Älgjaktspremiär
Måndag 5 september
Älgjaktens första dag - jag tog med mig Björn ut på äventyr. Vi gick norr om basvägen i Suttervika, ner mot Näkten. Det blåste en nordlig vind. Jag hann inte mer än släppa ut hunden ur bilen så bara sprutade det älg ut ur hygget mellan basvägen och pass 19. Hunden tog efter någon älg som drog uppåt mot Lillstensjön, gick förbi pass 8 och upp i Sundstjärnberget. Han höll i ca 2 km innan han vände och kom åter. Resten av den dagen hände inte så mycket av läsvärde.
Tisdag 6 september
Den här morgonen tog jag med mig Nittro och åkte till Lillnöttjärnberget för en sydlig vind. Dagen förflöt i allmänt lugn, hunden fick tag i någon älg som bara gick undan ut i Bröttjärnberget.
Herje gick i Norknularna med Björn och hade tag i älg, Björn slog några skall men det blev inte så mycket mer.
Onsdag och torsdag
TVÄRFÖRKYLD - hemma och däckad.
Fredag 9 september
Johan kom ner från Umeå under torsdagskvällen och fredagen vigde vi åt jakt med Nittro i Älgsjöhyggena. Pappa gick med Björn från Idastuga/Anderssonslinja.
Dagen bjöd på sydlig vind och vi släppte hunden mellan Älgsjön oh Långtjärna. Första 1,5 timmen så hände inte särskit mycket, vovve gjorde några sökrundor men det verkade vara tomt på älg mellan tjärnarna. Kvart över åtta hade hunden varit borta ett tag och jag och Johan satte oss för att ta lite fika. Då började Nittro skälla ner mot Älgsjöns strand. Vi fikade klart och gjorde upp en plan för ansmygning. Meningen var att Johan skulle skjuta om läge gavs.
Min urtjusiga sambo
Älgarna stod nere i sjön och eftersom strandkanten var så brant hade vi svårt att komma i läge för att se vad det var. Till sist lyckades vi dock se huvudet på ett hondjur och strax efter skymtade två par kalvöron ovan vegetationen i strandkanten. En tvåkalvko!
På dryga 50 meters håll var det omöjligt att få skottläge på någon av kalvarna eftersom stranden såg ut som den gjorde, när kon ställde sig bakom en sten passade vi på att avancera framåt. Kon och kalvarna flyttade sig långsamt norrut längs stranden, mot oss. Med ett tålamod utan dess like väntade vi på att de skulle komma ut i öppningen närmast oss, men det skedde aldrig. Efter vad som kändes som en superkort evighet så vände älgarna tillbaka och började röra sig tillbaka de få metrar de flyttat sig. Här uppenbarade sig dock en ny chans till avancemang och vi tog oss fram till nästa tall framför oss. Här fick Johan plötsligt läge på en av kalvarna både en och fem gånger - men varje gång kom antingen hunden eller någon av de andra älgarna in i riskområde för kulbanan...
Efter totalt tre timmar skälling där vi suttit två timmar inne på ståndskallet sa jag "Om jag får läge så skjuter jag, vi måste prova få ett avslut nu." Jag gjorde ett offensivt ansmygande och fick läge på en av kalvarna strax därpå. Med en fin bogträff dog kalven i Älgjsöns svala vatten. Nittro tog efter kon och den andra kalven men kom tillbaka efter ungefär fem minuter. Johan erbjöd sig att hämta älgen i vattnet, så det fick han väl göra då. :)
Johan på väg ut mot kalv och hund
Sällan har väl Johan varit så nära att skjuta sin första älg, och nästa gång är det nog hans tur ändå!
Pappa som avslutat jakten med Björn kom med en släpvagn och de urstarka karlarna i mitt liv bestämde sig för att dra upp kalven till vägen. Sagt och gjort!
Pappa och Johan drar medan Björn surfar älg
Han som gjorde det möjligt - Lundgårdens Nittro, nio år gammal
Lördag 10 september
Första dagen på gemensamhetsjakten! Vi jagade i Svarttjärnriset, pappa och Nicke gick med varsin hund och jag sagt på pass 8 (Åkepasset) och Erik på 13, Mota. Johan följde med pappa och gick med Nittro.
