Första viltet
Det allra första viltet jag sköt det var en råbock som jag sköt på en jakt med klassen under min gymnasietid.
Bocken, som nu hänger på väggen i mitt sovrum, var inte särskilt stor, men som alla vet är ju det första viltet alltid en speciell händelse.
Det var tredje eller fjärde gången vi jagade på Verkön, en ö i Storsjön, och den här dagen var inte mer annorlunda än någon annan. Vi åkte från skolan till Norderön varifrån vi åkte båttaxi ut till ön, vi drog lott om passen, eller om vi kanske valde dem själva, jag minns inte riktigt.
Jag hade i alla fall sett en bock på pass där någon vecka innan, men inte fått läge på den, och denna gång fick jag åter det passet, tror jag hade suttit där varje gång vi jagat. På väg ut på pass, det låg längs en långsmal äng som delar ön i två delar, säger min klasskamrat:
- Jadu, Emma, det är väl på det där passet han ska falla...
Den här gången hade vi med oss en hundförare med två fina korthårstaxar och det dröjde inte länge innan drevet rullade fram över ön.
Rätt som det är ser jag något guldrött skymta mellan träden lite till höger på andra sidan ängen. Jag håller andan och ser honom kliva ut på det öppna området framför mig, osäkrar och lägger kikarens kors i bogen på bocken. Visslar till så bocken stannar och kramar av skottet.
Eftersom det inte var drevdjuret jag skjutit så satt jag kvar på passet en stund, jag hade en skenande puls och lovade mig själv att aldrig mer jaga, för det var en oerhörd ångest just då eftersom att bocken inte lagt sig inom synhåll.
Mitt uppe i allt skjuter min klasskamrat, tillika passgranne, på ett smaldjur som provat smita mellan oss, vilket jag helt missat.
I alla fall kom hundföraren så småningom fram till mig och min klasskamrat, och tillsammans hjälptes vi åt att leta rätt på bocken. Och när vi fann honom där inne i ett tätt snår så blev jag så glad att jag studsade rätt upp och gav min klasskamrat en stor kram!
Haha, ja, det var nog äkta genuin jaktglädje, och jag ler varje gång jag tänker på den där bocken.
Skottet satt mitt i bogen, och nån oro hade egentligen inte varit nödvändig, men ja, alla som varit där vet ju hur det kan kännas.
Och som ni vet slutade jag inte att jaga heller, utan sen dess har det blivit en hel del mer, även om jag ännu inte fått skjuta nån mer bock.
Bocken, som nu hänger på väggen i mitt sovrum, var inte särskilt stor, men som alla vet är ju det första viltet alltid en speciell händelse.
Det var tredje eller fjärde gången vi jagade på Verkön, en ö i Storsjön, och den här dagen var inte mer annorlunda än någon annan. Vi åkte från skolan till Norderön varifrån vi åkte båttaxi ut till ön, vi drog lott om passen, eller om vi kanske valde dem själva, jag minns inte riktigt.
Jag hade i alla fall sett en bock på pass där någon vecka innan, men inte fått läge på den, och denna gång fick jag åter det passet, tror jag hade suttit där varje gång vi jagat. På väg ut på pass, det låg längs en långsmal äng som delar ön i två delar, säger min klasskamrat:
- Jadu, Emma, det är väl på det där passet han ska falla...
Den här gången hade vi med oss en hundförare med två fina korthårstaxar och det dröjde inte länge innan drevet rullade fram över ön.
Rätt som det är ser jag något guldrött skymta mellan träden lite till höger på andra sidan ängen. Jag håller andan och ser honom kliva ut på det öppna området framför mig, osäkrar och lägger kikarens kors i bogen på bocken. Visslar till så bocken stannar och kramar av skottet.
Eftersom det inte var drevdjuret jag skjutit så satt jag kvar på passet en stund, jag hade en skenande puls och lovade mig själv att aldrig mer jaga, för det var en oerhörd ångest just då eftersom att bocken inte lagt sig inom synhåll.
Mitt uppe i allt skjuter min klasskamrat, tillika passgranne, på ett smaldjur som provat smita mellan oss, vilket jag helt missat.
I alla fall kom hundföraren så småningom fram till mig och min klasskamrat, och tillsammans hjälptes vi åt att leta rätt på bocken. Och när vi fann honom där inne i ett tätt snår så blev jag så glad att jag studsade rätt upp och gav min klasskamrat en stor kram!
Haha, ja, det var nog äkta genuin jaktglädje, och jag ler varje gång jag tänker på den där bocken.
Skottet satt mitt i bogen, och nån oro hade egentligen inte varit nödvändig, men ja, alla som varit där vet ju hur det kan kännas.
Och som ni vet slutade jag inte att jaga heller, utan sen dess har det blivit en hel del mer, även om jag ännu inte fått skjuta nån mer bock.
Kommentarer
Jonas Superhawk
Jag kan bara säga att jag varit till norderön med min korthårstax och gick jaktprov där, underbart ställe, skulle villja jaga där. Fina marker!
Hälsningar Jonas A
Trackback
