Revansch!
Idag var det så dags, dagen då jag skulle ta revansch från söndagens stora misslyckande. Jag lastade hunden och geväret i bilen strax efter åtta imorse och gav mig iväg mot mitt älskade andra hem, Dödres skogar.
Efter att ha skrivit upp mig på tavlan vid slakteriet så gav jag mig upp i Brötjärnberget, släppte klockan 08:50 och hunden försvinner omgående. Efter en och en halvtimmes väntan, där jag följt hundens krumbukter på pejlen, så viker han ut på vägen vid bilen och jag känner mig omotiverad att fortsätta jakten på det område jag befann mig. Tillbaka till Dödre by och vidare till område 15, kanske kan man kalla det för norr om Harrbäcken. Tänkte jaga den lilla biten mellan vägen och sjön, ett ställe där det brukar vara gott om älg.
En kvart efter att jag släppt hunden tar han upp, stadigt och taktfast, runt 260 meter framför mig nere vid sjöstranden.
Jag låter honom skälla en stund innan jag börjar gå på. Sedan när jag väl börjar gå på skäller han riktigt bra, det värmer i ett hundägarhjärta.
En halvtimme efter upptaget är jag inne på ståndskallet, och ser älgarna mellan träden, konstaterar att det är ko och kalv han skäller.
Just i denna stund blir kon orolig och väljer att gå iväg. Jag håller andan och sänder en bön till Diana, och någon minut senare ekar ståndskallet ännu en gång ut över sjön.
Jag tar mig inpå ståndskallet igen och ser älgarna kanske 70 meter längre fram, alldeles i strand kanten. I samma stund som jag tänker hur bra det skulle vara om de klev ut lite längre i vattnet bestämmer sig kon för att göra just detta. Strax efter kliver kalven också ut i det kyliga vattnet och jag har klockren skottchans. Lägger an och kramar avtryckaren. Skottet går men jag får ingen reaktion där framme hos älgarna, inte mer än att kon vrider lite på huvudet.
Skott nummer två är ett faktum och i samma stund går älgarna i sken, men kalven orkar inte upp på land utan slutar sina dagar precis där land möter sjö.
Behöver jag säga hur jävla skönt det känns, att jag är supernöjd med hunden, mig själv och hela dagen?
Det finns absolut inget som slår en lyckad jaktdag, där hund och resultat är precis som man önskar!
Tyvärr var kamerans glömd hemma idag, så inga bilder från dagen tyvärr.
Vicke känner ni ju igen vid det här laget
Efter att ha skrivit upp mig på tavlan vid slakteriet så gav jag mig upp i Brötjärnberget, släppte klockan 08:50 och hunden försvinner omgående. Efter en och en halvtimmes väntan, där jag följt hundens krumbukter på pejlen, så viker han ut på vägen vid bilen och jag känner mig omotiverad att fortsätta jakten på det område jag befann mig. Tillbaka till Dödre by och vidare till område 15, kanske kan man kalla det för norr om Harrbäcken. Tänkte jaga den lilla biten mellan vägen och sjön, ett ställe där det brukar vara gott om älg.
En kvart efter att jag släppt hunden tar han upp, stadigt och taktfast, runt 260 meter framför mig nere vid sjöstranden.
Jag låter honom skälla en stund innan jag börjar gå på. Sedan när jag väl börjar gå på skäller han riktigt bra, det värmer i ett hundägarhjärta.
En halvtimme efter upptaget är jag inne på ståndskallet, och ser älgarna mellan träden, konstaterar att det är ko och kalv han skäller.
Just i denna stund blir kon orolig och väljer att gå iväg. Jag håller andan och sänder en bön till Diana, och någon minut senare ekar ståndskallet ännu en gång ut över sjön.
Jag tar mig inpå ståndskallet igen och ser älgarna kanske 70 meter längre fram, alldeles i strand kanten. I samma stund som jag tänker hur bra det skulle vara om de klev ut lite längre i vattnet bestämmer sig kon för att göra just detta. Strax efter kliver kalven också ut i det kyliga vattnet och jag har klockren skottchans. Lägger an och kramar avtryckaren. Skottet går men jag får ingen reaktion där framme hos älgarna, inte mer än att kon vrider lite på huvudet.
Skott nummer två är ett faktum och i samma stund går älgarna i sken, men kalven orkar inte upp på land utan slutar sina dagar precis där land möter sjö.
Behöver jag säga hur jävla skönt det känns, att jag är supernöjd med hunden, mig själv och hela dagen?
Det finns absolut inget som slår en lyckad jaktdag, där hund och resultat är precis som man önskar!
Tyvärr var kamerans glömd hemma idag, så inga bilder från dagen tyvärr.
Vicke känner ni ju igen vid det här laget
Varför sköt jag?
Ibland går det åt helvete, som idag till exempel.
Släppte Vicke vad kvart över åtta imorse, gick norr om basvägen i Suttervika. Ha sökte riktigt bra, men tyvärr verkade det inte vara nån älg i farten. Efter drygt tre timmar så var jag redo att ge upp, har precis nått ut på landsvägen igen och tänker att jag ska vissla in Vicke, för han var med mig alldeles innan.