Det var en relativt lugn morgon, men till sist kunde Lars T skjuta en kviga på pass 16. det var ca allt som hände den dagen.
Björnjakt och Nittroståndskall
Lördag 7/11
Äntligen blev det lördag och jakt för mig och pappa! Vi samlades på skola för att invänta övriga laget, i slutändan blev vi 4 hundförare och 5 passare. Det är väl lagom?
Pappa gick med Kitos för passare i Älgsjöhyggena medan jag fick gå själv med Björn i Skåltjärnberget.
Runt 07.50 strök jag kopplet av Björn och började gå för sydlig vind från Skåltjärna in mot Arroflon. Björn gjorde några små lovar men efter ett tag försvann han iväg med bestämd riktning och hög hastighet. Jag tappade honom på pejlen när han försvann bortåt backarna mot Myrbärfloberget, och till sist hade jag en punkt på ena sidan berget och nästa på andra sidan, och efter det inte en signal på 40 minuter. Inte heller hörde jag några skall eller annat.
Med viss oro för varg (två vargobsar från helgen innan på grannmarken) så tog jag det långa benet före och stegade upp på Myrbärfloberget för att få bättre utslag på pejlen, och eventuellt höra om han stod och skällde inne på Kronans. På Skåltjärnvägen kunde jag konstatera att det sprungit älg helt nyligt och kan därför med stor säkerhet säga att det var älg han dragit med. Det blev dock några hastiga höjdmeter innan jag var upp på toppen i rågången på Myrbärfloberget, men dessvärre fick jag varken in nån ny pejlsignal eller hörde några skall. Nåväl, det var bara att slå sig ner och vänta, hittills har ju Björn haft klockren återgång efter samtliga längre svängar han gjort, och jag befann mig ju rimligtvis i närheten av den rutt han tagit över berget. Regnet vräkte ner och jag var sedan länge blöt utifrån av regn och innifrån av svett efter den hurtiga frammarschen uppför berget, det blev rätt kallt där upp på bergkanten.
Precis när jag började leta ved för att starta en värmande eld i kylan så fick jag in en ny pejl signal, ca 1,5 km sydöst om mig, inne på Kronans mark. Vovve var iaf på väg tillbaka och såsmåningom fick jag igen honom och då tog jag honom i band för att ta mig tillbaka in i Skåltjärnberget som ju var i princip helt orört.
Släppte hunden igen och vände kosan mot Arroflon och själva Skåltjärnberget och de saltstenar vi har där, Björn verkade dock lite loj och trött efter den rätt långa resan han redan gjort, så efter att han gjort en riktigt fin sökrunda så kopplade jag och gick tillbaka till bilen. En trött, nöjd och blöt vovve rullade ihop sig i bagaget och somnade tvärt! Hah!
Det blev ingen mer jakt för mig den dagen, genomblöt och ganska frusen åkte jag hem och myste med Rejsa resten av dagen!
Markering i rågången uppe på Myrbärfloberget, undra vad som en gång motiverat en stege på ett träd mitt ute i skogen?
Älskade Björnhunden i regnet
Arroflon
Söndag 8/11
Ny jaktdag! Denna dag skulle jag gå med Nittro för passare i Svarttjärnriset, dagen till ära hade vi hela 4 passare. Pappa satt på pass 23 vid Kronvägen, Tord på pass 1 vid Fettja, Jakob på pass 16 i södra änden på Lillstensjön och hans fader Beo i norra änden på pass 8.
Vinden (?, typ obefintlig) hade vänt och jag gick in i Svarttjärnriset för västlig vind nerefrån Skåltjärnhälla/Fettja. Nittro var supertaggad och flög över bäcken när jag strök hans halsband och gav honom sitt Varsågod! Han gjorde några vändor i närområdet, rullade sig omsorgsfullt och sedan lurvade han iväg i sitt sedvanliga lugna tempo norrut.
