Älgjaktspremiär

Måndag 5 september
Älgjaktens första dag - jag tog med mig Björn ut på äventyr. Vi gick norr om basvägen i Suttervika, ner mot Näkten. Det blåste en nordlig vind. Jag hann inte mer än släppa ut hunden ur bilen så bara sprutade det älg ut ur hygget mellan basvägen och pass 19. Hunden tog efter någon älg som drog uppåt mot Lillstensjön, gick förbi pass 8 och upp i Sundstjärnberget. Han höll i ca 2 km innan han vände och kom åter. Resten av den dagen hände inte så mycket av läsvärde.
 
Tisdag 6 september
Den här morgonen tog jag med mig Nittro och åkte till Lillnöttjärnberget för en sydlig vind. Dagen förflöt i allmänt lugn, hunden fick tag i någon älg som bara gick undan ut i Bröttjärnberget.
 
Herje gick i Norknularna med Björn och hade tag i älg, Björn slog några skall men det blev inte så mycket mer.
 
Onsdag och torsdag
TVÄRFÖRKYLD - hemma och däckad.
 
Fredag 9 september
Johan kom ner från Umeå under torsdagskvällen och fredagen vigde vi åt jakt med Nittro i Älgsjöhyggena. Pappa gick med Björn från Idastuga/Anderssonslinja.
 
Dagen bjöd på sydlig vind och vi släppte hunden mellan Älgsjön oh Långtjärna. Första 1,5 timmen så hände inte särskit mycket, vovve gjorde några sökrundor men det verkade vara tomt på älg mellan tjärnarna. Kvart över åtta hade hunden varit borta ett tag och jag och Johan satte oss för att ta lite fika. Då började Nittro skälla ner mot Älgsjöns strand. Vi fikade klart och gjorde upp en plan för ansmygning. Meningen var att Johan skulle skjuta om läge gavs. 
 
Min urtjusiga sambo 
 
Älgarna stod nere i sjön och eftersom strandkanten var så brant hade vi svårt att komma i läge för att se vad det var. Till sist lyckades vi dock se huvudet på ett hondjur och strax efter skymtade två par kalvöron ovan vegetationen i strandkanten. En tvåkalvko!
På dryga 50 meters håll var det omöjligt att få skottläge på någon av kalvarna eftersom stranden såg ut som den gjorde, när kon ställde sig bakom en sten passade vi på att avancera framåt. Kon och kalvarna flyttade sig långsamt norrut längs stranden, mot oss. Med ett tålamod utan dess like väntade vi på att de skulle komma ut i öppningen närmast oss, men det skedde aldrig. Efter vad som kändes som en superkort evighet så vände älgarna tillbaka och började röra sig tillbaka de få metrar de flyttat sig. Här uppenbarade sig dock en ny chans till avancemang och vi tog oss fram till nästa tall framför oss. Här fick Johan plötsligt läge på en av kalvarna både en och fem gånger - men varje gång kom antingen hunden eller någon av de andra älgarna in i riskområde för kulbanan...
 
Efter totalt tre timmar skälling där vi suttit två timmar inne på ståndskallet sa jag "Om jag får läge så skjuter jag, vi måste prova få ett avslut nu." Jag gjorde ett offensivt ansmygande och fick läge på en av kalvarna strax därpå. Med en fin bogträff dog kalven i Älgjsöns svala vatten. Nittro tog efter kon och den andra kalven men kom tillbaka efter ungefär fem minuter. Johan erbjöd sig att hämta älgen i vattnet, så det fick han väl göra då. :)
 
Johan på väg ut mot kalv och hund
 
Sällan har väl Johan varit så nära att skjuta sin första älg, och nästa gång är det nog hans tur ändå!
Pappa som avslutat jakten med Björn kom med en släpvagn och de urstarka karlarna i mitt liv bestämde sig för att dra upp kalven till vägen. Sagt och gjort!
 
Pappa och Johan drar medan Björn surfar älg
 
Han som gjorde det möjligt - Lundgårdens Nittro, nio år gammal
 
 
Lördag 10 september
Första dagen på gemensamhetsjakten! Vi jagade i Svarttjärnriset, pappa och Nicke gick med varsin hund och jag sagt på pass 8 (Åkepasset) och Erik på 13, Mota. Johan följde med pappa och gick med Nittro.
Det var en relativt lugn morgon, men till sist kunde Lars T skjuta en kviga på pass 16. det var ca allt som hände den dagen.
 
 
 

Vår stora kamp

Jag älskar att jaga. Det är liksom det bästa jag vet. Jag älskar min häst också. Och min familj och min pojkvän. Jag älskar mitt hem. Jag är född och uppvuxen här i Jämtland, jag vill helst dö här också. Och däremellan skulle jag vilja leva ett lyckligt liv fyllt av allt det jag älskar och behöver.

 

Jag är uppväxt med jakt. Jakt är en livsstil, det är hundar, kamratskap, sprakande eldar, varm choklad, sena kvällar i slakteriet, det är skratt och fastkörningar, det är absolut tystnad och det är allt mellan himmel och jord. Det är lycka. Det är inte bara döda djur! Men vad förmedlar vi utåt? Vad kommer ut i social media? Vacker natur och känslan av fullkomlighet – eller förmedlar vi döda djur?

 

Den bild vi oftast förmedlar utåt är så fruktansvärt viktig. Lägg inte ut den blodigaste bilden, lägg inte ut bilder där en stor älgvom utgör egentligen allt man ser. Lägg för helvete inte ut bilder där du satt en fimp i mungipan på en vacker råbock! Bete dig som folk! Vårda och respektera det vilda!

-          Men, tänker du, varför är det så viktigt nu? Döda djur hör ju jakten till? Det var ju bara ett skämt, lite kul måste man ju få ha! Vad spelar det för roll vad jag gör? En jävla massa tjafs är vad det är!

Det spelar så jäkla stor roll. Det spelar all roll.

 

Vi har en stor acceptans för jakt i Sverige, världsrekord faktiskt! Över 85% av Sveriges befolkning accepterar jakt. Det är jättemycket! Det är det vi måste vara rädda om. Det är ingen mening att lägga tid och energi på att övertyga jaktmotståndarna, de är i många fall redan ”förlorade”. Det allra viktigaste jobbet vi som jägare står inför för att få fortsätta leva de liv vi vill är att vi kan behålla den där stora acceptansen. Vi MÅSTE visa att vi är värda den frihet under ansvar som all vår jakt är baserad på!

 

Tjuvjägare som normaliserar och försvarar jaktbrott, jägare som skrattar till bilden av en skjuten varg, personer som tycker det är okej att plåga ett djur för att de hatar det. Människor som inte kan skilja på sak och person (eller i många fall djur) försvårar det arbetet något fruktansvärt! Vargen är inte skyldig till att vi har den politik vi har, vargen sitter inte och överklagar jaktbeslut, beslutar i riksdagen eller engagerar sig ideelt i olika intresseföreningar. Vargen sitter inte på Facebook och kräker sin galla över både det ena och det andra, gärna utan någon slags verklighetsförankring. Illegal jakt smutsar ner den legala jakten, den ger jägare dåligt anseende och den förstör förutsättningar för en bred och öppen dialog i flera led.

Jag vet och förstår att det finns en djup frustration och maktlöshet därute i de rovdjurstäta länen, det finns glödande protester och det finns vilt flammande ilska men hör mig nu – illegal jakt är aldrig rättfärdigat. Aldrig. Nånsin.

 

Det största problemet som vi kämpar mot är urbaniseringen, alla påföljande problem som vi upplever på landsbygden är indirekta effekter av den direkta orsaken. Ju fler som flyttar till städer, ju fler som inte längre har en naturlig koppling till jakt och natur, desto fler kommer att börja ifrågasätta det som vi är så många som älskar. Hur stoppar vi det? Hur kan vi på riktigt behålla en levande landsbygd med allt från fäbodbruk och jakt till skolor, affärer och arbeten? Hur gör vi det till det hippastehippa att leva på landet?

 

Vill vi jaga alls i Sverige? Vill vi fortsätta ha världens friaste jakt? Vill vi fortsätta ha den löshundsjakt vi har? Jag tror alla jägare jag känner svarar ett rungande JAA på de frågorna. Då måste vi börja fråga oss vad som är viktigast – att driva ideolgin om noll vargar eller att vi får jaga något överhuvudtaget i framtiden? 

