen, mot Kilån och sedan fortsatte vi eftersöket. Fixa spårade riktigt bra och vi kunde rätt snabbt konstatera att kon och kalven höll ihop hela tiden och att inget blod stod att finna. Efter ett tag valde vi att släppa Fixa, hon försvann ett par vändor men hittade inte igen några älgar och jag och pappa avskrev älgen som fullt frisk. Alltså en totalbom, vilket för mig känns skönare än om man hittat något, hår eller blod, och sen inte hittat någon älg. Nu gjorde vi vad vi kunde ialla fall.
Men åter till Lars oxe, där hittades heller ingen älg, däremot hår. Erik tillkallades med Nittro och de påbörjade eftersöket. Efter ca 300 meter hittade de en rejäl skvätt blod så då släppte Erik hunden. På pejlen kunde han se hur det gick över Norvägen vid pass 12 och när jag och pappa hunnit fram till Erik så kopplade vi i långantenn på pejlen och kunde se riktningen på allt. Det gick rätt mot Sandnäslinjen, så pappa och Erik kastade sig i bilen för att genskjuta och kunna förkorta älgens lidande. Erik gjorde en språngmarsch upp på pass 5 vid Dödrebuan och där stod det tre älgar på hygget, en riktigt stor tjur och en ko plus en älg han inte riktigt såg. Plötsligt kom dock den sårade älgen och Erik kunde avsluta. Strax efter kom hunden. Duktig Nittro!
Oxen
Älgen hade vridit sig precis när Lars sköt och skottet hade tagit längs med halsen, och bara skadat muskler, inget ben eller luft/matstrupe.
Onsdag:
Vi jagade Älgsjöhygga och jag gick med Fixa. Hon sökte mycket bättre än på måndagen och skickade ut en älg bakom Dammen. I övrigt hände dock inget och dagen avlöpte utan några skjutna djur.
Torsdag:
Pappa och jag bytte hund, han tog Fixa och jag Nittro. Vi skulle jaga Näckbergsmyren, mot Sandnäslinjen. Jag gick in från norra änden av Stor-Gristjärna vid rishygget där. Nittro sökte på bra, och plötsligt såg jag hur han drog iväg snabbt, rätt över Grisvågvägen och söderut. Jag förstod direkt att det var älg, och kunde snart höra det första skallen slå igenom. Tyvärr såg jag också på pejlen att Fixa drog rätt norrut, och tillsist hamnade hon rätt uppe i Nittros älgar, de skällde tillsammans en kort stund och sedan gick det loss och hundarna gjorde ett långrejs nedåt landsvägen.
Medan detta skedde hade jag letat mig upp på Grisvågvägen och klättrat upp i ett gammalt torn där. Jag hörde ett brak ute på hygget och tänkte att jag skulle prova locka lite, för det har jag nästan aldrig provat. Samtidigt som jag försökte hålla kontakt med pappa och kolla på pejlen vad hundarna gjorde så ser jag plötsligt en älg mellan granarna framför mig. En oxe! Den spanade lite lätt på mig och vände sig sedan och gick rätt ifrån mig, en stund gick och jag varken hörde eller såg nåt mer av den, så jag trodde att den stuckit.
Fick kontakt med pappa på radion igen, han skulle hämta hundarna och vi skulle börja om. Då plötslig kliver oxen upp på vägen! Jag lägger an, tar stöd och medan älgen sakta kliver över vägen skjuter jag. Älgen får jättebråttom och försvinner.
Jag går fram och kollar, hittar en lång hårremsa som är fäst i hud. Redan där får jag en hemsk känsla i magtrakten... Ca en timme senare har jag pratat med pappa, som fått tag i hundarna och ska komma. Nånstans där bara brister allt, känslan av ångest blir så stor och jag sätter mig ner och storgråter brevid vägen.
