Tidigare i veckan blev pappa uppringd och tillfrågad att vara hundförare vid en jakt för ungdomar i Revsundskretsen, men eftersom pappa är på den årliga helglånga toppfågeljakten med "gubbarna" så fick jag istället den stora äran att prova få till nån form av harjakt för ungdomarna.
Jag fick låna en fin stövartik, Bjärmhöjden Ina, av vår granne och så bar det då av imorse. Hade rekat lite hare igårkväll och imorse, så lite koll hade jag på åtminstone en, mest troligt två, harar.

Vi samlades klockan nio vid skola i Dödre, och sen delade vi upp oss på två jaktlag, varav det ena skulle jaga med mig och det andra med en annan hund och förare, Jimmy Sjöberg med Inas kullsyster Bjärmhöjden Spela.
Släppte runt halv tio, och kanske runt en kvart senare slår tiken de första väckskallen och sen dröjde det inte länge innan haren var på benen. Det var dock en lurig rackare som lurade hunden både en och två gånger, men till sist så fick en i sällskapet skjuta haren.


Harjägare

De andra gänget hade också en jösse på benen, men det ville sig inte riktigt för dem utan haren slank mellan passarna om och om igen.
Vi bröt för lite lunch med eld och grillning, och en liten lektion i hur man tar ur hare. Sen var det dags för nya tag, mitt gäng och Ina fick dock inte upp nån mer hare, men det andra gänget provade släppa på samma hare som på förmiddagen och fick igång den igen. Men ännu en gång smet den mellan passarna flera gånger och till sist fick vi lov att ge oss.


Jimmy instruerar hur man tar ur hare

En mycket intressant dag där alla fick höra hardrev och många fick se hare. Hundarna gjorde bra jobb och det var riktigt roligt att träffa både erfarna, nyblivna och blivande jägare.
En lärorik dag även för mig, och en dag jag gärna gör om igen.

---

---

Idag skulle jag göra ett nytt försök att överlista den tjäder som gäckat både mig och pappa nu i vinter. Jag bestämde mig för att lämna skidorna hemma idag och istället testa snöskorna, dels för att det är en plogad väg första biten och sett ett rätt hårt trampat skidspår där vi brukar åka efter tjäder uppe på berget ovanför byn.
I alla fall, jag gjorde en rockad och började från andra hållet idag, gick upp vägen mot stället där jag stötte tjädern igår. Och mycket riktigt han satt på exakt samma ställe idag, men jag stötte honom igen. Hörde att han träade uppe vid myren så jag fortsatte mot skidspåret och vek upp det. Väl uppe på myren såg jag honom sitta där i ett träd, han såg rätt lugn ut.
Lämnade snöskorna och började ansmygningen i myrkanten där tallarna stod tätt för att i skydd av dem ta mig närmare. Fågeln satt lugnt kvar och när jag kommit så nära som jag trodde att jag skulle ta mig så tog jag stöd och skickade iväg en kula.
Tjädern lyfte och jag såg att han försvann ner bakom trädet där han satt. Jag tjavade fram mot stället, hittade en massa fjädrar och blod, men ingen fågel. Panik.
Blodspåret, eller dropparna av blod som låg strödda över snön, och fjädrarna var lätta och följa och 30 meter från trädet låg fågeln i snön.

Det var min allra första toppfågel, och det har blivit ganska många timmar på skidorna för att få tag på honom, och idag när jag lämnade skidorna hemma, då föll han! Så kan det gå.
Väl hemma fick mamsen lov att ta ett kort!

---

Idag när jag kom hem till Gillhov efter skolan så stoppade jag i mig lite lunch och ställde mig sen på skidorna för att prova lyckan i de stora svarta tupparnas land.

I gallringen på väg upp till första hygget och myrarna så stöter jag en höna som flyger rätt över huvudet mitt och landade i ett träd 50 meter bort. Men som sagt en höna, se men inte röra!