Framtiden

Sakta men säkert närmar den sig, den där framtiden som man talar om hela tiden. Den som händer nu, just nu medan jag sitter här på rumpan vid en dator. 
 
Jag och Johan har köpt ett hus. Världens sötaste lilla villa med sjöutsikt och gäststuga! Samma dag som vi köpte huset blev jag erbjuden ett vikariat på Jägareförbundet - drömjobbet. Plötsligt händer det, det var liksom Trissvinst och ketchupeffekt samtidigt! Vi flyttar till huset den 25 januari - äntligen, och sen den 22 februari börjar jag då som jaktvårdskonsulent på kontoret på Frösön. Tre veckor efter att vi flyttat in i vårat nyköpta hus flyttar jag och ponnyn vidare mot Jämtland. Vilken konstig och overklig känsla - plötsligt kommer jag stå där i det som varit min dröm hela livet, med jaktmarken runt hörnet, hundarna och hästen på samma ställe. Bara Johan som saknas!
 
Jag är givetvis otroligt nervös, mitt jaktintresse har ju tyvärr brunnit på lite sparlåga de senaste åren med begränsad ekonomi, hästen som tar mycket tid och med långt avstånd till hundar och jaktmark. Min intervju gick ju förstås riktigt bra och alla som fått reda på min nya anställning har sagt saker som "Du passar perfekt!", "Jag har svårt att tänka mig nån bättre!" och "Det är du värd!". Tack alla ni som stöttar mig, ger mig support och inte låter mig begravas i prestationsångest! 
 
Jag är som sagt nervös, men det är en bra nervositet. Inte som det tidigare kunnat vara med stora uppgifter jag tagit mig an i livet, att nervositeten kantats av en känsla och rädsla att jag inte kommer räcka till.
Men vet ni? Det här är det jag velat göra hela mitt liv, och nervositeten kantas snarare med en stor känsla av förväntan och möjlighet! Det är det här jag vill göra, mer än någonting annat och jag ska göra det så jäkla bra det bara går! Jag vill kunna sitta här om ett år och skriva att mitt vikariat blev en fast anställning, att jag efter de bestämda 6,5 månaderna får fortsätta arbeta med jakt- och viltfrågor, att jag får använda min utbildning, mina intressen och min talang för att förmedla information och kunskap. Jakt behövs och jakt är viktigt - inte bara för mig personligen, utan för vår kultur och vårt land. 
 
Nyårsjakten förra året
 
 
 
 

Björnjakt och Nittroståndskall

Lördag 7/11
Äntligen blev det lördag och jakt för mig och pappa! Vi samlades på skola för att invänta övriga laget, i slutändan blev vi 4 hundförare och 5 passare. Det är väl lagom?
Pappa gick med Kitos för passare i Älgsjöhyggena medan jag fick gå själv med Björn i Skåltjärnberget.
 
Runt 07.50 strök jag kopplet av Björn och började gå för sydlig vind från Skåltjärna in mot Arroflon. Björn gjorde några små lovar men efter ett tag försvann han iväg med bestämd riktning och hög hastighet. Jag tappade honom på pejlen när han försvann bortåt backarna mot Myrbärfloberget, och till sist hade jag en punkt på ena sidan berget och nästa på andra sidan, och efter det inte en signal på 40 minuter. Inte heller hörde jag några skall eller annat.
Med viss oro för varg (två vargobsar från helgen innan på grannmarken) så tog jag det långa benet före och stegade upp på Myrbärfloberget för att få bättre utslag på pejlen, och eventuellt höra om han stod och skällde inne på Kronans. På Skåltjärnvägen kunde jag konstatera att det sprungit älg helt nyligt och kan därför med stor säkerhet säga att det var älg han dragit med. Det blev dock några hastiga höjdmeter innan jag var upp på toppen i rågången på Myrbärfloberget, men dessvärre fick jag varken in nån ny pejlsignal eller hörde några skall. Nåväl, det var bara att slå sig ner och vänta, hittills har ju Björn haft klockren återgång efter samtliga längre svängar han gjort, och jag befann mig ju rimligtvis i närheten av den rutt han tagit över berget. Regnet vräkte ner och jag var sedan länge blöt utifrån av regn och innifrån av svett efter den hurtiga frammarschen uppför berget, det blev rätt kallt där upp på bergkanten. 
Precis när jag började leta ved för att starta en värmande eld i kylan så fick jag in en ny pejl signal, ca 1,5 km sydöst om mig, inne på Kronans mark. Vovve var iaf på väg tillbaka och såsmåningom fick jag igen honom och då tog jag honom i band för att ta mig tillbaka in i Skåltjärnberget som ju var i princip helt orört.
 
Släppte hunden igen och vände kosan mot Arroflon och själva Skåltjärnberget och de saltstenar vi har där, Björn verkade dock lite loj och trött efter den rätt långa resan han redan gjort, så efter att han gjort en riktigt fin sökrunda så kopplade jag och gick tillbaka till bilen. En trött, nöjd och blöt vovve rullade ihop sig i bagaget och somnade tvärt! Hah!
 
Det blev ingen mer jakt för mig den dagen, genomblöt och ganska frusen åkte jag hem och myste med Rejsa resten av dagen!
 
Markering i rågången uppe på Myrbärfloberget, undra vad som en gång motiverat en stege på ett träd mitt ute i skogen?
 
Älskade Björnhunden i regnet
 
Arroflon
 
 
Söndag 8/11
Ny jaktdag! Denna dag skulle jag gå med Nittro för passare i Svarttjärnriset, dagen till ära hade vi hela 4 passare. Pappa satt på pass 23 vid Kronvägen, Tord på pass 1 vid Fettja, Jakob på pass 16 i södra änden på Lillstensjön och hans fader Beo i norra änden på pass 8. 
 
Vinden (?, typ obefintlig) hade vänt och jag gick in i Svarttjärnriset för västlig vind nerefrån Skåltjärnhälla/Fettja. Nittro var supertaggad och flög över bäcken när jag strök hans halsband och gav honom sitt Varsågod! Han gjorde några vändor i närområdet, rullade sig omsorgsfullt och sedan lurvade han iväg i sitt sedvanliga lugna tempo norrut.  
 
Jag skred långsamt framåt, det regnade även denna dag. Jag avvaktade stående vid några hällar längs en myrkant. Vid 08.52, ca 25 minuter efter att jag släppt hunden löd det första stadiga grova skallen genom skogen. Den känslan hörrni! Underbar!
 
Det stod inte riktigt fast utan började röra sig rakt västerut mot Lillstensjön i sakta gångstånd, jag hann tänka att det kommer gå ut mot antingen Jakob eller Beo. Men sakta men säkert vek det av söderut på motsatt sida om Svarttjärnarna från där jag stod. I den vindstilla morgonen hörde jag älgarna när de gick över en myr nästan 700 meter bort, det klafsade och lockade genom hela skogen. Jag började följa med skallet söderut. På varsin sida om sjösystemet följde vi varann. Till sist blev det fast ståndskall mellan södraste Svarttjärna och Trättmyrtjärna. Regnet gjorde skogen tyst men den knepiga vinden gjorde det svårt att smyga, jag kom inpå skallet från östra sidan. Älgarna, ko med kalv, stod i kanten på en liten myr. Kon stod en bit ut på det öppna medan kalven stod gömd inne bland slyn i myrkanten. Jag tänkte att, nåväl, det är bara att vänta, till sist måste kalven röra på sig... Jag väntade och väntade. Till sist hade jag suttit och väntat i ca 30 minuter och kalven hade inte så mycket vickat på ett öra, trots att kon jagade hunden och gick runt en hel del ute på det öppnare området. Jahapp... Med lite dåligt tålamod så bestämde jag mig för att försöka smyga lite bakåt och komma runt skallet lite för att få en bättre vinkel och sikt på kalven. Tyvärr visade det sig att det var en riktigt dålig idé, under min bakåtsmygning blev kon var mig och älgarna gick åter iväg i ett gångstånd mot utloppet vid Trättmyrtjärna, där blev det stopp igen! Perfekt tänkte jag - där är det ju jättefint att smyga på!
Jo tjena, när jag tagit mig förbi den lilla myren som de stått på tidigare nådde jag en lite äldre skog som hade blåst omkull. Mellan mig och ståndskallet var nu tävlingsbanan för nya OS-grenen "200 meter vindfällelöpning". Fuck mig, helt omöjligt att forcera det plockepinnet utan att låta som en helt flock vilda djur! Jag klättrade, kröp pch kravlade, till sist hade jag tagit mig över och förbi men då hade ståndet börjat röra sig igen.
 
