Emma

Hösten är för kort, och jag hatar att inte kunna jaga så mycket som jag skulle vilja.

Less.

Just nu läser vi Genetik & Evolution. Kursen är i princip uppdelad i tre delar, den första - genetiken, tentade vi av förra måndagen och nu håller vi på med evolutions-delen. Men efter det så kommer ett projektarbete där vi ska göra en vetenskaplig litteraturstudie kring ett ämne inom ramen för genetik och evolution.

Hej och hå, jungman Jansson. Jag är i sanning ingen bra bloggare just nu. Blöh! Inte ens när det händer nåt lyckas jag ju plita ner några ord. Men NU gör jag ett försök!

Var hemma och jagade förra helgen, helt enkelt tvungen att fylla på mina uttömda reserver av lugn, tystnad och lycka.
Fredagen ägnades åt Vicke, mitt första släpp med honom i höst! (Sjukt konstigt att det dröjde till november, men han var ju sjuk och sen har jag varit borta) Släppte strax efter åtta i Lillgristjärntrakten, vädret var inte optmalt, noll i vind, riktigt tjock dimma och skrapigt underlag.Men hunden sökte bättre än någonsin förr, jag har aldrig sett honom så aktiv i skogen.
Vid tjugo över nio har han varit stilla på samma ställe i ca 20 minuter och jag väntar väntar väntar på de första skallen. Vet sen förr att han kan vara med älgarna länge innan han börjar skälla, men inget händer och plötsligt drar han iväg, och drygt en kilometer senare ser jag att han är stilla på pejlen, men jag hör inget. Letar mig ut på Grisvågvägen, och ca 800 meter bort hör jag skallen slå igenom. Det står alldeles brevid landsvägen. Puh! Så nu börjar tankarna rulla i huvudet, hur ska jag ta mig inpå? Ingen vind, och svårsmuget...
Beslutar till sist att prova från vägsidan (den enda vind jag haft på hela dagen var svagt östlig, så jag fick köra på det). Skallet hörs bara svagt svagt och trots att jag börjar närma mig blir det inte tydligare. Inte förrän jag passerar igenom en bergsskärning på vägen, då slår ståndskallet emot mig med full kraft! Underbara underbara hund! Det står i en hyggeskant och jag smyger så tyst jag kan, men älgarna blir störda och börjar gå undan.

Det rör sig ca 100 meter, nu står det bara 40-50 meter brevid vägen. Och självklart kommer dagens enda bil just då! Ståndet blir så stört att det går undan nästan 2 kilometer och Vicke bryter inte förrän det går över Gristjärnbäcken.
Blöh!

Men!
Under tiden som jag gick med Vicke, och förbannade allt från dimma till vindförhållanden gick pappa jaktprov med Nittro.
Och, ja, det gick (förhoppningsvis) vägen! Domarn har förvisso inte bekräftat men preliminärt så tog Nittro sin första jaktprovsetta i fredags!


Nittro i sensomras

Resten av helgen förflöt med lite älgkontakter, såg en kviga när jag gick med Nittro på söndagen, men hon bara sprang och jag skjuter inte löpälg för hundarna i november. Ståndskall ska det vara!

Nu sitter jag i Umeå och längtar hem...

Vet ni hur frustrerande det är att inte kunna åka hem och jaga de helger jag vill jaga? Det är helt galet jobbigt.
Mina rapporter om jakt sträcker sig därför inte längre än telefonsamtal jag fått från pappa och brorsan.

Förra helgen sköt Erik en kalv för Nittro igen, och igår stod han 100 meter in på grannmarken och skällde i sex timmar. I slutet av gårdagens ståndskall släppte de även in Kitos på ståndskallet, hundarna skällde tillsammans en stund men sedan gick det loss, vilket inte var mer än bra då mörkret kröp sig på.

Nu väntar jag bara rapport från idag, så att man kan skapa ännu mera hemlängtan och frustration. Två veckor kvar tills jag kan åka hem nästa gång...


