Har uppdaterat lite länkar till bloggar och hemsidor som jag besöker med jämna mellanrum.

Jag längtar nu, till hösten och jakten.
Trots att sommaren knappt ens börjat kan jag knappt bärga mig tills löven sprakar i en massa färger, nattfrosen förvandlas till dimma i takt med att solen stiger, tills jag kan känna den mjuka mossan slutas runt skosulorna.
Jag längtar efter att få släppa hundarna, längtar efter friheten jag känner då det bara är jag, hunden och skogen - och känslan av att det kan hända vad som helst.

Tyngden av geväret på axeln, tyngden som skvallrar om vad jag gör, att jag inte bara är ute på en promenad i skogen, utan att jag njuter av naturen på ett helt annat sätt.
Frasandet av de miljontals frusna löven som ruckas i vinden, hunden som tar upp med sitt välbekanta skall, ekot av ljudet som rullar fram och gör dagen spännande även för passarna.

Ja, jag vill vara där.
Nu.

I onsdags såg pappa tre björnar, hona med två ungar, ner mot Rätan. Och igår fick jag mms från en i jaktlaget, han hade sett en ensam björn på grannmarken.

Visst är det spännande med mer björnar, men jag tycker allt de kan hålla sig undan, åtminstone när jag jagar. Hade en udda dröm för några veckor sen, där jag sköt en björn som attackerade mig. Vad betyder det? Måste jag skjuta en björn i självförsvar i höst? Det vore otäckt...

Hundarna då, skäller de björn? Vicke har jag svårt att tro att han är tillräckligt tuff för det, och Nittro vet jag inte riktigt. Men jag hoppas de bara skäller älg när jag går med dem... Hehe, feg-jag!

Arro skällde aldrig björn, vad vi vet. Fast det var ett mystiskt ståndskall sista hösten vi hade honom, då han inte riktigt skällde som vanligt, och då gick vi på marker där vi vet med säkerhet att det fanns björn. Så han kanske skällde björn ändå?
Jäklar vad jag saknar den hunden...

Ibland hinner man helt enkelt inte med, eller så händer det alldeles för lite för spännande i livet?