Imorse tog jag med mig lilla grå och besökte skogen, hände inge nämnvärt speciellt, förutom att det kan konstateras att snön redan ligger djup, och efter tre timmars pulsande i den knädjupa snön kände då åtminstonde jag mig nöjd, och kall för temperaturen ligger runt 15 minusgrader. Vicke hade nog kunnat fortsätta resten av dagen, trots att snön stod honom högt, såg bara ryggen och huvudet  honom ibland. Tur att han har energi som få!

Få ord kan beskriva det underbara lugnet och den nästan omättliga tystnad som finns i en skog med ordentlig upplega. Och jag älskar det!
Snön, träden, kylan.
Underbart!

Ikväll blir det jobb, inte så trevligt, men nödvändigt.



För säkerhets skull bör man alltid ta till höger i rondellen, bara så ni vet!

Igår tog jag, pappa och Erik varsin hund och åkte till Dödre för att släppa.
Jag tog Arro, pappa Nittro och Erik tog Vicke.

Släppte Arro runt 8-tiden.
Han var jätteglad!
Lullade runt en stund och försvann på första söket, sin vana trogen ett relativt kort sök, sedan kom han tillbaka, hälsade och tittade på mig med en blick jag så väl känner till. Älg!

Sen tog det tjugo minuter innan jag fiskade upp pejlen för att kolla läget, det blippade på skallindikatorn!
Jag hörde inte skallen, men så kändes det som att skogen var full av skogsmaskiner också, för det var allt jag hörde just då! På pejlen kunde jag iallfall ta reda åt vilket håll hunden befann sig och konstaterade att jag behövde gå tillbaka en bit för att komma rätt i vind då skallet var snett bakom mig.
Plötsligt tystnade maskinerna och jag kunde höra skallet, svagt svagt.
Så jag började gå, klev ner från berget där jag stått och pejlat, ner i contortan sen följde jag kanten på en åsrygg, och där slog ståndskallet igenom med full kraft, konstaterade tyst för mig själv att det nog stod nere vid en å där älgarna gärna håller till. Gick över en väg och följde sedan ån tills jag kunde skymta älgarna där framme, ko med kalv konstaterade jag snabbt.
Arro skällde på bra, efter en kvart bestämde jag mig för att försöka ta mig lite närmare, då blev kon orolig och gav sig i väg en bit. Det blev stopp igen och den här gången kom jag in på runt 50 meter. Tittade på ståndskallet i drygt en timme där det stod ute i ån.
Vid 11:20 gick jag in och avbröt ståndskallet, Arro hade då skällt drygt två timmar på årets första släpp. Han följde dock med älgarna då de gick lös och han kom tillbaka vid 1-tiden igen. Trots värmen och sin ålder, han är ju trots allt tio år nu, kändes han förvånansvärt fräsch då han kom tillbaka. Idag är han dock lite stel, men annars pigg och glad.

LIte bilder från gårdagen, dovk tagna med mobilkamera så jag ber om ursäkt för kvalitén:



















Jag hoppas att Arro får vara hel och att hösten innehåller fler sådana här ögonblick, där jag också kan få avsluta med skott!

Hade gött!

Det börjar närma sig nu, man kan nästan ta på älgjakten nu.

Men än är det några veckor kvar!

Den tiden tänker jag fördriva på lämpligt sätt.

Ikväll ska jag åka till Åsarna och skjuta mig trött sen så tänkte jag springa med Arro imorrnbitti, om allt går som det ska.

Det kan ju tänkas att det kommer en fager lastbilschaufför och kidnappar mig också... *hihi*

Så hur ser hösten ut egentligen?

Pja, vi börjar jaga den sjätte september och då är jag ledig i två veckor från jobbet, sedan så blir det även ledigt två veckor i oktober och sen så kommer man ju jaga varje helg och ledig dag man kan komma åt.

Utom de två veckor jag ska vara i Miami, ja jag vet, lite dålig planering med det mitt i jakten men man kanske bara åker till USA en gång i sitt liv?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Idag har jag haft en skattjaktsdag med min mamma och pappa, men kom hem strax före tre ändå.
Och väl hemma så möttes jag av tre glada vovvar varav alla i tur och ordning fick en massa kel och gos innan jag ens kom in i huset!
Arro, fullkomligt älskar att bli kliad på magen och runt halsen, då syns det att han njuter den gamle mannen!
Vicke, han blir glad när man kommer hem men kan inte fokusera så länge, han är ju trots allt en ytterst överaktiv buse!
Nittro, översocial gräsätare är vad han är, så himla go så han knappt vet var han ska göra av sig själv!