Precis när jag visslar hör jag att han tar upp kanske 400 meter bort. Står och lyssnar ett tag och sen börjar jag smyga på. Han stod snett in framför mig i gallringen vi just gått igenom. I början skällde han på riktigt bra, och idag töade det så det var mjukt och lättsmuget i skogen. När jag började närma mig ståndskallet skällde han allt ostabilare och såfort det åkte en bil på vägen tystnade han helt i flera minuter. Jag lyckades i alla fall ta mig inpå och ser att det är ett ensamt djur det rör sig om, dels skvallrade spåren i snön, dels såg jag älgen. Men Vicke börjar bete sig underligt när jag kommit så pass nära, han springer fram till mig, tillbaka til älgen, slår ett skall, tillbaka till mig och fram åt älgen och slår ett skall. Och så höll han på. Helt omöjligt att få nån ordning alls på det hela. Till slut chansar jag och provar smyga mig närmare ändå, trots att hunden är lite knasig och mest springer runt fötterna mina, trots att jag anar älgen som en skugga bakom träden kanske 30 meter längre fram.
Det blir så att jag puffar älgen lite sakta framför mig rätt länge, med hunden springades emellan och slåendes nåt skall ibland.
Till sist anar jag en skjutmöjlighet då ungskogsplanteringen jag befinner mig i glesar ur lite, vid det här laget är jag mellan 10-20 meter från älgen, plötsligt jagar hon hunden lite grann, och kommer rätt mot mig. Jag vågar knappt andas, älgar är stora djur på så nära håll. Tyvärr omöjligt läge att skjuta i, älgen och jag frontar varandra med kanske 7 meters avstånd emellan. Till slut vrider älgen runt, och kliver ut i den lilla gata jag tänkte skjuta i. Jag höjer geväret de sista centimetrarna och kramar av skottet. Pang!
Kvigan far iväg med en väldig fart, hunden efter. Efter en liten stund kommer han tillbaka. Helvete! Jag hittar inte igen nån älg, på skottplatsen hittar jag en hel del hår, och till min ångest långa mankhår,i drivor som det kändes just då. Hunden försvinner igen och jag spårar kvigan i snön som ligger. Inget blod, skaplig fart på djuret.
Ringer min bror och pappa som står nere på vägen, rådfrågar vad jag ska göra och inte göra. I samma stund slår Vicke några skall, men tystnar snabbt igen.
Samtidigt som vi överväger hur vi ska göra ser pappa hur älgen kommer över vägen kanske 700 meter bort, vi bestämmer att jag ska komma ner på vägen.
När jag väl kravlat mig fram på vägen har pappa kollat i spåren i båda riktingarna. Han hittade ingen blod där heller. Vicke kom över vägen, kanske 4 minuter efter älgen.
Han far och vallar älgen fram och tillbaka nere på Långnäset ett bra tag, men till slut släpper han och kommer tillbaka.
Brorsan tar älgens spår en gång till, men även han kan konstatera att det inte finns någon som helst blod i spåren, trots en hel del snö.
Vi kan nog bara konstatera att det tog väldigt högt i manken på älgen. Inte så pass "högt men lågt" att det tog i själva puckeln utan "högthögt" i all den långa pälsen de har där uppe.
Så nu har jag den ångest man får efter ett misslyckat skott, ett skott man faktiskt ångrar eller önskar man fick göra om. Det enda jag ser framför mig just nu det är älgen som kliver ut i gatan, korset i kikarsiktet som ligger rätt och avtryckarens bekanta form mot pekfingret.
Självförtroendet drog i botten nu och jag funderar allvarligt talat på att börja med nått mindre ångestfyllt intresse, typ schack eller knyppling kanske.
Men jag är ju ingen dålig skytt, jag är faktiskt rätt duktig. Jag känner mitt gevär utan och innan, jag har själv skjutit in, och det borde ha gått bra. Hon borde ha legat där, men istället får hon springa runt med en mittbena på manken.
Visst, jag är i princip hundra procent säker på att hon inte är allvarligt skadad, inte en enda bloddroppe i snön längs spåret, men samtidigt. Om jag fick göra om allt igen...
Det händer alla, det vet jag.
Men fy vad dåligt jag mår just nu.
Ångest, man går igenom allt igen och igen och igen.
Släppte Vicke vad kvart över åtta imorse, gick norr om basvägen i Suttervika. Ha sökte riktigt bra, men tyvärr verkade det inte vara nån älg i farten. Efter drygt tre timmar så var jag redo att ge upp, har precis nått ut på landsvägen igen och tänker att jag ska vissla in Vicke, för han var med mig alldeles innan.
Precis när jag visslar hör jag att han tar upp kanske 400 meter bort. Står och lyssnar ett tag och sen börjar jag smyga på. Han stod snett in framför mig i gallringen vi just gått igenom. I början skällde han på riktigt bra, och idag töade det så det var mjukt och lättsmuget i skogen. När jag började närma mig ståndskallet skällde han allt ostabilare och såfort det åkte en bil på vägen tystnade han helt i flera minuter. Jag lyckades i alla fall ta mig inpå och ser att det är ett ensamt djur det rör sig om, dels skvallrade spåren i snön, dels såg jag älgen. Men Vicke börjar bete sig underligt när jag kommit så pass nära, han springer fram till mig, tillbaka til älgen, slår ett skall, tillbaka till mig och fram åt älgen och slår ett skall. Och så höll han på. Helt omöjligt att få nån ordning alls på det hela. Till slut chansar jag och provar smyga mig närmare ändå, trots att hunden är lite knasig och mest springer runt fötterna mina, trots att jag anar älgen som en skugga bakom träden kanske 30 meter längre fram.
