Älgjaktspremiär
Måndag 5 september
Älgjaktens första dag - jag tog med mig Björn ut på äventyr. Vi gick norr om basvägen i Suttervika, ner mot Näkten. Det blåste en nordlig vind. Jag hann inte mer än släppa ut hunden ur bilen så bara sprutade det älg ut ur hygget mellan basvägen och pass 19. Hunden tog efter någon älg som drog uppåt mot Lillstensjön, gick förbi pass 8 och upp i Sundstjärnberget. Han höll i ca 2 km innan han vände och kom åter. Resten av den dagen hände inte så mycket av läsvärde.
Tisdag 6 september
Den här morgonen tog jag med mig Nittro och åkte till Lillnöttjärnberget för en sydlig vind. Dagen förflöt i allmänt lugn, hunden fick tag i någon älg som bara gick undan ut i Bröttjärnberget.
Herje gick i Norknularna med Björn och hade tag i älg, Björn slog några skall men det blev inte så mycket mer.
Onsdag och torsdag
TVÄRFÖRKYLD - hemma och däckad.
Fredag 9 september
Johan kom ner från Umeå under torsdagskvällen och fredagen vigde vi åt jakt med Nittro i Älgsjöhyggena. Pappa gick med Björn från Idastuga/Anderssonslinja.
Dagen bjöd på sydlig vind och vi släppte hunden mellan Älgsjön oh Långtjärna. Första 1,5 timmen så hände inte särskit mycket, vovve gjorde några sökrundor men det verkade vara tomt på älg mellan tjärnarna. Kvart över åtta hade hunden varit borta ett tag och jag och Johan satte oss för att ta lite fika. Då började Nittro skälla ner mot Älgsjöns strand. Vi fikade klart och gjorde upp en plan för ansmygning. Meningen var att Johan skulle skjuta om läge gavs.
Min urtjusiga sambo
Älgarna stod nere i sjön och eftersom strandkanten var så brant hade vi svårt att komma i läge för att se vad det var. Till sist lyckades vi dock se huvudet på ett hondjur och strax efter skymtade två par kalvöron ovan vegetationen i strandkanten. En tvåkalvko!
På dryga 50 meters håll var det omöjligt att få skottläge på någon av kalvarna eftersom stranden såg ut som den gjorde, när kon ställde sig bakom en sten passade vi på att avancera framåt. Kon och kalvarna flyttade sig långsamt norrut längs stranden, mot oss. Med ett tålamod utan dess like väntade vi på att de skulle komma ut i öppningen närmast oss, men det skedde aldrig. Efter vad som kändes som en superkort evighet så vände älgarna tillbaka och började röra sig tillbaka de få metrar de flyttat sig. Här uppenbarade sig dock en ny chans till avancemang och vi tog oss fram till nästa tall framför oss. Här fick Johan plötsligt läge på en av kalvarna både en och fem gånger - men varje gång kom antingen hunden eller någon av de andra älgarna in i riskområde för kulbanan...
Efter totalt tre timmar skälling där vi suttit två timmar inne på ståndskallet sa jag "Om jag får läge så skjuter jag, vi måste prova få ett avslut nu." Jag gjorde ett offensivt ansmygande och fick läge på en av kalvarna strax därpå. Med en fin bogträff dog kalven i Älgjsöns svala vatten. Nittro tog efter kon och den andra kalven men kom tillbaka efter ungefär fem minuter. Johan erbjöd sig att hämta älgen i vattnet, så det fick han väl göra då. :)
Johan på väg ut mot kalv och hund
Sällan har väl Johan varit så nära att skjuta sin första älg, och nästa gång är det nog hans tur ändå!
Pappa som avslutat jakten med Björn kom med en släpvagn och de urstarka karlarna i mitt liv bestämde sig för att dra upp kalven till vägen. Sagt och gjort!
Pappa och Johan drar medan Björn surfar älg
Han som gjorde det möjligt - Lundgårdens Nittro, nio år gammal
Lördag 10 september
Första dagen på gemensamhetsjakten! Vi jagade i Svarttjärnriset, pappa och Nicke gick med varsin hund och jag sagt på pass 8 (Åkepasset) och Erik på 13, Mota. Johan följde med pappa och gick med Nittro.
Det var en relativt lugn morgon, men till sist kunde Lars T skjuta en kviga på pass 16. det var ca allt som hände den dagen.
Björnjakt och Nittroståndskall
Lördag 7/11
Äntligen blev det lördag och jakt för mig och pappa! Vi samlades på skola för att invänta övriga laget, i slutändan blev vi 4 hundförare och 5 passare. Det är väl lagom?
Pappa gick med Kitos för passare i Älgsjöhyggena medan jag fick gå själv med Björn i Skåltjärnberget.
Runt 07.50 strök jag kopplet av Björn och började gå för sydlig vind från Skåltjärna in mot Arroflon. Björn gjorde några små lovar men efter ett tag försvann han iväg med bestämd riktning och hög hastighet. Jag tappade honom på pejlen när han försvann bortåt backarna mot Myrbärfloberget, och till sist hade jag en punkt på ena sidan berget och nästa på andra sidan, och efter det inte en signal på 40 minuter. Inte heller hörde jag några skall eller annat.
Med viss oro för varg (två vargobsar från helgen innan på grannmarken) så tog jag det långa benet före och stegade upp på Myrbärfloberget för att få bättre utslag på pejlen, och eventuellt höra om han stod och skällde inne på Kronans. På Skåltjärnvägen kunde jag konstatera att det sprungit älg helt nyligt och kan därför med stor säkerhet säga att det var älg han dragit med. Det blev dock några hastiga höjdmeter innan jag var upp på toppen i rågången på Myrbärfloberget, men dessvärre fick jag varken in nån ny pejlsignal eller hörde några skall. Nåväl, det var bara att slå sig ner och vänta, hittills har ju Björn haft klockren återgång efter samtliga längre svängar han gjort, och jag befann mig ju rimligtvis i närheten av den rutt han tagit över berget. Regnet vräkte ner och jag var sedan länge blöt utifrån av regn och innifrån av svett efter den hurtiga frammarschen uppför berget, det blev rätt kallt där upp på bergkanten.
Precis när jag började leta ved för att starta en värmande eld i kylan så fick jag in en ny pejl signal, ca 1,5 km sydöst om mig, inne på Kronans mark. Vovve var iaf på väg tillbaka och såsmåningom fick jag igen honom och då tog jag honom i band för att ta mig tillbaka in i Skåltjärnberget som ju var i princip helt orört.
Släppte hunden igen och vände kosan mot Arroflon och själva Skåltjärnberget och de saltstenar vi har där, Björn verkade dock lite loj och trött efter den rätt långa resan han redan gjort, så efter att han gjort en riktigt fin sökrunda så kopplade jag och gick tillbaka till bilen. En trött, nöjd och blöt vovve rullade ihop sig i bagaget och somnade tvärt! Hah!
Det blev ingen mer jakt för mig den dagen, genomblöt och ganska frusen åkte jag hem och myste med Rejsa resten av dagen!
Markering i rågången uppe på Myrbärfloberget, undra vad som en gång motiverat en stege på ett träd mitt ute i skogen?
Älskade Björnhunden i regnet
Arroflon
Söndag 8/11
Ny jaktdag! Denna dag skulle jag gå med Nittro för passare i Svarttjärnriset, dagen till ära hade vi hela 4 passare. Pappa satt på pass 23 vid Kronvägen, Tord på pass 1 vid Fettja, Jakob på pass 16 i södra änden på Lillstensjön och hans fader Beo i norra änden på pass 8.
Vinden (?, typ obefintlig) hade vänt och jag gick in i Svarttjärnriset för västlig vind nerefrån Skåltjärnhälla/Fettja. Nittro var supertaggad och flög över bäcken när jag strök hans halsband och gav honom sitt Varsågod! Han gjorde några vändor i närområdet, rullade sig omsorgsfullt och sedan lurvade han iväg i sitt sedvanliga lugna tempo norrut.
Jag skred långsamt framåt, det regnade även denna dag. Jag avvaktade stående vid några hällar längs en myrkant. Vid 08.52, ca 25 minuter efter att jag släppt hunden löd det första stadiga grova skallen genom skogen. Den känslan hörrni! Underbar!
