Yes!
Igår fick jag ett samtal från min goda vän Sandra som frågade om jag ville åka med henne till Jä'mtland på fredag, jäklar vad glad jag blev! Såklart blir det hemfärd, och lördagen vigs åt jakt om föret tillåter, vad jag förstår så snöar det och är kallgrader hemma. Om de tinte blir älgjakt kan det ju alltid råcks på bli nån fågeljakt eller kanske motionera nån harpalt!
Just nu sitter jag och jobbar med instuderingsfrågor på ämnet klimatförändringar, mycket intressant!
För övrigt håller jag på att leta ny bostad, även om jag trivs sjukt bra här i Obbola hos Tobbe och Maja så är jag mer än uttryckligt less på att åka buss. Jag har trots allt åkt buss till skolan större delen av mitt liv, lekis, grundskolan, gymnasiet och till MIUN när jag läste basåret. Jag är less på bussar helt enkelt!
Saknar en massa människor hemmavid!
Tenta
Pappa var ute och jagade med Nittro igår, han hade skällt älg men tyvärr stod det inte still tillräckligt länge för att pappa skulle hinna dit. Idag fick lilla fadern dock fälla en kviga för Vicke! Han hade skällt i ungefär en och en halv timme då pappa slutligen sköt. Härligt!
Går inte förneka att jag har lite hemlängtan, men nästa helg får jag åka hem och då blir det jakt för hela slanten!
Vicke och hans husse i skogen
Benbrott
Benbrott
I tisdags slog Vicke till igen och brorsan fick skjuta en kviga för honom efter en dryg timmes ståndskall. Duktiga duktiga hundskrutt!
Imorrn ska jag först på minnesstund på morgonen, och på eftermiddagen får tankarna skingras i skogen tillsammans med Vicke.
Jakten där hemma
Eftersom jag själv sitter fast i Umeå med skolans alla förpliktelser så får min käre pappa och bror sköta jakten där hemma. Och det verkar ju gå bra!
Igår fick pappa ståndskall med Vicke, och när han såg älgen, en oxe, på långt håll så betedde den sig väldigt konstigt. Simmade i en sjö och när den klev så lade den sig direkt när den kommit på land, sen la den sig i sjön igen och simmade rätt mot pappa och brydde sig inte alls i att den fick vind av honom. Efter ett tag beslutade pappa att den älgen inte kunde vara frisk för den betedde sig så skumt, så han brassade iväg en serie skott över tjärna när älgen var på väg upp på andra sidan. Älgen dog och när älgen bärgats från strandkanten visade det sig att den hade brutit ena bakbenet en bit ovanför klöven, klöven hängde kvar i en skinnbit men älgen hade gått på benpipan. Inte underligt den betedde sig lite skumt! Vicke hade jobbat riktigt bra med den, trots att det var väldigt blött, han gillar ju inte vatten alls. Känns skönt att älgen slipper lida mer.
Nittro har skällt lite också men älgarna springer bara bort för honom. Jag väntar dock på dagens rapport än så länge, så vem vet vad osm hänt idag?
Ikväll ska jag själv iväg på EPP, Efter Plugget Pub, på Origo, vårt kårhus.
Igår
Igår gick jag med Vicke från morgonen i Svarttjärnriset. Hundtussen sökte riktigt bra, låg ute mellan 15-45 minuter hela tiden, blåste förbi mig i 180 varenda gång han var till mig. Det blev en älg skjuten, nere vid Åkepasset. (Passet brevid där jag sköt fjolårets första kalv). I övrigt så sågs också en stor oxe på markerna också, kul kul!
Erik gick med Nittro och han skällde i runt en timme! Det var verkligen kul! Tyvärr blev det stolpe ut, det var ett hondjur, men innan Erik kunnat konstatera att hon var ensam var det försent. Idag ska pappa ut med Nittro nu på morgonen och jag ska sitta på pass medan Erik ska gå med Vicke. Vid elva-tiden måste jag bryta upp och förbereda min resa norröver. Ska bl a in till stan och träffa världens bästa Joanna innan det bär av.