Det blir så att jag puffar älgen lite sakta framför mig rätt länge, med hunden springades emellan och slåendes nåt skall ibland.
Till sist anar jag en skjutmöjlighet då ungskogsplanteringen jag befinner mig i glesar ur lite, vid det här laget är jag mellan 10-20 meter från älgen, plötsligt jagar hon hunden lite grann, och kommer rätt mot mig. Jag vågar knappt andas, älgar är stora djur på så nära håll. Tyvärr omöjligt läge att skjuta i, älgen och jag frontar varandra med kanske 7 meters avstånd emellan. Till slut vrider älgen runt, och kliver ut i den lilla gata jag tänkte skjuta i. Jag höjer geväret de sista centimetrarna och kramar av skottet. Pang!
Kvigan far iväg med en väldig fart, hunden efter. Efter en liten stund kommer han tillbaka. Helvete! Jag hittar inte igen nån älg, på skottplatsen hittar jag en hel del hår, och till min ångest långa mankhår,i drivor som det kändes just då. Hunden försvinner igen och jag spårar kvigan i snön som ligger. Inget blod, skaplig fart på djuret.
Ringer min bror och pappa som står nere på vägen, rådfrågar vad jag ska göra och inte göra. I samma stund slår Vicke några skall, men tystnar snabbt igen.
Samtidigt som vi överväger hur vi ska göra ser pappa hur älgen kommer över vägen kanske 700 meter bort, vi bestämmer att jag ska komma ner på vägen.
När jag väl kravlat mig fram på vägen har pappa kollat i spåren i båda riktingarna. Han hittade ingen blod där heller. Vicke kom över vägen, kanske 4 minuter efter älgen.
Han far och vallar älgen fram och tillbaka nere på Långnäset ett bra tag, men till slut släpper han och kommer tillbaka.
Brorsan tar älgens spår en gång till, men även han kan konstatera att det inte finns någon som helst blod i spåren, trots en hel del snö.
Vi kan nog bara konstatera att det tog väldigt högt i manken på älgen. Inte så pass "högt men lågt" att det tog i själva puckeln utan "högthögt" i all den långa pälsen de har där uppe.
Så nu har jag den ångest man får efter ett misslyckat skott, ett skott man faktiskt ångrar eller önskar man fick göra om. Det enda jag ser framför mig just nu det är älgen som kliver ut i gatan, korset i kikarsiktet som ligger rätt och avtryckarens bekanta form mot pekfingret.
Självförtroendet drog i botten nu och jag funderar allvarligt talat på att börja med nått mindre ångestfyllt intresse, typ schack eller knyppling kanske.
Men jag är ju ingen dålig skytt, jag är faktiskt rätt duktig. Jag känner mitt gevär utan och innan, jag har själv skjutit in, och det borde ha gått bra. Hon borde ha legat där, men istället får hon springa runt med en mittbena på manken.
Visst, jag är i princip hundra procent säker på att hon inte är allvarligt skadad, inte en enda bloddroppe i snön längs spåret, men samtidigt. Om jag fick göra om allt igen...
Det händer alla, det vet jag.
Men fy vad dåligt jag mår just nu.
Ångest, man går igenom allt igen och igen och igen.
Snöigt
Imorse gick jag i Skåltjärnberget tillsammans med pappa och Vicke, Erik gick Älgsjöhygga med Nittro. Med säkerhet hade Vicke igång minst fyra olika älgar, vid två olika tillfällen under släppet. Först skickade han ut en tvåkalvko vid södra änden av Långtjärna, och sedan skickade han ut en oxe vid Fetja, ingen av älgarna ville stanna, och alla gick de så dumt till att passarna inte fick grepp om dem.
Nittro hade ett upptag och skällde ett par minuter på ko och kalv, men tyvärr var de väldigt ostabila och det gick loss nästan direkt.
Imorrn blir det nya tag!
Nittro hade ett upptag och skällde ett par minuter på ko och kalv, men tyvärr var de väldigt ostabila och det gick loss nästan direkt.
Imorrn blir det nya tag!
Ny blogg
På begäran från min absolut trognaste läsare så gör jag slag i saken och startar en till blogg. Då den här bloggen numera endast behandlar jakt och hundar så kommer min nya att handla om mitt liv, vad jag gör förutom jakten (vilket inte är mycket) och andra galenskaper.
Du återfinner bloggen om mitt liv på:
http://vimlan.blogg.se/alltutomjakt
Här på den här sidan kommer ni som vanligt att kunna läsa om mina jaktliga äventyr och om mina älskade hundar!
Du återfinner bloggen om mitt liv på:
http://vimlan.blogg.se/alltutomjakt
Här på den här sidan kommer ni som vanligt att kunna läsa om mina jaktliga äventyr och om mina älskade hundar!