Nittro

Pappa gjorde ett släpp med Vicke förra helgen också, första släppet sen operationen. Sju kilometer gjorde hunden på den lilla stund han var lös, och pappa kunde inte se att han blev stel eller sämre av det. Idag ska han också släppas, så nu håller vi tummarna för att han håller ihop.


Brorsan med sin 30-kiloplus knähund Kitos

Måndag:
Jag gick med Fixa i Svarttjärnriset, hon sökte lite halvtaskigt men hon följde i alla fall med mig. Lennart, Fixas ägare sa att hon kunde vara kinkig med vem hon jagade för. Vi hittade iallafall ingen älg och vi avbröt jakten strax innan 11.
På eftermidagen jagade vi norr om basvägen Suttervika samt Dösjöbränna. Jag satt på pass 7 norr om Lillstensjön, ett pass jag och pappa byggde i somras. Solen värmde skönt och plötsligt small det ett skott på grannpasset, Christer hade skjutit en liten oxe, och jag åkte dit för att hjälpa till att ta ur.

Tisdag:
Vi skulle jaga Norknularna och jag fick sitta på pass 8, alltså Selet.
Jag hade tagit med mig lite ved på vägen till passet, och eftersom jag var där tidigt så förberedde jag en eld. Då hörde jag älglock på sidan vi jagade!


Det är ett rejält torn nere i Selet (kortet taget förra året, den här gången satt jag på andra sidan tornet)

Locket tysnade och tiden förflöt så sakteliga. Inget hände på bra lång tid men plötsligt hör jag hur det börjar knaka och braka på andra sidan. Plötsligt blir ko och kalv synliga vid en liten udde ca 80 meter från passet, de är uppenbart stressade och slänger sig efter kort tvekan ner i vattnet och simmar över till min sida. Jag pillar fram geväret och i samma ögonblick kalven når fast mark och jag får en fri bog så smäller det. Jag ser kulan ta i vattnet bortanför kalven...
Ser älgarna skymla förbi uppåt hygget men ser inte om båda djuren är med. En liten undersökning av landstigningsplatsen och ca 100 meter spårning så hittar jag inget... Ingen älg, inget hår och inget blod. Gulp! Vad hände egentligen?
Strax därpå smäller det ett skott mot norra änden av Lillnorn. Lars hade skjutit på en liten oxe.

Ungefär en timme efter att jag skjutit mot kalven kommer pappa med Fixa för att göra ett eftersök tillsammans med mig. Vi spårar ekipaget upp till Norvägen, där de hållit ihop över. Inget blod eller hår hade hittats. Vi satt ut en passare bakom Dammen, mot Kilån och sedan fortsatte vi eftersöket. Fixa spårade riktigt bra och vi kunde rätt snabbt konstatera att kon och kalven höll ihop hela tiden och att inget blod stod att finna. Efter ett tag valde vi att släppa Fixa, hon försvann ett par vändor men hittade inte igen några älgar och jag och pappa avskrev älgen som fullt frisk. Alltså en totalbom, vilket för mig känns skönare än om man hittat något, hår eller blod, och sen inte hittat någon älg. Nu gjorde vi vad vi kunde ialla fall.

Men åter till Lars oxe, där hittades heller ingen älg, däremot hår. Erik tillkallades med Nittro och de påbörjade eftersöket. Efter ca 300 meter hittade de en rejäl skvätt blod så då släppte Erik hunden. På pejlen kunde han se hur det gick över Norvägen vid pass 12 och när jag och pappa hunnit fram till Erik så kopplade vi i långantenn på pejlen och kunde se riktningen på allt. Det gick rätt mot Sandnäslinjen, så pappa och Erik kastade sig i bilen för att genskjuta och kunna förkorta älgens lidande. Erik gjorde en språngmarsch upp på pass 5 vid Dödrebuan och där stod det tre älgar på hygget, en riktigt stor tjur och en ko plus en älg han inte riktigt såg. Plötsligt kom dock den sårade älgen och Erik kunde avsluta. Strax efter kom hunden. Duktig Nittro!