Pappa kommer och tröstar mig och får in mig på eftersöksrutiner som dämpar det lite. Älgen är kvar i området, vi ska spåra med Nittro och ja, vi gör vad vi kan för att hitta älgen! En hundkram senare så sätter vi spårselen på Nittro och börjar. Det är så risigt på hygget att det är svårt för oss tvåbenta att följa, men Nittro spårar fantastiskt bra. Till sist hittar vi blod där älgen lämnat hygget och gått in i ett surdoss. Vi väljer att släppa hunden där och då och meddelar passarna.
Hunden drar rätt mot pass 13 och 14 ute på Gruvmyra. Vi förvarnar passarna så de ska vara förberedda.
Så smäller det två dämpade skott, och vi förstår att det är Sören på pass 14 som fått avsluta. Och jag lovar er, aldrig någonsin har jag känt en sån lättnad skölja över mig!
Skadskjutningen
Sören meddelar att han skjutit en oxe och att hunden kom strax efter. Han konstaterar snabbt att det rör sig om rätt älg. Jag och pappa tar långa benet före och tjavar dit och hjälper honom ta ur. Han får också världens största kram, för jag har aldrig känt mig så lättad! Nittro fick också en stor kram, han gjorde precis det vi bad honom om igen.
När älgen var framme på slakteriet så åkte jag iväg för att kolla om geväret ens gått rätt, eller om det hänt något, för det kändes inte bra alls. Med tanke på att jag hade stöd, bredsida och en i princip stillastående älg så skulle den ju vara död.
Lilla Tikkan gick ca 8 cm lågt på 70 meter, och med tanke på att jag sköt på ca 150 meters håll så var det inte konstigt att det tog alldeles för lågt, i sidled var skottet rätt placerat. Jag skruvade om, och kände mig lite mer väl till mods. Älgen var död, och jag kunde konstatera att om bara geväret gått rätt så skulle skottet suttit där det skulle. (Jag sköt innan jakten in bössan på ca 80 meter med några cm överslag, så något måste ha hänt så att det ändrats) Även om ångesten ändå sitter kvar i flera dagar, och man har gott om tid att spela upp scenariot i huvudet gång på gång.
Pappa och oxen
Fredag:
Fredag gick av stapeln och jag blev tilldelad pass 8, Åkepasset vid Lillstensjön, i Svarttjärnriset. Erik gick med Nittro. Precis innan vi ska till att bryta så hör jag Nittros bekanta skall rulla över sjön, och efter det började klockan gå fort. Erik gick på och var in på ståndskallet 4-5 gånger, men varje gång stod det så tätt att han inte kom åt att skjuta. Till sist, runt kvart i fem på eftermiddagen kunde han avsluta, efter 5 timmar och 40 minuter ståndskall. En kalv fick till sist sätta livet till.
Duktiga, duktiga Nittro!
Lördag:
Vi jagade i Norknularna igen och jag och Johan satt på pass 17 vid Piprörmyra. Det var en fin morgon med kyla och gnistrande sol. Strax hörde vi på radion att Anders hund tagit upp och att han skulle gå på. Plötsligt small det tre skott och Anders meddelade att han skjutit två kalvar på ståndskall, hunden fortsatte skälla och ståndet gick runt framför oss. Efter ett tag smäller ett skott till, och Anders meddelar på radion att han fick skjuta kon också för hon ohc hunden hade vänt tillbaka mot kalvarna och hon kom rätt emot honom, trots att han skrek åt henne.
Min bror sköt också en älg denna dag, Kitos fick dödsöka den och gjorde ett bra jobb!
Kitos och husse vid den döda kalven
På söndagen jagade jag inte eftersom jag och Johan drog mot Umeå tidigt på morgonen med ett flyttlass, och just nu sitter jag i vår nya lägenhet!
Du behöver aldrig ångra ett skott du aldrig avlossat.
Septemberjakten
Ja, eftersom jag inte kommer jaga mer i september så kan jag ju sammanställa den lite grann.