Över och ut - skjut en älg!
Säsongens tredje älg
Såg även en annan ko med kalv när jag höll på ta ur, men då kunde jag ju inte skjuta! I oktober ska jag skjuta älgar på rätt sätt - det vill säga för hund på ståndskall.
Nu är jag i Obbola och har haft skola i tre dagar. Har examination på insekter på fredag, sen blir det sittning på kvällen på Origo, och på lördag lite festligheter hos våra grannar.
Fullt upp!
Sjöälg
Efter ungefär 20 minuter kunde jag höra på radion att de hittat älgen, liggandes ute i Stensjön. Herregud vad jag tackade gudarna då, samt utförde en liten glädjedans på mitt pass.
Därefter bar det av till Dammen för att hämta en båt och sedan började ett älghämtningsarbete som blev klart först nu. Nu hänger dock oxen i slakteriet och jag känner mig tillfreds.
Lite bilder från dagen...
Klicka på de små för att få dem större.
Vicke spårade riktigt bra. Känns skönt att ha en bra spårhund som man kan lita på.
Den här älgen är det största jag skjutit, även om den nu inte var gigantisk så ska den få en plats på väggen. Skotten hade tagit ett lågt, långt fram, precis som jag spekulerade efter jag skjutit, och ett högt. Det var därför han tvärförsvann efter andra skottet, han drev omkull bakom en gran där, men i och med att hunden kom så snabbt efter så hade han förmodligen inte ro att ligga kvar där, och sen gick han på adrenalin tills han stupade ute i Stensjön.
Segdeg
Hundarna våra har inte kommit igång som jag hoppats. Vicke skällde lite i måndags på en kviga, men hon stod ute på ett stort slätt hygge och kände sig väl inte helt bekväm i det. Senare den dagen höll jag på blev översprungen av en ensam kalv som Vicke kom emd rätt emot mig.
Igår och idag har det setts björn på markerna, men ingen av de som sett har tagit björnpasset (som vi har som krav för att få skjuta björn) så den lever ännu, och snart är tilldelningen slut. Överväger skarpt att åka och sätta mig på passet där den synts två dagar i rad, för jag har ju iaf björnpasset. Men, men...
Nittro har skällt några minuter då och då, men det verkar seegt även för honom. Han springer vägar ibland, men kommer tillbaka om man väntar tillräckligt länge, så det verkar iaf hoppfullt på den fronten. Nu får han bara så lov att börja skälla älg också!
Nu ska jag iväg och rösta, så har jag det gjort. Återkommer med rapport under de kommande dagarna.
Säsongens första älg
Igår jagade vi Svarttjärnriset på morgonen, jag gick med Vicke. Det blev inget då, fast han skickade iv'g ett okänt djur söderut. På eftermiddagen blev det inget heller, så för första gången på typ 35 år gick Dödre jaktlag tomma första dagen.
Våra magar var dock inte tomma för på kvällen blev det middag i Dammen i sedvanlig ordning, tjälaknul, pärgratäng, balsamicosås och sallad satt riktigt gott efter en dag i skogen.
Idag! Fick jag skjuta den här kvigan på pass, Selet. Hade suttit på pass i typ fem minuter när hon kom lufsandes genom skogen, och jag fick henne på runt 80 meter med bredsidan till. Sköt ett skott och då snodde hon om och tvärrusade rätt emot mig, sedan vände hon runt helt och i en lucka tryckte jag dit ett skott till, då stöp hon direkt.
Första skottet satt i lungpaketet och det andra satt i ryggraden mellan lungorna och puckeln, inte underligt hon tvärstöp!
Bilden är på fel ledd, men det får ni leva med.
Nån timme senare så sköt brorsan en kalv och ännu lite senare föll en oxe för BO. En riktigt bra dag!
