Idag när jag kom hem till Gillhov efter skolan så stoppade jag i mig lite lunch och ställde mig sen på skidorna för att prova lyckan i de stora svarta tupparnas land.

I gallringen på väg upp till första hygget och myrarna så stöter jag en höna som flyger rätt över huvudet mitt och landade i ett träd 50 meter bort. Men som sagt en höna, se men inte röra!

Skidade vidare, men fick inte se något nånstans, så jag åker ut på en uppplogade skogsbilväg och tänker att jag tar den nedåt byn. Vet dock om ett ställe längs vägen där pappa sett tjäder flera gånger i vinter, och precis när jag ser runt "hörnet" på en skogskant så sitter han där, den svarta tjädern.
Dock satt han ganska nära vägen och hade redan hört/sett mig. Jag backade lugnt tillbaka ur tjäderns synfält, tog av mig skidorna och smög lugnt framåt, redo för allt. Kom fram så jag såg tjädern och skulle till att ta lite stöd, men se då behagade Herr Tupp att flyga iväg. Han träade mitt ute på hygget kanske 300-400 meter bort, suck.
Jag gjorde en ansats att prova ta mig dit, men han var redan på språng och satt som sagt mitt ute på ett hygge, det var inte mycket att göra åt.

Nya tag imorrn kanske?



Toppfågeljakten är en av mina favoritjaktformer, även om jag hittills aldrig lyckts skjuta nån fågel. Det finns ett lugn och en harmoni i skogen när man glider fram på sina skidor över myrar och i hyggeskanter. Den känslan kan fylla mig i fler dagar efter en jakttur.
Man kan också få se otroligt vacker natur på sina jaktturer, men så är det väl med den mesta jakten.

Vi bestämde oss för att jaga Norknularna idag, lutena ner mot Lillnoren och Selet. Vindarna snurrade åt alla håll och kanter, men till sist besätmde vi oss för att det var nordvästliga vindar och vi började få ordning på saker och ting. Hunden sökte bra och försvann såsmåningom. Jag och pappa bestämde att det var fikadags och slog oss ner, inte hade vi mer än plockat fram termosen förrän det slog igenom svaga skall nästan en kilometer bort. Tyvärr var det ostadigt och gick undan, stannade, gick undan om varandra. Till slut började vi röra oss mit där hunden var och stannar att för att lyssna då vis er att hunden närmar sig på pejlen. Ett par minuter senare kommer en ensam ko rakt på oss. Hon ser oss inte och passerar på 50 meters håll då hon viker ner mot en hyggeskant. Nittro jobbade med denna älg i ungefär en och en halv timme innan han kom tillbaka, tyvärr ville hon inte stanna för några längre stunder utan gick undan i princip hela tiden.

När hunden kom tillbaka befann vi oss ungefär vid Holmtjärnberget, vi bestämde oss för att vika ner mot Butjärna och tillbaka mot bilen. Hunden hittade ett fällhorn som han lekte med en stund, men sen försvann han iväg och efter att vi gått några meter till kommer vi över helt färska älgspår, även det ett ensamt djur, dock inte den ensamma kon han jobbat med tidgare.
Han drar efter detta och vi kan följa honom på pejlen.
Han går ner mot Butjärna och följer vägen mot bilen, strax innan bilen viker han upp i berget igen och drar bort mot storhygge på Stensjöberget. Vi tar och går framåt bilen och går upp stickaren som går upp där vi ställt den. Ungefär hundra meter upp har det gått ko och kalv över vägen, tillsammans med hunden. Hunden är bra nog långt borta, så det är svårt att höra om det skälldes något, dock stod han stilla på pejlen en liten stund.

Till sist släppte han och kom tillbaka, totalt jobbade han med minst tre älgar i runt tre timmar idag, men de bara sprang och sprang.
Men det blir, det blir!
Så länge föret håller i sig så jagar vi!


Vovve och pappa. Nittro får en godbit när han kommit tillbaka efter jobbet med det första ensamma djuret.

---

Ibland går det åt helvete, som idag till exempel.