Sköt ju höstens första älg i onsdags, och höstens andra älg föll redan på fredagen, tyvärr var ju bägge dessa skjutna på pass. Pappa fick däremot skjuta en liten pinnoxe för Nittro på fredagen, det var nog det b'sta med hela den dan! :)
Annars har jakten flutit på, även om jag blev jätteförkyld på torsdagen och var helt utslagen sista jaktdagarna. Men det finns nämre ställen att vara sjuk på än i skogen!
Sköt ju höstens första älg i onsdags, och höstens andra älg föll redan på fredagen, tyvärr var ju bägge dessa skjutna på pass. Pappa fick däremot skjuta en liten pinnoxe för Nittro på fredagen, det var nog det b'sta med hela den dan! :)
Annars har jakten flutit på, även om jag blev jätteförkyld på torsdagen och var helt utslagen sista jaktdagarna. Men det finns nämre ställen att vara sjuk på än i skogen!
Höstens första älg!
Tjurkalv skjuten på pass 1 i Brötjärnberget
Jakt!
Hemma började jakten i lördags, men jag är fortfarande kvar i Umeå. Reser dock hem ikväll! ÄNTLIGEN!!!
I lördags fick brorsan skjuta en kalv för Vicke. Dock var den redan påskjuten, men Vicke gjorde ett fint spårjobb och därefter ett ståndarbete. Duktig skrutthund!
Pappa gick med Nittro för passare på lördagen, och han skickade ut några älgar plus skällde en stund, men det blev inget av det. Igår blev det älg skjuten på pass som Nittro skickade ut.
Även Kitos skällde älg i lördags.
Hemlängtan? Ja, så sjukt mycket!
I lördags fick brorsan skjuta en kalv för Vicke. Dock var den redan påskjuten, men Vicke gjorde ett fint spårjobb och därefter ett ståndarbete. Duktig skrutthund!
Pappa gick med Nittro för passare på lördagen, och han skickade ut några älgar plus skällde en stund, men det blev inget av det. Igår blev det älg skjuten på pass som Nittro skickade ut.
Även Kitos skällde älg i lördags.
Hemlängtan? Ja, så sjukt mycket!
Året 2010
I sedvanlig ordning kommer här en liten årskrönika om vad som egentligen hände år 2010.
* I januari hände en hel del rent jaktligt, inte bara för mig utan också för jakt-Sverige i stort. Medan den första vargjakten på länge rullade igång längre söderut så fick jag själv skjuta min allra första tjädertupp. I slutet av månaden anordnade kretsen en jakt för ungdomar, och där gick jag med som hundförare med stövartiken Bjärmhöjden Ina.
* I februari hände inte särskilt mycket på jatkfronten, däremot avnjöts det en del skoterturer och skidåkning med hundarna. Vid den här tiden pluggade jag basåret vid Mittuniversitetet, samt jobbade extra på nummerupplysningen.
* När vi nådde mars kunde jag konstatera att det plötsligt var ett år sedan vi fick ta bort vår fina jämte Arro. Under månaden så pimplades det en hel del och vi hade även en robsoftkväll i Östersund. Rent jaktligt är mars en månad av stiljte för mig.
* April bjöd på påsk, jaktstigar, hundkurs och att Nittro bodde hos mig i lägenheten på Frösön. Mamma fyllde 50 år den 1 april och vi hade stort kalas här hemma. Hon fick en massa flaggor, men än så länge lyser flaggstången med sin frånvaro!
* Under den allra första riktiga vårmånaden, maj, visades sig rådjuren i byn ovanligt mycket, den hårda vintern såg inte ut att ha tagit så farligt på dem, och de njöt av de första spirande grässtråna på lägdorna. Själv ägnade jag mig åt lite bäverjakt, men ännu en gång lyckas min bror bättre än mig och han fick skjuta en bäver på hela 18 kilo! Det enda jag fick skjuta var svanar - med kameran! Maj är också en bra månad för jaktstigar, och vi var iväg och sköt en björnjaktstig i Åsarna, det var kul och lärorikt. I slutet av månaden så gick JHÄKs utställning i stan av stapeln, den här gången på nytt område, vädret visade sig från sin bästa sida, men utställningsmässigt finns inget av värde att tillägga.