Det stod inte riktigt fast utan började röra sig rakt västerut mot Lillstensjön i sakta gångstånd, jag hann tänka att det kommer gå ut mot antingen Jakob eller Beo. Men sakta men säkert vek det av söderut på motsatt sida om Svarttjärnarna från där jag stod. I den vindstilla morgonen hörde jag älgarna när de gick över en myr nästan 700 meter bort, det klafsade och lockade genom hela skogen. Jag började följa med skallet söderut. På varsin sida om sjösystemet följde vi varann. Till sist blev det fast ståndskall mellan södraste Svarttjärna och Trättmyrtjärna. Regnet gjorde skogen tyst men den knepiga vinden gjorde det svårt att smyga, jag kom inpå skallet från östra sidan. Älgarna, ko med kalv, stod i kanten på en liten myr. Kon stod en bit ut på det öppna medan kalven stod gömd inne bland slyn i myrkanten. Jag tänkte att, nåväl, det är bara att vänta, till sist måste kalven röra på sig... Jag väntade och väntade. Till sist hade jag suttit och väntat i ca 30 minuter och kalven hade inte så mycket vickat på ett öra, trots att kon jagade hunden och gick runt en hel del ute på det öppnare området. Jahapp... Med lite dåligt tålamod så bestämde jag mig för att försöka smyga lite bakåt och komma runt skallet lite för att få en bättre vinkel och sikt på kalven. Tyvärr visade det sig att det var en riktigt dålig idé, under min bakåtsmygning blev kon var mig och älgarna gick åter iväg i ett gångstånd mot utloppet vid Trättmyrtjärna, där blev det stopp igen! Perfekt tänkte jag - där är det ju jättefint att smyga på!
Jo tjena, när jag tagit mig förbi den lilla myren som de stått på tidigare nådde jag en lite äldre skog som hade blåst omkull. Mellan mig och ståndskallet var nu tävlingsbanan för nya OS-grenen "200 meter vindfällelöpning". Fuck mig, helt omöjligt att forcera det plockepinnet utan att låta som en helt flock vilda djur! Jag klättrade, kröp pch kravlade, till sist hade jag tagit mig över och förbi men då hade ståndet börjat röra sig igen.
Det gick över hygget mot Igeltjärnvägen, vek ner över Mota och upp i ungskogen på västra sidan om Trättmyrtjärna. Där blev det stopp igen! Jag smög så tyst och försiktigt jag kunde, det stod mitt upp på högsta inne i ungskogen, i kanten på en liten tuss äldre skog som var lämnad. Jag skymtade kon mellan träden men kalven tycktes som bortblåst. Blåsten var precis det som ställde till det nu, det snurrade och drog lite från alla håll där upp vid kammen och älgarna blev oroliga och gick iväg söderut, så pass fort att Nittro inte skällde. Till sist passerade de Skåltjärnvägen och jag hamnade ganska långt på efterkälken, tappade kontakten på pejlen och kände mig hopplöst dålig på att smyga på ståndskall... Jag tänkte, "det var det!"
Trött, blöt och hungrig övervägde jag att ge upp när jag själv nådde ut på Skåltjärnvägen. Pratade med pappa på radion och undrade om han möjligvis var i närheten, eftersom jag var så sjukt HUNGRIG!
Precis när vi bestämt att han skulle komma med mat till mig hör jag Nittros skall slå igenom igen, det hade blivit stopp mellan Stornöttjärna och stickarn upp på Älgsjöberget. Snabb kontakt med pappa på radion:
"Stanna där du är, han skäller igen. Jag går på igen för jag ska skjuta den där älgen!!"
Nu stod det inne i contortan som blåste omkull i senaste stormen, tack och lov blev den upprensad i somras och består nu av en massa "småhyggen" med skogremsor emellan. Perfekt för att smyga, och perfekt för att skjuta - öppet, bra kulfång och goda möjligheter att smyga skyddat även om det står öppet.
När jag var 120 meter från skallet såg jag kon och Nittro på hitsidan om en liten kulle. Kalven syntes inte till, men jag hade någon vindfälla i vägen. Sedan vet jag inte vad som hände, kanske såg kon mig eller så fick hon vind av mig för hon vände på klacken och gick rätt ifrån mig. Då dök kalven upp, den hade stått på baksidan om den lilla backen. Bah!
Återigen gick det undan i gångstånd norrut längs västra sidan om Stornöttjärna, en vanlig väg som älgarna brukar ta. Nu var jag övertygad om att det skulle gå loss ordentligt och jag förbannade mig själv och min klantighet. Jag menar, hur svårt ska det vara att skjuta sig en älg egentligen?
Men Dianas stigar äro outgrundliga! Återigen blev det stopp, ca 100 meter från Skåltjärnvägen och pass 8. När jag kom inpå stod älgarna i nedförslutet av en liten backe, och kon jagade hunden rakt mot mig precis när jag tagit mig inpå. Shit pommes - så nära det blev! Det var helt enkelt inte min dag denna söndag, det gick loss igen och det ordentligt. Det blev inte stopp igen, vovve hade dock klockren tillbakagång efter att han släppte en bit upp i Dösjöbränna.
I slutändan blev det 3,5 timmar ståndskall/gångstånd. Ett otal ansmygningar och inget avslut.
Min egen insats var inte mycket att hänga i julgranen men det var härligt att se och höra Nittro fungera som han ska igen, det har ju varit knackigt hela hösten. Jag har nästan varit bekymrad att han varit sjuk på något sätt, nu avmaskade vi i oktober och det här var första släppet med honom efter det, så vem vet? Kanske var det någon parasit som spökade, eller så har han varit sliten i höst och behövde en liten vila för att komma i fas igen. Nu är det bara att hålla tummarna att pappa eller Erik får skjuta nästa gång han leverar sin allra finaste musik!
Storschloms-Nittro, hösten 2013
Eftersök x 2, älgskjutning, ståndskall och Björn-skall
Onsdag 14 oktober
I onsdags jagade vi området mellan Grisvågvägen och Norvägen, jag satt på pass 17 vid Piprörmyra, Erik och pappa gick med varsin hund. Det drog en nästan obefintlig sydvästlig vind så pappa gick in från min kant medan Erik gick in från Norvägen, pass 5.
Tyvärr gick vi helt tomma i den aktuella såten, så vid ca 10.30 bröt vi. Som ni vet vid det här laget så jagar vi ju bara halvdagar på onsdagar, men jag och pappa gav oss iväg med Björn till Myrbärfloberget en sväng på eftermiddagen. Myrbärfloberget, även kallat Dödres sista vildmark, var otroligt vackert! Jag har aldrig gått där förut, men nu fick jag alltså chansen. Tyvärr är det inbandat för avverkning, så det här lär väl vara sista hösten jag har chansen att gå där.
I alla fall, Björn lurvade runt i sitt vanliga höga tempo, nosade på blåbär och käkade lingon. Han besteg en stubbe för att sedan trilla ner från den. Men sen fick han älg i nosen, drog i väg och hamnade uppepå Kronskogen innan han vände och kom tillbaka - klockren återgång, spår i spår hela vägen till mig och pappa. Vi fick inte tag i något mer senare under dagen.
En Björn på en sten
Torsdag 15 oktober
Torsdagens förmiddagsjakt gick i Brann, jag satt på pass 15, pappa på pass 1 där han såg den stora oxen i september och Erik satt på ett specialpass innanför björnpasset. Hundförare var Micke och Elaine.
Det var tämligen lungt på mitt pass, jag höll mig från att göra upp eld ett par timmar i väntan på solen, men jag fick ge mig i halv tio tiden för då bröjade jag frös om fötterna så det var bara att göra upp en eld!
Under morgontimmarna small det ett skott nere mot Selet, pass 8. Där satt dagens jaktgäst. Han sköt på en kalv som vek tillbaka in i trakten, han tyckte det kändes bra, men eventuellt att det kunde ha tagit lite långt bak. Han letade sig över Selet och tog sig fram till skottplatsen men kunde inte hitta något.
I samband med skottet hade Elaines hund varit fram nästan ända ut till udden där han hade skjutit på, och via pejlen kunde hon sedan se vart det gick. Det gick rätt på Micke som tagit ett litet pass i skogen i väntan på Boss som dragit iväg på långtur med någon älg.
Rätt som det var kom det ko, kalv och oxe rakt på Micke där han stod. Med den påskjutna kalven i åtanke tog han (och jag citerar) "det osäkra före det osäkra", och sköt ner kalven. Elaines hund var med på dessa älgar och vi var väl ungefär 87% säkra på att det var samma kalv men pappa fick i alla fall i uppdrag att åka och spåra från skottplatsen vid Selet. Det hade trots allt varit fler älgar i farten vid Selet, bl a ko och kalv som Boss gick ut med hos Sören på pass 2 vid Tjutbulinja.
När pappa och brorsan kommit fram till skottplatsen kunde de snabbt konstatera att det låg fullt med älghår ute i vattnet och att kalven alltså var träffad. De satte Nittro på spåret och hans pårade helt klockrent ända fram till den döda kalven vid Micke, drygt 1 km bort.