Jag skred långsamt framåt, det regnade även denna dag. Jag avvaktade stående vid några hällar längs en myrkant. Vid 08.52, ca 25 minuter efter att jag släppt hunden löd det första stadiga grova skallen genom skogen. Den känslan hörrni! Underbar!
Det stod inte riktigt fast utan började röra sig rakt västerut mot Lillstensjön i sakta gångstånd, jag hann tänka att det kommer gå ut mot antingen Jakob eller Beo. Men sakta men säkert vek det av söderut på motsatt sida om Svarttjärnarna från där jag stod. I den vindstilla morgonen hörde jag älgarna när de gick över en myr nästan 700 meter bort, det klafsade och lockade genom hela skogen. Jag började följa med skallet söderut. På varsin sida om sjösystemet följde vi varann. Till sist blev det fast ståndskall mellan södraste Svarttjärna och Trättmyrtjärna. Regnet gjorde skogen tyst men den knepiga vinden gjorde det svårt att smyga, jag kom inpå skallet från östra sidan. Älgarna, ko med kalv, stod i kanten på en liten myr. Kon stod en bit ut på det öppna medan kalven stod gömd inne bland slyn i myrkanten. Jag tänkte att, nåväl, det är bara att vänta, till sist måste kalven röra på sig... Jag väntade och väntade. Till sist hade jag suttit och väntat i ca 30 minuter och kalven hade inte så mycket vickat på ett öra, trots att kon jagade hunden och gick runt en hel del ute på det öppnare området. Jahapp... Med lite dåligt tålamod så bestämde jag mig för att försöka smyga lite bakåt och komma runt skallet lite för att få en bättre vinkel och sikt på kalven. Tyvärr visade det sig att det var en riktigt dålig idé, under min bakåtsmygning blev kon var mig och älgarna gick åter iväg i ett gångstånd mot utloppet vid Trättmyrtjärna, där blev det stopp igen! Perfekt tänkte jag - där är det ju jättefint att smyga på!
Jo tjena, när jag tagit mig förbi den lilla myren som de stått på tidigare nådde jag en lite äldre skog som hade blåst omkull. Mellan mig och ståndskallet var nu tävlingsbanan för nya OS-grenen "200 meter vindfällelöpning". Fuck mig, helt omöjligt att forcera det plockepinnet utan att låta som en helt flock vilda djur! Jag klättrade, kröp pch kravlade, till sist hade jag tagit mig över och förbi men då hade ståndet börjat röra sig igen.
Det gick över hygget mot Igeltjärnvägen, vek ner över Mota och upp i ungskogen på västra sidan om Trättmyrtjärna. Där blev det stopp igen! Jag smög så tyst och försiktigt jag kunde, det stod mitt upp på högsta inne i ungskogen, i kanten på en liten tuss äldre skog som var lämnad. Jag skymtade kon mellan träden men kalven tycktes som bortblåst. Blåsten var precis det som ställde till det nu, det snurrade och drog lite från alla håll där upp vid kammen och älgarna blev oroliga och gick iväg söderut, så pass fort att Nittro inte skällde. Till sist passerade de Skåltjärnvägen och jag hamnade ganska långt på efterkälken, tappade kontakten på pejlen och kände mig hopplöst dålig på att smyga på ståndskall... Jag tänkte, "det var det!"
Trött, blöt och hungrig övervägde jag att ge upp när jag själv nådde ut på Skåltjärnvägen. Pratade med pappa på radion och undrade om han möjligvis var i närheten, eftersom jag var så sjukt HUNGRIG!
Precis när vi bestämt att han skulle komma med mat till mig hör jag Nittros skall slå igenom igen, det hade blivit stopp mellan Stornöttjärna och stickarn upp på Älgsjöberget. Snabb kontakt med pappa på radion:
"Stanna där du är, han skäller igen. Jag går på igen för jag ska skjuta den där älgen!!"
Nu stod det inne i contortan som blåste omkull i senaste stormen, tack och lov blev den upprensad i somras och består nu av en massa "småhyggen" med skogremsor emellan. Perfekt för att smyga, och perfekt för att skjuta - öppet, bra kulfång och goda möjligheter att smyga skyddat även om det står öppet.
