Emma

Det allra första viltet jag sköt det var en råbock som jag sköt på en jakt med klassen under min gymnasietid.

Bocken, som nu hänger på väggen i mitt sovrum, var inte särskilt stor, men som alla vet är ju det första viltet alltid en speciell händelse.

Det var tredje eller fjärde gången vi jagade på Verkön, en ö i Storsjön, och den här dagen var inte mer annorlunda än någon annan. Vi åkte från skolan till Norderön varifrån vi åkte båttaxi ut till ön, vi drog lott om passen, eller om vi kanske valde dem själva, jag minns inte riktigt.
Jag hade i alla fall sett en bock på pass där någon vecka innan, men inte fått läge på den, och denna gång fick jag åter det passet, tror jag hade suttit där varje gång vi jagat. På väg ut på pass, det låg längs en långsmal äng som delar ön i två delar, säger min klasskamrat:
- Jadu, Emma, det är väl på det där passet han ska falla...
Den här gången hade vi med oss en hundförare med två fina korthårstaxar och det dröjde inte länge innan drevet rullade fram över ön.
Rätt som det är ser jag något guldrött skymta mellan träden lite till höger på andra sidan ängen. Jag håller andan och ser honom kliva ut på det öppna området framför mig, osäkrar och lägger kikarens kors i bogen på bocken. Visslar till så bocken stannar och kramar av skottet.
Eftersom det inte var drevdjuret jag skjutit så satt jag kvar på passet en stund, jag hade en skenande puls och lovade mig själv att aldrig mer jaga, för det var en oerhörd ångest just då eftersom att bocken inte lagt sig inom synhåll.
Mitt uppe i allt skjuter min klasskamrat, tillika passgranne, på ett smaldjur som provat smita mellan oss, vilket jag helt missat.

I alla fall kom hundföraren så småningom fram till mig och min klasskamrat, och tillsammans hjälptes vi åt att leta rätt på bocken. Och när vi fann honom där inne i ett tätt snår så blev jag så glad att jag studsade rätt upp och gav min klasskamrat en stor kram!
Haha, ja, det var nog äkta genuin jaktglädje, och jag ler varje gång jag tänker på den där bocken.

Skottet satt mitt i bogen, och nån oro hade egentligen inte varit nödvändig, men ja, alla som varit där vet ju hur det kan kännas.

Och som ni vet slutade jag inte att jaga heller, utan sen dess har det blivit en hel del mer, även om jag ännu inte fått skjuta nån mer bock.

Jag ber om ursäkt för den oerhört dåliga uppdateringen på sistone.

I alla fall vägde jag tjäderna och den vägde 4,5 kilo. Inte så liten vad jag förstått det, men vad vet jag, jag har ju aldrig skjutit nån tjäder förrut!

---

Tisdag förra veckan lånade jag stövaren Ina igen och var ute på harjakt. Hon fick upp haren ungefär 20 minuter efter att jag släppt henne och sedan drev hon tapptfritt i nästan två timmar. Då tog haren ut på en väg, och hon tappadet bort den. Efter 45 minuter hittade hon igen avhoppet och sedan drev hon klockrent i 1,5 timmar till, tills jag tyckte det var färdigjagat. Jag lyckades bara få se haren en gång, den var överallt där jag inte var. Men å andra sidan har jag inte så jättestor erfarenhet av harjakt, så jag har nog lite att lära.
Ina gjorde ett fantastiskt jobb och jag blev nog lite inbiten för harjakt.

---

Det kommer förmodligen att bli rätt lugnt på jaktfronten framöver, men ni kan avnjuta rapporter från fisketurer, hundmotion och kanske en och annan jakthistoria här såsmåningom ändå.

Tidigare i veckan blev pappa uppringd och tillfrågad att vara hundförare vid en jakt för ungdomar i Revsundskretsen, men eftersom pappa är på den årliga helglånga toppfågeljakten med "gubbarna" så fick jag istället den stora äran att prova få till nån form av harjakt för ungdomarna.
Jag fick låna en fin stövartik, Bjärmhöjden Ina, av vår granne och så bar det då av imorse. Hade rekat lite hare igårkväll och imorse, så lite koll hade jag på åtminstone en, mest troligt två, harar.