Det visade sig att det första skottet mycket riktigt hade tagit lite långt bak, precis mellan lungorna och vommen, kulan hade också gått precis mellan revbenen både på väg in och på väg ut. Om det hade tagit i ett revben på vägen in hade älgen förmodligen strukit med på en gång.
Micke berättade att kalven hade kommit ca 60 meter bakom kon och oxen, så den var ju uppenbarligen inte helt pigg. Slutet gott, allting gott!
Jag och Nittro efter att han genomfört ett lyckat eftersök
En husse och hans hund
Min älskade far och vår älskade hund <3
"Jaha, hur hade kalven gått efter skottet då?" Sören och pappa överlägger om eftersöket
När detta väl var uträtt och kalven hängde flådd och klar i slakteriet var klockan så sent framliden att det inte blev någon eftermiddagsjakt med laget. Vi hade med oss Björn så vi passade på att göra ett släpp med honom på kvällskvisten.
Denna dag fick Erik gå med Björn medan jag och pappa slog oss ner på en solig backe och njöt. Björn jobbade på riktigt bra och hamnade på en av sökrundorna uppe hos oss. Innan han fattade att det var vi stod han och skällde/boffade på oss på avstånd. Knäppknas!
Erik befann sig typ 500 meter bort och provade vissla tillbaka Björn efter att han förstått att jag och pappa var vi. Klockren invissling!
När Björn var tillbaka hos Erik drog han nästan på en gång ut på sök igen, hittade igen ko och kalv ute på Arroflon och hela konkarongen gick rakt mot mig och pappa igen!
Älgarna fick nog vind av oss då de tvärvinklade ca 150 meter innan backen där vi satt. Men de stannade till länge nog för att Björn skulle hinna ikapp och han hann skälla några skall på dem innan de tog sin tillflykt in på Kronans mark (igen). Björn höll i ca 1 km innan han vände och kom tillbaka i sina egna bakspår.
Vi avbröt när han kom tillbaka då eftersom dagen började lida mot sitt slut rent ljusmässigt sett.
Fredag 16 oktober
På fredagmorgon var det äntligen dags för jakt i Älgsjöhyggena igen, jag satt på pass 3 utefter Kilåa medan pappa och Erik gick med varsin hund. Erik gick in i norr mellan Långtjärna och Älgsjön medan pappa gick in från metkroksvägen med Nittro.
Efter nån timme tog Kitos upp lite knackigt det stod inte riktigt utan gick loss rätt snabbt - älgarna gick ut vid Lennart på pass 20. Lite senare kom det tillbaka en ensam ko ur Bröttjärnberget och den sköt Lennart på, den kastade tillbaka in i Bröttjärnberget och försvann. Lennart gick fram för att kolla, men hittade inget. Erik tillkallades och skulle gå dit med Kitos och se om han kunde hjälpa Lennart reda ut det hela.
Ungefär vid 10-tiden började så Nittros välbekanta grova skall rulla över skogen. Han hade fått tag i älg som stod i gallringen ca 3-400 meter från mitt pass. I en hel timme kunde jag njuta av solsken och dundrande hundskall innan det gick loss - rakt ut på pass 2 där Beo satt. Tyvärr gick oxen på sidan mot Dammen och där var det en skogsmaskin som arbetade så Beo vågade inte skjuta åt det hållet. Oxen fick klara sig den här gången!
Under tiden som NIttro hade ståndskall hade det smugit ut en ko och en oxe på pass 4 där Elof kunde skjuta ner oxen, den lade sig dock i Kilåa så det blev lite stökigt att hämta den!
En oxe i Kilåa
Vimecen fick bekänna färg när denna oxe skulle bärgas!
Hur gick det då med Lennarts älg? Ja, med Eriks hjälp lyckades de hitta igen blod och kunde således konstatera att älgen var träffad, någon älg kunde de dock inte hitta igen. Kitos sattes på spåren och de hittade blod hela vägen fram mot pass 14 på Norvägen.
Ungefär samtidigt lyckades jag fånga in Nittro och det bestämdes att Erik skulle byta hund eftersom Nittro är mer rutinerad. Sagt och gjort. Nittro sattes på spåret vid sista blodet coh han spårade rakt över Norvägen ut i Lillnorn. Där sågs ingen älg, vare sig i vattnet eller land, men Erik gjorde bedömningen att älgen kanske fanns där ändå och beslutade att släppa Nittro. Då hände allt strul som kan hända samtidigt. Nittro drog en vända längs strandkanten men hamnade på tillbakavägen vid slaktplatsen från Tommy/Nickes kalv från tidigare i veckan och ungefär samtidigt kom vi som hämtat Elofs oxe åkande med den genom alltihopa och då valde Nittro att följa med den ner till byn. Snark, snark, dubbelsnark! Nittro hittade igen både får och hästar nere på byn och ville omöjligen låta sig fångas in! Han var billig där ett tag...
Vi gjorde ett avbrott där för att ta rätt på älgen, smida nya planer och placera ut passare.
Det blev bestämt att jag och Erik skulle gå på med Kitos igen eftersom Nittro fann det intressantare med andra kreatur. Lennart skulle ta ett ambulerande pass utmed Norvägen/Butjärnvägen, övriga laget skulle invänta rapport innan de gjorde någon ansats.
Vi gick in till skottplatsen och började om därifrån, Kitos spårade klockrent i exakt samma spår igen och liksom Nittro spårade han över Norvägen och in mot Noran. Jag gick ut till sjökanten för att spana av ordentligt. Vi var lite konfunderade hur vi skulle gå vidare. Hade älgen simmat över? Skulle vi banda runt sjön för att se om hon kommit upp nånstans? Skulle vi släppa Kitos och se vad som hände?
Sören anropades på radion och han och resten av laget (utom Lennart som ju befann sig på pass) samlades på badstranden vid Lillnorn. Efter några minuters span hör vi på radion att det ju faktiskt står en älg i strandkanten kanske 100-200 meter framför mig och Erik. Det är våran ko!
Vi gör en hastig framsmygning men ser ingen älg, men plötsligt smäller det ett skott uppemot Butjärnvägen - Lennart hade lyckats få på henne en smäll när hon stelt försökte ta sig över vägen!
Älgen kastade tillbaka mot Lillnorn och kastade sig ut i vattnet! Jag och Erik gjorde en hastig språngmarsch för att komma närmare om hon skulle försöka simma över. Hon tog sig dock bara 30 meter ut i vattnet innan hon till sist drog sin sista suck.
Så till sist, åtta timmar efter att hon var påskjuten lyckades vi alltså få tag i henne. Trots en massa hundstrul och annat oväntat så ska man ibland få ha lite tur också!
Det blev en liten hämtning med båt, även om brorsan gjorde ett tappert försök att hämta henne "manuellt".
Han ångrade sig dock när vattnet nådde till bröstkorgen och han hade lika långt kvar till älgen som han till land. Till sist hängde hon flådd och färdig på slakteriet och vi kunde återigen tacka hundarna för ett gott jobb, om än med vissa krumbukter.
Brorsan tar sig ett bad i Lillnorn
Jägare i väntan på båten och älgen i mörkret
Kapten Hörnfeldt med besättning
Kon
"Ett, två, åh tre!"
Lördag 17 oktober
Lördagens förmiddagsjakt gick i Norknularna, jag satt på pass 21 vid Döderbuan, Erik satt på pass 24 och pappa på pass 14 vid Norvägen. Nicke och Anders gick med varsin hund.
Inget av vikt hände under denna morgon. Däremot berättade Lars N, som satt på pass 5 (där jag satt tidigare i veckan när vi jagade samma område), att alla gamla stubbar vid hans pass var utrivna. Det hade de inte varit när jag satt där! Ungefär samtidigt som vi sa "det har nog varit björn där" gick vi över en björnskit på stigen!
Spännande!
Under eftermiddagen blev det jakt i Dösjöbränna, jag satt på pass 12 igen i vanlig ordning, Erik satt på pass 18 och pappa på pass 13 i Mota.
Håkan hade live-referat från sitt pass där det gick ko med kalv och betade, men det hördes inte riktigt på radion till dit jag satt. På mitt pass var det rätt lugnt, från början sken solen och jag kutade mot tillbaka mot klipphällan, vad tiden led blev det dock kyligare och jag gjorde i ordningen en eld vid passtolen. Det smäller plötsligt tre snabba skott ute på skogen - det är Lars N som skjutit på en oxe! Tyvärr blir den inte kvar på platsen, han gör dock en snabb insats och kommer ikapp älgen som lagt sig en bit bort och kan avliva den utan trassel. Hos mig på pass 12 tilltog vinden alltmer och min eld värmde gott, men plötsligt kommer det ko och kalv över myren 70 meter bort! Jag får snabbt på mig hörselskydden och lägger an geväret. På sekunder är kalven död och kon vänder tillbaka in i området. Senare gick hon ut vid Erik på pass 18.