Släppte Vicke vad kvart över åtta imorse, gick norr om basvägen i Suttervika. Ha sökte riktigt bra, men tyvärr verkade det inte vara nån älg i farten. Efter drygt tre timmar så var jag redo att ge upp, har precis nått ut på landsvägen igen och tänker att jag ska vissla in Vicke, för han var med mig alldeles innan.
Precis när jag visslar hör jag att han tar upp kanske 400 meter bort. Står och lyssnar ett tag och sen börjar jag smyga på. Han stod snett in framför mig i gallringen vi just gått igenom. I början skällde han på riktigt bra, och idag töade det så det var mjukt och lättsmuget i skogen. När jag började närma mig ståndskallet skällde han allt ostabilare och såfort det åkte en bil på vägen tystnade han helt i flera minuter. Jag lyckades i alla fall ta mig inpå och ser att det är ett ensamt djur det rör sig om, dels skvallrade spåren i snön, dels såg jag älgen. Men Vicke börjar bete sig underligt när jag kommit så pass nära, han springer fram till mig, tillbaka til älgen, slår ett skall, tillbaka till mig och fram åt älgen och slår ett skall. Och så höll han på. Helt omöjligt att få nån ordning alls på det hela. Till slut chansar jag och provar smyga mig närmare ändå, trots att hunden är lite knasig och mest springer runt fötterna mina, trots att jag anar älgen som en skugga bakom träden kanske 30 meter längre fram.
Det blir så att jag puffar älgen lite sakta framför mig rätt länge, med hunden springades emellan och slåendes nåt skall ibland.
Till sist anar jag en skjutmöjlighet då ungskogsplanteringen jag befinner mig i glesar ur lite, vid det här laget är jag mellan 10-20 meter från älgen, plötsligt jagar hon hunden lite grann, och kommer rätt mot mig. Jag vågar knappt andas, älgar är stora djur på så nära håll. Tyvärr omöjligt läge att skjuta i, älgen och jag frontar varandra med kanske 7 meters avstånd emellan. Till slut vrider älgen runt, och kliver ut i den lilla gata jag tänkte skjuta i. Jag höjer geväret de sista centimetrarna och kramar av skottet. Pang!

Kvigan far iväg med en väldig fart, hunden efter. Efter en liten stund kommer han tillbaka. Helvete! Jag hittar inte igen nån älg, på skottplatsen hittar jag en hel del hår, och till min ångest långa mankhår,i drivor som det kändes just då. Hunden försvinner igen och jag spårar kvigan i snön som ligger. Inget blod, skaplig fart på djuret.
Ringer min bror och pappa som står nere på vägen, rådfrågar vad jag ska göra och inte göra. I samma stund slår Vicke några skall, men tystnar snabbt igen.
Samtidigt som vi överväger hur vi ska göra ser pappa hur älgen kommer över vägen kanske 700 meter bort, vi bestämmer att jag ska komma ner på vägen.
När jag väl kravlat mig fram på vägen har pappa kollat i spåren i båda riktingarna. Han hittade ingen blod där heller. Vicke kom över vägen, kanske 4 minuter efter älgen.
Han far och vallar älgen fram och tillbaka nere på Långnäset ett bra tag, men till slut släpper han och kommer tillbaka.
Brorsan tar älgens spår en gång till, men även han kan konstatera att det inte finns någon som helst blod i spåren, trots en hel del snö.

Vi kan nog bara konstatera att det tog väldigt högt i manken på älgen. Inte så pass "högt men lågt" att det tog i själva puckeln utan "högthögt" i all den långa pälsen de har där uppe.
Så nu har jag den ångest man får efter ett misslyckat skott, ett skott man faktiskt ångrar eller önskar man fick göra om. Det enda jag ser framför mig just nu det är älgen som kliver ut i gatan, korset i kikarsiktet som ligger rätt och avtryckarens bekanta form mot pekfingret.
Självförtroendet drog i botten nu och jag funderar allvarligt talat på att börja med nått mindre ångestfyllt intresse, typ schack eller knyppling kanske.

Men jag är ju ingen dålig skytt, jag är faktiskt rätt duktig. Jag känner mitt gevär utan och innan, jag har själv skjutit in, och det borde ha gått bra. Hon borde ha legat där, men istället får hon springa runt med en mittbena på manken.
Visst, jag är i princip hundra procent säker på att hon inte är allvarligt skadad, inte en enda bloddroppe i snön längs spåret, men samtidigt. Om jag fick göra om allt igen...


Det händer alla, det vet jag.
Men fy vad dåligt jag mår just nu.
Ångest, man går igenom allt igen och igen och igen.