Det gick över hygget mot Igeltjärnvägen, vek ner över Mota och upp i ungskogen på västra sidan om Trättmyrtjärna. Där blev det stopp igen! Jag smög så tyst och försiktigt jag kunde, det stod mitt upp på högsta inne i ungskogen, i kanten på en liten tuss äldre skog som var lämnad. Jag skymtade kon mellan träden men kalven tycktes som bortblåst. Blåsten var precis det som ställde till det nu, det snurrade och drog lite från alla håll där upp vid kammen och älgarna blev oroliga och gick iväg söderut, så pass fort att Nittro inte skällde. Till sist passerade de Skåltjärnvägen och jag hamnade ganska långt på efterkälken, tappade kontakten på pejlen och kände mig hopplöst dålig på att smyga på ståndskall... Jag tänkte, "det var det!"
Trött, blöt och hungrig övervägde jag att ge upp när jag själv nådde ut på Skåltjärnvägen. Pratade med pappa på radion och undrade om han möjligvis var i närheten, eftersom jag var så sjukt HUNGRIG!
Precis när vi bestämt att han skulle komma med mat till mig hör jag Nittros skall slå igenom igen, det hade blivit stopp mellan Stornöttjärna och stickarn upp på Älgsjöberget. Snabb kontakt med pappa på radion:
"Stanna där du är, han skäller igen. Jag går på igen för jag ska skjuta den där älgen!!"
 
Nu stod det inne i contortan som blåste omkull i senaste stormen, tack och lov blev den upprensad i somras och består nu av en massa "småhyggen" med skogremsor emellan. Perfekt för att smyga, och perfekt för att skjuta - öppet, bra kulfång och goda möjligheter att smyga skyddat även om det står öppet.
När jag var 120 meter från skallet såg jag kon och Nittro på hitsidan om en liten kulle. Kalven syntes inte till, men jag hade någon vindfälla i vägen. Sedan vet jag inte vad som hände, kanske såg kon mig eller så fick hon vind av mig för hon vände på klacken och gick rätt ifrån mig. Då dök kalven upp, den hade stått på baksidan om den lilla backen. Bah!
 
Återigen gick det undan i gångstånd norrut längs västra sidan om Stornöttjärna, en vanlig väg som älgarna brukar ta. Nu var jag övertygad om att det skulle gå loss ordentligt och jag förbannade mig själv och min klantighet. Jag menar, hur svårt ska det vara att skjuta sig en älg egentligen?
 
Men Dianas stigar äro outgrundliga! Återigen blev det stopp, ca 100 meter från Skåltjärnvägen och pass 8. När jag kom inpå stod älgarna i nedförslutet av en liten backe, och kon jagade hunden rakt mot mig precis när jag tagit mig inpå. Shit pommes - så nära det blev! Det var helt enkelt inte min dag denna söndag, det gick loss igen och det ordentligt. Det blev inte stopp igen, vovve hade dock klockren tillbakagång efter att han släppte en bit upp i Dösjöbränna. 
 
I slutändan blev det 3,5 timmar ståndskall/gångstånd. Ett otal ansmygningar och inget avslut. 
Min egen insats var inte mycket att hänga i julgranen men det var härligt att se och höra Nittro fungera som han ska igen, det har ju varit knackigt hela hösten. Jag har nästan varit bekymrad att han varit sjuk på något sätt, nu avmaskade vi i oktober och det här var första släppet med honom efter det, så vem vet? Kanske var det någon parasit som spökade, eller så har han varit sliten i höst och behövde en liten vila för att komma i fas igen. Nu är det bara att hålla tummarna att pappa eller Erik får skjuta nästa gång han leverar sin allra finaste musik!
 
 
Storschloms-Nittro, hösten 2013
 
 
 

Älgståndets Rejsa

På torsdagförmiddag efter att jag varit ute och motionerat min ponny så styrde jag Volvon mot det ljuvaste Jämtland och en helg med valpmys och jakt. Med tre mil kvar till Övik så var det något som rasslade till under bilen och alla varningslampor började lysa. Åhnej, attans!
Efter ett samtal till min bror kunde vi konstatera att generatorremmen hade gått av. Som tur är så är det ju en Volvo, så efter en hastig färd till OK i Övik så kunde jag där inhandla en ny rem och efter några om och men fick jag den även monterad. Tillbaka på banan, någon timme försenad så anlände jag vid 18-tiden till Gillhov. Där möttes jag av en skara glada jyckar, NIttro körde som vanligt in sitt huvud i min mage och gjorde sina aldra bästa knorrljud. Björn försökte både kramas och pussas, minsann!
Senare under kvällen anlände även Erik och Kitos till hemmets vrå, Kitos är numera kastrerad eftersom min bror ju planerat in ett inköp av en tik till sin hundflock.
 
------------------------------------------------------------------------
 
Tiken är Älgståndets Rejsa och henne hämtade vi hem från Älgståndets kennel i Ockelbo på fredagen!
Efter en lugn resa ner och ett trevligt möte med uppfödaren Hans och hans hundar så styrde vi åter kosan mot Gillhov. Rejsa somnade och sov nästan hela vägen hem, vi rastade henne ett par tre gånger innan vi slutligen satte ner tassarna på gillhoviansk mark. 
 
Tittut!
 
Husse med hund
 
Bästa sovplatsen, inklämd mellan påsar och jackor. Att ligga på filten på sätet vore ju för enkelt!
 
Rejsa gör skäl för sitt namn
 
Mysnos och mystassar!
 
"Hallå, min husse har somnat!"
 
"Ursäkta, sluta upp med det där blixtrandet, jag har en gris att slakta!"
 
Mysigt värre
 
 
Välkommen hem till oss och vår flock!
 

Eftersök x 2, älgskjutning, ståndskall och Björn-skall

Onsdag 14 oktober
I onsdags jagade vi området mellan Grisvågvägen och Norvägen, jag satt på pass 17 vid Piprörmyra, Erik och pappa gick med varsin hund. Det drog en nästan obefintlig sydvästlig vind så pappa gick in från min kant medan Erik gick in från Norvägen, pass 5. 
Tyvärr gick vi helt tomma i den aktuella såten, så vid ca 10.30 bröt vi. Som ni vet vid det här laget så jagar vi ju bara halvdagar på onsdagar, men jag och pappa gav oss iväg med Björn till Myrbärfloberget en sväng på eftermiddagen. Myrbärfloberget, även kallat Dödres sista vildmark, var otroligt vackert! Jag har aldrig gått där förut, men nu fick jag alltså chansen. Tyvärr är det inbandat för avverkning, så det här lär väl vara sista hösten jag har chansen att gå där. 
 
I alla fall, Björn lurvade runt i sitt vanliga höga tempo, nosade på blåbär och käkade lingon. Han besteg en stubbe för att sedan trilla ner från den. Men sen fick han älg i nosen, drog i väg och hamnade uppepå Kronskogen innan han vände och kom tillbaka - klockren återgång, spår i spår hela vägen till mig och pappa. Vi fick inte tag i något mer senare under dagen.
 
En Björn på en sten
 
 
Torsdag 15 oktober
Torsdagens förmiddagsjakt gick i Brann, jag satt på pass 15, pappa på pass 1 där han såg den stora oxen i september och Erik satt på ett specialpass innanför björnpasset. Hundförare var Micke och Elaine. 
Det var tämligen lungt på mitt pass, jag höll mig från att göra upp eld ett par timmar i väntan på solen, men jag fick ge mig i halv tio tiden för då bröjade jag frös om fötterna så det var bara att göra upp en eld! 
 