Mitt livs 25e skjutna älg är ett faktum!
Ännu en älg skjuts innan såten är över - Lennart sköt en ko/kviga på pass 24 längs basvägen i Sutterviken.
Från denna dag har vi då fullskjutet på vuxna djur tills vi kommit ikapp med kalvarna.
Mitt livs 25e älg, en liten kvigkalv
Söndag 18 oktober
Idag skulle det jagas i Bröttjärnberget, jag satt på pass 21 och pappa på pass 20 i Getingmyrdalen. Erik gick med hund tillsammans med Anders.
Anders hund fick tag i älg vid pass 19 och den älgen tog ut ur området, rundade Getingberget, vände tillbaka och gick rätt över sagda berg rakt ner mot Getingmyrdalen. Den luriga älgen tog tillbaka in i såten mellan mig och pass 22, för att sedan göra en vända inne i såten och åter ta ut mellan pass 19 och 20. Hej och hå, jungman Jansson vilken buktare!
Kitos fick också tag i älg och skällde ett riktigt fint ståndskall, som tyvärr stod så dumt till att det inte fanns något som helst kulfång, mitt uppe på en höjd! Det smet till sist ut hos en passare som inte kunde skjuta kalven eftersom kon täckte den hela tiden. Nåväl, bättre lycka nästa gång!
På eftermiddagen gick jag och pappa med Björn i Åksjönäset, inget remarkabelt hände där!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack alla i laget för en fin vecka, tack till Sören som håller ihop laget i med- och motgångar, tack alla hundar för det fantastiska jobb ni gör och till sist tack till er mina läsare för att ni väntar troget på nästa uppdatering!
Oktoberjakten har börjat!!
I torsdags reste jag äntligen hem för lite jakt igen! Vid 22.30 landade jag på gillhoviansk mark och kände lugnet infinna sig ungefär samtidigt som jag fick strumporna fulla med hundhår och ansiktet tvättat av några glada jämthundar.
På fredagsmorgon åkte jag och pappa till skogs med Björn för lite skogsträning. Vi gick i Åksjönäset och det blev ca 7,5 km för hunden i skogen. Han ligger ute omkring 2-10 minuter på "sök". Han är intresserad av att jaga det mesta - t ex trastar, möss, lingon, tjädrar och älg! Häromveckan när pappa skulle ut och plocka svamp så var Björn med och då fick han tag i och skällde på älg, sedan höll han efter i ca 3 km innan han vände och kom tillbaka i sina bakspår. Det blir verkligen intressant att se vad det blir av denna hund!
Björn och jag
Lördag 10 oktober
Igår var det så oktoberpremiär! Vi jagade i Svarttjärnriset och jag fick pass 13, Mota. I vanlig ordning såg jag ingen älg på det passet, Erik däremot som satt på pass 10 såg tre älgar - en tjur som gick långt ner mot Lillstensjötjärna, en ensam kalv som kom löpande på ca 80 meters håll och som han tyvärr inte fick stopp på och så till sist kom det en ensam ko bakifrån precis när vi bröt. Pappa hade det också lugnt på sitt pass 20 vid Kronvägen.
Lennart fick skjuta en kalv på pass 24, mellan Trättmyrtjärna och Skåltjärna, mitt grannpass. Jag spratt med som tusan när han sköt!
På eftermiddagen blev det en liten jakt i Bröttjärnberget, jag satt på pass 22 längst mot Älgsjön i Getingmyrdalen. Pappa och Erik gick med Nittro och Kitos. Nittro hade iväg en liten pinntjur som typ skenade över hela Bröttjärnberget och gick ut vid Sören på pass 11. Till sist fick Lars Nilsson skjuta en ensma ko på pass 20.
Igårkväll reste jag och Erik till Svenstavik för att fira den glade 30-åringen på www.harjakt.com. Han blev glad och överraskad av uppvaktningen som i allt hemlighetsmakeri hölls på Draupner.
Söndag 11 oktober
Imorse jagade vi i Älgsjöhygga, jag gick med Nittro, Erik satt på pass 10 mellan Älgsjön och Långtjärna och pappa satt nere i Selet på pass 8. Andra hundförare var Elaine.
Jag gick norra biten för en obefintlig sydvästlig vind. Nittro gjorde riktigt fint arbete, men älgarna lyste med sin frånvaro på min kant. På Elaines planhalva däremot kryllade det av älg! Totalt så tror jag vi räknade till nio olika älgar som var i rörelse i Älgsjöhyggenas östra kant. Helt vilt! Alla älgar överlevde dock!
Långtjärnflon i arla morgon
På eftermiddagen jagade vi i Dösjöbränna, Nicke och Lars N gick med hundar. Jag satt på pass 12, Erik på ett specialpass längs landsvägen och pappa satt nere i Mota.
Nickes hund fick upp älg nästan ögonblickligen men den tog ut strax öst om pass 8 längs Skåltjärnvägen och den senaste rapporten var att det hade gått ända in på Sandnäsets!
Annars var eftermiddagen lugn, jag stötte en hare när jag gick av passet och sen stannade jag och pappa till vid rödinglekplatsen Höken för att se om det kommit in några rödingar än, det hade det tyvärr inte gjort.
Hoppehare
Rödingleksspaning på årets vackraste dag
Filmer
I lördags var jag på bröllop och firade vigseln och kärleken mellan min goda vän Emelie och hennes Jonas, därför jagade jag inget den dagen. Men Tord sköt en ko och Sebbe fick skjuta sin allra första älg! Ett stort stort grattis!
På söndagen var det dags att jaga Bröttjärnberget. Jag skulle gå med Nittro och pappa satt på pass 9 i Långtjärnänn.
Gick in från Älgsjövägen och vek straxt upp i contortan framför pass 6 och 15. Det luktade älg i skogen, på riktigt alltså! Det fick sin förklaring några meter senare då jag gick rakt på en påbörjad brunstgrop. Nittro rullade sig förtjust i den! Han fick tag i en älg som stod bara 80 meter ifrån mig, men den gick snabbt bakåt och Nittro släppte den ganska snabbt. Sen fortsatte vi färden framåt och när hunden varit borta en stund så smäller det två skott på pass 4, nere mot byn. (Ni vet där jag satt häromdagen och anjöt en vacker soluppgång?)
Simon sköt på en oxe som kom tillsammans med ko och kalv.
Strax därpå tog Nittro upp nere i bäcken mellan Bröttjärna och Stornöttjärna.
Som ni ser så var det grävling han skällde!
Det hela slutade med att jag sköt den efter att älgjakten var avbruten för dagen.
Det hela slutade med att jag sköt den efter att älgjakten var avbruten för dagen.
Nu är den flådd och nedfryst tillsammans med kraniet, så det ska skickas till konservatorn och bli berett!
Lördag 7/9 och söndag 8/9
Lördag 7/9
Igår var det så dags för älgjaktspremiären!
På morgonen så skulle vi, helt oväntat, jaga Älgsjöhyggena. Jag drog pass 2 bakom Dammen, pappa satt nere i Selet, pass 8 och brorsan hade pass 6 bakom Dammen. Micke och Elaine gick med hundar. Det var helt vilt varmt, jag frös inte för fem öre, snarare tvärtom!
Elaines tik gick ut med tre små oxar på pass 4 bakom Dammen, men David, om satt där, fick inget läge. Det var visst långt håll. Mickes hund fick tag i en ensam ko som gick ut och in i Bröttjärnberget, det blev således en ganska kort jakt på förmiddagen, då Elaine ville bryta när hennes hund kom tillbaka efter rejset med oxarna.
Stora delar av laget i väntan på Sören och eftermiddagens jakt
På eftermiddagen skulle det jagas i Dösjöbränna. Jag gick med Vicke och pappa med Nittro, Erik satt på pass 1 vid Lillnöttjärna.
Jag började uppevid basvägen vid Sutterviken och gick ner på Långnäset en vända först. Solen stekte och det var sjukt hett! Vi hittade ingen älg där nere så efter det avancerade jag och jycke fram till vägen som går rakt in i Dösjöbränna. Vi hade inte gått mer än 100 meter från den vägen in i ungskogen förrän jag började inse att Nittro var påväg mot oss, mycket riktigt kom han också i mina bakspår strax därpå. Blicken och minen han gav mig var helt obeskrivlig. Lite som att "Vad faan matte, vad gör du här? Är du vilse? Varför står du här mitt i skogen helt själv? Va?"