Imorse gick jag i Skåltjärnberget tillsammans med pappa och Vicke, Erik gick Älgsjöhygga med Nittro. Med säkerhet hade Vicke igång minst fyra olika älgar, vid två olika tillfällen under släppet. Först skickade han ut en tvåkalvko vid södra änden av Långtjärna, och sedan skickade han ut en oxe vid Fetja, ingen av älgarna ville stanna, och alla gick de så dumt till att passarna inte fick grepp om dem.

Nittro hade ett upptag och skällde ett par minuter på ko och kalv, men tyvärr var de väldigt ostabila och det gick loss nästan direkt.

Imorrn blir det nya tag!

Jahopp, det blev stolpe ut idag också. Jag hade endast gått kanske 300 meter från bilen, om ens det, då hund försvinner. Jag står brevid en vändplan och hör hur det börjar knaka i skogen, då kommer en liten oxe på andra sidan av vändplan. Han passerar över plan och sen viker han upp över mina spår, ner mot bilen och så blir det stopp ner mot stranden vid Älgsjön, helt fel i vind förstås. Nittro jobbade på bra men ståndskallet rörde sig lite, så snart hade det passerat över vägen och stod lite mer rätt i vind. Jag började smyga på i det eländiga föret. När jag hade kanske runt 70 meter kvar till ståndskallet gick det loss och sen blev det tyvärr inte stopp igen. Hunden höll i ett tag, men kom sen tillbaka.

Han skällde i 40 minuter och hade en klockren återgång efter att han släppte älgen. Men det är banne mig inte lätt att smyga när det låter som att man kliver i ett flingpaket varje rörelse man gör.
Hade kunnat plocka älgen när den kom över vändplan, men vill inte skjuta en löpälg som första älg för hunden, när jag vet att han kan skälla. Så det är bara att ta nya tag!


Den lilla oxen


Man kan ju bli less för mindre, och nu måste jag tentaplugga, annars hade jag tagit omtag på nytt område, men om jag pluggar flitigt idag så kanske jag hinner ut och släppa imorrn istället.

Igår jagade jag. Det blev inte som planerat att jag gick med Vicke utan fick istället ta ut NIttro på en runda. Han söker riktigt riktigt bra nu, och har slutat springa vägar. Precis när jag tänkt ge mig igår och hade rundat södra änden av Lillstensjön, för att gå tillbaka till bilen, ser jag en älg springa snett brevid mig med hunden i hasorna över en myr. Jäklar! Jag som tog det så lugnt. Troligen vindlyfte jag den eftersom det var sydlig vind och den befann sig framför mig när jag vände norrut mot bilen igen.
Nittro tog i alla fall efter och höll i drygt två kilometer, sen gav han sig och började leta sig tillbaka, han hade en riktigt bra återgång, och trots att han passerade flera vägar så tog han ingen av dem, utan bakspårade sig tillbaka. Duktig hund!

Idag jagade jag inte för jag tentapluggar, men pappa, Erik och Vicke skulle ta sig an en påskjuten kalv imorse. En i grannlaget hade skjutit på en kalv som han inte fått igen igårkväll och som gått in på vårat. Totalt spårade de i 13 kilometer, de hittade några droppar blod i början av spåret men sen inget mer. Kon och kalven hade gått i lag hela tiden, inte sökt nån lega eller vatten utan bara knallat på, stått stilla en stund på ett ställe. Efter dessa 1,3 mil så avskrev pappa kalven som frisk nog att överleva. I princip inget blod och att kon och kalven varit tillsammans hela tiden tyder på att kalven inte är dödligt sårad. Vicke spårade riktigt bra. Duktig hund!



Vicke och jag på spårträning i våras.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det har nu gått ett helt år sen där dagen då allting förändrades. Många dagar, timmar och minuter har passerat sen dess. Och ännu fler tankar och funderingar har kommit och gått i min hjärna och mitt hjärta. Än idag frågar jag mig om det var rätt, eller om det var fel. Kanske finns det inget svar på den frågan, kanske finns det ingen som vet. Det enda jag kan göra är att hålla huvudet högt och se framåt, och vem vet vad framtiden har att ge?