Oxen

Älgen hade vridit sig precis när Lars sköt och skottet hade tagit längs med halsen, och bara skadat muskler, inget ben eller luft/matstrupe.

Onsdag:
Vi jagade Älgsjöhygga och jag gick med Fixa. Hon sökte mycket bättre än på måndagen och skickade ut en älg bakom Dammen. I övrigt hände dock inget och dagen avlöpte utan några skjutna djur.

Torsdag:
Pappa och jag bytte hund, han tog Fixa och jag Nittro. Vi skulle jaga Näckbergsmyren, mot Sandnäslinjen. Jag gick in från norra änden av Stor-Gristjärna vid rishygget där. Nittro sökte på bra, och plötsligt såg jag hur han drog iväg snabbt, rätt över Grisvågvägen och söderut. Jag förstod direkt att det var älg, och kunde snart höra det första skallen slå igenom. Tyvärr såg jag också på pejlen att Fixa drog rätt norrut, och tillsist hamnade hon rätt uppe i Nittros älgar, de skällde tillsammans en kort stund och sedan gick det loss och hundarna gjorde ett långrejs nedåt landsvägen.
Medan detta skedde hade jag letat mig upp på Grisvågvägen och klättrat upp i ett gammalt torn där. Jag hörde ett brak ute på hygget och tänkte att jag skulle prova locka lite, för det har jag nästan aldrig provat. Samtidigt som jag försökte hålla kontakt med pappa och kolla på pejlen vad hundarna gjorde så ser jag plötsligt en älg mellan granarna framför mig. En oxe! Den spanade lite lätt på mig och vände sig sedan och gick rätt ifrån mig, en stund gick och jag varken hörde eller såg nåt mer av den, så jag trodde att den stuckit.
Fick kontakt med pappa på radion igen, han skulle hämta hundarna och vi skulle börja om. Då plötslig kliver oxen upp på vägen! Jag lägger an, tar stöd och medan älgen sakta kliver över vägen skjuter jag. Älgen får jättebråttom och försvinner.

Jag går fram och kollar, hittar en lång hårremsa som är fäst i hud. Redan där får jag en hemsk känsla i magtrakten... Ca en timme senare har jag pratat med pappa, som fått tag i hundarna och ska komma. Nånstans där bara brister allt, känslan av ångest blir så stor och jag sätter mig ner och storgråter brevid vägen.
Pappa kommer och tröstar mig och får in mig på eftersöksrutiner som dämpar det lite. Älgen är kvar i området, vi ska spåra med Nittro och ja, vi gör vad vi kan för att hitta älgen! En hundkram senare så sätter vi spårselen på Nittro och börjar. Det är så risigt på hygget att det är svårt för oss tvåbenta att följa, men Nittro spårar fantastiskt bra. Till sist hittar vi blod där älgen lämnat hygget och gått in i ett surdoss. Vi väljer att släppa hunden där och då och meddelar passarna.

Hunden drar rätt mot pass 13 och 14 ute på Gruvmyra. Vi förvarnar passarna så de ska vara förberedda.
Så smäller det två dämpade skott, och vi förstår att det är Sören på pass 14 som fått avsluta. Och jag lovar er, aldrig någonsin har jag känt en sån lättnad skölja över mig!


Skadskjutningen

Sören meddelar att han skjutit en oxe och att hunden kom strax efter. Han konstaterar snabbt att det rör sig om rätt älg. Jag och pappa tar långa benet före och tjavar dit och hjälper honom ta ur. Han får också världens största kram, för jag har aldrig känt mig så lättad! Nittro fick också en stor kram, han gjorde precis det vi bad honom om igen.