Vicke var ute på sök just som Nittro nådde mig, men när de mötte varandra då Vicke kom tillbaka kunde man nästan se att Nittro förstod sammanhanget. Då bar det iväg med en väldig fart - med båda hundarna!
Rakt upp mot Lokbäcken, och ca 200 meter från den blev det stopp och Nittro började skälla. Han låg lite före Vicke, men så fort Vicke krånglat sig över Lokbäcken så lade han till sin lite gällare stämma till NIttros grova lite hesa röst.
Ståndskall med Vicke och NIttroI
Pappa var närmast och fick smyga på. Han kom inpå och konstaterade att det var en ko, som var jättearg och gick och lockade hela tiden så han var övertygad om att hon hade kalv med sig. Så han väntade och väntade och lyckade till slut komma fram till att det var TVÅ kor. En stor mörk, och en lite mindre som var rätt brun i färgen. Han skulle till och skjuta men fick inget tag på det hela och till sist gick det loss, efter ca tre timmars ståndskall. Hundarna följde efter varsin ko och Vicke kom ner mot mig där jag tagit pass längs vägen in i Dösjöbränna. Han kom dock aldrig ut med den på vägen utan började lurva runt inne i ungskogen norr om vägen. Vi beslutade att bryta, eftersom Lennart skjutit en kalv nere på pass 10 och för att det började bli sent. På kvällen skulle vi ju ha jaktmiddag i Dammen!
När Vicke var ca 200 meter bort vissalde jag på honom, men han kom inte. Erik kom runt för att hämta oss, men Vicke stökade ju på där uppe i skogen. Vi trodde det var den där "gråhundstjuren" som han tar till ibland när han inte vill åka hem, men så plötsligt började han skälla igen! Woop!
Efter ett samtal till jaktledaren fick Erik lov att prova gå dit och skjuta. Han tog med sig Kitos och släppte på honom. Han började skälla knackigt och glest men sen, de sista tio minuterna så öste han på riktigt bra, och vid 16.55 fick Erik så skjuta den där första älgen för Kitos, (och Vicke).
En husse och hans hund på morgonen
En husse och hans hund efter fallet skott
Det var en rätt nöjd broder som möttes mig och pappa vid älgen då vi kom dit, kanske var det precis detta som krävdes för att skrämma igång hjärnverksamheten på Kitos som inte riktigt förstått det här med älgar och jakt än?
Jag och pappa åkte på slakteri och hämtade combitracken och hjälpte brorsan med älgen till slakteriet, sen lämnade vi honom ensam och åkte på middag i Dammen.
En jägare och hans byte, ensamma i kvällen
Samtliga hundar skällde alltså på denna ko igår, första Vicke och NIttro tillsammans i ca 3 timmar, sen jobbade Vicke själv med den ca en timme innan Kitos anslöt och så skällde de tillsammans i ungefär 40 minuter. Bra start på jaktveckan!
Söndag 8/9
Idag skulle vi jaga Svarttjärnriset, jag skulle gå med Nittro i nordöstra kanten och Erik tog med sig Kitos på sydvästra sidan. Jag släppte vid 06.15 och gick in mellan pass 22 och 23 vid Kronlinjen, klättrade upp mot Sundstjärnberget och skulle ta en vända i sidvind framför pass 10 och 4 innan jag vände ner helt rätt i vind.
Schysst soluppgång vid Sundstjärnsbergets sluttning
Men, ca 60 meter ifrån saltstenen som finns där i skogen så försvinner hunden och tar upp bara 170 meter bort. Taktfast, lugnt, tryggt. Min älskade hund!
Det stod stilla i runt en kvart, men började sen röra sig lite sakta. Jag började gå på, och sen gick vi. Vi gick och gick och gick. Som närmast var jag in på 40 meter, men såg inte vilket sorts djur det var. Hunden betedde sig väldigt underligt också, han hade lämnat skallet flera gånger och letat upp mig även när jag var typ 200 meter från skallet, han brukar bara kolla efter en då man är nära. Mycket skumt!
Så, när jag satt där, 40 meter från skallet så smäller det på Kronans och hunden får något ryck och drar ett par hundra meter bakåt och lämnar mig med det okända djuret därframme. När han kom tillbaka så hör jag ett mullrande från träden, ett djupt djurisk brummande. Fy helvete vilket obehagligt ljud! Jag har hört älgar låta på både det ena och andra sättet, men det där, det var otroligt läskigt. Jag hade på ungefär på två sekunder fått maxpuls... Vad faan, skäller han björn? Det stod tätt, jag hade inte sett eller hört något som tydde på älg, hunden underliga beteende och det där konstiga ljudet som tog tag i hela ens uppenbarelse... Brr.
Jag tänker briljant nog - jag försöker ta mig ut på den här gamla vägen till vänster om mig, då ser jag vad det är när det går över. Problemet var bara det att djuren hann över vägen innan jag hann ut, och jag kunde inget se mellan träden.
Lätt nervöst pratade jag med pappan på radion, sa som det var, att jag inte var hundra på att det var älg hunden skällde, berättade om ljuden djuret hade gjort och ja, sen tog jag tre djupa andetag innan jag helt enkelt tog mig samman och gick på igen då det stannat några hundra meter bort. Jag visste om att det var betydlig öppnare där framme, då skulle jag väl kunna få se något tyckte jag?
När jag var 70 meter från skallet såg jag den bruna solbelysta ryggen på skogens argaste älgko!
Hon stod där och brummade, morrade och frustade åt Nittro så fort han närmade sig. Haha, lättnaden inombords!
Men, hon gick undan lite lite grann hela tiden och jag fick inget tag på det hela. Lyckades konstatera att det var en kalv med, och till sist blev det stopp nästan nere i sydvästra kanten på Sundstjärna. Och det stod bra, jag tog mig inpå. Men tusan, kon skymde kalven hela tiden, och var det inte det så var hunden i fel läge eller för mycket träd i vägen. I ett försök att flytta mig i bättre position blev älgarna störda, rundade mig och fick vind av mig och drog norrut igen.
Nittro slog några skall nu och då, men det blev inte stopp på riktigt förrän det stod 500 meter in på Kronans marker. Jaahopp!
Efter någon timmes väntan fick jag tag i krongänget och fick lov att gå in på deras mark och stöta/hämta hunden. Gick in, rundade skallet och lade vind på älgarna som fick nog och drog med en väldig fart. NIttro släppte, tog sina egna bakspår ner på Kronvägen och där kom precis två ur kronlaget som tog fast honom. Hej och hå, en sån dag! Han tog upp vid 06.56 och släppte älgarna vid 14.16. Det blev alltså drygt 7 timmars ståndskall för honom idag. Synd att en annan ska klanta sig och inte göra sin del i avtalet!
Hur gick det för Kitos då?
Ja, förhoppningsvis så hade manövern från gårdagen effekt - han hittade och skällde älg idag! Förvisso ett snabbt och hetsigt upptag, men ändå. Han försökte i alla fall!
Eftersom jag inte fick igen hunden förrän vid halv tre tiden på eftermiddagen och resten av laget hade dragit igång eftermiddagens jakt så packade jag ihop vovven och mig själv och for hem. Både hunden och jag behövde fylla på med energi och vätska!
Men - laget skulle jaga norr om basvägen i Sutterviken och pappa gick med Vicke. Följande har jag sedan fått berättat för mig.
En i laget skjuter på en oxe, den hittas inte igen. Pappa åker dit och ska spåra efter att passarna ställts om, en annan i laget ser älgen och drar iväg två smällar på låååångt håll. Älgen ses försvinna ner på Långnäset, pappa släpper på Vicke som tar upp och pappa får avsluta för Vicke på ståndskall.
Grattis! Skönt när det går bra sådana här gånger!
Imorrn är det nya tag.
Heja heja!
Försäsongssläpp
Idag släppte jag Nittro för första gången för säsongen. Han lyckades påminna mig, som känt mig lite opepp och inte alls jaktsugen på sistone, om varför jag älskar det här med jakt.
När pulsen går från normalläge till max på ungefär 0,2 sekunder och det kommer en älg utkutande ur skogen, ca 10 meter ifrån en, då vet man att man lever!
Tack Nittro för påminnelsen, upplevelsen och den förväntan som nu äntlgen finns inför hösten!
Så här ser älgarna i Dödre ut i år. Jag hoppas de blir långsammare till jakten startar!
Full galopp
Lundgårdens Nittro
Nittroälg! (igen)
Igår var det så dags för lite jakt igen efter ett par dagars vila. Min plan var att först prova i Bröttjärnbergets södra delar och om det inte blev något där så skulle jag ta Älgsjöhyggena senare på dagen.