Vi samlades klockan nio vid skola i Dödre, och sen delade vi upp oss på två jaktlag, varav det ena skulle jaga med mig och det andra med en annan hund och förare, Jimmy Sjöberg med Inas kullsyster Bjärmhöjden Spela.
Släppte runt halv tio, och kanske runt en kvart senare slår tiken de första väckskallen och sen dröjde det inte länge innan haren var på benen. Det var dock en lurig rackare som lurade hunden både en och två gånger, men till sist så fick en i sällskapet skjuta haren.


Harjägare

De andra gänget hade också en jösse på benen, men det ville sig inte riktigt för dem utan haren slank mellan passarna om och om igen.
Vi bröt för lite lunch med eld och grillning, och en liten lektion i hur man tar ur hare. Sen var det dags för nya tag, mitt gäng och Ina fick dock inte upp nån mer hare, men det andra gänget provade släppa på samma hare som på förmiddagen och fick igång den igen. Men ännu en gång smet den mellan passarna flera gånger och till sist fick vi lov att ge oss.


Jimmy instruerar hur man tar ur hare

En mycket intressant dag där alla fick höra hardrev och många fick se hare. Hundarna gjorde bra jobb och det var riktigt roligt att träffa både erfarna, nyblivna och blivande jägare.
En lärorik dag även för mig, och en dag jag gärna gör om igen.

---

---

Idag skulle jag göra ett nytt försök att överlista den tjäder som gäckat både mig och pappa nu i vinter. Jag bestämde mig för att lämna skidorna hemma idag och istället testa snöskorna, dels för att det är en plogad väg första biten och sett ett rätt hårt trampat skidspår där vi brukar åka efter tjäder uppe på berget ovanför byn.
I alla fall, jag gjorde en rockad och började från andra hållet idag, gick upp vägen mot stället där jag stötte tjädern igår. Och mycket riktigt han satt på exakt samma ställe idag, men jag stötte honom igen. Hörde att han träade uppe vid myren så jag fortsatte mot skidspåret och vek upp det. Väl uppe på myren såg jag honom sitta där i ett träd, han såg rätt lugn ut.
Lämnade snöskorna och började ansmygningen i myrkanten där tallarna stod tätt för att i skydd av dem ta mig närmare. Fågeln satt lugnt kvar och när jag kommit så nära som jag trodde att jag skulle ta mig så tog jag stöd och skickade iväg en kula.
Tjädern lyfte och jag såg att han försvann ner bakom trädet där han satt. Jag tjavade fram mot stället, hittade en massa fjädrar och blod, men ingen fågel. Panik.
Blodspåret, eller dropparna av blod som låg strödda över snön, och fjädrarna var lätta och följa och 30 meter från trädet låg fågeln i snön.

Det var min allra första toppfågel, och det har blivit ganska många timmar på skidorna för att få tag på honom, och idag när jag lämnade skidorna hemma, då föll han! Så kan det gå.
Väl hemma fick mamsen lov att ta ett kort!

---

Idag när jag kom hem till Gillhov efter skolan så stoppade jag i mig lite lunch och ställde mig sen på skidorna för att prova lyckan i de stora svarta tupparnas land.

I gallringen på väg upp till första hygget och myrarna så stöter jag en höna som flyger rätt över huvudet mitt och landade i ett träd 50 meter bort. Men som sagt en höna, se men inte röra!

Skidade vidare, men fick inte se något nånstans, så jag åker ut på en uppplogade skogsbilväg och tänker att jag tar den nedåt byn. Vet dock om ett ställe längs vägen där pappa sett tjäder flera gånger i vinter, och precis när jag ser runt "hörnet" på en skogskant så sitter han där, den svarta tjädern.
Dock satt han ganska nära vägen och hade redan hört/sett mig. Jag backade lugnt tillbaka ur tjäderns synfält, tog av mig skidorna och smög lugnt framåt, redo för allt. Kom fram så jag såg tjädern och skulle till att ta lite stöd, men se då behagade Herr Tupp att flyga iväg. Han träade mitt ute på hygget kanske 300-400 meter bort, suck.
Jag gjorde en ansats att prova ta mig dit, men han var redan på språng och satt som sagt mitt ute på ett hygge, det var inte mycket att göra åt.

Nya tag imorrn kanske?



