Ja, mitt i allt stök så har jag och Joanna i alla fall lyckats boka in en liten semester!
Den 18 februari drar vi ner till Göteborg för att leva på Skandinavium i fyra långa sköna hästiga dagar. Hotell och resa är bokad, Jenny är där och mässan lockar!

Det känns i alla fall skönt!

Det är faktiskt inte mycket som är rätt i det här livet just nu. Och ännu värre blir det av att allt känns som att det är mitt fel men jag kan inte för mitt liv begripa vad exakt det är jag gjort som är fel. Jag har bara varit jag hela tiden, men tydligen är jag numera bara en sur, grinig och gnällig kärring som ingen vill umgås eller prata med. Med vissa undantag av diverse kollegor, men ändå. De som betyder mest verkar lämna mig, utom min bror, han står fast där han står,hoppas jag i alla fall! Men vad vet man, tydligen knatar det ju runt någon där ute som sprider ut lögner om mig och lyckas få till och med Andreas att tro på dem, så kanske den personen, vem det nu än är, får Erik att försvinna också?
Det gör mig så förbannad och ledsen. Denna någon måste verkligen tycka illa om mig, eller möjligen den relation jag och Andreas haft en gång i tiden. Och denna någon måste ha sådant inflytande på Andreas att han tycks tro mer på den människan än på mig. Jag fattar inte vad jag gjort egentligen, visserligen har jag väl inte varit så trevlig och tillmötesgående som jag borde vara, men det är så svårt när det slår i nån slags försvarsmekanism som säger att det är lättare att lämna än att lämnas...äh, det går inte förklar, för jag förstår helt enkelt inte. Och ingen verkar vilja förklara för mig heller.

Och Magnus, det är en hel historia för sig.
Nu när Andreas inte vill prata med mig alls längre så blir det ju att jag ringer mer till Magnus, och så helt plötsligt tycker han att vi pratar för ofta och för mycket, så nu kan jag inte ringa honom heller när allt suger här i livet.
Han tycks ju klara allting så himla bra utan mig, förresten, alla tycks klara sig så himla bra utan mig så vad fyller jag för funktion egentligen längre?

---

Jagade gjorde jag idag, det brukar ju kännas bättre då, men nä, inte ens det hjälpte idag.
Så nu vet jag inte vad jag ska göra..?



Kryssningsminnen

Jadå, min varg Arro är pigg och glad igen nu! Så nu vet ni, alla ni som undrat hur det gått för honom. Han började åt igen på lördagskvällen och på söndagmorgon var han piggare så då kunde jag tryggt åka till jobbet, även om jag hellre stannat hemma hela dagen!


Nu e jag trött, men innan det blir kväller ska jag ta in NIttro och gosa lite med honom!

Jag kom hem, och det första jag sa när jag klev in genom dörren var inte som man kan tro hej, utan jag sa: Det är något fel på Arro! Detta hade jag insett redan innan jag ens klivit ur bilen på gården. Han klev inte ens upp när jag kom hem. Så jag hälsade på alla hundarna, gick in och slängde i mig lite mat och sen gjorde jag en rejäl undersökning av hunden. Han hade inte ätit sen igår morse, men han drack i alla fall. Jag kollade tänder och mun, öron, ögon, mage, rygg och tassar. Kände kort sagt igenom hela hunden, tur att han är snällare än folk tror! Försökte truga i honom lite kyckling med ris, men han åt bara köttet. Så då tog jag ut honom ur hundgården och gick en sväng för att se hur det var. Lokaliserade nog problemet, då han hela tiden letade gamla grässtrån, antagligen är det magen hans som krånglar. Det har den gjort från och till förut, men han har aldrig varit så pass att han inte klivit upp när man kommit hem.
Men förhoppningsvis så är han bättre imorrn nu när han fick ut och röra lite på sig och äta lite grässtrån så ska vi nog ha skrämt igång tarmarna igen!
Arro får inte vara sjuk, han får bara inte, jag blir så orolig direkt!

Annars så rullar allt på, imorrn ska vi till Kälaberget och käka burgare!
Ska bli trevligt tycker då jag iallafall!

Kanske, kanske så ska jag ut på äventyr med Joanna nästa månad! =)
Det skulle vara så roligt, jag kan behöva en rejäl uppvärmning innan jag ska bli hennes stalldräng! *hiii*



Min Arro och min pappa

Efter en smärre kraschlandning under skidåkningen med Arrovargen idag så mår mitt högra knä numera inte alls bra, det är blått, och uppsvullet. Av denna anledning blev det inget jakt idag heller, eftersom jag åkte skidor det första jag gjorde efter frukosten imorse. Fast det har blåst skapligt idag också så fåglarna sitter nog inge vidare.