Chattade med Sandra en stund idag, det var trevligt!
Vänner är alltid vänner även om man inte hörs särskilt ofta.
Hon har en väldans fin Sindri!


Jag och min första älg, skjuten för Arro


So long!

Läste i tidningen att branden i det tilltänkta viltslakteriet vid Lövudden kanske var anlagd. Någon stödgrupp till Djurens Befrielsefront ska tydligen i ett brev ha erkänt sig anlagt branden.

Sånt gör mig så flyförbannad att jag vill skrika!
Vart tror folk att de kommer komma genom att tända på ett viltslakteri, jag förstår helt enkelt inte vad man vill vinna på det.
 
Citat ur dagens ÖP: "...Motivet till angreppet uppges vara att gruppen motsätter sig jakt på och slakt av älg - Djurens Konung..."
Jag blir alldeles matt.

Varje människa väljer själv vad man vill stoppa i munnen.
Jag, och många med mig, väljer att äta kött som vi vet vart det kommer ifrån, vi vet att djuret som det kommer ifrån levt på ett helt naturligt sätt och dött utan onödig stress. Vi vet vad som har hänt från skottet tills köttbiten ligger på tallriken.
Alla människor har kanske inte möjlighet att själva jaga, men vill ändå äta kött av hög kvalitet som de vet mått bra från födsel fram tills det når tallriken. Viltslakteriet, och de produkter det skapar, är deras möjlighet att få det köttet.
Varför ska dessa djurrättsaktivister ge sig på det?

Jag kan förstå varför folk väljer bort att äta nötkött, gris eller kyckling, för köttindustrin som sådan är inte vacker, tvärtom. Bitvis är den horribel.

Jakt är kanske det mest etiska sättet att skaffa sig kött utan att djuret får gå igenom en massa hemskt på vägen till färdig gryta. Antagligen är väl dessa aktivister som ägnar sig åt dessa aktiviteter inte riktigt medvetna vad jakt är, hur den bedrivs och att det är så mycket mer än en död älg.

Alla har rätt till en egen åsikt, men man ska inte försöka att med våld eller andra oegentligheter försöka tvinga på den på andra människor som har en annan.

Dessa sk "stödgrupper" lär ju knappast vinna några sympatier genom att bete sig på det här viset, respekt vinns genom att visa respekt tillbaka, inte genom att förstöra för och terrorisera andra människor.
Detta slakteri hade även gett ett par nya jobb till bygden, tänkte dessa aktivister på dem som skulle jobba där när de gjorde detta?

Borde inte dessa människor istället lägga sina krafter på att stoppa de människor som stjäl hundar utanför ica som träningsobjekt för hundlagsmål, eller kanske kämpa för att alla dessa broilerkycklingar som föds upp ska få det bättre, att grisar och nötkreatur ska ha större utrymmen och naturlig mat utan en massa konstigheter i? Borde de inte lägga sin energi på att se till att fler slakterier byggs så dessa djur slipper långa, och ibland plågsamma, djurtransporter? Borde de inte arbeta mot att människor skaffar såkallade sommarkatter som de lämnar vind för våg i augusti då de lämnar sommarstället?

Jag bara funderar...

Se framåt!

Någon gång i livet kan det dyka upp något som får en att må bra, något man kan komma att leva för. Det är inte alltid du vet att du älskar det, du kanske ibland kommer tro att du hatar det. Kanske gör det liksom ont på vägen, du får blåmärken och kanske blir du arg när allt går åt helvete, men när allt kommer omkring så kommer du en dag inse att du älskar det, att du funnit Det.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Jakten, hundarna, geväret.
Friheten att ta kunna ta sitt gevär och sin hund och gå ut i skogen, i tystnaden, in i tryggheten. De nattfrusna löv som krasar stilla då du följer stigar där många jägare satt sina fötter, hunden som stannar och tittar bedjande på dig, som för att säga "Släpp mig lös!"
Ögonblicket då du stryker halsbandet av hunden och lyckan strålar genom hela din kropp då du uppfylls av den frisläppta varelsens glädje, det ögonblicket älskar jag.
När hunden försvunnit på sök och du ensam sakta skrider genom skogen, slår dig ner på en sten för att vänta och se vad som ska hända.
Känslan då det första dundrande skallen når dina öron, då dimmorna flyr över de frostiga myrarna, den känslan kan jag leva på i flera dygn.
Ståndskallet ekar mellan trädens stammar och du är i varje del av din kropp, i varje cell uppfylld av en enda vilja, att ta dig dit fram, se vad hunden skäller på, få möjligheten att belöna din jaktkompis för sitt fantastiska arbete. Då man smyger med hundens skall, ett steg i taget, ibland oändligt långsamt men ändå så fort och så långt att du sällan minns hur långt du gått.
Då du plötsligt ser det stora svarta där framme, du konstaterar efter en stunds dryftande med dig själv att det är en liten pinntjur.
Hunden upptäcker dig och kommer fram och hälsar och sedan ger han sig tillbaka till älgen, skäller med förnyad styrka och än mer intensivt. Du bestämmer dig för att ta dig fram till den lilla tallen, bara fem meter fram. Sakta, obegripligt tyst tar du dig dit och sen väntar du, på älgens misstag, tillfället du vet kommer komma då älgen förr eller senare kommer vända på sig.
Så vänder han sig och i det ögonblick du lägger upp geväret till axeln existerar inget annat än du och det stora djuret där framme. Tid och rum försvinner, du vet att skottet gått från det gevär du så väl känner men du hör det inte, varenda liten nerv i kroppen är fokuserade på djuret som börjar vingla och plötsligt tappar balansen, faller och blir liggande, hopplöst sparkande med ett bakben tills allt åter är stilla.
Du andas in och går fram till ditt byte, kopplar din hund och klappar om honom, han som gjorde allt detta möjligt.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Kärlek är svårt att beskriva, ord räcker inte till.
Inte heller bilder.