Toppfågeljakten är en av mina favoritjaktformer, även om jag hittills aldrig lyckts skjuta nån fågel. Det finns ett lugn och en harmoni i skogen när man glider fram på sina skidor över myrar och i hyggeskanter. Den känslan kan fylla mig i fler dagar efter en jakttur.
Man kan också få se otroligt vacker natur på sina jaktturer, men så är det väl med den mesta jakten.

Jakten har hamnat lite i träda nu ett tag då världens köldknäpp grep tag i landet, och med temperaturer på neråt -35 grader, ja då stannar man inne, både hundar och folk.

Idag var vi dock ute på lite skidåkning jag och pappa med hundarna. Jag lyckades med bedriften att krocka med ett träd, plus att jag som vanligt bjöd på både en och två vurpor!
Det är roligt att åka skidor med hundarna!

Jani, nu har det helt plötsligt blivit ett nytt år, men vad hände egentligen under mitt jaktliga år 2009?

Början av året ägnades åt en del toppjakt, såg en del fåglar, men tupparna och jag kom inte överrens så jag fick inte skjuta någon av dem. I slutet av januari blev Arro dålig för första gången, slutade åt och var hängig, just den helgen var pappa borta så jag sa åt lilla hunden att han inte fick bli dålig nu, och han började åt igen efter ett par dagar. Vintern bestod av en hel del hundmotion i form av skidåkning, men det blev också lite fiske där pappa tog hem segern i en av de pimpeltävlingar vi deltog i.
En fredagskväll i mars blev Arro sjuk igen, och på måndagen åkte vi till veterinären där han fick avsluta sina dagar. Några veckor senare spridde vi ut honom på jaktmarkerna, i samband med att vi körde ut saltstenar.
Under vårvintern gick vi en lydnadskurs med Nittro i Dille för Anna Fors Ward.

Under våren och sommaren blev det mycket cykling med hundarna, spårkurs för dem båda och någon jaktstig blev det också. Skytte blev det en hel del av överlag, hjälpte till vid lite tjejskytte i Åsarna och sköt en hel del både där och på "hemmabanan" i Kälen. Jag lyckades dock på något sätt missa samtliga tillfällen med skytte för Björnpasset pga av diverse resor.

Hösten tog sin början med fågeljakt men det blev en fruktlös historia. Under slutet av augusti fick jag skjuta en grävling för Nittro efter drygt två timmars ståndskall. I september drog älgjakten igång, spänningen inför Nittros första riktiga höst var stor, och jag funderade också över om Vicke skulle börja som han avslutade förra hösten.
Första dagen fick jag skjuta en kalv på pass, och hösten flöt på bra, Vicke jobbade på riktigt bra med ett flertal ståndskall, flera fällda älgar och tre skarpa eftersök, varav två blev dödsök. Ett eftersök blev 1,3 mil långt och avslutades med att konstatera att den aktuella älgen var hel och hållen.
Nittro kom igång under senare delen av oktober med ett antal ståndskall, som tyvärr slog stolpe ut var gång.

I början av november bomsköt jag på en kviga på ståndskall för Vicke, och självförtroendet sjönk i botten. Efter några dagar hade jag återhämtat mig så pass att jag ville ge mig på ett revanschförsök. Dagen slutade med att jag fick nedlägga en kalv på ett fint ståndskall för Vicke och livet kändes rätt okej igen.

Sen kom snön, och nu har vi avskrivit vidare jakt för det är lite väl mycket snö. Innan årets slut så hann jag med en del toppjakt igen, men det var endast min bror som lyckades skjuta en fågel innan 2010 var ett faktum.

Nu är det nytt år med nya jakter.



Älskade fina Arro

Vicke fick en julklapp!

---

Nittro fick också en julis!

---

---

Jag önskar är alla en riktigt god jul!

 

Att vara jägare och hundägare är ett nöje som inte bara kan avnjutas när det är jaktsäsong. Hundarna finns 24 timmar om dygnet, året om. De kan lyssna när man behöver någon att prata med, de kan lägga huvudet på sned och trösta när man är ledsen, de kan hitta på tokigheter som får dig att skratta, och så kan de förgylla den allra mörkaste dag bara genom att finnas till.