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Ännu en fantastisk jaktmorgon, om det nu hade varit nån älgjakt! Istället konstaterade jag att rävfällan var igenslagen. Dock hyste jag inget hopp om att det skulle vara nåt vilt i den, då den slagit igen utan påverkan på sistone.
Jag gick i alla fall ner och kikade in genom luckan, därinne fick jag se två rävöron sticka upp. Då knallade jag hem igen efter gevär och kamera och pappa.
Och så var dagens viltvårdsinsats avklarad.



Underbart väder, och till höger den igenslagna fällan



En fullpälsad tik


Fällan har nu tagit två grävlingar och en räv. Vi får hoppas att det fortsätter på det viset.

...har jag inte ägnat mig åt idag, men om jag hade få stopp på ekipaget med ko och kalv hade jag lätt nypit kalven. Dock gick det undan lite väl häftigt för det håll jag hade. Men nu finns kalven kvar till oktoberjakten istället. Såg även en älg till under hemfärden.

I övrigt sökte Vicke riktigt bra idag, men jag får känslan av att han kan vara hos älgarna ibland utan att öppna munnen och skälla. Han måste ha varit uppi de här älgarna tidigare på släppet, då de var nära när de väl kom loss. Han har en otrolig respekt för älgarna, men nog tycker jag att han kan skälla lite på dem ändå? Jag vet ju att han kan, skällde ju en tolvtimmars ifjol t ex, så så svårt borde det inte vara?
Men nåja, det är bara att kämpa vidare. Idag var det i princip vindstilla också, så det var inte det lättaste vädret att jaga i, minsta ljud hördes hur långt som helst.

Nya tag oktober!



En sån vill jag skjuta!

---

Under veckan som gått har jag varit på skolan tisdag, torsdag och fredag, men jagade förra helgen, måndag och onsdag. Imorrn blir det också jakt, och som jag längtar! Det är verkligen livet att få lyssna till lugnet och känna friden i kroppen.

Planerna är att det blir släpp med Nittro på morgonen på eget område, medan jaktlaget jagar Älgsjöhyggena. Eftermiddagen får Vicke lufta sig, och sen på kvällen ska vi ha jaktlagsmiddag igen.

Nåja, under veckan som gått har det blivit totalt 12 älgar i backen. Jag har skjutit en och brodern två. Pappa har sett en del älg, men ingen har ännu fallit för hans gevär. I tisdags sköt jaktledarn en oxe som Vicke kom med, tyvärr inget ståndskall.

Nu ska jag bädda ner mig, för imorrn är det tidig morgon!



Torkat älgkött och tomhylsa

Ja, imorse drog då vår officiella jakt igång. Strax efter fyra ringde klockan och vid halv sex samlades vi vid slakteriet. Inte helt oväntat blev det Svarttjärnriset som skulle jagas, men en överraskning stod på schemat då vi samtidigt skulle jaga området norr om basvägen i Sutterviken. Sagt och gjort så lottades passen ut och jag fick pass nio vid Lillstensjötjärna. Tog och pallrade mig iväg dit och efter en timmes väntan sköt passgrannen en oxe. En minut senare hörde jag en massa oväsen i skogen, något som flåsade och kom med en jäkla fart, lät skumt, men aja, gjorde mig skjutberedd och då stack en lång ko-mule ut bakom några granar, men hon såg mig precis när jag var på väg upp med geväret så jag tänkte "Oh shit", men så beslutade hon sig för att gå över skjutgatan och strax bakom kom en kalv. Det var lite högt ris, men jag kände att en smäll lär jag kunna smälla dit. Och pang så låg kalven där. Visste att skottet tagit högt pga allt ris som gjorde att jag var tvungen att hålla högt, men en avfångning senare så var den lilla oxkalven i sälla jaktmarker. Senare börjar passgrannen skjuta igen och nedlägger en kalv och en ko, så han hade en lyckosam dag med tre skjutna älgar. Sedan hämtade vi igen alla älgar och snodde dem och hängde in och sen avslutade vi för dagen för nu vankas det jaktlagsmiddag i Nordammstugan, alltså jaktstugan!


Kalven

Vidare gick pappa ensam med Nittro idag, och han skällde faktiskt och pappa är relativt säker på att det var älg. Kul kul!

---

Näni, nu ska jag åka och äta!
Hoppas ni har en god jaktlycka!