Jakt!
Nu är jag dock på väg hem till vackra Gillhov igen! För nu ska jag jaga, i nio långa underbara dagar ska jag bara vara i skogen med hundarna! Ska bli så jäkla skönt!
Hoppas att alla ni som jagat den hgär veckan njutit och haft det riktigt bra, jag har mitt roliga kvar! ;)
Frihet
Och när ni tänker på det, tänker ni sedan på vad det är som får er att fortstätta med den?
För mig, som föddes in i ett hushåll där jakt och hundar tar väldigt stor plats, så var det ju svårt att bli annat än intresserad redan från början. Fast vad jag inte visste när jag som fjortonåring stod där med min nytagna jägarexamen och liksom kunde ta de allra första stegen som jägare var hur mycket jakten skulle ge, och hur stor plats den skulle komma att ta och hur mycket kärlek man kan känna till ett intresse.
Fast vad får mig att fortsätta med det här? När man suttit på pass i sju timmar en blöt och kall höstdag, det är eftersök och man vet att dagen inte kommer vara slut på länge än, man fryser ända in i själen och ingenting tycks värre, då kan jag ibland undra vad tusan jag håller på med egentligen.
Medan andra gånger, när man är inne på ett ståndskall och kan njuta av hundens dundrande arbete och man bara vill stanna kvar där och då. Då är det värt allt, oavsett hur många års slit, tålamod och tid man lagt ner. Just känslan som slår en då, den finns det ingenting på jorden som kan mäta sig med.
Fast det finns också gånger, när du är ute i skogen och hunden kanske gör ett mediokert jobb, det är blötsnö och en väldigt tung dag, när det egentligen inte händer något särskilt. Men ändå fyller det du gör dig med lycka, det är då jag vet att det är rätt.
Jag jagar inte för att minska skogsskador, viltolyckor eller för att man får tillgång till en högkvalitativ råvara. Jag jagar för att det får mig att må bra, för att jag behöver det, rensa tankarna och känna den där sällsynta känslan av total och villkorslös frihet. Jag jagar för att kunna leva och fungera, för kärleken till hundarna och för att det inte går att förklara varför jag älskar just jakten.
Längtan
Trots att sommaren knappt ens börjat kan jag knappt bärga mig tills löven sprakar i en massa färger, nattfrosen förvandlas till dimma i takt med att solen stiger, tills jag kan känna den mjuka mossan slutas runt skosulorna.
Jag längtar efter att få släppa hundarna, längtar efter friheten jag känner då det bara är jag, hunden och skogen - och känslan av att det kan hända vad som helst.
Tyngden av geväret på axeln, tyngden som skvallrar om vad jag gör, att jag inte bara är ute på en promenad i skogen, utan att jag njuter av naturen på ett helt annat sätt.
Frasandet av de miljontals frusna löven som ruckas i vinden, hunden som tar upp med sitt välbekanta skall, ekot av ljudet som rullar fram och gör dagen spännande även för passarna.
Ja, jag vill vara där.
Nu.
Bäverjakt, vårmöte och besök
Svanar är ett av mina favoritdjur, de är vackra och lite mystiska. Även om de ibland kan föra ett ordentligt oliv!
Igår morse var det så dags för vårmöte med jaktlaget, ett bra möte - som alltid. Sen krattade vi av gården vid slakteriet så det blev lite vårfint.
Mittidagen så kom den en kille som skulle köpa ett gevär av min bror. Sedan tidigare hade det visat sig attt spekulanten är bror till Magnus Mattson, som ju äger Nittros pappa - Fäbobergets Hivo. Så Magnus kom också hit på besök och tittade på Nittro och det blev lite jakt- och hundsnack över en kopp kaffe. Mycket trevligt!