När jag var 120 meter från skallet såg jag kon och Nittro på hitsidan om en liten kulle. Kalven syntes inte till, men jag hade någon vindfälla i vägen. Sedan vet jag inte vad som hände, kanske såg kon mig eller så fick hon vind av mig för hon vände på klacken och gick rätt ifrån mig. Då dök kalven upp, den hade stått på baksidan om den lilla backen. Bah!
Återigen gick det undan i gångstånd norrut längs västra sidan om Stornöttjärna, en vanlig väg som älgarna brukar ta. Nu var jag övertygad om att det skulle gå loss ordentligt och jag förbannade mig själv och min klantighet. Jag menar, hur svårt ska det vara att skjuta sig en älg egentligen?
Men Dianas stigar äro outgrundliga! Återigen blev det stopp, ca 100 meter från Skåltjärnvägen och pass 8. När jag kom inpå stod älgarna i nedförslutet av en liten backe, och kon jagade hunden rakt mot mig precis när jag tagit mig inpå. Shit pommes - så nära det blev! Det var helt enkelt inte min dag denna söndag, det gick loss igen och det ordentligt. Det blev inte stopp igen, vovve hade dock klockren tillbakagång efter att han släppte en bit upp i Dösjöbränna.
I slutändan blev det 3,5 timmar ståndskall/gångstånd. Ett otal ansmygningar och inget avslut.
Min egen insats var inte mycket att hänga i julgranen men det var härligt att se och höra Nittro fungera som han ska igen, det har ju varit knackigt hela hösten. Jag har nästan varit bekymrad att han varit sjuk på något sätt, nu avmaskade vi i oktober och det här var första släppet med honom efter det, så vem vet? Kanske var det någon parasit som spökade, eller så har han varit sliten i höst och behövde en liten vila för att komma i fas igen. Nu är det bara att hålla tummarna att pappa eller Erik får skjuta nästa gång han leverar sin allra finaste musik!
Storschloms-Nittro, hösten 2013
Eftersök x 2, älgskjutning, ståndskall och Björn-skall
Onsdag 14 oktober
I onsdags jagade vi området mellan Grisvågvägen och Norvägen, jag satt på pass 17 vid Piprörmyra, Erik och pappa gick med varsin hund. Det drog en nästan obefintlig sydvästlig vind så pappa gick in från min kant medan Erik gick in från Norvägen, pass 5.
Tyvärr gick vi helt tomma i den aktuella såten, så vid ca 10.30 bröt vi. Som ni vet vid det här laget så jagar vi ju bara halvdagar på onsdagar, men jag och pappa gav oss iväg med Björn till Myrbärfloberget en sväng på eftermiddagen. Myrbärfloberget, även kallat Dödres sista vildmark, var otroligt vackert! Jag har aldrig gått där förut, men nu fick jag alltså chansen. Tyvärr är det inbandat för avverkning, så det här lär väl vara sista hösten jag har chansen att gå där.
I alla fall, Björn lurvade runt i sitt vanliga höga tempo, nosade på blåbär och käkade lingon. Han besteg en stubbe för att sedan trilla ner från den. Men sen fick han älg i nosen, drog i väg och hamnade uppepå Kronskogen innan han vände och kom tillbaka - klockren återgång, spår i spår hela vägen till mig och pappa. Vi fick inte tag i något mer senare under dagen.
En Björn på en sten
Torsdag 15 oktober
Torsdagens förmiddagsjakt gick i Brann, jag satt på pass 15, pappa på pass 1 där han såg den stora oxen i september och Erik satt på ett specialpass innanför björnpasset. Hundförare var Micke och Elaine.
Det var tämligen lungt på mitt pass, jag höll mig från att göra upp eld ett par timmar i väntan på solen, men jag fick ge mig i halv tio tiden för då bröjade jag frös om fötterna så det var bara att göra upp en eld!
Under morgontimmarna small det ett skott nere mot Selet, pass 8. Där satt dagens jaktgäst. Han sköt på en kalv som vek tillbaka in i trakten, han tyckte det kändes bra, men eventuellt att det kunde ha tagit lite långt bak. Han letade sig över Selet och tog sig fram till skottplatsen men kunde inte hitta något.