När älgen var framme på slakteriet så åkte jag iväg för att kolla om geväret ens gått rätt, eller om det hänt något, för det kändes inte bra alls. Med tanke på att jag hade stöd, bredsida och en i princip stillastående älg så skulle den ju vara död.

Lilla Tikkan gick ca 8 cm lågt på 70 meter, och med tanke på att jag sköt på ca 150 meters håll så var det inte konstigt att det tog alldeles för lågt, i sidled var skottet rätt placerat. Jag skruvade om, och kände mig lite mer väl till mods. Älgen var död, och jag kunde konstatera att om bara geväret gått rätt så skulle skottet suttit där det skulle. (Jag sköt innan jakten in bössan på ca 80 meter med några cm överslag, så något måste ha hänt så att det ändrats) Även om ångesten ändå sitter kvar i flera dagar, och man har gott om tid att spela upp scenariot i huvudet gång på gång.


Pappa och oxen

Fredag:
Fredag gick av stapeln och jag blev tilldelad pass 8, Åkepasset vid Lillstensjön, i Svarttjärnriset. Erik gick med Nittro. Precis innan vi ska till att bryta så hör jag Nittros bekanta skall rulla över sjön, och efter det började klockan gå fort. Erik gick på och var in på ståndskallet 4-5 gånger, men varje gång stod det så tätt att han inte kom åt att skjuta. Till sist, runt kvart i fem på eftermiddagen kunde han avsluta, efter 5 timmar och 40 minuter ståndskall. En kalv fick till sist sätta livet till.
Duktiga, duktiga Nittro!

Lördag:
Vi jagade i Norknularna igen och jag och Johan satt på pass 17 vid Piprörmyra. Det var en fin morgon med kyla och gnistrande sol. Strax hörde vi på radion att Anders hund tagit upp och att han skulle gå på. Plötsligt small det tre skott och Anders meddelade att han skjutit två kalvar på ståndskall, hunden fortsatte skälla och ståndet gick runt framför oss. Efter ett tag smäller ett skott till, och Anders meddelar på radion att han fick skjuta kon också för hon ohc hunden hade vänt tillbaka mot kalvarna och hon kom rätt emot honom, trots att han skrek åt henne.
Min bror sköt också en älg denna dag, Kitos fick dödsöka den och gjorde ett bra jobb!


Kitos och husse vid den döda kalven

På söndagen jagade jag inte eftersom jag och Johan drog mot Umeå tidigt på morgonen med ett flyttlass, och just nu sitter jag i vår nya lägenhet!



Du behöver aldrig ångra ett skott du aldrig avlossat.

Imorrn börjar oktoberjakten, och tyvärr är ju Vicke fortfarande halt. Plus att två av de andra hundförarna i laget inte kan vara med första dagarna. Därför har vi hämtat en liten jämthundstik, av pappas svåger, som vi ska prova ett par dagar nu. Så vi får se om det blir girlpower i skogen imorrn! :P

Hon är i alla fall en riktigt kelgris!


Knähunn?



Mys på golvet med brorsan

Nu är jag hemma i Jämtland och laddar inför en veckas jakt här. Skönt att träffa hundarna efter allt som hänt sen sist jag var hemma.

Vicke är fortfarande halt men är pigg, aktiv och glad. Drygt två veckor har gått sen operationen, och han är nog konvalecent ett par veckor till innan vi kan prova släppa igen.
  Nittro fick en veckas antibiotikakur och mår numera mycket bra igen. Lite smalare efter sin diet som han blev satt på men pigg, busig och i form. Pappa ha cykeltränat honom och på söndag blir det ett släpp. Sen jakt resten av hösten!

På skolan är det fullt ös, vi håller på med ett ekologiskt projekt där vi ser om vi kan hitta något samband mellan aggressivitet och storlek hos fåglar. Intressant, men massor av svår statistik för att undersöka det!
Fågelmärkning är förövrigt fantastiskt roligt och jag hoppas få göra det massor framöver.


