Varför sköt jag?
Släppte Vicke vad kvart över åtta imorse, gick norr om basvägen i Suttervika. Ha sökte riktigt bra, men tyvärr verkade det inte vara nån älg i farten. Efter drygt tre timmar så var jag redo att ge upp, har precis nått ut på landsvägen igen och tänker att jag ska vissla in Vicke, för han var med mig alldeles innan.
Precis när jag visslar hör jag att han tar upp kanske 400 meter bort. Står och lyssnar ett tag och sen börjar jag smyga på. Han stod snett in framför mig i gallringen vi just gått igenom. I början skällde han på riktigt bra, och idag töade det så det var mjukt och lättsmuget i skogen. När jag började närma mig ståndskallet skällde han allt ostabilare och såfort det åkte en bil på vägen tystnade han helt i flera minuter. Jag lyckades i alla fall ta mig inpå och ser att det är ett ensamt djur det rör sig om, dels skvallrade spåren i snön, dels såg jag älgen. Men Vicke börjar bete sig underligt när jag kommit så pass nära, han springer fram till mig, tillbaka til älgen, slår ett skall, tillbaka till mig och fram åt älgen och slår ett skall. Och så höll han på. Helt omöjligt att få nån ordning alls på det hela. Till slut chansar jag och provar smyga mig närmare ändå, trots att hunden är lite knasig och mest springer runt fötterna mina, trots att jag anar älgen som en skugga bakom träden kanske 30 meter längre fram.
Det blir så att jag puffar älgen lite sakta framför mig rätt länge, med hunden springades emellan och slåendes nåt skall ibland.
Till sist anar jag en skjutmöjlighet då ungskogsplanteringen jag befinner mig i glesar ur lite, vid det här laget är jag mellan 10-20 meter från älgen, plötsligt jagar hon hunden lite grann, och kommer rätt mot mig. Jag vågar knappt andas, älgar är stora djur på så nära håll. Tyvärr omöjligt läge att skjuta i, älgen och jag frontar varandra med kanske 7 meters avstånd emellan. Till slut vrider älgen runt, och kliver ut i den lilla gata jag tänkte skjuta i. Jag höjer geväret de sista centimetrarna och kramar av skottet. Pang!
Kvigan far iväg med en väldig fart, hunden efter. Efter en liten stund kommer han tillbaka. Helvete! Jag hittar inte igen nån älg, på skottplatsen hittar jag en hel del hår, och till min ångest långa mankhår,i drivor som det kändes just då. Hunden försvinner igen och jag spårar kvigan i snön som ligger. Inget blod, skaplig fart på djuret.
Ringer min bror och pappa som står nere på vägen, rådfrågar vad jag ska göra och inte göra. I samma stund slår Vicke några skall, men tystnar snabbt igen.
Samtidigt som vi överväger hur vi ska göra ser pappa hur älgen kommer över vägen kanske 700 meter bort, vi bestämmer att jag ska komma ner på vägen.
När jag väl kravlat mig fram på vägen har pappa kollat i spåren i båda riktingarna. Han hittade ingen blod där heller. Vicke kom över vägen, kanske 4 minuter efter älgen.
Han far och vallar älgen fram och tillbaka nere på Långnäset ett bra tag, men till slut släpper han och kommer tillbaka.
Brorsan tar älgens spår en gång till, men även han kan konstatera att det inte finns någon som helst blod i spåren, trots en hel del snö.
Vi kan nog bara konstatera att det tog väldigt högt i manken på älgen. Inte så pass "högt men lågt" att det tog i själva puckeln utan "högthögt" i all den långa pälsen de har där uppe.
Så nu har jag den ångest man får efter ett misslyckat skott, ett skott man faktiskt ångrar eller önskar man fick göra om. Det enda jag ser framför mig just nu det är älgen som kliver ut i gatan, korset i kikarsiktet som ligger rätt och avtryckarens bekanta form mot pekfingret.
Självförtroendet drog i botten nu och jag funderar allvarligt talat på att börja med nått mindre ångestfyllt intresse, typ schack eller knyppling kanske.
Men jag är ju ingen dålig skytt, jag är faktiskt rätt duktig. Jag känner mitt gevär utan och innan, jag har själv skjutit in, och det borde ha gått bra. Hon borde ha legat där, men istället får hon springa runt med en mittbena på manken.
Visst, jag är i princip hundra procent säker på att hon inte är allvarligt skadad, inte en enda bloddroppe i snön längs spåret, men samtidigt. Om jag fick göra om allt igen...
Det händer alla, det vet jag.
Men fy vad dåligt jag mår just nu.
Ångest, man går igenom allt igen och igen och igen.
Jag förstår dig så väl! har varit med om liknade händelser. Men också flera gånger " Det perfekta skottet" Alla som jagar kommer att råka ut för sådant. Det är bara att lära av det och ta till vara på nästa skottmöjlighet!
God jakt!
Ja, det är sånt som händer!
Ja, det är sånt som händer!
Jobbigt att behöva vara med om det :(
Been there done that!!! :-( Sånt som troligtvis tyvärr kommer att hända fler gånger MEN ett bra tecken är ju att du är medveten om det om inte bara rycker på axlarna och glömmer bort det (känner sånt folk ch de är INTE jägare i mina ögon). För säkerhets skull kolla geväret en extra gång på skjutbanan. Samma sak hände mig (och jag kan inte säga att jag är en duktig skytt men vet mina begränsningar) men efter en koll på skjutbanan så insåg jag snabbt att jag inte hade förutsättningarna att skjuta bra då kikaren troligtvis har fått en smäll förmycket för den är kass nu. Nu kör jag med öppna riktmedel (som tål att jag hugger ved med dem, typ) och tar bara de skottillfällen jag är helt säker på, annars får det vara, samt att jag har börjat träna mer på banan.
Hur går det med jaktledandet, vi gick samma jaktledarutbildning förra sommaren. En bra kurs förövrigt som räade ut en del frågetecken för mig i allafall.
/Henrik
