Jag längtar nu, till hösten och jakten.
Trots att sommaren knappt ens börjat kan jag knappt bärga mig tills löven sprakar i en massa färger, nattfrosen förvandlas till dimma i takt med att solen stiger, tills jag kan känna den mjuka mossan slutas runt skosulorna.
Jag längtar efter att få släppa hundarna, längtar efter friheten jag känner då det bara är jag, hunden och skogen - och känslan av att det kan hända vad som helst.

Tyngden av geväret på axeln, tyngden som skvallrar om vad jag gör, att jag inte bara är ute på en promenad i skogen, utan att jag njuter av naturen på ett helt annat sätt.
Frasandet av de miljontals frusna löven som ruckas i vinden, hunden som tar upp med sitt välbekanta skall, ekot av ljudet som rullar fram och gör dagen spännande även för passarna.

Ja, jag vill vara där.
Nu.