Åt helskotta igen
Jahopp, det blev stolpe ut idag också. Jag hade endast gått kanske 300 meter från bilen, om ens det, då hund försvinner. Jag står brevid en vändplan och hör hur det börjar knaka i skogen, då kommer en liten oxe på andra sidan av vändplan. Han passerar över plan och sen viker han upp över mina spår, ner mot bilen och så blir det stopp ner mot stranden vid Älgsjön, helt fel i vind förstås. Nittro jobbade på bra men ståndskallet rörde sig lite, så snart hade det passerat över vägen och stod lite mer rätt i vind. Jag började smyga på i det eländiga föret. När jag hade kanske runt 70 meter kvar till ståndskallet gick det loss och sen blev det tyvärr inte stopp igen. Hunden höll i ett tag, men kom sen tillbaka.
Han skällde i 40 minuter och hade en klockren återgång efter att han släppte älgen. Men det är banne mig inte lätt att smyga när det låter som att man kliver i ett flingpaket varje rörelse man gör.
Hade kunnat plocka älgen när den kom över vändplan, men vill inte skjuta en löpälg som första älg för hunden, när jag vet att han kan skälla. Så det är bara att ta nya tag!
Den lilla oxen
Man kan ju bli less för mindre, och nu måste jag tentaplugga, annars hade jag tagit omtag på nytt område, men om jag pluggar flitigt idag så kanske jag hinner ut och släppa imorrn istället.
Han skällde i 40 minuter och hade en klockren återgång efter att han släppte älgen. Men det är banne mig inte lätt att smyga när det låter som att man kliver i ett flingpaket varje rörelse man gör.
Hade kunnat plocka älgen när den kom över vändplan, men vill inte skjuta en löpälg som första älg för hunden, när jag vet att han kan skälla. Så det är bara att ta nya tag!
Den lilla oxen
Man kan ju bli less för mindre, och nu måste jag tentaplugga, annars hade jag tagit omtag på nytt område, men om jag pluggar flitigt idag så kanske jag hinner ut och släppa imorrn istället.
Jag och Nittro
Imorrn ska jag äntligen ut med Nittro i skogen igen. Jag har varit lite frånvarande i bloggen på sistone, min dator har lagt ner och sen har jag varit ute på en massa andra icke-jaktliga äventyr.
Men hundarna har jagat i alla fall sen sist jag skrev. Vicke har skällt ett par gånger och Nittro drog till med ett 40 minuters ståndskall i helgen som var. Tyvärr så blev det stolpe ut även denna gång. Han jobbade med en ko, men pappa var inte säker på att hon var utan kalvar så han vågade inte skjuta först, och sen när han väl konsterat att hon var kalvlös, då snurrade vinden och älgen flydde. Nittro ställde om henne efter typ 200 meter men då stod det inte så länge till, kanske 5 minuter eller nåt, så pappa hann inte dit. Men, men det blir det blir!
Men hundarna har jagat i alla fall sen sist jag skrev. Vicke har skällt ett par gånger och Nittro drog till med ett 40 minuters ståndskall i helgen som var. Tyvärr så blev det stolpe ut även denna gång. Han jobbade med en ko, men pappa var inte säker på att hon var utan kalvar så han vågade inte skjuta först, och sen när han väl konsterat att hon var kalvlös, då snurrade vinden och älgen flydde. Nittro ställde om henne efter typ 200 meter men då stod det inte så länge till, kanske 5 minuter eller nåt, så pappa hann inte dit. Men, men det blir det blir!
Vicke slår till igen!
Igår var pappa ute och jagade med Nittro, vovve skällde ko och kalv i en timme och 15 minuter. Nittros allra första ståndskall! Så himla kul, men tyvärr gick det undan i gångstånd hela tiden och pappa fick inget tag på kalven, så inget blev skjutet, men hunden gjorde ett riktigt bra jobb.
Idag tog jag med mig Nittro till skogen, han hade ett upptag men det gick loss direkt, och sedan vart det inget mer. När jag nådde tillbaka till bilen så ringde brorsan och sa att han just skjutit en kalv för Vicke. Så det var bara till att åka till honom och hjäpa honom ta rätt på den. Vicke hade skällt i 50 minuter, riktigt bra jobb, älgarna stod inne i en relativt öppen gallring och Erik kunde avsluta enkelt.
Älskade hundar!
Brodern och Vicke med kalven
Idag tog jag med mig Nittro till skogen, han hade ett upptag men det gick loss direkt, och sedan vart det inget mer. När jag nådde tillbaka till bilen så ringde brorsan och sa att han just skjutit en kalv för Vicke. Så det var bara till att åka till honom och hjäpa honom ta rätt på den. Vicke hade skällt i 50 minuter, riktigt bra jobb, älgarna stod inne i en relativt öppen gallring och Erik kunde avsluta enkelt.
Älskade hundar!
Brodern och Vicke med kalven
Jaktfri dag
Igår jagade jag. Det blev inte som planerat att jag gick med Vicke utan fick istället ta ut NIttro på en runda. Han söker riktigt riktigt bra nu, och har slutat springa vägar. Precis när jag tänkt ge mig igår och hade rundat södra änden av Lillstensjön, för att gå tillbaka till bilen, ser jag en älg springa snett brevid mig med hunden i hasorna över en myr. Jäklar! Jag som tog det så lugnt. Troligen vindlyfte jag den eftersom det var sydlig vind och den befann sig framför mig när jag vände norrut mot bilen igen.