Under morgontimmarna small det ett skott nere mot Selet, pass 8. Där satt dagens jaktgäst. Han sköt på en kalv som vek tillbaka in i trakten, han tyckte det kändes bra, men eventuellt att det kunde ha tagit lite långt bak. Han letade sig över Selet och tog sig fram till skottplatsen men kunde inte hitta något.
I samband med skottet hade Elaines hund varit fram nästan ända ut till udden där han hade skjutit på, och via pejlen kunde hon sedan se vart det gick. Det gick rätt på Micke som tagit ett litet pass i skogen i väntan på Boss som dragit iväg på långtur med någon älg. 
Rätt som det var kom det ko, kalv och oxe rakt på Micke där han stod. Med den påskjutna kalven i åtanke tog han (och jag citerar) "det osäkra före det osäkra", och sköt ner kalven. Elaines hund var med på dessa älgar och vi var väl ungefär 87% säkra på att det var samma kalv men pappa fick i alla fall i uppdrag att åka och spåra från skottplatsen vid Selet. Det hade trots allt varit fler älgar i farten vid Selet, bl a ko och kalv som Boss gick ut med hos Sören på pass 2 vid Tjutbulinja. 
 
När pappa och brorsan kommit fram till skottplatsen kunde de snabbt konstatera att det låg fullt med älghår ute i vattnet och att kalven alltså var träffad. De satte Nittro på spåret och hans pårade helt klockrent ända fram till den döda kalven vid Micke, drygt 1 km bort. 
Det visade sig att det första skottet mycket riktigt hade tagit lite långt bak, precis mellan lungorna och vommen, kulan hade också gått precis mellan revbenen både på väg in och på väg ut. Om det hade tagit i ett revben på vägen in hade älgen förmodligen strukit med på en gång. 
Micke berättade att kalven hade kommit ca 60 meter bakom kon och oxen, så den var ju uppenbarligen inte helt pigg. Slutet gott, allting gott!
 
Jag och Nittro efter att han genomfört ett lyckat eftersök
 
En husse och hans hund
 
Min älskade far och vår älskade hund <3
 
"Jaha, hur hade kalven gått efter skottet då?" Sören och pappa överlägger om eftersöket
 
När detta väl var uträtt och kalven hängde flådd och klar i slakteriet var klockan så sent framliden att det inte blev någon eftermiddagsjakt med laget. Vi hade med oss Björn så vi passade på att göra ett släpp med honom på kvällskvisten. 
 
Denna dag fick Erik gå med Björn medan jag och pappa slog oss ner på en solig backe och njöt. Björn jobbade på riktigt bra och hamnade på en av sökrundorna uppe hos oss. Innan han fattade att det var vi stod han och skällde/boffade på oss på avstånd. Knäppknas!
Erik befann sig typ 500 meter bort och provade vissla tillbaka Björn efter att han förstått att jag och pappa var vi. Klockren invissling!
När Björn var tillbaka hos Erik drog han nästan på en gång ut på sök igen, hittade igen ko och kalv ute på Arroflon och hela konkarongen gick rakt mot mig och pappa igen!
Älgarna fick nog vind av oss då de tvärvinklade ca 150 meter innan backen där vi satt. Men de stannade till länge nog för att Björn skulle hinna ikapp och han hann skälla några skall på dem innan de tog sin tillflykt in på Kronans mark (igen). Björn höll i ca 1 km innan han vände och kom tillbaka i sina egna bakspår. 
Vi avbröt när han kom tillbaka då eftersom dagen började lida mot sitt slut rent ljusmässigt sett.
 
 
Fredag 16 oktober
På fredagmorgon var det äntligen dags för jakt i Älgsjöhyggena igen, jag satt på pass 3 utefter Kilåa medan pappa och Erik gick med varsin hund. Erik gick in i norr mellan Långtjärna och Älgsjön medan pappa gick in från metkroksvägen med Nittro. 
 
Efter nån timme tog Kitos upp lite knackigt det stod inte riktigt utan gick loss rätt snabbt - älgarna gick ut vid Lennart på pass 20. Lite senare kom det tillbaka en ensam ko ur Bröttjärnberget och den sköt Lennart på, den kastade tillbaka in i Bröttjärnberget och försvann. Lennart gick fram för att kolla, men hittade inget. Erik tillkallades och skulle gå dit med Kitos och se om han kunde hjälpa Lennart reda ut det hela. 
 
Ungefär vid 10-tiden började så Nittros välbekanta grova skall rulla över skogen. Han hade fått tag i älg som stod i gallringen ca 3-400 meter från mitt pass. I en hel timme kunde jag njuta av solsken och dundrande hundskall innan det gick loss - rakt ut på pass 2 där Beo satt. Tyvärr gick oxen på sidan mot Dammen och där var det en skogsmaskin som arbetade så Beo vågade inte skjuta åt det hållet. Oxen fick klara sig den här gången!
 
Under tiden som NIttro hade ståndskall hade det smugit ut en ko och en oxe på pass 4 där Elof kunde skjuta ner oxen, den lade sig dock i Kilåa så det blev lite stökigt att hämta den!
 
En oxe i Kilåa
 
Vimecen fick bekänna färg när denna oxe skulle bärgas!
 
Hur gick det då med Lennarts älg? Ja, med Eriks hjälp lyckades de hitta igen blod och kunde således konstatera att älgen var träffad, någon älg kunde de dock inte hitta igen. Kitos sattes på spåren och de hittade blod hela vägen fram mot pass 14 på Norvägen. 
Ungefär samtidigt lyckades jag fånga in Nittro och det bestämdes att Erik skulle byta hund eftersom Nittro är mer rutinerad. Sagt och gjort. Nittro sattes på spåret vid sista blodet coh han spårade rakt över Norvägen ut i Lillnorn. Där sågs ingen älg, vare sig i vattnet eller land, men Erik gjorde bedömningen att älgen kanske fanns där ändå och beslutade att släppa Nittro. Då hände allt strul som kan hända samtidigt. Nittro drog en vända längs strandkanten men hamnade på tillbakavägen vid slaktplatsen från Tommy/Nickes kalv från tidigare i veckan och ungefär samtidigt kom vi som hämtat Elofs oxe åkande med den genom alltihopa och då valde Nittro att följa med den ner till byn. Snark, snark, dubbelsnark! Nittro hittade igen både får och hästar nere på byn och ville omöjligen låta sig fångas in! Han var billig där ett tag...
 
Vi gjorde ett avbrott där för att ta rätt på älgen, smida nya planer och placera ut passare. 
Det blev bestämt att jag och Erik skulle gå på med Kitos igen eftersom Nittro fann det intressantare med andra kreatur. Lennart skulle ta ett ambulerande pass utmed Norvägen/Butjärnvägen, övriga laget skulle invänta rapport innan de gjorde någon ansats.
Vi gick in till skottplatsen och började om därifrån, Kitos spårade klockrent i exakt samma spår igen och liksom Nittro spårade han över Norvägen och in mot Noran. Jag gick ut till sjökanten för att spana av ordentligt. Vi var lite konfunderade hur vi skulle gå vidare. Hade älgen simmat över? Skulle vi banda runt sjön för att se om hon kommit upp nånstans? Skulle vi släppa Kitos och se vad som hände?
Sören anropades på radion och han och resten av laget (utom Lennart som ju befann sig på pass) samlades på badstranden vid Lillnorn. Efter några minuters span hör vi på radion att det ju faktiskt står en älg i strandkanten kanske 100-200 meter framför mig och Erik. Det är våran ko! 
Vi gör en hastig framsmygning men ser ingen älg, men plötsligt smäller det ett skott uppemot Butjärnvägen - Lennart hade lyckats få på henne en smäll när hon stelt försökte ta sig över vägen! 
Älgen kastade tillbaka mot Lillnorn och kastade sig ut i vattnet! Jag och Erik gjorde en hastig språngmarsch för att komma närmare om hon skulle försöka simma över. Hon tog sig dock bara 30 meter ut i vattnet innan hon till sist drog sin sista suck. 
 
Så till sist, åtta timmar efter att hon var påskjuten lyckades vi alltså få tag i henne. Trots en massa hundstrul och annat oväntat så ska man ibland få ha lite tur också! 
 