Framåt kvällen igår begav jag mig till Dammen och hälsade på Sundsvallarna som var där, ännu mer jaktsnack ledde till att jag nu längtar nåt otroligt till höstens jakt! Att bara få släppa hundarna och vänta på upptag... Mm.
Hoppas ni haft en trevlig helg!
Rådjur
De är en bock, en get och en fjolårskilling - också det en bock.
En fin liten familj, det är skönt att se att de överlevt vintern och verkar må bra. Den större bocken jagade den lilla bocken ett flertal gånger under den stund jag låg och kikade på dem.
Bocken och hans get har gått här i byn i flera års tid, geten hade två kid första året jag såg henne, men därefter bara haft ett. Vi får se vad det pluppar ut ur magen i år.
De kom närmare efter en stund. De är sådana här dagar jag önskar att jag hade tillgång till en bättre kamera.
Otroligt vackra djur, och till min stora glädje såg jag en till get uppe vid bergsskärningen också. Det bådar gott inför framtiden!
Mina åsikter
Som jägare förväntas du nästan alltid, av omgivningen, att ha en negativt laddad åsikt om de stora rovdjuren, gärna något i stil med "En bra varg är en död varg".
Alltför många gånger har jag också hört personer hänvisa till fenomenet Skjut, gräv och tig, och det kan alltså vara personer som i vanliga fall är helt normalt funtade.
Men det finns också de som faktiskt tänkt till kring det här med vargar, björnar och lodjur, och de människorna kan jag känna den största respekt för. Om de också kan uttrycka sin åsikt på ett begripligt sätt, då växer de i mina ögon.
Vi kan inte bortse från att det finns och kommer fortsätta finnas stora rovdjur i det här landet, oavsett om vi samtycker eller inte. Jag är för jakt på samtliga stora rovdjur som det idag förekommer organiserad jakt på.
För mig är det ganska självklart att på något sätt lära sig leva med rovdjuren, därmed inte sagt att de inte ska förvaltas på ett genomtänkt sätt.
Många gånger kan jag uppleva åsikterna som väldigt svartvita, på ena sidan de som absolut inte vill ha jakt på rovdjur (eller allra helst ingen jakt på något djur alls, men det är en annan diskussion) och på den andra sidan de som inte vill ha rovdjur alls.
Tyvärr är det oftast så att det är dessa extrema åsikter som kommer fram i media, och de med en sund syn på såväl jakt som rovdjur blir aningens förbisedda.
Vad tycker jag då?
Ja, som jag skrev tidigare är jag för jakt på stora rovdjur, men det är en skör lina att balansera på, hur det än är kommer någon av parterna att bli missnöjda. Med jakt menar jag alltså inte att rovdjursstammarna ska skjutas ner till spillror, utan som sagt förvaltas på ett genomtänkt sätt. Vidare bör också de som ägnar sig åt jakt på dessa djur vara väl medvetna om att de har många ögon på sig, och att det därför är extra viktigt att jakterna utförs på ett snyggt sätt.
Jag tror att vägen till förståelse för jakt är kunskap, och det är jägarkåren själv som ansvarar för att ge omgivningen den kunskap de saknar. När den asfaltsfostrade kollegan i lunchrummet frågar dig varför du dödar oskyldiga djur, är det oftast bättre att sakligt kunna framställa varför just du jagar och vad det ger dig, istället för att härja runt och idiotförklara människan. Många är det dagar jag mötts av irrationella åsikter om jakt, grundade på okunskap och massmedial inverkan. Men få är det dagar som jag inte kunnat ge människan möjligheten att ändra sin åsikt.
Observera att ovanstående text endast är mina åsikter, i ett småskaligt format,
och absolut ingen form av universell sanning.
En dag
Och så är det långt till hösten, till rungande ståndskall, till spännande ansmygningar och glada skratt med jaktlaget. Visst, det är fortfarande harjakt, jakt på räv och annat smått och gott, ja och så bäverjakten som närmar sig, men ändå.