Nittro tog i alla fall efter och höll i drygt två kilometer, sen gav han sig och började leta sig tillbaka, han hade en riktigt bra återgång, och trots att han passerade flera vägar så tog han ingen av dem, utan bakspårade sig tillbaka. Duktig hund!
Idag jagade jag inte för jag tentapluggar, men pappa, Erik och Vicke skulle ta sig an en påskjuten kalv imorse. En i grannlaget hade skjutit på en kalv som han inte fått igen igårkväll och som gått in på vårat. Totalt spårade de i 13 kilometer, de hittade några droppar blod i början av spåret men sen inget mer. Kon och kalven hade gått i lag hela tiden, inte sökt nån lega eller vatten utan bara knallat på, stått stilla en stund på ett ställe. Efter dessa 1,3 mil så avskrev pappa kalven som frisk nog att överleva. I princip inget blod och att kon och kalven varit tillsammans hela tiden tyder på att kalven inte är dödligt sårad. Vicke spårade riktigt bra. Duktig hund!
Vicke och jag på spårträning i våras.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det har nu gått ett helt år sen där dagen då allting förändrades. Många dagar, timmar och minuter har passerat sen dess. Och ännu fler tankar och funderingar har kommit och gått i min hjärna och mitt hjärta. Än idag frågar jag mig om det var rätt, eller om det var fel. Kanske finns det inget svar på den frågan, kanske finns det ingen som vet. Det enda jag kan göra är att hålla huvudet högt och se framåt, och vem vet vad framtiden har att ge?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Eftersök
Bättre sent än aldrig kommer så en rapport från söndagens jakt!
Det blev bestämt att jag och Vicke skulle gå ena halvan Brötjärnberget, och att David med tiken Tanja skulle ta den andra. Jag fick den södra delen och inledde med att runda norra änden på Brötjärna innan jag var inne i området och kunde släppa. Vicke sökte på bra och jag kände mig hoppfull. När jag kravlat mig upp på själva Brötjärnberget och var på väg ner mot gallringen mellan Älgsjöstickarn och Getingmyrdalen börjar plötsligt hunden bete sig som att det är älg i närheten och försvinner, när han varit borta runt 20 minuter smäller det ett skott, tyvärr åt helt fel håll för att vara nåt han var skyldig till. Sen smäller ett skott till. Strax därefter kommer Vicke tillbaka, och samtidigt roparen av passarna på radion att han skjutit på en ko, som ligger och en oxe som inte blev kvar på platsen. En stund senare smäller två skott till, då har den andra hundföraren skjutit ner en oxe som kom smygandes genom skogen. Jag tar fast min hund i väntan på att det där ska reda upp sig. Osäkerhet kring huruvida det är samma älg uppstår, men det finns två hundar på platsen (en i laget gick området brevid och det var den hunden som kom med älgarn), så jag släpper Vicke igen och fortsätter gå. När han varit borta i runt en kvart ropar jaktledaren på mig och vill att vi kommer till första skottplatsen för att påbörja ett eftersök för att försäkra oss om att det är rätt älg som skjutits ner. Vicke kommer tillbaka och jag går och ta Eriks bil för att ta mig till passaren på ett smidigt sätt. Möter upp med pappa på vändplan där jag ska lämna bilen, och säger att jag vill ha med honom som skytt om det skulle visa sig att älgen inte är död.
Vi går upp till passaren som först visar på fel spår, men sen hamnar vi rätt och Vicke tar an det direkt. Runt 70 meter in på spåret hittar vi två bloddroppar. Vicke är ivrig och det är bara att hålla i sig och följa med. Senare hittar vi två bloddroppar till på en liten kvist på ett gigantsikt hygge, Vicke är säkerheten själv och håller rätt spår trots den relativt höga hastigheten. Och så slutligen kommer vi fram till den döda älgen och kan konstatera att det rörde sig om samma älg. Skönt!
Senare visade det sig att det första skottet satt långt bak, i småtarmarna, därav den lilla mängden blod.
Vicke spårade klockrent i 2,3 kilometer, dock så går det lite för fort, men samtidigt är det skönt att veta att han är så säker. Det här var det andra skarpa eftersöket han gjorde i höst och andra gången han utförde det klockrent. Alltid bra att veta att man har en bra spårhund som man kan lita på. Det känns också bra att vi gått en spårkurs med honom och fått lite tips och att man lärt sig läsa hunden bättre.
Det var en stolt husse och matte som klappade om vovve sen, och en glad hund som fick riva i den döda älgen!
Oxen hade hela sju pinnar, här på väg upp på combitracken.
Senare berättade den andra hundföraren att han tagit pass vid den skogsbilväg han just nått då han hörde att det var en älg påskjuten, och där stod han när oxen plötsligt kom lufsande mellan träden. Vid första skottet hade älgen inte reagerat alls och vid andra skottet lade den sig ner direkt.
Det var skönt att allt gick bra och att älgens lidande blev så kort som möjligt under de förutsättningar som rådde.
Imorrn väntar nya tag och jag ska gå med Vicke igen.
En dröm, ett hopp.