Det blev en liten hämtning med båt, även om brorsan gjorde ett tappert försök att hämta henne "manuellt".
Han ångrade sig dock när vattnet nådde till bröstkorgen och han hade lika långt kvar till älgen som han till land. Till sist hängde hon flådd och färdig på slakteriet och vi kunde återigen tacka hundarna för ett gott jobb, om än med vissa krumbukter.
 
Brorsan tar sig ett bad i Lillnorn
 
Jägare i väntan på båten och älgen i mörkret
 
Kapten Hörnfeldt med besättning
 
Kon
 
"Ett, två, åh tre!"
 
 
Lördag 17 oktober
Lördagens förmiddagsjakt gick i Norknularna, jag satt på pass 21 vid Döderbuan, Erik satt på pass 24 och pappa på pass 14 vid Norvägen. Nicke och Anders gick med varsin hund.
Inget av vikt hände under denna morgon. Däremot berättade Lars N, som satt på pass 5 (där jag satt tidigare i veckan när vi jagade samma område), att alla gamla stubbar vid hans pass var utrivna. Det hade de inte varit när jag satt där! Ungefär samtidigt som vi sa "det har nog varit björn där" gick vi över en björnskit på stigen!
Spännande!
 
Under eftermiddagen blev det jakt i Dösjöbränna, jag satt på pass 12 igen i vanlig ordning, Erik satt på pass 18 och pappa på pass 13 i Mota. 
 
Håkan hade live-referat från sitt pass där det gick ko med kalv och betade, men det hördes inte riktigt på radion till dit jag satt. På mitt pass var det rätt lugnt, från början sken solen och jag kutade mot tillbaka mot klipphällan, vad tiden led blev det dock kyligare och jag gjorde i ordningen en eld vid passtolen. Det smäller plötsligt tre snabba skott ute på skogen - det är Lars N som skjutit på en oxe! Tyvärr blir den inte kvar på platsen, han gör dock en snabb insats och kommer ikapp älgen som lagt sig en bit bort och kan avliva den utan trassel. Hos mig på pass 12 tilltog vinden alltmer och min eld värmde gott, men plötsligt kommer det ko och kalv över myren 70 meter bort! Jag får snabbt på mig hörselskydden och lägger an geväret. På sekunder är kalven död och kon vänder tillbaka in i området. Senare gick hon ut vid Erik på pass 18.
Mitt livs 25e skjutna älg är ett faktum!
 
Ännu en älg skjuts innan såten är över - Lennart sköt en ko/kviga på pass 24 längs basvägen i Sutterviken.
 
Från denna dag har vi då fullskjutet på vuxna djur tills vi kommit ikapp med kalvarna.
 
Mitt livs 25e älg, en liten kvigkalv
 
 
Söndag 18 oktober
Idag skulle det jagas i Bröttjärnberget, jag satt på pass 21 och pappa på pass 20 i Getingmyrdalen. Erik gick med hund tillsammans med Anders. 
Anders hund fick tag i älg vid pass 19 och den älgen tog ut ur området, rundade Getingberget, vände tillbaka och gick rätt över sagda berg rakt ner mot Getingmyrdalen. Den luriga älgen tog tillbaka in i såten mellan mig och pass 22, för att sedan göra en vända inne i såten och åter ta ut mellan pass 19 och 20. Hej och hå, jungman Jansson vilken buktare!
 
Kitos fick också tag i älg och skällde ett riktigt fint ståndskall, som tyvärr stod så dumt till att det inte fanns något som helst kulfång, mitt uppe på en höjd! Det smet till sist ut hos en passare som inte kunde skjuta kalven eftersom kon täckte den hela tiden. Nåväl, bättre lycka nästa gång!
 
På eftermiddagen gick jag och pappa med Björn i Åksjönäset, inget remarkabelt hände där!
 
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Tack alla i laget för en fin vecka, tack till Sören som håller ihop laget i med- och motgångar, tack alla hundar för det fantastiska jobb ni gör och till sist tack till er mina läsare för att ni väntar troget på nästa uppdatering!

Fina dagar

Måndag 12 oktober
Igår jagade vi i Skåltjärnberget/Myrbärfloberget på morgonen. Jag satt på pass 15, Skåltjärnhälla, pappa satt på pass 11 på Kilskogen och Erik gick med Kitos i Myrbärfloberget. Andre hundförare var Micke med sin gamle trotjänare Boss, 12 år gammal. 
 
Det var en underbart vacker morgon, några minusgrader, frost i träden och på marken och helt kavlugnt. 
Jag gjorde upp en liten eld och njöt av tystnaden, lugnet, vedspraket och allt annat som man njuter av ensam på ett fint pass i skogen; fågeltjatter, spindeltrådar som glänser i solen som letar sig ner mellan träden, doften av tjärved, ja ni vet!
 
Elden och livet
 
Rent jaktligt hände det inte så mycket på mitt pass, och i slutändan var det bara Sebastian som fick skjuta en älg som Boss kom med till honom, en ko smög ut på myren vid pass 10 på Långsmalflon. Grattis!
När vi hämtade igen den älgen så åkte jag för första gången sen jag var liten med på älgen på Vimecen efter att den var lastad. Tänk vilka minnen!
Kitos hade skällt på älg men det hade smitit ut mellan passarna på något vis.
 
På eftermiddagen jagade vi norr om basvägen i Sutterviken, jag satt på pass 3. Elaine gick med hund och pappa satt på pass 14 utefter stickarn som går in från PRO-passet och Erik satt på ett specialpass utefter landsvägen. 
 
Hunden fick efter nån timme tag i en liten pinntjur som gick rakt ut på Elof på pass 24 som sköt ner den. Grattis!
 
 
Tisdag 13 oktober
 
Idag inledde vi dagen med jakt i Norknularna, jag satt på pass 5 vid Döderbuan närmast Storåksjön. Pappa satt på pass 3 vid Tjutbu-Lillmyra och Erik på pass 22. Micke och Elaine gick med varsin hund. 
 
Det var ännu en strålande morgon, om än dåliga (läs obefintliga) vindförhållanden. En ytterst svag syd-sydvästlig vind drog över markerna medan solen steg över trädtopparna bakom min rygg. Framför mig på pass 5 finns ett stort ungskogshygge där träden nu börjar är uppåt 2-3 meter höga, det brukar alltid vara älg där så jag lyssnade och väntade spänt på ljudet av älgar. Allt var dock lugnt.
 
Mickes hund fick tag i älg som gick rakt på Erik och Nicke vid Lillstensjön, en ensam ko som fick sätta livet till när den nådde till Nicke på pass 24. Hunden åt Micke fortsatte med nånting förbi Lennart på pass 12 och vidare upp i Bröttjärnberget, Älgsjöhyggena och Skåltjärnberget.
 
Elaines hund hamnade på Mickes kant istället och fick tag i ko och kalv som rejsade runt halva området innan tiken släppte det. På väg tillbaka fick hon tag i en annan älg (skulle det visa sig) som hon skällde på i omgångar men som sedan med full fart vände rakt mot mig!
Jag hörde hur det smålade och small på hygget när älgen kom, jag såg att det var en ko/kviga men eftersom den senaste rapporten var att det varit ko+kalv som Zita jobbade med så släppte jag fram henne så långt jag kunde, och då gick det ju förstås inte skjuta. I ett försök att få henne att ändra riktning vissalde jag till, då tvärvände hon och kastade upp mot backen mot pass 21. Jag gjorde några älglockljud och då stannade hon!
Hon stod dock bakom ca 100 träd så det var inget läge att skjuta då (jag hade börjat fatta att tiken nog bytt älg eftersom den här verkligen var helt ensam och inte så stor = kviga förmodligen). Sedan stegade hon i godan ro iväg över backen och försvann. Lars T som satt på pass 21, på andra sidan Döderbuan hade dock varken sett eller hört någon älg så vart hon tog vägen är ett mysterium!
 
På eftermiddagen blev det en liten jakt i Bröttjärnberget, jag satt återigen på pass 22 närmast Älgsjön, pappa gick med Nittro och Erik satt på 6:50-passet. Även Nicke gick med hund.
 