* Juni kom och gick utan att något spännande egenligen hände.
* Så kom månaden jag väntat på, juli, för då gifte sig min kusin Tobbe med sin fina Maja! Bröllopet var vackert och jag började såklart att grät när jag skulle utbringa en skål. Utöver bröllopet så fiskades det en del cokså, jag lyckades trilla i sjön fullt påklädd!
Brorsan fick se björn och spårade med Nittro, som visade klart intresse, till och med då björnen sedan plötsligt kom emot dem! I samma veva så flyttade en familj talgoxar in i vår kameraholk och vi kunde följa ungarnas utveckling under resten av sommaren.
* I augusti fick jag mitt antagningsbesked - jag kom in på biologutbildningen i Umeå! Men innan jag fick beskedet så gjorde jag en resa till Gotland och Medeltidsveckan, ett helt fantastiskt spektakel! I slutet av månaden tog jag mitt pick och pack och flyttade norrut.
* September blev en omvälvande månad, först började den bra med älgjakt och tre stycken skjutna älgar för min del, hundarna gcik väl inte direkt kanonbra, och sen blev det uppehåll. I Umeå rullade livet på och en man vid namn Johan kom in i mitt liv, men samtidigt hände det som jag inte alls väntat mig. Sebastian, en barndomsvän, valde att avsluta sitt liv och sorgen drabbade byn.
* Trots begravning och annat blev oktober en bra månad på det jaktliga planet. Efter uppehållet skramlade hundarna igång, och det med besked! Nittros två första älgar föll inom sju dagar. Själv hade jag mycket att stå i i Umeå så det blev lite jakt för min egen del.
* November bjöd på mer jakt, och Nittros tredje älg damp i backen i början av månaden. Jag jagade, men det här året var inte mitt år om man ser till hundjakten - jag har fått höra totalt en kvarts ståndskall på hela hösten, men å andra sidan har jag jagat betydligt mindre än vanligt.
* Och årets sista månad, december, spenderades till största delen i Umeå, men en harjakt har hunnits med nu under julledigheten. Brorsan fick skjuta haren efter 1,5 timmes drev.
Oxen jag sköt i september
Nu väntar ett nytt år, fullt av nya möjligheter och äventyr! Jag hoppas att året kommer bjuda både mig och mina läsare på riktigt bra jakter, roliga stunder med nära och kära och lycka.
Gott nytt år!
* I januari hände en hel del rent jaktligt, inte bara för mig utan också för jakt-Sverige i stort. Medan den första vargjakten på länge rullade igång längre söderut så fick jag själv skjuta min allra första tjädertupp. I slutet av månaden anordnade kretsen en jakt för ungdomar, och där gick jag med som hundförare med stövartiken Bjärmhöjden Ina.
* I februari hände inte särskilt mycket på jatkfronten, däremot avnjöts det en del skoterturer och skidåkning med hundarna. Vid den här tiden pluggade jag basåret vid Mittuniversitetet, samt jobbade extra på nummerupplysningen.
* När vi nådde mars kunde jag konstatera att det plötsligt var ett år sedan vi fick ta bort vår fina jämte Arro. Under månaden så pimplades det en hel del och vi hade även en robsoftkväll i Östersund. Rent jaktligt är mars en månad av stiljte för mig.
* April bjöd på påsk, jaktstigar, hundkurs och att Nittro bodde hos mig i lägenheten på Frösön. Mamma fyllde 50 år den 1 april och vi hade stort kalas här hemma. Hon fick en massa flaggor, men än så länge lyser flaggstången med sin frånvaro!