Skidade vidare, men fick inte se något nånstans, så jag åker ut på en uppplogade skogsbilväg och tänker att jag tar den nedåt byn. Vet dock om ett ställe längs vägen där pappa sett tjäder flera gånger i vinter, och precis när jag ser runt "hörnet" på en skogskant så sitter han där, den svarta tjädern.
Dock satt han ganska nära vägen och hade redan hört/sett mig. Jag backade lugnt tillbaka ur tjäderns synfält, tog av mig skidorna och smög lugnt framåt, redo för allt. Kom fram så jag såg tjädern och skulle till att ta lite stöd, men se då behagade Herr Tupp att flyga iväg. Han träade mitt ute på hygget kanske 300-400 meter bort, suck.
Jag gjorde en ansats att prova ta mig dit, men han var redan på språng och satt som sagt mitt ute på ett hygge, det var inte mycket att göra åt.

Nya tag imorrn kanske?



Toppfågeljakten är en av mina favoritjaktformer, även om jag hittills aldrig lyckts skjuta nån fågel. Det finns ett lugn och en harmoni i skogen när man glider fram på sina skidor över myrar och i hyggeskanter. Den känslan kan fylla mig i fler dagar efter en jakttur.
Man kan också få se otroligt vacker natur på sina jaktturer, men så är det väl med den mesta jakten.

Jakten har hamnat lite i träda nu ett tag då världens köldknäpp grep tag i landet, och med temperaturer på neråt -35 grader, ja då stannar man inne, både hundar och folk.

Idag var vi dock ute på lite skidåkning jag och pappa med hundarna. Jag lyckades med bedriften att krocka med ett träd, plus att jag som vanligt bjöd på både en och två vurpor!
Det är roligt att åka skidor med hundarna!

Jani, nu har det helt plötsligt blivit ett nytt år, men vad hände egentligen under mitt jaktliga år 2009?

Början av året ägnades åt en del toppjakt, såg en del fåglar, men tupparna och jag kom inte överrens så jag fick inte skjuta någon av dem. I slutet av januari blev Arro dålig för första gången, slutade åt och var hängig, just den helgen var pappa borta så jag sa åt lilla hunden att han inte fick bli dålig nu, och han började åt igen efter ett par dagar. Vintern bestod av en hel del hundmotion i form av skidåkning, men det blev också lite fiske där pappa tog hem segern i en av de pimpeltävlingar vi deltog i.
En fredagskväll i mars blev Arro sjuk igen, och på måndagen åkte vi till veterinären där han fick avsluta sina dagar. Några veckor senare spridde vi ut honom på jaktmarkerna, i samband med att vi körde ut saltstenar.
Under vårvintern gick vi en lydnadskurs med Nittro i Dille för Anna Fors Ward.

Under våren och sommaren blev det mycket cykling med hundarna, spårkurs för dem båda och någon jaktstig blev det också. Skytte blev det en hel del av överlag, hjälpte till vid lite tjejskytte i Åsarna och sköt en hel del både där och på "hemmabanan" i Kälen. Jag lyckades dock på något sätt missa samtliga tillfällen med skytte för Björnpasset pga av diverse resor.

Hösten tog sin början med fågeljakt men det blev en fruktlös historia. Under slutet av augusti fick jag skjuta en grävling för Nittro efter drygt två timmars ståndskall. I september drog älgjakten igång, spänningen inför Nittros första riktiga höst var stor, och jag funderade också över om Vicke skulle börja som han avslutade förra hösten.
Första dagen fick jag skjuta en kalv på pass, och hösten flöt på bra, Vicke jobbade på riktigt bra med ett flertal ståndskall, flera fällda älgar och tre skarpa eftersök, varav två blev dödsök. Ett eftersök blev 1,3 mil långt och avslutades med att konstatera att den aktuella älgen var hel och hållen.
Nittro kom igång under senare delen av oktober med ett antal ståndskall, som tyvärr slog stolpe ut var gång.

I början av november bomsköt jag på en kviga på ståndskall för Vicke, och självförtroendet sjönk i botten. Efter några dagar hade jag återhämtat mig så pass att jag ville ge mig på ett revanschförsök. Dagen slutade med att jag fick nedlägga en kalv på ett fint ståndskall för Vicke och livet kändes rätt okej igen.

Sen kom snön, och nu har vi avskrivit vidare jakt för det är lite väl mycket snö. Innan årets slut så hann jag med en del toppjakt igen, men det var endast min bror som lyckades skjuta en fågel innan 2010 var ett faktum.

Nu är det nytt år med nya jakter.



Älskade fina Arro