Tidvis var det så tyst på mitt pass att det nästan gjorde ont i öronen av tystnaden! 
På andra ställen hände det desto mer, Nittro fick tag i en liten pinntjur nästan omgående efter släpp, den var så störd av folk så den drog som ett REA-plan norrut förbi Lennart på pass 15. Den hade skuttat över vägen i ett enda stort språng! Nittro höll efter den ett tag men kom sedan tillbaka och fick tag i mer älg (ko och kalv) som också tog och drog norrut med fart. 
 
Ungefär då ropar Nicke på radion att han har en kalv på benen och sen dröjde det inte många minuter innan det small hos Tommy på pass 14. Älgen lade sig en bit från vägen men dog inte. Nickes hund skällde på den i ca 15 minuter innan Nicke hunnit fram och kunde avliva den!
 
När Nittro åter vände tillbaka tog han Skåltjärnvägen mot byn, men vände in i skogen strax innan bebyggelsen och därinne fick han åter tag i älg som han skällde lite på. Älgarna valde dock västra sidan av Stornöttjärna söderut och där fick de vind av passarna, de tvärkastade iväg norrut igen och det blev inget av med det heller.
 
-- -- -- -- -- -- -- -- -- --
 
Det har varit rätt trögt med hundjakten i år, med endast ett par ståndskall på alla dessa dagar. 
Jag tycker heller inte NIttro jagar riktigt som vanligt, han känns trött och seg utan riktigt "go" på något sätt. Det är dock svårt att veta vad som är fel eftersom han ändå verkar "som vanligt" till vardags.
Vi får se vad som händer framgent...
 
 

Oktoberjakten har börjat!!

I torsdags reste jag äntligen hem för lite jakt igen! Vid 22.30 landade jag på gillhoviansk mark och kände lugnet infinna sig ungefär samtidigt som jag fick strumporna fulla med hundhår och ansiktet tvättat av några glada jämthundar.
 
På fredagsmorgon åkte jag och pappa till skogs med Björn för lite skogsträning. Vi gick i Åksjönäset och det blev ca 7,5 km för hunden i skogen. Han ligger ute omkring 2-10 minuter på "sök". Han är intresserad av att jaga det mesta - t ex trastar, möss, lingon, tjädrar och älg! Häromveckan när pappa skulle ut och plocka svamp så var Björn med och då fick han tag i och skällde på älg, sedan höll han efter i ca 3 km innan han vände och kom tillbaka i sina bakspår. Det blir verkligen intressant att se vad det blir av denna hund!
 
Björn och jag
 
Lördag 10 oktober
Igår var det så oktoberpremiär! Vi jagade i Svarttjärnriset och jag fick pass 13, Mota. I vanlig ordning såg jag ingen älg på det passet, Erik däremot som satt på pass 10 såg tre älgar - en tjur som gick långt ner mot Lillstensjötjärna, en ensam kalv som kom löpande på ca 80 meters håll och som han tyvärr inte fick stopp på och så till sist kom det en ensam ko bakifrån precis när vi bröt. Pappa hade det också lugnt på sitt pass 20 vid Kronvägen.
Lennart fick skjuta en kalv på pass 24, mellan Trättmyrtjärna och Skåltjärna, mitt grannpass. Jag spratt med som tusan när han sköt!
 
På eftermiddagen blev det en liten jakt i Bröttjärnberget, jag satt på pass 22 längst mot Älgsjön i Getingmyrdalen. Pappa och Erik gick med Nittro och Kitos. Nittro hade iväg en liten pinntjur som typ skenade över hela Bröttjärnberget och gick ut vid Sören på pass 11. Till sist fick Lars Nilsson skjuta en ensma ko på pass 20.
 
Igårkväll reste jag och Erik till Svenstavik för att fira den glade 30-åringen på www.harjakt.com. Han blev glad och överraskad av uppvaktningen som i allt hemlighetsmakeri hölls på Draupner. 
 
Söndag 11 oktober
 
Imorse jagade vi i Älgsjöhygga, jag gick med Nittro, Erik satt på pass 10 mellan Älgsjön och Långtjärna och pappa satt nere i Selet på pass 8. Andra hundförare var Elaine.
 
Jag gick norra biten för en obefintlig sydvästlig vind. Nittro gjorde riktigt fint arbete, men älgarna lyste med sin frånvaro på min kant. På Elaines planhalva däremot kryllade det av älg! Totalt så tror jag vi räknade till nio olika älgar som var i rörelse i Älgsjöhyggenas östra kant. Helt vilt! Alla älgar överlevde dock! 
 
Långtjärnflon i arla morgon
 
På eftermiddagen jagade vi i Dösjöbränna, Nicke och Lars N gick med hundar. Jag satt på pass 12, Erik på ett specialpass längs landsvägen och pappa satt nere i Mota. 
Nickes hund fick upp älg nästan ögonblickligen men den tog ut strax öst om pass 8 längs Skåltjärnvägen och den senaste rapporten var att det hade gått ända in på Sandnäsets!
Annars var eftermiddagen lugn, jag stötte en hare när jag gick av passet och sen stannade jag och pappa till vid rödinglekplatsen Höken för att se om det kommit in några rödingar än, det hade det tyvärr inte gjort.
 
Hoppehare
 
Rödingleksspaning på årets vackraste dag
 

Lördag och söndag

Lördag 19/9
Under lördagen jagade vi i Norknularna på morgonen, jag satt på pass nere på pass 8, i selet mellan Lillnorn ochs Stornorn. Pappa satt på specialpass på hygget vid vägen upp på Stensjöberget och Erik satt på ett pass som jag i nuläget förträngt! Nicke och Anders gick med varsin hund.
Anders hund fick tag i älg ganska tidigt, men det visade sig vara en oxe. Hos mig var det lugnt, förutom att det blåste rätt kraftigt. Plötsligt kom det en älg gående ute vid kanten mot Stornoren. Det var en ensam ko som nog tänkte att hon skulle klara sig från att bli blöt genom att ta bron över själva selet. Tyvärr hade hon inte räknat med hur hal den var så plötsligt ramlade hon omkull, jag trodde hon var allvarligt skadad och skulle precis börja springa ditåt för att om möjlig avliva det arma djuret. Plötsligt ser jag dock att hon plaskar och slår med frambenen för att ta sig upp! Det var en så konstig situation att jag blev helt full i skratt! Hon verkade hel och hållen när hon kom upp på benen och travde sedan iväg inne bland myrtallarna längs Stornorans strand. Eftersom det var långt håll och jag blev helt överrumplad av hennes burpa så fick hon leva över denna gång! Nicke fick i slutändan skjuta en liten kviga uppe på storhygge på Stensjöberget.
 
På eftermiddagen jagade vi runt Gristjärna/Näckbergsmyra. Tyvärr fick vi inte tag i något.
 
Söndag 20/9
Under söndagen var det dags att vända jakten mot Svarttjärnriset igen, jag och Erik skulle gå med varsin hund. Pappa satt på pass 23 vid Kronvägen. 
 
Det blåste stadg nordvästa och jag och Erik beslutade att han som har en mer trångsökt hund skulle gå en mindre bit från pass 16 mot pass 10, 4 och 22. Jag skulle gå in från pass 25 nere vid Skåltjärna och sedan vidare upp mot Sundstjärnberget och Kronvägen. Kitos fick tag i älg på en gång, men skällde bara något skall på den innan den stack som en avlöning, senare kunde vi konstatera att den tagit ut hos Jakob på pass 16, men att han inte hade kunnat komma till skott på den - en liten kviga. 
 
Nittro hade inte tag i något, men när Kitos började skälla med grova skall en andra gång var Nittro inte långt därifrån, han sprang och kollade läget på ståndskallet. Han verkade dock helt ointresserad utan sprang därifrån efter några minuter...
Det visade sig dock senare att Kitos skällde på en mård som satt i ett träd, och då var det ju inte så konstigt att Nittro tyckte det var ointressant!
 
Det blev ingen älg skjuten och sen så var min septemberjakt över för den här gången. Den 10 oktober är jag dock på plats i Jämtland igen för lite mer jakt. Jag hoppas på rungande ståndskall, stora älgar och massor av älgkalvar!
 