Poserande sävsparv

Vicke är ju som sagt nyopererad och i lördags var det Nittro som akut fick åka in till djursjukhuset. Pappa hade jagat med honom i fredags, och tyckte inte Nittro var riktigt sig själv. På lördagmorgon upptäckte pappa att hunden haft diarre hela natten, och verkligen inte alls var pigg. Han stannade hemma från jakten och fick sedan r'tt snabbt åka in till stan där de röntgade, tog prover och satte dropp. Det visade sig vara någon typ av bakterie som angripit magen med följden att hunden blev rejält magsjuk. Pappa hämtade hunden på kvällen efter att han fått två liter dropp. Med sig hem fick han också lite specialmat att äta under en tid.

Jag blev livrädd när jag såg att pappa ringt fyra gånger på kort tid, och när han sa att han fått åka in med Nittro till djursjukhuset med magproblem var jag övertygad om att han hade fått magomvridning och dött...
Trots att jag inte fick tag i pappa förrän han hämtat hem hunden hade jag en klump i magen typ en timme efter samtalet, trots att jag visste det gått bra. Usch, avskyr när hundarna blir sjuka eller skadade.

Vicke opererades i onsdags och lever nu lite konvalecentliv där hemma i Gillhov. Han äter Tradolan mot smärtan och får stretchövningar av mamma och pappa så att det ska växa ihop rätt. Han blir bortskämd med att få bo i egen husvagn om nätterna tillsammans med pappa och på dagarna får han vara hos pappa på jobbet, vila i bilen och små promenader. Kvällstid får han röra sig lite friare i hundgården.


Kommer bli ett fint litet ärr det där

Förhoppningsvis kommer vi att kunna använda honom som spårhund om ca en månad och sen för jakt lite längre fram i höst. Lite tråkigt att stor del av den snöfria säsongen går förlorad, men hunden kommer ju åtminstone inte behöva ha ont och kommer enligt veterinären bli helt återställd.


Rakad och fin

Veterinären sa att han visst var lite tjock, men det är verkligen skjut svårt att se vilket hull han har när det är så mycket päls i vägen! Vi får se vad som ska göras med det.

Ändå rätt glad och go



Galen hund med världens tunga?




Fina älskade hund.

Efter att ha genomfört tre lyckade eftersök, ett antal jakter och ett par ståndskall så blev blev Vicke halt förra tisdagskvällen, och fick sedan vila resten av veckan. Igår var pappa till veterinären med honom och imorrn ska han då förmodligen opereras.

Enligt veterinären var det en blodutgjutning/muskelbristning i en muskel under bogbladet. Tydligen ganska vanligt förekommande, de hade haft en annan grålle inne med samma problem bara veckan innnan. I alla fall, Vicke har ju varit halt från och till på det benet förr, och tydligen har det varit samma sak då, med den skillnaden att han blivit bra efter ett par dagar. Veterinären sa att ju fler gånger det kom tillbaka desto sämre blev det för varje gång, så det bästa vore att operera. Pappa ska åka in med Vicke till djursjukhuset imorrn där de avgör om det blir operation, och isåfall så opererar de direkt imorrn. Lite läskigt, även om han enligt uppgift kommer bli helt bra igen.

Så håll en tumme att allt går bra och att han sen läker ihop som han ska och kan jaga snart igen.

Ja, eftersom jag inte kommer jaga mer i september så kan jag ju sammanställa den lite grann.

Sköt ju höstens första älg i onsdags, och höstens andra älg föll redan på fredagen, tyvärr var ju bägge dessa skjutna på pass. Pappa fick däremot skjuta en liten pinnoxe för Nittro på fredagen, det var nog det b'sta med hela den dan! :)

Annars har jakten flutit på, även om jag blev jätteförkyld på torsdagen och var helt utslagen sista jaktdagarna. Men det finns nämre ställen att vara sjuk på än i skogen!