I samband med skottet hade Elaines hund varit fram nästan ända ut till udden där han hade skjutit på, och via pejlen kunde hon sedan se vart det gick. Det gick rätt på Micke som tagit ett litet pass i skogen i väntan på Boss som dragit iväg på långtur med någon älg.
Rätt som det var kom det ko, kalv och oxe rakt på Micke där han stod. Med den påskjutna kalven i åtanke tog han (och jag citerar) "det osäkra före det osäkra", och sköt ner kalven. Elaines hund var med på dessa älgar och vi var väl ungefär 87% säkra på att det var samma kalv men pappa fick i alla fall i uppdrag att åka och spåra från skottplatsen vid Selet. Det hade trots allt varit fler älgar i farten vid Selet, bl a ko och kalv som Boss gick ut med hos Sören på pass 2 vid Tjutbulinja.
När pappa och brorsan kommit fram till skottplatsen kunde de snabbt konstatera att det låg fullt med älghår ute i vattnet och att kalven alltså var träffad. De satte Nittro på spåret och hans pårade helt klockrent ända fram till den döda kalven vid Micke, drygt 1 km bort.
Det visade sig att det första skottet mycket riktigt hade tagit lite långt bak, precis mellan lungorna och vommen, kulan hade också gått precis mellan revbenen både på väg in och på väg ut. Om det hade tagit i ett revben på vägen in hade älgen förmodligen strukit med på en gång.
Micke berättade att kalven hade kommit ca 60 meter bakom kon och oxen, så den var ju uppenbarligen inte helt pigg. Slutet gott, allting gott!
Jag och Nittro efter att han genomfört ett lyckat eftersök
En husse och hans hund
Min älskade far och vår älskade hund <3
"Jaha, hur hade kalven gått efter skottet då?" Sören och pappa överlägger om eftersöket
När detta väl var uträtt och kalven hängde flådd och klar i slakteriet var klockan så sent framliden att det inte blev någon eftermiddagsjakt med laget. Vi hade med oss Björn så vi passade på att göra ett släpp med honom på kvällskvisten.
Denna dag fick Erik gå med Björn medan jag och pappa slog oss ner på en solig backe och njöt. Björn jobbade på riktigt bra och hamnade på en av sökrundorna uppe hos oss. Innan han fattade att det var vi stod han och skällde/boffade på oss på avstånd. Knäppknas!
Erik befann sig typ 500 meter bort och provade vissla tillbaka Björn efter att han förstått att jag och pappa var vi. Klockren invissling!
När Björn var tillbaka hos Erik drog han nästan på en gång ut på sök igen, hittade igen ko och kalv ute på Arroflon och hela konkarongen gick rakt mot mig och pappa igen!
Älgarna fick nog vind av oss då de tvärvinklade ca 150 meter innan backen där vi satt. Men de stannade till länge nog för att Björn skulle hinna ikapp och han hann skälla några skall på dem innan de tog sin tillflykt in på Kronans mark (igen). Björn höll i ca 1 km innan han vände och kom tillbaka i sina egna bakspår.
Vi avbröt när han kom tillbaka då eftersom dagen började lida mot sitt slut rent ljusmässigt sett.
Fredag 16 oktober
På fredagmorgon var det äntligen dags för jakt i Älgsjöhyggena igen, jag satt på pass 3 utefter Kilåa medan pappa och Erik gick med varsin hund. Erik gick in i norr mellan Långtjärna och Älgsjön medan pappa gick in från metkroksvägen med Nittro.
Efter nån timme tog Kitos upp lite knackigt det stod inte riktigt utan gick loss rätt snabbt - älgarna gick ut vid Lennart på pass 20. Lite senare kom det tillbaka en ensam ko ur Bröttjärnberget och den sköt Lennart på, den kastade tillbaka in i Bröttjärnberget och försvann. Lennart gick fram för att kolla, men hittade inget. Erik tillkallades och skulle gå dit med Kitos och se om han kunde hjälpa Lennart reda ut det hela.
