Pappa var närmast och fick smyga på. Han kom inpå och konstaterade att det var en ko, som var jättearg och gick och lockade hela tiden så han var övertygad om att hon hade kalv med sig. Så han väntade och väntade och lyckade till slut komma fram till att det var TVÅ kor. En stor mörk, och en lite mindre som var rätt brun i färgen. Han skulle till och skjuta men fick inget tag på det hela och till sist gick det loss, efter ca tre timmars ståndskall. Hundarna följde efter varsin ko och Vicke kom ner mot mig där jag tagit pass längs vägen in i Dösjöbränna. Han kom dock aldrig ut med den på vägen utan började lurva runt inne i ungskogen norr om vägen. Vi beslutade att bryta, eftersom Lennart skjutit en kalv nere på pass 10 och för att det började bli sent. På kvällen skulle vi ju ha jaktmiddag i Dammen!

 

När Vicke var ca 200 meter bort vissalde jag på honom, men han kom inte. Erik kom runt för att hämta oss, men Vicke stökade ju på där uppe i skogen. Vi trodde det var den där "gråhundstjuren" som han tar till ibland när han inte vill åka hem, men så plötsligt började han skälla igen! Woop!

Efter ett samtal till jaktledaren fick Erik lov att prova gå dit och skjuta. Han tog med sig Kitos och släppte på honom. Han började skälla knackigt och glest men sen, de sista tio minuterna så öste han på riktigt bra, och vid 16.55 fick Erik så skjuta den där första älgen för Kitos, (och Vicke).

 

Idag skulle vi jaga Svarttjärnriset, jag skulle gå med Nittro i nordöstra kanten och Erik tog med sig Kitos på sydvästra sidan. Jag släppte vid 06.15 och gick in mellan pass 22 och 23 vid Kronlinjen, klättrade upp mot Sundstjärnberget och skulle ta en vända i sidvind framför pass 10 och 4 innan jag vände ner helt rätt i vind.

 

 

Men, ca 60 meter ifrån saltstenen som finns där i skogen så försvinner hunden och tar upp bara 170 meter bort. Taktfast, lugnt, tryggt. Min älskade hund!

 

Det stod stilla i runt en kvart, men började sen röra sig lite sakta. Jag började gå på, och sen gick vi. Vi gick och gick och gick. Som närmast var jag in på 40 meter, men såg inte vilket sorts djur det var. Hunden betedde sig väldigt underligt också, han hade lämnat skallet flera gånger och letat upp mig även när jag var typ 200 meter från skallet, han brukar bara kolla efter en då man är nära. Mycket skumt!

 

Så, när jag satt där, 40 meter från skallet så smäller det på Kronans och hunden får något ryck och drar ett par hundra meter bakåt och lämnar mig med det okända djuret därframme. När han kom tillbaka så hör jag ett mullrande från träden, ett djupt djurisk brummande. Fy helvete vilket obehagligt ljud! Jag har hört älgar låta på både det ena och andra sättet, men det där, det var otroligt läskigt. Jag hade på ungefär på två sekunder fått maxpuls... Vad faan, skäller han björn? Det stod tätt, jag hade inte sett eller hört något som tydde på älg, hunden underliga beteende och det där konstiga ljudet som tog tag i hela ens uppenbarelse... Brr.

Jag tänker briljant nog - jag försöker ta mig ut på den här gamla vägen till vänster om mig, då ser jag vad det är när det går över. Problemet var bara det att djuren hann över vägen innan jag hann ut, och jag kunde inget se mellan träden. 

 

Lätt nervöst pratade jag med pappan på radion, sa som det var, att jag inte var hundra på att det var älg hunden skällde, berättade om ljuden djuret hade gjort och ja, sen tog jag tre djupa andetag innan jag helt enkelt tog mig samman och gick på igen då det stannat några hundra meter bort. Jag visste om att det var betydlig öppnare där framme, då skulle jag väl kunna få se något tyckte jag?

 

När jag var 70 meter från skallet såg jag den bruna solbelysta ryggen på skogens argaste älgko!

Hon stod där och brummade, morrade och frustade åt Nittro så fort han närmade sig. Haha, lättnaden inombords!

 

Men, hon gick undan lite lite grann hela tiden och jag fick inget tag på det hela. Lyckades konstatera att det var en kalv med, och till sist blev det stopp nästan nere i sydvästra kanten på Sundstjärna. Och det stod bra, jag tog mig inpå. Men tusan, kon skymde kalven hela tiden, och var det inte det så var hunden i fel läge eller för mycket träd i vägen. I ett försök att flytta mig i bättre position blev älgarna störda, rundade mig och fick vind av mig och drog norrut igen. 

 

Nittro slog några skall nu och då, men det blev inte stopp på riktigt förrän det stod 500 meter in på Kronans marker. Jaahopp!

 

Efter någon timmes väntan fick jag tag i krongänget och fick lov att gå in på deras mark och stöta/hämta hunden. Gick in, rundade skallet och lade vind på älgarna som fick nog och drog med en väldig fart. NIttro släppte, tog sina egna bakspår ner på Kronvägen och där kom precis två ur kronlaget som tog fast honom. Hej och hå, en sån dag! Han tog upp vid 06.56 och släppte älgarna vid 14.16. Det blev alltså drygt 7 timmars ståndskall för honom idag. Synd att en annan ska klanta sig och inte göra sin del i avtalet!

 

Hur gick det för Kitos då?

Ja, förhoppningsvis så hade manövern från gårdagen effekt - han hittade och skällde älg idag! Förvisso ett snabbt och hetsigt upptag, men ändå. Han försökte i alla fall!

 

Eftersom jag inte fick igen hunden förrän vid halv tre tiden på eftermiddagen och resten av laget hade dragit igång eftermiddagens jakt så packade jag ihop vovven och mig själv och for hem. Både hunden och jag behövde fylla på med energi och vätska!

 

Men - laget skulle jaga norr om basvägen i Sutterviken och pappa gick med Vicke. Följande har jag sedan fått berättat för mig.

En i laget skjuter på en oxe, den hittas inte igen. Pappa åker dit och ska spåra efter att passarna ställts om, en annan i laget ser älgen och drar iväg två smällar på låååångt håll. Älgen ses försvinna ner på Långnäset, pappa släpper på Vicke som tar upp och pappa får avsluta för Vicke på ståndskall.

Grattis! Skönt när det går bra sådana här gånger!

 

Imorrn är det nya tag.

Heja heja!