I Bröttjärnberget hittade vovve älg, men de verkade inte vilja stå stilla och efter att de passerade över mina spår så blev det verkligen far och hunden kom tillbaka efter att ha släppt dem uppe i Getingberget.
Jag knallade tillbaka till bilen och for bort mot Kiltjärnvägen. Innan jag släppte igen så fikade jag lite, vilket skulle visa sig vara ett riktigt klokt drag.
Jag släppte hunden runt 11-tiden och vid 11.34 kom upptaget nere vid Lilltjärnen. Det blåste rejält denna dag och ibland hade jag svårt att höra hunden, trots att det bara stod 400 meter bort.
Efter tjugo minuter, precis när jag skulle börja gå på, övergick ståndskallet i ett gångstånd. Älgarna vek neråt mot Älgsjön, men vinklade och tog rätt nordväst längs sjön, istället för som i mina önskningar gå ner och ställa sig i sjökanten. De gick undan lite hela tiden, inte så snabbt att Nittro slutade skälla, men lite för snabbt för att det skulle gå att ta sig inpå. (Älgar har minsann långa ben, så deras långsamt är snabbt för mig)
Det stod stilla i omgångar, precis så jag hann ta mig in på retsamma 50-100 meter, innan de sakta rörde sig igen. Nere vid vommen efter pappas kalv från i söndags, så stannade de i ca 10 minuter. Jag var inne på 40 meter, men det var tätt i ungskogen så jag såg aldrig älgarna då. Sedan gick de lite fram och tillbaka mellan Älgsjön och Långtjärna innan de nådde ut på hygget vid pass 16. Precis innan de nådde hygget skymtade jag kon mellan några ungtallar, och när de kom ut på hygget kunde jag också se kalven. På hygget tänkte jag att jag skulle kunna få läge på älgarna, men i det läge då kalven blottade sig stod de uppe på en backe och kulfånget lyste därför med sin frånvaro.
Älgarna vek sedan nerför hygget mot Långtjärna. Jag satte mig på hygget och spanade på dem för att avvakta huruvida de tänkte gå över Skåltjärnvägen eller inte. De gick ut på vägen, men följde den sedan åt väster och vek ner i contortan innanför pass 10. Jag började förstå att om de fortsatte skrida i den riktning de hade skulle de gå över Älgsjöbäcken tillbaka över hyggetnära Älgsjön. Jag smög snabbt, och inte särskilt graciöst, fram mot utloppet. Jag väntade på hygget.
Älgarna skymtade såsmåningom där inne bland tallarna och granarna, men av någon anledning ändrade de sig och vände tillbaka in mot Älgsjöflon och Bröttjärnberget.
Gah!
Det blev stopp i den västra kanten på Älgsjöflon. För att komma rätt i vind så gick jag över bäcken och svepte sjökanten mot Älgsjövägen. Jag såg älgarna i myrkanten, men 187 meter är lite väl långt håll att skjuta älg på.
Älgarna passerade upp över vägen och in i contortan väster om vägen.
Nu hade de börjat gå i medvind så jag förstod att de skulle komma ut på vägen igen tids nog. Men att skjuta älg på en väg är ju inte särskilt kul så jag smög mig in i en ganska öppen svensktallgallring som gränsar till contortan och där kom älgarna ut.
Rakt på mig!
Jag försökte se ut som ett träd och kalven var på väg upp bakom mig, ca 7 meter bort. Kon kom några meter bakom, och försökte jaga bort hunden med jämna mellanrum.
Kalven lät sig nog inte luras av min trädimitation för den kastade plötsligt om och började trava längs gallringsvägen där jag stod, men runt 30 meter bort vek den ut i gallringsvägen och då sköt jag.
Känslan när jag ser kalven springa runt 20-30 meter och sedan lägga sig ner är obeskrivlig. Det behövde jag efter hur det gick med oxen (se tidgare inlägg).
Kon blev kvar på platsen ett tag men jag lyckades lägga vind på henne och då stack hon. Nittro rev lite i kalven men tog sedan efter kon, men han kom tillbaka efter ett par minuter.
Ståndskallet/gångståndet varade i drygt 2,5 timmar och Nittro gjorde ett riktigt fint jobb, och nåja, jag är nog rätt nöjd med min egen prestation också.
Efter att ha meddelat pappan, Erik och min käre sambo om glädjen och jaktlyckan så tog jag ur för att sedan börja leta mig tillbaka till bilen. Det tog ungefär 1 timme och 20 minuter att gå tillbaka till bilen, vilken jag nådde exakt två timmar efter skottet. Pjuh!
När jag kom till skola för att lasta maskin och åka och hämta så visar det sig att Micke också skjutit en älg (första älgen för sin 1,5 år gamla unghund, grattis) och precis höll på lasta av den på slakteriet.
Han sa att han kunde hjälpa mig hämta älgen! Vilken fin människa!
Man tackar!
Halv sex var älgen på plats på slakteriet och min bror hade anlänt för att hjälpa till.
Vi hjälptes åt alla tre i slakteriet och vid 20.30 var jag hemma i Gillhov igen.
Vi hjälptes åt alla tre i slakteriet och vid 20.30 var jag hemma i Gillhov igen.
Jag var otroligt nöjd med hunden, dagen och livet när jag somnade in för kvällen.
Nittro vid sitt byte
En Oryx i bogen
Idag hade jag tänkt jaga med Vicke, men igår under min tillbakapromenade till bilen så snubblade jag och slog geväret i backen så jag måste iväg och kolla så det går rätt.
Imorrn däremot ska vi ut både jag och pappa och båda hundarna.
Nittroälg!
Söndag 23/9
Söndagen den 23/9 går till historien som den första jaktdagen då Nittro blev kvar i skogen över natten.
Men dagen började med att vi jagade i Bröttjärnberget, jag satt på ett (tråkigt) vägpass, pass 15 i områdets norra ände. På mitt pass hände inget annat än att det kom en räv på besök. Lars T däremot, som satt på pass 20 i Getingmyrdalen, sköt en oxe. Grattis!
Efter att vi tagit rätt på den älgen så var avslutades den gemensamma septemberjakten, men jag, pappa och Erik hade planerat in ett släpp på eftermiddagen med Nittro.
Pappa och jag tog ett gemensamt pass uppe på hygget vid pass 19, norr om basvägen i Sutterviken. Erik släppte Nittro ca 14.45. Han fick tag i älg nästan direkt i anslutning till bilen, älgarna gick ner till Näkten och ställde sig några hundra meter från sjökanten. I tre timmar och fyrtio minuter kunde jag och pappa sen njuta av Nittros vackra skall, en eld och solen. Erik lämnade rapporter via sms med jämna mellanrum, plus att vi hade med en av GPS-mottagarna så vi hade koll på vad vovve gjorde.
Vilken njutning och lycka det är att lyssna på ståndskall!
Erik var inpå ståndskallet ett par gånger, men det stod så fruktansvärt trångt att han första gången hade svårt att konstatera vad det rörde sig om för älg. Andra gången såg han att det var en ensam älg, förmodligen en ko/kviga. Men nästa gång han var inpå skallet efter att det flyttat sig en bit så upptäcker han även att det är en kalv med. Tur att min bror inte är så löstryckt!
Kalven och kon ställde sig i slutskedet i en trång ungplantering och tillslut gick det loss. Jag och pappa tog då bilen ner till Erik för att konferera lite, klockan var nu runt 18.
Nittro följde älgarna runt Stensjön och in i Svarttjärnriset, där såg han dock ut att släppa det hela och vända tillbaka mot oss. Pappa och jag bestämde då oss för att åka hem eftersom jag skulle åka till Umeå aptidigt dagen efter och ännu inte hade packat något för den resan.
Väl hemma ringer Erik och säger att Nittro kommit ner till honom, vänt tillbaka och börjat skälla igen. Jahopp! Erik bestämde sig för att gå på en sista gång och skjuta kalven om läge skulle uppstå. När han väl är inne på ståndskallet igen visar det sig att Nittro bytt älg och nu skäller på en oxe. Erik lät bli att skjuta eftersom tiden började bli knapp. Nittro jobbade med oxen ca en timme innan det gick loss. Han släpper älgen strax innan basvägen och vänder sedan tillbaka, men på vägen tillbaka möter han älgar som han börjar skälla på.
Dessa älgar står inte så länge utan går loss ganska snabbt. Erik bestämmer sig för att locka in hunden genom att låta som en älg. (Nittro vill inte alltid komma tillbaka när man är i närheten av platsen man släppte - han tycker ju det är så mycket roligare att jaga!)