Det blev bestämt att jag och Vicke skulle gå ena halvan Brötjärnberget, och att David med tiken Tanja skulle ta den andra. Jag fick den södra delen och inledde med att runda norra änden på Brötjärna innan jag var inne i området och kunde släppa. Vicke sökte på bra och jag kände mig hoppfull. När jag kravlat mig upp på själva Brötjärnberget och var på väg ner mot gallringen mellan Älgsjöstickarn och Getingmyrdalen börjar plötsligt hunden bete sig som att det är älg i närheten och försvinner, när han varit borta runt 20 minuter smäller det ett skott, tyvärr åt helt fel håll för att vara nåt han var skyldig till. Sen smäller ett skott till. Strax därefter kommer Vicke tillbaka, och samtidigt roparen av passarna på radion att han skjutit på en ko, som ligger och en oxe som inte blev kvar på platsen. En stund senare smäller två skott till, då har den andra hundföraren skjutit ner en oxe som kom smygandes genom skogen. Jag tar fast min hund i väntan på att det där ska reda upp sig. Osäkerhet kring huruvida det är samma älg uppstår, men det finns två hundar på platsen (en i laget gick området brevid och det var den hunden som kom med älgarn), så jag släpper Vicke igen och fortsätter gå. När han varit borta i runt en kvart ropar jaktledaren på mig och vill att vi kommer till första skottplatsen för att påbörja ett eftersök för att försäkra oss om att det är rätt älg som skjutits ner. Vicke kommer tillbaka och jag går och ta Eriks bil för att ta mig till passaren på ett smidigt sätt. Möter upp med pappa på vändplan där jag ska lämna bilen, och säger att jag vill ha med honom som skytt om det skulle visa sig att älgen inte är död.
Vi går upp till passaren som först visar på fel spår, men sen hamnar vi rätt och Vicke tar an det direkt. Runt 70 meter in på spåret hittar vi två bloddroppar. Vicke är ivrig och det är bara att hålla i sig och följa med. Senare hittar vi två bloddroppar till på en liten kvist på ett gigantsikt hygge, Vicke är säkerheten själv och håller rätt spår trots den relativt höga hastigheten. Och så slutligen kommer vi fram till den döda älgen och kan konstatera att det rörde sig om samma älg. Skönt!
Senare visade det sig att det första skottet satt långt bak, i småtarmarna, därav den lilla mängden blod.
Vicke spårade klockrent i 2,3 kilometer, dock så går det lite för fort, men samtidigt är det skönt att veta att han är så säker. Det här var det andra skarpa eftersöket han gjorde i höst och andra gången han utförde det klockrent. Alltid bra att veta att man har en bra spårhund som man kan lita på. Det känns också bra att vi gått en spårkurs med honom och fått lite tips och att man lärt sig läsa hunden bättre.
Det var en stolt husse och matte som klappade om vovve sen, och en glad hund som fick riva i den döda älgen!
Oxen hade hela sju pinnar, här på väg upp på combitracken.
Senare berättade den andra hundföraren att han tagit pass vid den skogsbilväg han just nått då han hörde att det var en älg påskjuten, och där stod han när oxen plötsligt kom lufsande mellan träden. Vid första skottet hade älgen inte reagerat alls och vid andra skottet lade den sig ner direkt.
Det var skönt att allt gick bra och att älgens lidande blev så kort som möjligt under de förutsättningar som rådde.
Imorrn väntar nya tag och jag ska gå med Vicke igen.
En dröm, ett hopp.
Kärlek
Ibland är en hund allt man behöver.
HD-röntgenresultat
I måndags fick vi svar på Nittros röntgenbilder. Resultatet var mycket bra, A-höfter och armbågarna utan anmärkning! Wihoo!
Jag har pendlat mellan skolan och skogen den här veckan, och imorrn bär det av till skolan igen. Idag jagade vi först Gruvberget och sedan runt Lillgristjärna, men det föll tyvärr ingen älg på Dödres marker idag.
Under veckan som gått har det totalt fallit åtta kalvar och en oxe. Vi har sett mycket tvåkalvkor, faktiskt fler än vad jag kan minnas under min tid.
Oxen sköts på ståndskall av en i laget, hornet är grovt och flurigt med taggar på både över och undersida, totalt 16 stycken. Vi ska väga den imorrn, det ska bli intressant att se vad den väger, dock så var den väl inte det största jag sett, fast sånt är ju lite svårt att bedöma tycker jag.
Vi sköt en liknande tjur för ett par år sen, även den flurig och med taggar på både över och undersida. Släktingar månne?
I helgen väntar så ännu mer jakt och så plugg, även om jag är skapligt däckad efter en heldag i skogen så måste jag väl göra nån form av ansträngning med kurslitteraturen.
Lundgårdens Nittro
Visst är han en läckerbit? ;)
När livet ger dig stryk, ställ dig då upp och slå tillbaka!
Jag har pendlat mellan skolan och skogen den här veckan, och imorrn bär det av till skolan igen. Idag jagade vi först Gruvberget och sedan runt Lillgristjärna, men det föll tyvärr ingen älg på Dödres marker idag.
Under veckan som gått har det totalt fallit åtta kalvar och en oxe. Vi har sett mycket tvåkalvkor, faktiskt fler än vad jag kan minnas under min tid.