Ungefär vid 10-tiden började så Nittros välbekanta grova skall rulla över skogen. Han hade fått tag i älg som stod i gallringen ca 3-400 meter från mitt pass. I en hel timme kunde jag njuta av solsken och dundrande hundskall innan det gick loss - rakt ut på pass 2 där Beo satt. Tyvärr gick oxen på sidan mot Dammen och där var det en skogsmaskin som arbetade så Beo vågade inte skjuta åt det hållet. Oxen fick klara sig den här gången!
Under tiden som NIttro hade ståndskall hade det smugit ut en ko och en oxe på pass 4 där Elof kunde skjuta ner oxen, den lade sig dock i Kilåa så det blev lite stökigt att hämta den!
En oxe i Kilåa
Vimecen fick bekänna färg när denna oxe skulle bärgas!
Hur gick det då med Lennarts älg? Ja, med Eriks hjälp lyckades de hitta igen blod och kunde således konstatera att älgen var träffad, någon älg kunde de dock inte hitta igen. Kitos sattes på spåren och de hittade blod hela vägen fram mot pass 14 på Norvägen.
Ungefär samtidigt lyckades jag fånga in Nittro och det bestämdes att Erik skulle byta hund eftersom Nittro är mer rutinerad. Sagt och gjort. Nittro sattes på spåret vid sista blodet coh han spårade rakt över Norvägen ut i Lillnorn. Där sågs ingen älg, vare sig i vattnet eller land, men Erik gjorde bedömningen att älgen kanske fanns där ändå och beslutade att släppa Nittro. Då hände allt strul som kan hända samtidigt. Nittro drog en vända längs strandkanten men hamnade på tillbakavägen vid slaktplatsen från Tommy/Nickes kalv från tidigare i veckan och ungefär samtidigt kom vi som hämtat Elofs oxe åkande med den genom alltihopa och då valde Nittro att följa med den ner till byn. Snark, snark, dubbelsnark! Nittro hittade igen både får och hästar nere på byn och ville omöjligen låta sig fångas in! Han var billig där ett tag...
Vi gjorde ett avbrott där för att ta rätt på älgen, smida nya planer och placera ut passare.
Det blev bestämt att jag och Erik skulle gå på med Kitos igen eftersom Nittro fann det intressantare med andra kreatur. Lennart skulle ta ett ambulerande pass utmed Norvägen/Butjärnvägen, övriga laget skulle invänta rapport innan de gjorde någon ansats.
Vi gick in till skottplatsen och började om därifrån, Kitos spårade klockrent i exakt samma spår igen och liksom Nittro spårade han över Norvägen och in mot Noran. Jag gick ut till sjökanten för att spana av ordentligt. Vi var lite konfunderade hur vi skulle gå vidare. Hade älgen simmat över? Skulle vi banda runt sjön för att se om hon kommit upp nånstans? Skulle vi släppa Kitos och se vad som hände?
Sören anropades på radion och han och resten av laget (utom Lennart som ju befann sig på pass) samlades på badstranden vid Lillnorn. Efter några minuters span hör vi på radion att det ju faktiskt står en älg i strandkanten kanske 100-200 meter framför mig och Erik. Det är våran ko!
Vi gör en hastig framsmygning men ser ingen älg, men plötsligt smäller det ett skott uppemot Butjärnvägen - Lennart hade lyckats få på henne en smäll när hon stelt försökte ta sig över vägen!
Älgen kastade tillbaka mot Lillnorn och kastade sig ut i vattnet! Jag och Erik gjorde en hastig språngmarsch för att komma närmare om hon skulle försöka simma över. Hon tog sig dock bara 30 meter ut i vattnet innan hon till sist drog sin sista suck.
Så till sist, åtta timmar efter att hon var påskjuten lyckades vi alltså få tag i henne. Trots en massa hundstrul och annat oväntat så ska man ibland få ha lite tur också!
Det blev en liten hämtning med båt, även om brorsan gjorde ett tappert försök att hämta henne "manuellt".