När Erik gjort sina älglock får han svar av en älg bakom sig! Självklart går Nittro rakt på den älgen när han kommer tillbaka och tar efter den. Älgen stannar dock inte utan går rakt ner i Näkten där den lägger sig i vattnet och simmar iväg. Då går Nittro upp till de föregående älgarna och får stopp på dem och börjar skalla. Klockan är runt halv tio på kvällen när pappa bestämmer sig för att åka till Dödre och byta av Erik som ju skulle köra mig till stan dagen därpå.
Morgonen efter när vi vaknar är pappa hemma men hundgården är tom! Erik och jag snabbar oss på, packar in oss i bilen, tar med Garminen och far över Dödre när vi åker till stan. Klockan är strax efter 5 på morgonen. När vi närmar oss platsen Erik släppte på får vi in Nittro på pejlen, han låg då på släpp-platsen, tack och lov!
Vi möttes av en trött, men nöjd hund som nog blev rätt så glad när vi kom och hämtade honom!
Vi ringde pappa och meddelade att vi hämtat vovve och att han skulle få följa Erik på jobbet över dagen, pappa fick hämta honom senare på dagen.
Pappa berättade då att han lyssnat på skallet till runt midnatt, då han somnade i bilen. När han sedan vaknade runt kvart i ett var hunden tyst, men kvar hos älgarna. Pappa lockade då på honom med vårt lockhorn. Nittro kommer halvvägs ner till pappa innan han vänder och åter går upp till älgarna och börjar skälla. Då for pappa hem! Men först la han ut Nittros bur och en jacka. Det var på den jackan Nittro låg ihoprullade när vi hämtade honom på morgonen.
Knäppa knasiga hund som för första gången bjöd upp till nattlig dans.
Det var helt galet med älg i området, så vad tusan skulle en jaktsugen hund göra egentligen?
Det känns också skönt att veta att det fungerar att lägga ut bur och jacka, om det skulle bli så här någon mer gång.
Imorrn drar oktoberjakten igång igen, jag och Nittro ska minsann ut och prova ta os en älg redan då. Den gemensamma jakten med laget börjar först på lördag, då vi jagar nio dagar i sträck.
Nittro
Nittro står just nu och skäller i skogen, dagens femte omgång älgar sen halv två.
Skriver mer om detta senare i veckan, imorrn väntar tidig resa till Umeå.
Pappa åkte just för att byta av Erik i skogen.
Skriver mer om detta senare i veckan, imorrn väntar tidig resa till Umeå.
Pappa åkte just för att byta av Erik i skogen.
Sjuk Nittro
Vicke är ju som sagt nyopererad och i lördags var det Nittro som akut fick åka in till djursjukhuset. Pappa hade jagat med honom i fredags, och tyckte inte Nittro var riktigt sig själv. På lördagmorgon upptäckte pappa att hunden haft diarre hela natten, och verkligen inte alls var pigg. Han stannade hemma från jakten och fick sedan r'tt snabbt åka in till stan där de röntgade, tog prover och satte dropp. Det visade sig vara någon typ av bakterie som angripit magen med följden att hunden blev rejält magsjuk. Pappa hämtade hunden på kvällen efter att han fått två liter dropp. Med sig hem fick han också lite specialmat att äta under en tid.
Jag blev livrädd när jag såg att pappa ringt fyra gånger på kort tid, och när han sa att han fått åka in med Nittro till djursjukhuset med magproblem var jag övertygad om att han hade fått magomvridning och dött...
Trots att jag inte fick tag i pappa förrän han hämtat hem hunden hade jag en klump i magen typ en timme efter samtalet, trots att jag visste det gått bra. Usch, avskyr när hundarna blir sjuka eller skadade.
Jag blev livrädd när jag såg att pappa ringt fyra gånger på kort tid, och när han sa att han fått åka in med Nittro till djursjukhuset med magproblem var jag övertygad om att han hade fått magomvridning och dött...
Trots att jag inte fick tag i pappa förrän han hämtat hem hunden hade jag en klump i magen typ en timme efter samtalet, trots att jag visste det gått bra. Usch, avskyr när hundarna blir sjuka eller skadade.
6,5 timmars ståndskall
Igår var så första älgjaktsdagen för mig, som jag längtat! Jag skulle gå på ett eget område med Nittro, och jag valde att gå i Skåltjärnberget.
Körde pappa på pass först och släppte hunden första vid 07:00. Första timmen var rätt lugn, men när jag passerat den sydligaste av de saltstenar vi har i Skåltjärnberget så försvann Nittro. På pejlen kunde jag se hans söktur som plötsligt vinklade av och satte en väldig fart. Upp på själva berget, runt ner mot Svarttjärna och in i gallringen bakom Arroflon (som egentligen heter nåt annat, men Arro vilar där så den får heta så nu). Där blev det stopp och Nittro lugna skall fick mitt hjärta att öka pulsen. Ståndskall är förmodligen världens bästa musik!
Det rörde sig lite, men stannade sedan till och stog ca 10 minuter innan det gick loss igen. Då gick det rätt öst-nordöst mot vägen. Det gick över skåltjärnvägen och sedan blev det stopp 150 meter in från vägen. Jag började smyga på. En timme efter första skallen var jag inne på skallet och såg älgen - en rätt fin oxe. Men han var orolig på ståndet och jag hade inte mer än lyckats lokalisera honom innan han gav sig av igen. Rätt in på grannlagets mark. Satan!
Jag satte mig på en sten och filosoferade över vad jag skulle göra, det hade blivit stopp ca 300 meter in på grannens. Det rörde sig lite hit och dit men efter ett tag blev det ett riktigt fast stånd. Men på fel mark...
Jag tog mig tid att gå tillbaka till bilen för att fika. Sen beslutade jag mig för att gå runt ståndskallet och försöka stöta tillbaka det in på vårat. En skaplig promenad senare hade jag rundat skallet och kunde stöta in älg och hund på vår mark igen. Det blev stopp på upptagsplatsen, men gick sedan och ställde sig vid Långtjärnbäcken.
Därifrån över Skåltjärnvägen igen, över Älgsjöbäcken och stopp i nåt myrdoss vid sidan av bäcken.
Jag började smyga på igen, var inne på 60 meter, men det var tjockt med ris ute i dosset och jag såg bara älgens krona över buskarna. Sen glev det iväg i gångstånd igen, mot Älgsjön och förbi passen mellan Älgsjön och Långtjärna. Sen tappade jag kontakten på pejlen.
Knallade upp till pass 10 mellan sjöarna, och lyckades få kontakt igen. Ståndskall i sydöstra änden av Älgsjön, 2,5 kilometer bort. Puh!
Jag beslutade mig för att göra ett sista försök, men när jag hade ca 900 meter kvar till ståndskallet så gick allt loss igen och Nittro bröt. Hela 6,5 timmars gångstånd/ståndskall blev det. Men älgen var sjukt orolig hela tiden, men Nittro jobbade riktigt bra hela dagen. Det är bara jag som tydligen inte lyckas med min del i avtalet!
Körde pappa på pass först och släppte hunden första vid 07:00. Första timmen var rätt lugn, men när jag passerat den sydligaste av de saltstenar vi har i Skåltjärnberget så försvann Nittro. På pejlen kunde jag se hans söktur som plötsligt vinklade av och satte en väldig fart. Upp på själva berget, runt ner mot Svarttjärna och in i gallringen bakom Arroflon (som egentligen heter nåt annat, men Arro vilar där så den får heta så nu). Där blev det stopp och Nittro lugna skall fick mitt hjärta att öka pulsen. Ståndskall är förmodligen världens bästa musik!
Det rörde sig lite, men stannade sedan till och stog ca 10 minuter innan det gick loss igen. Då gick det rätt öst-nordöst mot vägen. Det gick över skåltjärnvägen och sedan blev det stopp 150 meter in från vägen. Jag började smyga på. En timme efter första skallen var jag inne på skallet och såg älgen - en rätt fin oxe. Men han var orolig på ståndet och jag hade inte mer än lyckats lokalisera honom innan han gav sig av igen. Rätt in på grannlagets mark. Satan!
Jag satte mig på en sten och filosoferade över vad jag skulle göra, det hade blivit stopp ca 300 meter in på grannens. Det rörde sig lite hit och dit men efter ett tag blev det ett riktigt fast stånd. Men på fel mark...
Jag tog mig tid att gå tillbaka till bilen för att fika. Sen beslutade jag mig för att gå runt ståndskallet och försöka stöta tillbaka det in på vårat. En skaplig promenad senare hade jag rundat skallet och kunde stöta in älg och hund på vår mark igen. Det blev stopp på upptagsplatsen, men gick sedan och ställde sig vid Långtjärnbäcken.