* Under den allra första riktiga vårmånaden, maj, visades sig rådjuren i byn ovanligt mycket, den hårda vintern såg inte ut att ha tagit så farligt på dem, och de njöt av de första spirande grässtråna på lägdorna. Själv ägnade jag mig åt lite bäverjakt, men ännu en gång lyckas min bror bättre än mig och han fick skjuta en bäver på hela 18 kilo! Det enda jag fick skjuta var svanar - med kameran! Maj är också en bra månad för jaktstigar, och vi var iväg och sköt en björnjaktstig i Åsarna, det var kul och lärorikt. I slutet av månaden så gick JHÄKs utställning i stan av stapeln, den här gången på nytt område, vädret visade sig från sin bästa sida, men utställningsmässigt finns inget av värde att tillägga.
* Juni kom och gick utan att något spännande egenligen hände.
* Så kom månaden jag väntat på, juli, för då gifte sig min kusin Tobbe med sin fina Maja! Bröllopet var vackert och jag började såklart att grät när jag skulle utbringa en skål. Utöver bröllopet så fiskades det en del cokså, jag lyckades trilla i sjön fullt påklädd!
Brorsan fick se björn och spårade med Nittro, som visade klart intresse, till och med då björnen sedan plötsligt kom emot dem! I samma veva så flyttade en familj talgoxar in i vår kameraholk och vi kunde följa ungarnas utveckling under resten av sommaren.
* I augusti fick jag mitt antagningsbesked - jag kom in på biologutbildningen i Umeå! Men innan jag fick beskedet så gjorde jag en resa till Gotland och Medeltidsveckan, ett helt fantastiskt spektakel! I slutet av månaden tog jag mitt pick och pack och flyttade norrut.
* September blev en omvälvande månad, först började den bra med älgjakt och tre stycken skjutna älgar för min del, hundarna gcik väl inte direkt kanonbra, och sen blev det uppehåll. I Umeå rullade livet på och en man vid namn Johan kom in i mitt liv, men samtidigt hände det som jag inte alls väntat mig. Sebastian, en barndomsvän, valde att avsluta sitt liv och sorgen drabbade byn.
* Trots begravning och annat blev oktober en bra månad på det jaktliga planet. Efter uppehållet skramlade hundarna igång, och det med besked! Nittros två första älgar föll inom sju dagar. Själv hade jag mycket att stå i i Umeå så det blev lite jakt för min egen del.
* November bjöd på mer jakt, och Nittros tredje älg damp i backen i början av månaden. Jag jagade, men det här året var inte mitt år om man ser till hundjakten - jag har fått höra totalt en kvarts ståndskall på hela hösten, men å andra sidan har jag jagat betydligt mindre än vanligt.
* Och årets sista månad, december, spenderades till största delen i Umeå, men en harjakt har hunnits med nu under julledigheten. Brorsan fick skjuta haren efter 1,5 timmes drev.
Oxen jag sköt i september
Nu väntar ett nytt år, fullt av nya möjligheter och äventyr! Jag hoppas att året kommer bjuda både mig och mina läsare på riktigt bra jakter, roliga stunder med nära och kära och lycka.
Gott nytt år!
Milda Matilda!
Ja, i måndagskväll var vi alltså ute och rekade efter harspår inför tisdagens jakt, då vi skulle låna Anders stövartik Matilda. (Länk finns i listan till höger) På tisdagmorgon åkte min kära bror och hämtade hunden i Svensta och sen bar det av till skogs.
Precis släppt hunden i gryningsljuset.