Jag kan inte förneka att det är älgjakten med fina hundarna som ligger mig varmast om hjärtat, att få packa ryggsäcken okristligt tidigt på morgonen, plocka fram geväret ur vapenskåpet, lasta hunden i bilen och bara åka ut i skogen. När man släpper hunden och vet att man har en hel dags jakt framför sig, där allt kan hända. Jag längtar tills det är höst och jag kan göra det igen.
För det är livet. Och jag älskar att leva.
Sköt en älg, sen var det mums med torkat älgkött
Om jag inte fick jaga, så vet jag inte vad jag skulle göra. Det är så pass viktigt, utan jakten så skulle jag förmodligen bli galen. En dags jakt kan få mig att känna mig lugn och harmonisk i flera dagar, och sen när stressen står en uppöver öronen, då måste jag ut igen. Släppa en hund, glömma allt annat och bara vara där och då, vänta på upptaget, smyga, anstänga sig för att överlista älgen.
Och alla de där dagarna när det är stolpe ut, när älgarna överlistar mig, ja de dagarna är också viktiga.
Kort sagt, jakten är mitt liv, och jag önskar att det inte var så fruktansvärt länge kvar tills jag får släppa jyckarna och njuta av naturen och livet.
Första viltet
Bocken, som nu hänger på väggen i mitt sovrum, var inte särskilt stor, men som alla vet är ju det första viltet alltid en speciell händelse.
Det var tredje eller fjärde gången vi jagade på Verkön, en ö i Storsjön, och den här dagen var inte mer annorlunda än någon annan. Vi åkte från skolan till Norderön varifrån vi åkte båttaxi ut till ön, vi drog lott om passen, eller om vi kanske valde dem själva, jag minns inte riktigt.
Jag hade i alla fall sett en bock på pass där någon vecka innan, men inte fått läge på den, och denna gång fick jag åter det passet, tror jag hade suttit där varje gång vi jagat. På väg ut på pass, det låg längs en långsmal äng som delar ön i två delar, säger min klasskamrat:
- Jadu, Emma, det är väl på det där passet han ska falla...
Den här gången hade vi med oss en hundförare med två fina korthårstaxar och det dröjde inte länge innan drevet rullade fram över ön.
Rätt som det är ser jag något guldrött skymta mellan träden lite till höger på andra sidan ängen. Jag håller andan och ser honom kliva ut på det öppna området framför mig, osäkrar och lägger kikarens kors i bogen på bocken. Visslar till så bocken stannar och kramar av skottet.
Eftersom det inte var drevdjuret jag skjutit så satt jag kvar på passet en stund, jag hade en skenande puls och lovade mig själv att aldrig mer jaga, för det var en oerhörd ångest just då eftersom att bocken inte lagt sig inom synhåll.
Mitt uppe i allt skjuter min klasskamrat, tillika passgranne, på ett smaldjur som provat smita mellan oss, vilket jag helt missat.
I alla fall kom hundföraren så småningom fram till mig och min klasskamrat, och tillsammans hjälptes vi åt att leta rätt på bocken. Och när vi fann honom där inne i ett tätt snår så blev jag så glad att jag studsade rätt upp och gav min klasskamrat en stor kram!
Haha, ja, det var nog äkta genuin jaktglädje, och jag ler varje gång jag tänker på den där bocken.
Skottet satt mitt i bogen, och nån oro hade egentligen inte varit nödvändig, men ja, alla som varit där vet ju hur det kan kännas.
Och som ni vet slutade jag inte att jaga heller, utan sen dess har det blivit en hel del mer, även om jag ännu inte fått skjuta nån mer bock.
Tjädern
Jag ber om ursäkt för den oerhört dåliga uppdateringen på sistone.
I alla fall vägde jag tjäderna och den vägde 4,5 kilo. Inte så liten vad jag förstått det, men vad vet jag, jag har ju aldrig skjutit nån tjäder förrut!