Arro med ståndskall på en liten ko hösten 2007.



Vackra Vicke i skogen!



Vicke vädrade älg då vi satt och fikade.



Pappa och en trött Arro efter att han haft ståndskall i runt 1,5 timmar.



Att sitta på pass.

----------------------------------------

Vad lever du för?

Igår på dan så jobbade jag, slutade vid halv ett och sen for jag hem och taktikvilade till typ halv tre och sen for jag in till stan igen för att klippa mig och nu känns det som att jag inte har nåt hår kvar direkt... *hihi*
Igårkväll var jag på kurs, ledartveckling steg 2, och sen for jag hem!

--

Idag har jag varit på vårmöte med jaktlaget, det är alltid lika roligt att träffa hela gänget, trots att jag var enda tjejen, men jag är van så det gjorde inget.
Vi krattade av gården efter mötet och sen fikade vi lite i solskenet, som faktiskt var då. Nu är jag hemma och har cyklat med hundarna, eller ja, jag cyklade med Arro och pappsen hade Vicke. Det var skönt, men jag är verkligen grymt otränad, måste göra nåt åt det!
Sen ikväll är det tänkt att jag och Magnusen ska på dejt, men jag var inte direkt sugen på att åka till stan nu, jag vill ju vara här i vackra Gillhov! Fast dejt kan ju vara mysigt förstås, men svårt att veta vart allt är på väg när vi inte diskuterat hur vi ska ha det om det blir nåt, soo who knows?

--

Ja, och för att hoppa tillbaka i tiden så måste jag bara berätta att jag hade en otroligt trevlig helg i Stockholm, alias Fjollräsk, 08 och vår huvudstad.
Kom ner på fredagen med tåget runt elva, Karro mötte mig och Jeanette på stationen, och tur var väl det annars hade vi tullat bort oss vill jag lova! Vi spenderade typ 2-3 timmar med att äta glass och sitta i en jättefin park i sommarvädret som var under fredagen och sen var vi på bio och såg 'Nu eller aldrig', den var rätt så bra iaf.
Lördagen så shoppade vi loss lite grann och sen var det tänkt att viskulle ut, men Emz var sjuk och väldans tröttt så vi hyrde en film och åt tacos istället!
På söndagen vågade jag och Jeanette ge oss ut i Stockholm on our own och vi styrde snokarna mot Skansen, hur härligt som helst att gå runt där i solen och titta på alla djuren. Blev bränd på axeln av solen, så nu är sommarens första sån avklarad! Sen blev det middag och film hos Karro och Ekke igen, sen pratade jag och min underbara vän Jeanette tills sent inpå natten, jag tror vi löste jordens alla problem!!
På måndagen lämnade vi lägenheten och åkte till tågstationen strax innan elva, vi låste in vår packning och sen gav vi oss ut på shopping igen, tåget skulle ju trots allt inte gå förrän vi fyra på eftermiddagen! Vid halv tre kände vi oss jäkligt nöjda och gick tillbaka till tågcentralen där vi softade runt tills tåget gick. När vi landade i Östersund igen kom brorsan och plockade upp oss så vi slapp dra all packning ända upp till Jeanettes lägenhet, det var väldans snällt det!
Så det var det om det.

Ha det bra nu kära vänner!


Studera mitt mästerverk som jag tillverkade under fjolårets semester, endast gjort av ägg!
Erkänn att du är grymt imponerad! ;-)