Han ångrade sig dock när vattnet nådde till bröstkorgen och han hade lika långt kvar till älgen som han till land. Till sist hängde hon flådd och färdig på slakteriet och vi kunde återigen tacka hundarna för ett gott jobb, om än med vissa krumbukter.
Brorsan tar sig ett bad i Lillnorn
Jägare i väntan på båten och älgen i mörkret
Kapten Hörnfeldt med besättning
Kon
"Ett, två, åh tre!"
Lördag 17 oktober
Lördagens förmiddagsjakt gick i Norknularna, jag satt på pass 21 vid Döderbuan, Erik satt på pass 24 och pappa på pass 14 vid Norvägen. Nicke och Anders gick med varsin hund.
Inget av vikt hände under denna morgon. Däremot berättade Lars N, som satt på pass 5 (där jag satt tidigare i veckan när vi jagade samma område), att alla gamla stubbar vid hans pass var utrivna. Det hade de inte varit när jag satt där! Ungefär samtidigt som vi sa "det har nog varit björn där" gick vi över en björnskit på stigen!
Spännande!
Under eftermiddagen blev det jakt i Dösjöbränna, jag satt på pass 12 igen i vanlig ordning, Erik satt på pass 18 och pappa på pass 13 i Mota.
Håkan hade live-referat från sitt pass där det gick ko med kalv och betade, men det hördes inte riktigt på radion till dit jag satt. På mitt pass var det rätt lugnt, från början sken solen och jag kutade mot tillbaka mot klipphällan, vad tiden led blev det dock kyligare och jag gjorde i ordningen en eld vid passtolen. Det smäller plötsligt tre snabba skott ute på skogen - det är Lars N som skjutit på en oxe! Tyvärr blir den inte kvar på platsen, han gör dock en snabb insats och kommer ikapp älgen som lagt sig en bit bort och kan avliva den utan trassel. Hos mig på pass 12 tilltog vinden alltmer och min eld värmde gott, men plötsligt kommer det ko och kalv över myren 70 meter bort! Jag får snabbt på mig hörselskydden och lägger an geväret. På sekunder är kalven död och kon vänder tillbaka in i området. Senare gick hon ut vid Erik på pass 18.
Mitt livs 25e skjutna älg är ett faktum!
Ännu en älg skjuts innan såten är över - Lennart sköt en ko/kviga på pass 24 längs basvägen i Sutterviken.
Från denna dag har vi då fullskjutet på vuxna djur tills vi kommit ikapp med kalvarna.
Mitt livs 25e älg, en liten kvigkalv
Söndag 18 oktober
Idag skulle det jagas i Bröttjärnberget, jag satt på pass 21 och pappa på pass 20 i Getingmyrdalen. Erik gick med hund tillsammans med Anders.
Anders hund fick tag i älg vid pass 19 och den älgen tog ut ur området, rundade Getingberget, vände tillbaka och gick rätt över sagda berg rakt ner mot Getingmyrdalen. Den luriga älgen tog tillbaka in i såten mellan mig och pass 22, för att sedan göra en vända inne i såten och åter ta ut mellan pass 19 och 20. Hej och hå, jungman Jansson vilken buktare!
Kitos fick också tag i älg och skällde ett riktigt fint ståndskall, som tyvärr stod så dumt till att det inte fanns något som helst kulfång, mitt uppe på en höjd! Det smet till sist ut hos en passare som inte kunde skjuta kalven eftersom kon täckte den hela tiden. Nåväl, bättre lycka nästa gång!
På eftermiddagen gick jag och pappa med Björn i Åksjönäset, inget remarkabelt hände där!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack alla i laget för en fin vecka, tack till Sören som håller ihop laget i med- och motgångar, tack alla hundar för det fantastiska jobb ni gör och till sist tack till er mina läsare för att ni väntar troget på nästa uppdatering!
Oktoberjakten har börjat!!
I torsdags reste jag äntligen hem för lite jakt igen! Vid 22.30 landade jag på gillhoviansk mark och kände lugnet infinna sig ungefär samtidigt som jag fick strumporna fulla med hundhår och ansiktet tvättat av några glada jämthundar.