 

Onsdag, älgskjutardag och fredag

Onsdag 16/9
Morgonjakten gick i Bröttjärnberget, jag gick med Nittro, pappa satt på 50-passet och Erik satt på pass 21 i Getingmyrdalen. Andre hundförare var Nicke. 
Det blåste sydliga vindar så jag gick in från Igeltjärnskorset, jag hade hunnit gå ca 200 meter när Nittro tog upp inte ens 100 meter bort. Jag och ståndskallet sytod liksom på varsin sida av en liten backe. Backen råkade vara ett hygge med kvist och någon kvarlämnad vindfälla - dvs att smyga på ett bra sätt var omöjligt. Jag lyckades dock krypa fram så att jag såg att det var ko och kalv, men ståndet började sakta röra sig längs skogkanten och ut på nästa hygge. Det rörde sig i gångstånd i ca 20 minuter innan det antingen gick rätt ut i Stornöttjärna elller genade över bäcken där det var jätteblött. Nånstans där lyckades Nickes hund komma in på samma ställe och de två hundarna glömde bort vad de var i skogen för att göra. De busade, lekte och utmanade varandra... Nicke fick komma och hämta sin hund och sen kunde jag och Nittro fortsätta framåt. 
Dagen fortlöpte utan större eskapader, Nickes hund hade ett hetsigt upptag på en stor oxe, men efterosm vi har förbud på oxar med 10+ på huvudet i september så fick den leva. 
 
Vi jagade inget på eftermiddagen, vilket är normal för oss på onsdagar.
 
 
Torsdag 17/9
Det var äntligen dags för jakt i område 23 - Brann.
Jag satt på pass 12 på Öster-Fågelvingan, pappa satt på pass 1 vid Lillnoran/Matberget och Erik gick med Nittro. Grannlaget har skjutit bort en ko från sina kalvar i gränsen mot Brann, runt där jag satt på pass så jag lockade lite lätt medan jag satt på mitt pass. Regnet öste ner och det var allmänt grått. Vid halv nio kom det dock en ensam älg klivande över hygget på andra sidan flon rakt framför mitt pass, jag såg snabbt att det var ett hondjru och väntade på att det skulle dyka upp kalvar bakom henne eftersom hon med jämna mellanrum stannade och kollade bakåt. Hon var inte stressad på något vis, och hundarna var inte i den änden av marken så jag tänkte att det inte var det hon tittade efter iaf. När jag hade släppt ut henne ca 50 meter på flon och hade ca 70 meters håll sköt jag. Första skottet kändes inte superbra så jag drog iväg två till, men det visade sig att det första skottet tagit i hjärta och lever så de övriga två var ju helt onödiga. 
I övrigt hände inget annat än att pappa såg en riktigt fin oxe på pass 1, den hade väl ca 15 pinnar men en rejäl kropp. Sören hade också sett två älgar med +10 pinnar på huvudet...
 
På eftermiddagen blev det en kort jaktsväng i Skåltjärnberget, men det blev inget skjutet.
 
Min lilla kviga 
 
 
Fredag 18/9
Idag skulle vi jaga i Älgsjöhyggena på morgonen, jag satt på pass 20 i Getingmyrdalen och pappa och Erik gick med varsin hund. Pappa gick i norra biten och Erik från metkroksvägen. 
 
När jag anlände till mitt pass hörde jag att det knakade lite på ungskogshygget framför passet, men jag kunde inte se något där bland alla träden. Tiden gick och allt var tämligen lugnt, plötsligt så knakar det till igen och ca 5 minuter senare kom det ut en ko på myren mot pass 19. Det var en stor älg, så jag tänkte det skulle komma några kalvar bakom så jag släppte över henne över hela myren, men några kalvar kom inte och hon fick klara sig med livet i behåll.
Senare sköt min bror en ko mellan Älgsjövägen och Norvägen. Förmodligen mamman till den kalv han sköt i måndags, hon hade lite sinande mjölk i juvret, men inte alls så mycket som de brukar ha om det har en kalv "just nu".
 
Lars brummar Vimec
 
Det yngre gardet bestående av mig, Jakob, Erik och Lars kirrade älghämtning
 
När vi hämtat igen älgen på skogen upptäckte vi att en av passarna inte kommit tillbaka. Han har en stuga i byn så tre ur laget åkte först dit för att se om han hade åkt dit men där var han inte. Det gick heller inte nå honom via telefon. Jaktledaren Sören och två till ur laget åkte runt till det pass han suttit på på morgonen, där stod bilen kvar men det var ingen kvar på passet, däremot hittade vi hans gevär vid ett av grannpassen. Det här var tre timmar efter att vi brutit jakten och han svarade på radion när Sören ropade att vi bröt. Självklart blev vi mycket oroliga och för att inte förlora någon tid om det skulle bli ett längre sökpådrag så ringde vi polisen medan vi skickade folk och bilar till alla tänkbara vägar som han skulle kunnat gå till om han gått vilse.
Tack och lov hittades han igen välbehållen vid slutet av Skåltjärnvägen.
Det visade sig att ett gäng vindfällor och en sönderregnad karta hade ställt till det för honom när han hade gått av passet, sen hade han åt grannpasset och hade sedan glömt kvar geväret där när han gick. Telefonen hade fått slut på ström och gick inte använda. Vi kunde blåsa av sökningen och lättade konstatera att han var välbehållen i alla fall!
 
Under eftermiddagen jagade jag och Erik med Nittro i Gruvberget men det kom inget produktivt ur det, bara en idolbild på min käraste bror!
 
Min bror!
 
 
 

Tre dagars jakt, två fastkörningar och en älgskjutning

Söndag 13/9
Under söndagen jagade vi alltså i Älgsjöhygga, jag gick med Nittro, pappa satt nere på pass 8 i Selet och Erik satt på pass 3 längs Kilån. Nicke gick också med hund. 
 
Med sydlig vind gick jag in från norra kanten, mellan Långtjärna och Älgsjön från pass 16. Jag hade väl tagit mig ca 200 meter när Nittro hade dragit ner mot Älgsjövägen och fick tag i älg, jag hörde när den passerade mig genom ungeskogen men jag fick aldrig se den. Meddelade på radion att åass 10 vid Älgsjöns norra strand fick vara lite uppmärksam. Mycket riktigt, ca 10 minuter senare smäller det två skott hos Anders på pass 10. Han fick skjuta en ensam ko som Nittro kom med.
Jag gjorde en hastig fram-marsch och hämtade hunden och gick tillbaka till där jag hade vänt och släppte på igen. Det var tämligen lugnt tills jag nådde frampå Getingberget, där försvann Nittro iväg österut. Medan han höll på med något därborta kom Nickes hund med en kviga som passerade nedanför mig. Jag hörde den när den brakade fram genom skogen ner mot Getingmyrdalen, men såg den aldrig. Den smet över nere vid Tommy på pass 22.
Minuter senare ser jag att Nittro gjort några krokar och vänt strax öst om Älgsjövägen och är påväg rätt på mig. Jag sitter på en sten i solskenet och ser en ensam ko komma upp över bergets högsta kam över hygget. Jag låter henne passera och meddelar samtidigt på radion att det är ett ensamt hondjur påväg neråt Getingmyrdalen. Hon lyckas dock öveelista oss alla och smiter mellan pass 21 och 22 där inget av passen når att se. När vovve kom tillbaka bröt vi såten.
 
Sen skulle vi hämta Anders älg. Det blev en oväntat lerig och blöt historia eftersom vi lyckades köra fast i ett lerhål med Vimecen! Efter några om, men och alla möjliga metoder så kom vi loss efter ca 1,5 timmar.
 
Lerigt var ordet
 
Hej och hå
 
Min käre fars uppsyn mitt under arbetets gång
 
 
På eftermiddagen jagade vi i Dösjöbränna, helt utan framgång. Jag satt på pass 24, pappa på 23 och Erik gick med Kitos. Andre hundförare var Nicke. En ko med kalv försökte smyga ut vid Sören på 22an men de fick vind och vände iväg och försvann!
 
 
Måndag 14/9
Måndagsmorgon. Jakt i Norknularna stod på schemat! Jag hade dragit pass 12, norr om Norvägen. Pappa satt på 9 vid Storåksjön och Erik satt på pass 24. Hundförare var Micke med hunden Ozzy och Anders med ins Zeb. Jag hade skämtsamt sagt till Anders dagen innan att det ar bra att det var hans hund som skulle släppas, för han brukar ju alltid komma med älg till mig. Så blev det även denna gång!
 