Oxen sköts på ståndskall av en i laget, hornet är grovt och flurigt med taggar på både över och undersida, totalt 16 stycken. Vi ska väga den imorrn, det ska bli intressant att se vad den väger, dock så var den väl inte det största jag sett, fast sånt är ju lite svårt att bedöma tycker jag.
Vi sköt en liknande tjur för ett par år sen, även den flurig och med taggar på både över och undersida. Släktingar månne?
I helgen väntar så ännu mer jakt och så plugg, även om jag är skapligt däckad efter en heldag i skogen så måste jag väl göra nån form av ansträngning med kurslitteraturen.
Lundgårdens Nittro
Visst är han en läckerbit? ;)
När livet ger dig stryk, ställ dig då upp och slå tillbaka!
Heja Vicke!
Nu har oktoberjakten startat och det är underbart! Två dagar har vi avverkat och på dessa dagar har vi nedlagt fyra kalvar, tre igår och en idag.
Igår skällde Vicke i 40 minuter på ko med två kalvar, tyvärr vände vinden precis när pappa nådde in på ståndskallet så älgarna blev var honom och stack.
Idag fick Vicke sin revansch!
Han tog upp runt halv nio, och strax efter halv tio kunde brorsan avsluta med ett enkelt skott i bogen på en kalv.
Underbara fantastiska Vicke!
Det är så himla roligt när det går bra, och framförallt Vicke som varit lite trög. Ni som varit med från början vet vad jag pratar om, så det är så himla kul nu när det går bra!
Imorse såg jag en kviga också, men den kom så himla dumt. Rätt bakifrån och rakt på mig. Gick inte skjuta, men det gjorde inte så mycket, nu finns hon ju kvar och älgjakten är lååång!
Tyvärr hittar jag inte igen överföringskabeln till datorn, så nån bild på Vicke och hans älg får ni inte se just nu!
Skitjakt på er!
Igår skällde Vicke i 40 minuter på ko med två kalvar, tyvärr vände vinden precis när pappa nådde in på ståndskallet så älgarna blev var honom och stack.
Idag fick Vicke sin revansch!
Han tog upp runt halv nio, och strax efter halv tio kunde brorsan avsluta med ett enkelt skott i bogen på en kalv.
Underbara fantastiska Vicke!
Det är så himla roligt när det går bra, och framförallt Vicke som varit lite trög. Ni som varit med från början vet vad jag pratar om, så det är så himla kul nu när det går bra!
Imorse såg jag en kviga också, men den kom så himla dumt. Rätt bakifrån och rakt på mig. Gick inte skjuta, men det gjorde inte så mycket, nu finns hon ju kvar och älgjakten är lååång!
Tyvärr hittar jag inte igen överföringskabeln till datorn, så nån bild på Vicke och hans älg får ni inte se just nu!
Skitjakt på er!
Viltvård
Ännu en fantastisk jaktmorgon, om det nu hade varit nån älgjakt! Istället konstaterade jag att rävfällan var igenslagen. Dock hyste jag inget hopp om att det skulle vara nåt vilt i den, då den slagit igen utan påverkan på sistone.
Jag gick i alla fall ner och kikade in genom luckan, därinne fick jag se två rävöron sticka upp. Då knallade jag hem igen efter gevär och kamera och pappa.
Och så var dagens viltvårdsinsats avklarad.
Underbart väder, och till höger den igenslagna fällan
En fullpälsad tik
Fällan har nu tagit två grävlingar och en räv. Vi får hoppas att det fortsätter på det viset.
Jag gick i alla fall ner och kikade in genom luckan, därinne fick jag se två rävöron sticka upp. Då knallade jag hem igen efter gevär och kamera och pappa.
Och så var dagens viltvårdsinsats avklarad.
Underbart väder, och till höger den igenslagna fällan
En fullpälsad tik
Fällan har nu tagit två grävlingar och en räv. Vi får hoppas att det fortsätter på det viset.
Ett ståndskall
Det var en helt vanlig dag idag, jag satt hemma och var less för det var så fint jaktväder ute. Så till slut ledsnade jag på matteboken och tog istället med mig Nittro ut till Dödres skogar.
Gav mig upp i Skåltjärnberget, släppte hunden och knallade på. Tänkte gå en kort sväng runt Småsundstjärnan och förbi och hälsa på Arro, men Nittro hade andra planer och drog iväg ner mot Långtjärna, och jag såg på pejlen att han stannade där. Och när han stått där en kvart började jag undra om han kanske hade nåt lurt, men jag hörde liksom inget. Bestämde mig för att gå upp på den lilla backen intill mig, och när jag kom upp dit så slog skallen igenom. Då vart det bråttom! Ståndskallet stod snett bakom mig och jag hade därmed helt tokig vind. Långa benet före så jag skulle komma rätt i vind, och sen började ansmygningen.
Nittro skällde på bra och när jag var en 50 meter ifrån började jag och inse att det inte var älg han skällde på, för jag såg helt enkelt inga älgar, och det var inte så tätt med skog just där, bara en massa ris och ryschbysch. Spännande var det innan jag såg att det var grävling! Ganska lätt det var att tänka björn, men vad lättad jag blev när det var grävling. Men ändå, det hade ännu hellre fått vara älg!
Försökte kalla in hunden, men det var ju alldeles för intressant med grävlingen så det var ett hopplöst företag. Tog en massa bilder och det blev även några filmer.