Vi släppte vid kvart över nio och ungefär fem minuter senare var jösse på benen, men till följd av mycket upplega i träden så hördes drevet dåligt, men vi kunde se hundens aktiviteter på pejlen. Vi lyssnade till de svaga skallen och sen knallade jag iväg ner till Svartbäcken för att ta pass, tyvärr hann haren passera där innan jag kom dit, men med säkerhet tänkte den nog återvända i nästa varv på bukten. Och jodå, mycket riktigt, men haren kom aldrig ut på vägen, utan höll sig ett femtiotal meter in i skogen. Efter en stund passerade den vägen där brorsan stod, men han hade för långt håll då, och haren tog över på andra sidan Norvägen. Jag bytte pass, och fick faktiskt höra drevet ett tag när det gick närmare byn. Men sen passerade det genom skogen bakom mig och jag bestämde mig för att knalla upp till brorsan, då jag tyckte drevet tog över vägen igen hos honom. När jag kom dit visade det sig att han hade skjutit haren! Haha, jag hade verkligen inte hört skottet alls! Eriks första hare på tio år, förra sköt han då han var 15. Kul! Matilda drev i 1,5 timmar.
Matilda och skytten med haren
Vi kopplade jycken och skulle ta lunch, men först skulle vi släppa Matilda på ett nytt spår som jag sett under förmiddagen. Vi släppte på och tände upp en eld, samtidigt som Matildas husse kom på besök då han hade vägarna förbi i jobbet. Hunden hade dock lite problem att reda ut harens spår då den hoppad i löporna från förmiddagens drev, hon redde upp det till sist men efter en kvarts drev var haren borta igen, och då gav vi oss och åkte hem, där Matilda fann sig väl tillrätta i kökssoffan.
Matilda
En mycket trevlig dag, och jag hoppas det blir fler gånger i vinter, under förutsättning att det inte kommer alldeles för mycket mer snö!
Tack till Anders som lånade ut sin hund till oss under dagen!
Precis släppt hunden i gryningsljuset.
Vi släppte vid kvart över nio och ungefär fem minuter senare var jösse på benen, men till följd av mycket upplega i träden så hördes drevet dåligt, men vi kunde se hundens aktiviteter på pejlen. Vi lyssnade till de svaga skallen och sen knallade jag iväg ner till Svartbäcken för att ta pass, tyvärr hann haren passera där innan jag kom dit, men med säkerhet tänkte den nog återvända i nästa varv på bukten. Och jodå, mycket riktigt, men haren kom aldrig ut på vägen, utan höll sig ett femtiotal meter in i skogen. Efter en stund passerade den vägen där brorsan stod, men han hade för långt håll då, och haren tog över på andra sidan Norvägen. Jag bytte pass, och fick faktiskt höra drevet ett tag när det gick närmare byn. Men sen passerade det genom skogen bakom mig och jag bestämde mig för att knalla upp till brorsan, då jag tyckte drevet tog över vägen igen hos honom. När jag kom dit visade det sig att han hade skjutit haren! Haha, jag hade verkligen inte hört skottet alls! Eriks första hare på tio år, förra sköt han då han var 15. Kul! Matilda drev i 1,5 timmar.
Matilda och skytten med haren
Vi kopplade jycken och skulle ta lunch, men först skulle vi släppa Matilda på ett nytt spår som jag sett under förmiddagen. Vi släppte på och tände upp en eld, samtidigt som Matildas husse kom på besök då han hade vägarna förbi i jobbet. Hunden hade dock lite problem att reda ut harens spår då den hoppad i löporna från förmiddagens drev, hon redde upp det till sist men efter en kvarts drev var haren borta igen, och då gav vi oss och åkte hem, där Matilda fann sig väl tillrätta i kökssoffan.
Matilda
En mycket trevlig dag, och jag hoppas det blir fler gånger i vinter, under förutsättning att det inte kommer alldeles för mycket mer snö!
Tack till Anders som lånade ut sin hund till oss under dagen!
Björnbrottning
Just nu ligger temperaturen ute på runt 15 minusgrader och man tycker att björnarna bör ha lagt sig i sitt ide vid det här laget. En bekant till mig, och ägare av ett halvsyskon till Nittro, fick i fredags erfara något helt annat.
Ta en kik på SR Jämtlands hemsida och lyssna på Christians upplevelse.