Jag kom tidigt på pass eftersom pappa körde ut mig innan han åkte till sitt pass. En kvart innan utsatt tid var jag installerad och beredd på passet. Det var en lite kulen morgon, lite gråaktigt ljus och sydostlig vind. Vid tio i sju hörde jag tydliga ljud av en älg som närmar sig. Kvistar bröts och det tydliga "stompstomp":et av en tung kropp mot skogsmark kom allt närmare. Långt ut till höger skymtar en älg mellan granarna, den är väldigt röd och eftersom jag bara såg ryggen så trodde jag det var en kalv som kom. När den kom ut på öppnare mark konstaterar jag dock snabbt att det är en kviga, men att den aldrig kommer komma i skjutgatan om den inte kommer närnare. I samma sekund vinklar den rakt mot mig för att sedan vika rakt ut i skjutgatan på ca 60 meters håll. Jag gjorde ett försök att få stopp på den genom att vissla men då det misslyckades avlossade jag ett skott i farten. Allt kändes bra och älgen trillade ca 40 meter senare, precis brevid nästa skjutgata.
Någon minut senare kom Anders hund i spåren. Jag tackade för gott samarbete igen (andra gången jag skjuter älg på just det passet när Zeb kommer med älgen), kopplade hunden,vände älgen och började ta ur.
Plötsligt hör jag något som knakar bakom min rygg och där kommer ju Mickes hund! Tur att jag hade kopplat Zeb för han blev riktigt arg när det kom en till jycke till hans älg. Jag gjorde ett rådigt ingripande och kastade mig över Ozzy innan han hann utmana Zeb alltför mycket, lyckades lirka upp radion ur jackan jag hängt ifrån mig och fick tag i Micke. Båda hundförarna anlände inom en kvart och jag kunde efter att de avlägsnat sina hundar ta ur kvigan i lugn och ro.
 
Zeb och älgen
 
Senare under dagen sköt både Lars N och Tord varsin oxe. Grattis till dem! Pappa och Elof kom med combitracen och hämtade min älg, sedan fick vi åka till Lars och hämta hans älg! Då passade vi på att ägna oss åt lite combisurf, nästan-fastkörning och skratt.
 
Pappa kör iväg med min älg
 
Jag surfar combitrac, Lars N kör
 
Pappa och Nicke fick också åka med
 
Åhnej, hela maskinen påväg ner i skiten!
 
 
Tur det finns back på maskinen! Loss kom vi och tur var väl det...
 
Lars, combitracen och älgen
 
På eftermiddagen skulle vi jaga norr om basvägen i Sutterviken, jag fick pass 20, längst ner längs basvägen. Pappa satt på ett specialpass mot Krongränsen nere vid Näkten och Erik satt på ett pass som jag just nu helt glömt bort! Inget sköts på eftermiddagen även om flera av passarna såg älg.
 
Micke och Amanda försvinner upp längs basvägen i Sutterviken på väg ut på eftermiddagsjakten
 
 
Tisdag 15/9
Idag jagade vi i Skåltjärnberget/Myrbärfloberget på morgonen. Jag satt på pass 9 vid norra änden på Långtjärna, Erik satt på pass 1, Fettja, och pappa skulle gå med Nittro. Andre hundförare var Anders med Zeb.
Allt var tämligen lungt på mitt pass, Lars N fick såsmåningom skjuta en oxe på pass 11 vid Kyrkkilen och Nittro skällde på älg som tyvärr gick ut på grannlagets mark.
 
Under eftermiddagen jagade vi i Dösjöbränna igen, jag satt på pass 13 i Mota, pappa på pass 12 och Erik gick med Kitos. Andre hundförare var Nicke. Bägge hundarna skällde på älg men på mitt pass hördes inget eftersom vinden tilltagit avsevärt. I slutändan fick Tord skjuta en oxe på pass 1. 
 
Kitos är en stor och mysig knähund!
 

Första dagen

Vår vana trogen jagades Svarttjärnriset denna första dagen av gemensamma jakten.
Jag drog pass 16, samma pass som jag satt på under premiärdagen förra året. I år var passet flyttat ca 100 meter närmare Storstensjön.
Pappa gick med Nittro och Erik med Kitos. Tyvärr var det tämligen älgtomt i Svarttjärnriset, en hade skymlat förbi hos pappa och sen hade Lars Nilsson som satt på pass 18 också sett en, men tyvärr inga lägen att skjuta.
 
Nya pass 16 i Svarttjärnriset
 
 
När vi bröt såten hade Nittro ställt in kursen mot byn och innan vi kunde fånga in honom så hade han kirrat ståndskall på såväl hästar som får!
 
På eftermiddagen blev det jakt i Bröttjärnberget, jag satt på pass 20 i Getingmyrdalen, Erik satt på pass 10 mellan Älgsjön och Långtjärna och pappa satt på specialpasset 11. Nicke gick med hund.
Det var tämligen lugnt på mitt pass, men Nickes hund fick tag i älg som gick ut ur området, för att sen runda tillbaka och komma in igen. Till sist kom det ut en kviga hos Lars Törnlund på pass 4 ovanför byn och han kunde skjuta ner den. Grattis Lars!
 
Årets andra älg landar vi slakteriet. Häreby vid spakarna på vimecen.
 
Nu ska det i sedvanlig ordning bli middag och lite möte vid jaktstugan. Imorrn blir det jakt i Älgsjöhygga!
 
 

Nu är det nära.

Sensommaren och hösten (??? det är just nu ca 20 grader ute...) har kommit och med den kommer jaktsäsongen!
I år har jag också tillgång till småviltsjakt här på marker runt Umeå. Jag har varit ut ett par gånger efter rådjur/räv/grävling/mufflon/whatever-kommer-fram, men hittills har jag inte skjutit nåt. Däremot hade jag häromkvällen en betande pinntjur inne på ca 40 meter som närmast. Den var så närgången att jag helt missade rådjuret som kommit ut på lägdan - allt jag hann se var rumpan när den försvann in i skogen. Var det bocken månne?
 
Framåt senhösten räknar jag med att mufflonfåren, som finns i en rejäl flock här, kommer att bli mer synliga och jag hoppas på skjuta ett under den fortsatta jaktsäsongen.
 
--- --- -- -- -- -- -- -- -- ---
 
Men nu över till årets tilldragelse - älgjakten!
Jag reser hem från Umeå imorrn och på lördag börjar den gemensamma jakten med laget! Finallyyyyyyyy!
 
Brorsan har givetvis tjuvstartat och sköt i måndags en kalv på ståndskall för Nittro! Woopwoop - grattis!
Till veckan är det min tur - det är ju år och dar sen jag sköt något på ståndskall sist!
 
 
 

Bäverjakt

På vårkanten gav jag, Erik, Nils, Jasmine (Nils flickvän) och Anders (Harjakt.com) oss ut på lite bäverjakt!
 
En spännande kväll resulterade i två skjutna bävrar, och jag som sa att jag skulle skjuta bangade ur på båda! Men så är det, känns det inte rätt så ska man inte skjuta heller. Erik och Nils fick istället skjuta varsin!
 
Kusinerna bär Nils byte
 
Glada skyttar
 
Hela gänget!
 
 

Permings Björn

I april hämtade pappa hem blivande jaktchampionen Permings Björn - en alldeles bedårande ljuvlig jämthundsvalp. Han har växt och grott och börjar nu se ut som en hund!
Det är en positiv, busig och läraktig valp. Han är uppmärksam och följsam, det ska bli spännande att få följa hans utveckling, även om jag mestadels får göra det på avstånd i från Umeå. 
 
Björn är efter Sörombäckens Gustav och undan Dundermyrens Mischa.
 
Sex veckor
 
En Björntass!
 
Nio veckor
 
Lite äldre, men alltid knähund, Erik bjuder på en fin min?!
 
Hundutställning i Åsarna
 
Permings Björn, 5 månader
 
Han fick riktigt fin kritik i Åsarna där han gick i valpklass (bra miljöträning). Han fick BIR Valp och HP - nöjd husse och matte!
 

Emma

Ur korpägg kommer inga duvor.

RSS 2.0