Imorse var det så dags, älgjaktspremiär! Vid klockan 05:00 ringde klockan och vid 06:20 var jag i skogen med Vicke. Jag smög som aldrig förr, då Vicke har en förmåga att inte skälla på älgarna förrän man typ står på dem, så jag gav mig fan på att älgarna inte skulle höra mig innan hunden var hos dem. Så jag smög, och smög, sakta sakta. Vicke sökte riktigt bra i svängar om 10-20 minuter. Och så helt plötsligt när jag ser hundens svans bara 70 meter framför mig så tar han upp, några skall senare går det loss och jag ser älgen skymla till mellan träden. F*n, älgarna var nog var mig trots smygandet, men vad kan man annat vänta sig när upptaget kommer inte ens 100 meter framför en? Vicke hängde på och det gick undan rakt västerut, samtidigt hör jag hur det knakar och hur ett annat djur går runt mig, så mest troligt var det flera älgar. Kanske den sk Herrklubben, en liten grupp med fyra oxar som setts där, under sensommaren. Blev iaf inget mer skällande, så drygt 3,5 timmar efter att jag släppte så bröt vi och åkte till skola för att få i oss mat. Sen åkte jag till ett nytt ställe och släppte igen, men där blev det inget, han sökte dock relativt bra även där, trots att det blev riktigt varmt där mitt i dan.

Erik ska ut med Nittro nu när han kommer från jobbet, så vi får se hur det går. Själv ska jag följa med pappa till jaktstugan och bygga klart hundgården.
Imorrn blir det skola igen och sen brakar den officiella jakten för oss loss på lördag. Det ser vi framemot.

Sen gratulerar vi Jimmy som sköt en kalv i morse. Grattis!



Vicke tar lite rast-vila i skogen

Det är morgon, du vaknar strax innan klockan ska ringa. Det är en vanlig morgon, en höstmorgon då mörkret ännu ligger tätt ute, du ligger kvar i sängen ett par minuter och tänker på dagen som ska komma. En vindlande känsla drar förbi, knappt skönjbar, men den fastnar i din stilla omedvetenhet. Du reser dig upp, drar på dig kläderna och smyger ut i köket där du äter frukost och gör i ordningen ryggsäcken. Hunden tittar på dig, du nickar kort och han går till dörren där du snart tar på honom halsbandet. I bilen är han alldeles lugn, lägger sig ner, vet vad som ska komma. När de första solstrålarna bryter ovan horisonten stryker du halsbandet över hundens huvud. Du går på en stig som du trampat så många gånger förr, du skulle hitta i sömnen om du var tvungen. Kärleken till naturen, till lugnet och den fridfullhet du känner i detta ögonblick är fullständigt omöjlig att beskriva. Din hund kommer till dig, du ger honom en flyktig klapp längs halsen och så försvinner han bort över den myr ni just nått. Du ser dig om, ser dimman fly förbi myrens krokiga tallar, ser en korp lyfta över trädtopparna. Sakta tar du dig upp på en åsrygg där du slår dig ner på en mossig stubbe, tar en titt på klockan och väntar. En kvart senare håller du andan när de första dundrande skallen når dina öron, hundens välkända dova röst värmer inombords och du kommer på dig själv med att le vid ljudet.

Det är lycka, och jag älskar det.

Jag studsade upp klockan 06:26, åt frukost och lastade sedan Vicke och en älgklöv i bilen och for till Dödre. Inledde med att lägga ett spår och åkte sedan till slakteriet för vårmöte med jaktlaget.

Vädret är varmt och skönt och soligt. Ska snart till BG och vårstäda, men litehinner jag skriva ner.

Igår kväll blev det då bäverjakt. Såg två, kanske tre, bävrar, men de simmade bara runt i vattnet och gick inte komma åt, men det är ändå fridfullt att sitta och kika på dessa harmoniska djur. Sen på vägen hem såg jag och pappa två älgar, en ko med fjolårskalv. Hon såg välmående ut, så förhoppningsvis får hon snart en ny kalv! Sånt gillar vi! Såg också en orre och två tjäderhönor.