Till slut fick jag iallafall tag i vovve, tog honom med mig och sprang en bit in i skogen med honom, satte fast honom där och sprang sedan tillbaka och sköt grävlingen.
Det gick liksom inte skjuta när hunden var där, och så ville jag inte skjuta rätt framför snoken på honom, de låg ju rätt tätt inpå varandra grävlingen och hunden. Sen fick han dock komma och ruska runt den lite.
Så det var dagens viltvårdsinsats.
Fin grönörad Nittro
Grävlingen och vovve
Tikkan fick avsluta
Gav mig upp i Skåltjärnberget, släppte hunden och knallade på. Tänkte gå en kort sväng runt Småsundstjärnan och förbi och hälsa på Arro, men Nittro hade andra planer och drog iväg ner mot Långtjärna, och jag såg på pejlen att han stannade där. Och när han stått där en kvart började jag undra om han kanske hade nåt lurt, men jag hörde liksom inget. Bestämde mig för att gå upp på den lilla backen intill mig, och när jag kom upp dit så slog skallen igenom. Då vart det bråttom! Ståndskallet stod snett bakom mig och jag hade därmed helt tokig vind. Långa benet före så jag skulle komma rätt i vind, och sen började ansmygningen.
Nittro skällde på bra och när jag var en 50 meter ifrån började jag och inse att det inte var älg han skällde på, för jag såg helt enkelt inga älgar, och det var inte så tätt med skog just där, bara en massa ris och ryschbysch. Spännande var det innan jag såg att det var grävling! Ganska lätt det var att tänka björn, men vad lättad jag blev när det var grävling. Men ändå, det hade ännu hellre fått vara älg!
Försökte kalla in hunden, men det var ju alldeles för intressant med grävlingen så det var ett hopplöst företag. Tog en massa bilder och det blev även några filmer.
Till slut fick jag iallafall tag i vovve, tog honom med mig och sprang en bit in i skogen med honom, satte fast honom där och sprang sedan tillbaka och sköt grävlingen.
Det gick liksom inte skjuta när hunden var där, och så ville jag inte skjuta rätt framför snoken på honom, de låg ju rätt tätt inpå varandra grävlingen och hunden. Sen fick han dock komma och ruska runt den lite.
Så det var dagens viltvårdsinsats.
Fin grönörad Nittro
Grävlingen och vovve
Tikkan fick avsluta
En pärla
Cosmic Queen må vara det bästa som går i två par järnskor!
Igår åkte jag dit och skulle rida. Finvädret lyste med sin frånvaro, det låg istället snö på backen och från himlen föll det ett snöblandat regn. Vinden låg på rätt hårt från väster, så visst, bättre ridväder har jag ju varit med om.
Men nu är jag inte den som bangar för lite snö, så jag plockade in lilla fina hästen och gjorde i ordning henne, och sen gav vi oss av.
Queen uppskattade inte vädret direkt heller, men var sitt sedvanliga pigga och glada jag. Vi red den lilla rundan ner mot Älven och vidare runt, så man rider i skogen sista biten. Eftersom underlaget var lite halvtaskigt blev det mest skritt, och lite trav, så jag bestämde mig för att rida på plan när jag kom tillbaka. Och Queen, hon gick som en klocka! Lite problem i höger varvet, men annars som en smäck!
Nämnde jag att jag älskar denna häst?
Nu sitter jag hemma i Gillhov och spanar ut på solen som just stigit över trädtopparna. Lite frost på backen ger landskapet ett kyligt intryck och ja, man blir fruktansvärt jaktsugen.
Men det ska jag ordna till, eller ja, nån jakt blir det inte eftersom det är uppehåll än, men imorrn tror jag att Nittro ska få följa med mig till skogen.
För övrigt skällde Vicke älg i lördags! Det gillar vi!
Queen! Bilden är från förra vintern
Igår åkte jag dit och skulle rida. Finvädret lyste med sin frånvaro, det låg istället snö på backen och från himlen föll det ett snöblandat regn. Vinden låg på rätt hårt från väster, så visst, bättre ridväder har jag ju varit med om.
Men nu är jag inte den som bangar för lite snö, så jag plockade in lilla fina hästen och gjorde i ordning henne, och sen gav vi oss av.
Queen uppskattade inte vädret direkt heller, men var sitt sedvanliga pigga och glada jag. Vi red den lilla rundan ner mot Älven och vidare runt, så man rider i skogen sista biten. Eftersom underlaget var lite halvtaskigt blev det mest skritt, och lite trav, så jag bestämde mig för att rida på plan när jag kom tillbaka. Och Queen, hon gick som en klocka! Lite problem i höger varvet, men annars som en smäck!
Nämnde jag att jag älskar denna häst?
Nu sitter jag hemma i Gillhov och spanar ut på solen som just stigit över trädtopparna. Lite frost på backen ger landskapet ett kyligt intryck och ja, man blir fruktansvärt jaktsugen.
Men det ska jag ordna till, eller ja, nån jakt blir det inte eftersom det är uppehåll än, men imorrn tror jag att Nittro ska få följa med mig till skogen.
För övrigt skällde Vicke älg i lördags! Det gillar vi!
Queen! Bilden är från förra vintern