En hund är inte bara ett verktyg vid jakt, de är också familjemedlemmar som värderas högt. Men man kan inte bortse från att de ger jakten en dimension utöver det vanliga, något en jägare som aldrig jagat med hund inte kan förstå. Utan hundarna skulle jag nog inte älska jakten på samma sätt, det skulle inte ge samma glädjerus. Man skulle ju helt enkelt inte få uppleva unghundens allra första trevande skall, aldrig få översköljas av den genuina stolthet man känner då ens hund gjort ett bra jobb.

Mina älskade underbara hundar, jag skulle aldrig vilja vara utan dem, även om man också tar på sig det tunga ansvaret att vara stark nog att ta farväl när det är dags, medaljens baksida.
Men tills dess kommer vi leva och jaga, sida vid sida, och det skulle jag aldrig välja bort ens för alla rikedomar på jorden.
Som en klok människa sa en gång; Oavsett hur lite pengar eller ägodelar du har, så är du rik om du har en hund.

Just nu är det lite lugnt på jaktfronten då jag har fullt upp med skola, födelsedagar och julklappsshopping, men till helgen blir det nog lite jakt iaf för hundarna.

---

Julen närmar sig och jag ger ett julklappstips till läsintresserade jägare. Nämligen Yamal och Storälgen samt uppföljaren Yamal och björnjakten.
Böckerna handlar om palestiniern, och bråkmakaren, Yamal som tvingas i exil i den isolerade byn Aspvik, i Jämtland. Han skickas hit då Göran Persson ser en chans till fred i Mellanöstern och kan se fredpriste hägra i fjärran. Man får följa Yamal genom älgjakt, kaffekokande, diskussionen jämthund eller gråhund och i jakt på en vrålande jättebjörn som blivit skjuten av ett mågämne.

Båda böckerna är skrivna med stor humor och bjuder läsaren på ett flertal skratt. Myter och skrönor om jägare, SCA-lag, hundar, rivalitet och den isolerade glesbygden gör dessa böcker värda att läsa.

Vi bestämde oss för att jaga Norknularna idag, lutena ner mot Lillnoren och Selet. Vindarna snurrade åt alla håll och kanter, men till sist besätmde vi oss för att det var nordvästliga vindar och vi började få ordning på saker och ting. Hunden sökte bra och försvann såsmåningom. Jag och pappa bestämde att det var fikadags och slog oss ner, inte hade vi mer än plockat fram termosen förrän det slog igenom svaga skall nästan en kilometer bort. Tyvärr var det ostadigt och gick undan, stannade, gick undan om varandra. Till slut började vi röra oss mit där hunden var och stannar att för att lyssna då vis er att hunden närmar sig på pejlen. Ett par minuter senare kommer en ensam ko rakt på oss. Hon ser oss inte och passerar på 50 meters håll då hon viker ner mot en hyggeskant. Nittro jobbade med denna älg i ungefär en och en halv timme innan han kom tillbaka, tyvärr ville hon inte stanna för några längre stunder utan gick undan i princip hela tiden.

När hunden kom tillbaka befann vi oss ungefär vid Holmtjärnberget, vi bestämde oss för att vika ner mot Butjärna och tillbaka mot bilen. Hunden hittade ett fällhorn som han lekte med en stund, men sen försvann han iväg och efter att vi gått några meter till kommer vi över helt färska älgspår, även det ett ensamt djur, dock inte den ensamma kon han jobbat med tidgare.
Han drar efter detta och vi kan följa honom på pejlen.
Han går ner mot Butjärna och följer vägen mot bilen, strax innan bilen viker han upp i berget igen och drar bort mot storhygge på Stensjöberget. Vi tar och går framåt bilen och går upp stickaren som går upp där vi ställt den. Ungefär hundra meter upp har det gått ko och kalv över vägen, tillsammans med hunden. Hunden är bra nog långt borta, så det är svårt att höra om det skälldes något, dock stod han stilla på pejlen en liten stund.

Till sist släppte han och kom tillbaka, totalt jobbade han med minst tre älgar i runt tre timmar idag, men de bara sprang och sprang.
Men det blir, det blir!
Så länge föret håller i sig så jagar vi!


Vovve och pappa. Nittro får en godbit när han kommit tillbaka efter jobbet med det första ensamma djuret.

---