Arro
En underbar vän, jaktkamrat och familjemedlem har lämnat mig idag, men jag kommer aldrig glömma honom. Jag ska alltid minnas alla de timmar vi spenderat i skogen, jag kommer ha minnet av alla ståndskall i mitt hjärta. Det var du och ingen annan som lärde mig vad jakt handlar om, du visade alla sidor av något som kallas frihet. Du har funnits i mitt liv sedan några dagar innan jag fyllde elva år, och nu idag, drygt tio år och halva mitt liv senare fick du vandra vidare till de eviga jaktmarkerna. Hjärtat gör förfärligt ont, trots det vet jag att du ville vidare. I morse sa dina ögon att du inte orkade längre, och då, på den tidiga morgonen när ingen annan vaknat, var det bara du och jag en stund, ett tyst samförstånd.
Jag minns när jag sköt min första älg. Det var du som gjorde det möjligt, och för alltid finns hela den dagen inpräntat i mitt hjärta, på den vackrast platsen som tillhör bara dig. Du borde ha fått springa i skogen en sista gång, du borde fått skälla och vara lycklig din sista stund i livet, men tyvärr gör sällan livet som man vill. Du visade mig en värld som få människor får uppleva, och du visade att även den som kommer oönskad till världen kan finna en plats och kärlek utan att ha en fantastisk stamtavla att visa upp.
Tårarna kommer och går, ena stunden vet jag att du mår bra nu och att du får jaga på jaktmarker som aldrig tar slut, men samtidigt ligger ditt tomma halsband på soffan och i hundgården kollar Vicke och Nittro efter dig, men de vet. De visste nog länge innan jag visste att det var dags. Det är svårt att släppa taget om någon som betyder så mycket, men beslutet var rätt. När du lät veterinären känna igenom dig utan en enda protest och du till slut bara lade dig ner, då visste jag att det var rätt. Du hade gett upp och alla var vi skyldig dig att låta dig gå vidare, som tack för alla fantastiska stunder du gett oss och låtit oss dela med dig.
Det kommer vara tomt och ingen annan hund kan någonsin fylla ut all den plats du tog, men jag är glad att du funnits i mitt liv och lärt mig så mycket, utan dig hade inte jag varit den jag är idag.
Jag minns när jag sköt min första älg. Det var du som gjorde det möjligt, och för alltid finns hela den dagen inpräntat i mitt hjärta, på den vackrast platsen som tillhör bara dig. Du borde ha fått springa i skogen en sista gång, du borde fått skälla och vara lycklig din sista stund i livet, men tyvärr gör sällan livet som man vill. Du visade mig en värld som få människor får uppleva, och du visade att även den som kommer oönskad till världen kan finna en plats och kärlek utan att ha en fantastisk stamtavla att visa upp.
Tårarna kommer och går, ena stunden vet jag att du mår bra nu och att du får jaga på jaktmarker som aldrig tar slut, men samtidigt ligger ditt tomma halsband på soffan och i hundgården kollar Vicke och Nittro efter dig, men de vet. De visste nog länge innan jag visste att det var dags. Det är svårt att släppa taget om någon som betyder så mycket, men beslutet var rätt. När du lät veterinären känna igenom dig utan en enda protest och du till slut bara lade dig ner, då visste jag att det var rätt. Du hade gett upp och alla var vi skyldig dig att låta dig gå vidare, som tack för alla fantastiska stunder du gett oss och låtit oss dela med dig.
Det kommer vara tomt och ingen annan hund kan någonsin fylla ut all den plats du tog, men jag är glad att du funnits i mitt liv och lärt mig så mycket, utan dig hade inte jag varit den jag är idag.
Tack Arro, för allt.