På fredagsmorgon åkte jag och pappa till skogs med Björn för lite skogsträning. Vi gick i Åksjönäset och det blev ca 7,5 km för hunden i skogen. Han ligger ute omkring 2-10 minuter på "sök". Han är intresserad av att jaga det mesta - t ex trastar, möss, lingon, tjädrar och älg! Häromveckan när pappa skulle ut och plocka svamp så var Björn med och då fick han tag i och skällde på älg, sedan höll han efter i ca 3 km innan han vände och kom tillbaka i sina bakspår. Det blir verkligen intressant att se vad det blir av denna hund!
Björn och jag
Lördag 10 oktober
Igår var det så oktoberpremiär! Vi jagade i Svarttjärnriset och jag fick pass 13, Mota. I vanlig ordning såg jag ingen älg på det passet, Erik däremot som satt på pass 10 såg tre älgar - en tjur som gick långt ner mot Lillstensjötjärna, en ensam kalv som kom löpande på ca 80 meters håll och som han tyvärr inte fick stopp på och så till sist kom det en ensam ko bakifrån precis när vi bröt. Pappa hade det också lugnt på sitt pass 20 vid Kronvägen.
Lennart fick skjuta en kalv på pass 24, mellan Trättmyrtjärna och Skåltjärna, mitt grannpass. Jag spratt med som tusan när han sköt!
På eftermiddagen blev det en liten jakt i Bröttjärnberget, jag satt på pass 22 längst mot Älgsjön i Getingmyrdalen. Pappa och Erik gick med Nittro och Kitos. Nittro hade iväg en liten pinntjur som typ skenade över hela Bröttjärnberget och gick ut vid Sören på pass 11. Till sist fick Lars Nilsson skjuta en ensma ko på pass 20.
Igårkväll reste jag och Erik till Svenstavik för att fira den glade 30-åringen på www.harjakt.com. Han blev glad och överraskad av uppvaktningen som i allt hemlighetsmakeri hölls på Draupner.
Söndag 11 oktober
Imorse jagade vi i Älgsjöhygga, jag gick med Nittro, Erik satt på pass 10 mellan Älgsjön och Långtjärna och pappa satt nere i Selet på pass 8. Andra hundförare var Elaine.
Jag gick norra biten för en obefintlig sydvästlig vind. Nittro gjorde riktigt fint arbete, men älgarna lyste med sin frånvaro på min kant. På Elaines planhalva däremot kryllade det av älg! Totalt så tror jag vi räknade till nio olika älgar som var i rörelse i Älgsjöhyggenas östra kant. Helt vilt! Alla älgar överlevde dock!
Långtjärnflon i arla morgon
På eftermiddagen jagade vi i Dösjöbränna, Nicke och Lars N gick med hundar. Jag satt på pass 12, Erik på ett specialpass längs landsvägen och pappa satt nere i Mota.
Nickes hund fick upp älg nästan ögonblickligen men den tog ut strax öst om pass 8 längs Skåltjärnvägen och den senaste rapporten var att det hade gått ända in på Sandnäsets!
Annars var eftermiddagen lugn, jag stötte en hare när jag gick av passet och sen stannade jag och pappa till vid rödinglekplatsen Höken för att se om det kommit in några rödingar än, det hade det tyvärr inte gjort.
Hoppehare
Rödingleksspaning på årets vackraste dag
Permings Björn
I april hämtade pappa hem blivande jaktchampionen Permings Björn - en alldeles bedårande ljuvlig jämthundsvalp. Han har växt och grott och börjar nu se ut som en hund!
Det är en positiv, busig och läraktig valp. Han är uppmärksam och följsam, det ska bli spännande att få följa hans utveckling, även om jag mestadels får göra det på avstånd i från Umeå.
Björn är efter Sörombäckens Gustav och undan Dundermyrens Mischa.
Sex veckor
En Björntass!
Nio veckor
Lite äldre, men alltid knähund, Erik bjuder på en fin min?!
Hundutställning i Åsarna
Permings Björn, 5 månader
Han fick riktigt fin kritik i Åsarna där han gick i valpklass (bra miljöträning). Han fick BIR Valp och HP - nöjd husse och matte!