Därifrån över Skåltjärnvägen igen, över Älgsjöbäcken och stopp i nåt myrdoss vid sidan av bäcken.
Jag började smyga på igen, var inne på 60 meter, men det var tjockt med ris ute i dosset och jag såg bara älgens krona över buskarna. Sen glev det iväg i gångstånd igen, mot Älgsjön och förbi passen mellan Älgsjön och Långtjärna. Sen tappade jag kontakten på pejlen.
Knallade upp till pass 10 mellan sjöarna, och lyckades få kontakt igen. Ståndskall i sydöstra änden av Älgsjön, 2,5 kilometer bort. Puh!
Jag beslutade mig för att göra ett sista försök, men när jag hade ca 900 meter kvar till ståndskallet så gick allt loss igen och Nittro bröt. Hela 6,5 timmars gångstånd/ståndskall blev det. Men älgen var sjukt orolig hela tiden, men Nittro jobbade riktigt bra hela dagen. Det är bara jag som tydligen inte lyckas med min del i avtalet!
Älg nummer 3
Igår så jagade jag inte eftersom jag hade en buss att passa för att åka in till Östersund. Men min kära bror var ute med Nittro, och jodå, älg nummer 3 åkte i backen efter ett riktigt bra hundjobb. Har bara fått andrahandsrapport från händelsen, men ska ringa brodern ikväll och få klarhet i vad som egentligen hände. Brorsan är för övrigt hemma och jagar fram tills trosdag, sen tar pappa över och jagar hela helgen. Nittro har faktiskt haft tag i/skällt älg varje släpp sen den första älgen föll, det här känns riktigt bra, förutom att jag inte kan vara hemma och jaga så mycket som jag vill.
Faktum är att jag just nu sitter på bussen på väg upp till Umeå igen. Jagade både i fredags och i lördags, fredagen med Nittro, han skällde och hittade älg men de sprang rätt upp i famnen på mig så det gick ju inte alls det. Lördagens ägnades åt Vicke, men det hände inget som är värt att nämna. I söndags firade vi farmor som fyllde 90 år, så då blev det inte tid för någon jakt.
Skulle behöva ha tag i lite väteperoxid för att bleka pannbenet från min tiotaggare som sköts i september. Den väteperoxid jag hade var dels för gammal och dels för svag, inte ett rätt liksom. Så har du nåt till övers så är det bara att höra av dig!
Kvistabo (vars blogg ni finner länken till i menyn till höger) skriver många fina ord om något så svårt som att mista en jaktkamrat, läsvärt.
Under resten av veckan ska jag ta igen det jag missat i skolan de här första två dagarna på nya kursen - Klimatförändringar, och sen till helgen så är det sittning på fredagen och sen på lördag låter det som att det blir fest. Kulkul!
Tre timmar kvar av denna bussresa...
Faktum är att jag just nu sitter på bussen på väg upp till Umeå igen. Jagade både i fredags och i lördags, fredagen med Nittro, han skällde och hittade älg men de sprang rätt upp i famnen på mig så det gick ju inte alls det. Lördagens ägnades åt Vicke, men det hände inget som är värt att nämna. I söndags firade vi farmor som fyllde 90 år, så då blev det inte tid för någon jakt.
Skulle behöva ha tag i lite väteperoxid för att bleka pannbenet från min tiotaggare som sköts i september. Den väteperoxid jag hade var dels för gammal och dels för svag, inte ett rätt liksom. Så har du nåt till övers så är det bara att höra av dig!
Kvistabo (vars blogg ni finner länken till i menyn till höger) skriver många fina ord om något så svårt som att mista en jaktkamrat, läsvärt.
Under resten av veckan ska jag ta igen det jag missat i skolan de här första två dagarna på nya kursen - Klimatförändringar, och sen till helgen så är det sittning på fredagen och sen på lördag låter det som att det blir fest. Kulkul!
Tre timmar kvar av denna bussresa...
Det lossnar
Nu verkar saker och ting ha lossnat lite granna.
Nittros andra älg föll ïdag, och återigen stod brorsan för skyttet.
Yeej!
Nittros första älg!
ÄNTLIGEN!
Efter otaliga stolpe ut så fick brorsan idag skjuta en kalv för Nittro efter 1 timme och 45 minuters ståndskall!
Och jag är sjukt glad för det, trots att jag befinner mig 40 mil ifrån platsen!
Björnjakt = hundmotion
Idag var vi ute och släppte Nittro, det kallades visst att vi var ute på björnjakt, men någon björn blev det förstås inte. Däremot drog han iväg med älg två gånger, första alldeles direkt när vi släppte och sen så blev det en omgång till, men då tog han upp alldeles precis framför oss så de älgarna var på språng redan, men vi fick ju höra några skall ialla fall.
Lite rast och vila efter att jycke kommit tillbaka efter de andra älgarna han var iväg med.
Idag har jag meckat med geväret eftersom jag inte kunnat skjuta överhuvudtaget i sommar, det har inte fungerat överhuvudtaget på älgbanan. Så nu har jag bytt tillbaka till min vanliga ammunition, slipat ner kolvkammen en halvcentimeter och idag skjutit femtio skott för att om möjligt lokalisera problemet. Efter sista kolvjusteringarna så började skotten sitta där de ska igen.
Hittills i år har jag nog fått iväg runt 300 skott iaf, lite lite men så går det när man inte har mycket tid över. Blir några till imorrn, då jag ska på älgbanan för sista gången innan jakten, hinner inte iväg nån mer gång.
Hoppas ni har en trevlig helg!
Lite rast och vila efter att jycke kommit tillbaka efter de andra älgarna han var iväg med.
Idag har jag meckat med geväret eftersom jag inte kunnat skjuta överhuvudtaget i sommar, det har inte fungerat överhuvudtaget på älgbanan. Så nu har jag bytt tillbaka till min vanliga ammunition, slipat ner kolvkammen en halvcentimeter och idag skjutit femtio skott för att om möjligt lokalisera problemet. Efter sista kolvjusteringarna så började skotten sitta där de ska igen.
Hittills i år har jag nog fått iväg runt 300 skott iaf, lite lite men så går det när man inte har mycket tid över. Blir några till imorrn, då jag ska på älgbanan för sista gången innan jakten, hinner inte iväg nån mer gång.
Hoppas ni har en trevlig helg!
Segast på jorden?
Ibland hinner man helt enkelt inte med, eller så händer det alldeles för lite för spännande i livet?
Hur gick det på utställningen egentligen?
Vi fick ett tredje pris på honom, så det är väl inte så mycket att orda om. Hade väntat mig ett andra pris, men det är ju domarn som dömer. ;)
Nu är jag i Ume, ska snart iväg och supporta nån form av jaktstig.
See ya!
Utställning på lördag
På lördag är det utställning här på F4 på Frösön där jag bor. Vi ska ställa ut Nittro, det blir spännande. Utöver själva utställande ska jag jobba på utställningen också. Ska ut till området imorrn och hjälpa till och ställa iordning, men först ska jag skriva biologitenta på morgonen och sen hämta grejer på Tasseborg.
Ni får hålla en tumme för mig så jag klarar tentan, den (och en lång och seg intagningsprocess) är det enda som står mellan mig och en biologutbildning!
Jag älskar den här bilden
Hundskrälle!
Den här veckan bor Nittro hos mig i lägenheten på Frösön, det går riktigt bra, trots att han egentligen inte bott inomhus sen han var valp eftersom brorsan är allergisk.
Just nu ligger han i sin bur och sover sött, snarkar gör han också! ;)
Dock så var han billig en stund när han lerade ner halva sig när vi tog en promenad för ett tag sen. Det blev en avspolning i duschen! Tur han är så lugn och cool, han tar liksom allt med en svansviftning, och sen är det inte mer med det.
Mindre genomtänkt var det att han ruskade av sig, så jag får väl skrubba badrummet nån dag snart...
Varför bor han med mig då den här veckan?
Ja, vi har ju hundkursen imorgonkväll och jag ville verkligen inte åka en extra resa ner till Gillhov för att hämta honom, det blir ju liksom 18 mil mer än nödvändigt, så jag tog med honom igår.
Nittrovargen igår innan vi gjorde kväll
Kursen imorgon är i Grytan och det ska bli kul att verkligen komma igång igen. Det märktes redan förra gången stor skillnad gentemot när vi gick kurs ifjol. En betydligt coolare och lugnare hund.
Nu ska jag laga lite lunch så jag orkar med resten av dagen, ikväll blir det långpromenad uppåt Vagled, och förhoppningsvis kan vi undvika att bli alldeles smutsiga!