Annars har jag tagit rätt på två orrar som min bror sköt för nån vecka sen och läst en del.
Mamma och pappa är i stan på revy och Erik och jag tar det lugnt här hemma, blir väldigt rastlös faktiskt, inte så kul. Får se vad det blir imorrn, om knäet vill vara med så kanske det blir skidåkning med Nittro, men då ska jag gå nedför backen ner till sjön för att undvika en ny krasch!

Igår var det nån snubbe här och köpte vår gamla widetrack, och snart kommer nya skotern! =)
Då blir det fiske och skotermys, som det ska vara om vintern.

Jani, nu vet jag inget mera.



Sötnosen Nittro!

Det här inlägget kommer att bli väldigt personligt, så ni som inte vill läsa, ni kan sluta nu.

Det är mycket i mitt liv som inte blivit som jag vill, visserligen en del som blivit rätt också, men de är de saker som blivit fel som svider mest, och det är de sakerna man kommer ihåg som bäst. Allt som blev fel.

Allt jag vill är att bli älskad och respekterad för den jag är. Jag vill inte tvinga folk att behandla mig på de sätt som är rätt, men när folk som jag tycker mycket mycket om behandlar mig orätt utan någon anledning då kan jag inte hålla mig från att säga att det inte är okej, att sättet de behandlar en på sårar och gör en ledsen. Jag tycker inte om att vara ledsen, faktum är att jag avskyr att vara ledsen. Men när man varit ledsen ett längre tag då är det svårt att hitta tillbaka till det enkla, glada och positiva. Så är det nu.
Jag vill så gärna höra att jag är duktig på nåt, att någon uppskattar en och att de tycker om en, framförallt är det extra viktigt att få höra dessa saker från de jag själv tycker väldigt mycket om. Jag vill så gärna få vara viktigast för nån, få vara det som får just den människan att le, få vara speciell för någon. Framförallt för just Dig.
Men jag fick aldrig vara det. Under tre långa år försökte jag få dig att se mig, men jag var aldrig tillräckligt bra, tillräckligt intressant eller tillräckligt speciell. Jag försökte och försökte och försökte men alltid stod det något framför mig, och varje gång du sa att Det var viktigare, högg du ett hål i mitt hjärta, men varje gång stannade jag kvar och försökte ännu mer, tänkte att om jag älskar dig tillräckligt mycket så kommer du öppna ögonen och så hur bra jag är. Jag vet att du försökte, men alltid kom Det före, det gick inte komma ifrån. Att komma i andra hand är inte min grej, framförallt inte när man gör det för någon som man älskar och själv sätter i främsta rummet.
När man en längre tid är ledsen och osäker på vad ens pojkvän känner för en, då är det lätt att börja ge upp...och jag gav upp, flera gånger. Men jag är inte en sån som ger upp, så därför vände jag tillbaka, men varje gång blev det lika. Varför kunde du inte bara öppna ögonen och inse vad som fanns rakt framför dig? Varför kunde du inte vara rädd om mig och ge mig den kärlek och respekt som jag förtjänar?
Jag förstår faktiskt inte det, självklart började jag undra om det är mig det är fel på eftersom jag aldrig fick vara det viktigaste? Jag undrar forfarande...


Det här är mina känslor och mina tankar, och dem kan ingen någonsin ta ifrån mig.



Jag önskar bara att det slutade göra så inihelvete ont.
Nu.

Så var 2008 till ända och 2009 har tagit vid.
Mina förhoppningar är att det här nya året kommer att bli bättre än 2008, det är egentligen det enda jag begär. Att det blir bättre, för om det blir sämre, ja, då vet jag inte alls hur det ska gå.

Jag önskar att jag inte var så ensam.
Tänk om jag fick vara med hundarna jämt, det känns så mycket bättre när dessa glada, tröstande varelser är med. När man får dra handen genom mjuk päls och se de busiga ögonen titta på en.
I stan är det bara tomt och trist, inga glada viftande svanser eller uppfodrande skall, bara tomt.

---

Idag var jag ute och jagade i två timmar ungefär, men ingen fågel fick jag se. Dock så när jag var ut i lördags så såg jag och pappa, som jag åkte med, en tjäder, men den hade försvunnit när vi kommit inom skjutavstånd.
Trist.

Jag älskar att vara ute i skogen om vintern.
Tystnaden, lugnet och kylan fördriver alla tankar, och det är så skönt med en stunds kravlös frihet där bara jag och naturen existerar.



Mitt jaktsällskap på lördagen, lilla pappsen!

---

As the days go by, I know that all the things that used to be so good no longer exists...