Sen på kvällen var jag ute och gick med både Nittro och Vicke. Det var lite mörk så när Nittro plockade upp en mörk grej från vägen trodde jag det var typ en barkbit, eller möjligen en överkörd groda. Så tog jag denna sak av honom och det visar sig att det är en livs levande padda. Jahopp, så kan det gå! Jag hjälpte den till andra sidan vägen så fick den kravla vidare i livet sen. Efter det tog jag Vicke och gick mot Sandnäset, när jag vänder och är på väg tillbaka ser jag två lösa jämtar springa på tomten brevid oss. Sen ser jag att de kommer springande rakt på oss och ska till Vicke, men då klev jag fram och vrålade allt jag orkade åt dom. Då vek de undan och gick på behörigt avstånd i typ 3 sekunder, sen kommer dom mot oss igen och jag vrålar och går emot dom igen, sen insåg dom att det var nog säkrast att låta den där förskräckligt arga människan vara ifred.
Två gånger behövdes alltså, hade dom kommit igen hade dom fått veta att dom lever.
Få saker gör mig så heligt förbannad som lösa hundar, speciellt när man själv har med sig en hund, eller som en gång när jag satt till häst och det kom en lös jämte, mitt i sommarn. I sådana situationer, ja, det har ju hänt förut, tänker jag nog inte riktigt utan jag bara agerar och möter dom, för fan ta dom om dom gör illa mina hundar, det kan vara det sista dom gör.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.
Folk som inte kan ta hand om sina hundar ska inte ha några, så är det bara.

Nog om det.



Älgarna som vi såg igår.

Efter en natt med alldeles för lite sömn, legat vaken och stirrat i taket, så somnade jag framöver morgonen och vaknade sedan av att det ringde och att jag hör ljudet av att vapenskådet öppnas. Jag studsar upp!
Då visar det sig att den trebenta räven som strukit runt i byn var hos grannen, jag hakar på pappa ut men vi ser ingen räv. Jag springer hem igen och hämtar min hagelsprakare som jag lämnat då pappa redan var fullt beväpnad. Sedan smög jag iväg och ställde mig på pass, såg räven skymla förbi nere på hygget, men det var tokigt långt håll. Sen hände inget mera, jag smög mig lite uppöver vägen men nån räv syntes inte till. Då inser jag att jag ännu inte ätit frukost och att jag är fruktansvärt hungrig. Jag går hem. Käkar frukost och pratar med pappa som kom hem strax efter mig. Han sa att det aldrig varit så mycket folk ute på byn som nu, bara för att vi skulle försöka ta en skadad räv av daga.
I vilket fall snodde jag på mig kamostället och snöskorna, tog med mig studsarn och lockpipn och tänkte att det är ju värt ett försök i alla fall. Knatade upp ovanför byn och satte mig vid en hyggeskant där räven brukar hålla till, och åt det håll han gick då jag såg honom. Satt ett tag och lockade, men någon räv kom inte. Men, men det var ju värt ett försök i alla fall, bättre att göra något istället för inget.

Sen tog jag mina ben och gick hem igen, packade ihop lite smått och gott och tog skotern och åkte och fiskade några timmar. Hade tänk ta mig nån storöring, men sällan går planerna som man vill. Det blev tretton småabbarn stället, och korvmacka med varm choklad! Ibland är livet bra nog bra!

Nu ska jag lägga mig och läsa senaste Svensk Jakt och sen framöver kvällen ska jag iväg till stallet och vackra Queen. Hon gick som en klocka igår när jag red, så himla nöjd! Idag blir det en lugn tur med sällskap av Sivan och Aliz, det blir mys! Imorrn blir det hundkurs med Nittro, och på onsdag tror jag det är tämligen lugnt. Torsdag hundkurs igen och sen jobbar jag heela helgen. Blä!
Fast såklart ska jag ju hinna med hästen då också, skojskoj!



Den största av de tretton, vägde väl säkert ett par hekto. Riktig stooorfisk!
Eller?  ;o)

---

---

Sitter just nu hos min kära bror och inväntar folket som ska komma så vi kan äta nångång!! Jag är tvärhungrig och totalt övertygad om att jag kommer svälta ihjälp inom en överskådlig framtid, men lets hope not!

Åhh, vad jag var jaktsugen häromdagen, tänk att bara få släppa en hund och jaga tills man knappt orkar ta ett enda steg till! Tänka att en tidig kylig oktobermorgon få lyssna till ett rungande taktfast ståndskall, få smyga smyga smyga. Och till slut får man ana det stora djuret där framme... Jag vill jaga nu! På en gång!



Vicke