Tisdag förra veckan lånade jag stövaren Ina igen och var ute på harjakt. Hon fick upp haren ungefär 20 minuter efter att jag släppt henne och sedan drev hon tapptfritt i nästan två timmar. Då tog haren ut på en väg, och hon tappadet bort den. Efter 45 minuter hittade hon igen avhoppet och sedan drev hon klockrent i 1,5 timmar till, tills jag tyckte det var färdigjagat. Jag lyckades bara få se haren en gång, den var överallt där jag inte var. Men å andra sidan har jag inte så jättestor erfarenhet av harjakt, så jag har nog lite att lära.
Ina gjorde ett fantastiskt jobb och jag blev nog lite inbiten för harjakt.
Det kommer förmodligen att bli rätt lugnt på jaktfronten framöver, men ni kan avnjuta rapporter från fisketurer, hundmotion och kanske en och annan jakthistoria här såsmåningom ändå.
Utbildningsjakt
Jag fick låna en fin stövartik, Bjärmhöjden Ina, av vår granne och så bar det då av imorse. Hade rekat lite hare igårkväll och imorse, så lite koll hade jag på åtminstone en, mest troligt två, harar.
Vi samlades klockan nio vid skola i Dödre, och sen delade vi upp oss på två jaktlag, varav det ena skulle jaga med mig och det andra med en annan hund och förare, Jimmy Sjöberg med Inas kullsyster Bjärmhöjden Spela.
Släppte runt halv tio, och kanske runt en kvart senare slår tiken de första väckskallen och sen dröjde det inte länge innan haren var på benen. Det var dock en lurig rackare som lurade hunden både en och två gånger, men till sist så fick en i sällskapet skjuta haren.
Harjägare
De andra gänget hade också en jösse på benen, men det ville sig inte riktigt för dem utan haren slank mellan passarna om och om igen.
Vi bröt för lite lunch med eld och grillning, och en liten lektion i hur man tar ur hare. Sen var det dags för nya tag, mitt gäng och Ina fick dock inte upp nån mer hare, men det andra gänget provade släppa på samma hare som på förmiddagen och fick igång den igen. Men ännu en gång smet den mellan passarna flera gånger och till sist fick vi lov att ge oss.
Jimmy instruerar hur man tar ur hare
En mycket intressant dag där alla fick höra hardrev och många fick se hare. Hundarna gjorde bra jobb och det var riktigt roligt att träffa både erfarna, nyblivna och blivande jägare.
En lärorik dag även för mig, och en dag jag gärna gör om igen.
sa kärringen och satte snaran i skorstenen.
Jakten på den svarta
I alla fall, jag gjorde en rockad och började från andra hållet idag, gick upp vägen mot stället där jag stötte tjädern igår. Och mycket riktigt han satt på exakt samma ställe idag, men jag stötte honom igen. Hörde att han träade uppe vid myren så jag fortsatte mot skidspåret och vek upp det. Väl uppe på myren såg jag honom sitta där i ett träd, han såg rätt lugn ut.
Lämnade snöskorna och började ansmygningen i myrkanten där tallarna stod tätt för att i skydd av dem ta mig närmare. Fågeln satt lugnt kvar och när jag kommit så nära som jag trodde att jag skulle ta mig så tog jag stöd och skickade iväg en kula.
Tjädern lyfte och jag såg att han försvann ner bakom trädet där han satt. Jag tjavade fram mot stället, hittade en massa fjädrar och blod, men ingen fågel. Panik.
Blodspåret, eller dropparna av blod som låg strödda över snön, och fjädrarna var lätta och följa och 30 meter från trädet låg fågeln i snön.
Det var min allra första toppfågel, och det har blivit ganska många timmar på skidorna för att få tag på honom, och idag när jag lämnade skidorna hemma, då föll han! Så kan det gå.
Väl hemma fick mamsen lov att ta ett kort!
Tadam!
