Gräsbergets Vicke

Tio år fick vi tillsammans. Tio år av jakt, spårning, skidåkning och vänskap.
Jag minns alla de eftersök du gjort,
hur din fantastiska nos har fått många jägare att dra en suck av lättnad.
Jag minns ett oerhört vackert ståndskall vid Näktens strand,
att vi tillsammans fick jaktlycka den dagen. 
Du har lärt mig att alltid lita på hunden, för du hade alltid rätt. 
Tänk att det var du som visade Kitos hur man skäller på älg, vilken underbar dag det var!
Alla soliga vårvinterdagar när jag tolkat efter dig på skidor, de glömmer jag aldrig.
Idag har du sprungit vidare. 
Där du är nu finns det ingen hälta,
bara massor av skog, älgar och mat.
Älskade Vickeomkull
 
Tack för allt!
 
 

Lördag 7/9 och söndag 8/9

Lördag 7/9
 
Igår var det så dags för älgjaktspremiären!
På morgonen så skulle vi, helt oväntat, jaga Älgsjöhyggena. Jag drog pass 2 bakom Dammen, pappa satt nere i Selet, pass 8 och brorsan hade pass 6 bakom Dammen. Micke och Elaine gick med hundar. Det var helt vilt varmt, jag frös inte för fem öre, snarare tvärtom!
 
Elaines tik gick ut med tre små oxar på pass 4 bakom Dammen, men David, om satt där, fick inget läge. Det var visst långt håll. Mickes hund fick tag i en ensam ko som gick ut och in i Bröttjärnberget, det blev således en ganska kort jakt på förmiddagen, då Elaine ville bryta när hennes hund kom tillbaka efter rejset med oxarna.
 
Stora delar av laget i väntan på Sören och eftermiddagens jakt
 
På eftermiddagen skulle det jagas i Dösjöbränna. Jag gick med Vicke och pappa med Nittro, Erik satt på pass 1 vid Lillnöttjärna.
 
Jag började uppevid basvägen vid Sutterviken och gick ner på Långnäset en vända först. Solen stekte och det var sjukt hett! Vi hittade ingen älg där nere så efter det avancerade jag och jycke fram till vägen som går rakt in i Dösjöbränna. Vi hade inte gått mer än 100 meter från den vägen in i ungskogen förrän jag började inse att Nittro var påväg mot oss, mycket riktigt kom han också i mina bakspår strax därpå. Blicken och minen han gav mig var helt obeskrivlig. Lite som att "Vad faan matte, vad gör du här? Är du vilse? Varför står du här mitt i skogen helt själv? Va?"
Vicke var ute på sök just som Nittro nådde mig, men när de mötte varandra då Vicke kom tillbaka kunde man nästan se att Nittro förstod sammanhanget. Då bar det iväg med en väldig fart - med båda hundarna!
 
Rakt upp mot Lokbäcken, och ca 200 meter från den blev det stopp och Nittro började skälla. Han låg lite före Vicke, men så fort Vicke krånglat sig över Lokbäcken så lade han till sin lite gällare stämma till NIttros grova lite hesa röst. 
 
Ståndskall med Vicke och NIttroI
 
Pappa var närmast och fick smyga på. Han kom inpå och konstaterade att det var en ko, som var jättearg och gick och lockade hela tiden så han var övertygad om att hon hade kalv med sig. Så han väntade och väntade och lyckade till slut komma fram till att det var TVÅ kor. En stor mörk, och en lite mindre som var rätt brun i färgen. Han skulle till och skjuta men fick inget tag på det hela och till sist gick det loss, efter ca tre timmars ståndskall. Hundarna följde efter varsin ko och Vicke kom ner mot mig där jag tagit pass längs vägen in i Dösjöbränna. Han kom dock aldrig ut med den på vägen utan började lurva runt inne i ungskogen norr om vägen. Vi beslutade att bryta, eftersom Lennart skjutit en kalv nere på pass 10 och för att det började bli sent. På kvällen skulle vi ju ha jaktmiddag i Dammen!
 
När Vicke var ca 200 meter bort vissalde jag på honom, men han kom inte. Erik kom runt för att hämta oss, men Vicke stökade ju på där uppe i skogen. Vi trodde det var den där "gråhundstjuren" som han tar till ibland när han inte vill åka hem, men så plötsligt började han skälla igen! Woop!
Efter ett samtal till jaktledaren fick Erik lov att prova gå dit och skjuta. Han tog med sig Kitos och släppte på honom. Han började skälla knackigt och glest men sen, de sista tio minuterna så öste han på riktigt bra, och vid 16.55 fick Erik så skjuta den där första älgen för Kitos, (och Vicke).
 
En husse och hans hund på morgonen
 
En husse och hans hund efter fallet skott
 
Det var en rätt nöjd broder som möttes mig och pappa vid älgen då vi kom dit, kanske var det precis detta som krävdes för att skrämma igång hjärnverksamheten på Kitos som inte riktigt förstått det här med älgar och jakt än?
 
Jag och pappa åkte på slakteri och hämtade combitracken och hjälpte brorsan med älgen till slakteriet, sen lämnade vi honom ensam och åkte på middag i Dammen.
 
En jägare och hans byte, ensamma i kvällen
 
Samtliga hundar skällde alltså på denna ko igår, första Vicke och NIttro tillsammans i ca 3 timmar, sen jobbade Vicke själv med den ca en timme innan Kitos anslöt och så skällde de tillsammans i ungefär 40 minuter. Bra start på jaktveckan!
 

Söndag 8/9
Idag skulle vi jaga Svarttjärnriset, jag skulle gå med Nittro i nordöstra kanten och Erik tog med sig Kitos på sydvästra sidan. Jag släppte vid 06.15 och gick in mellan pass 22 och 23 vid Kronlinjen, klättrade upp mot Sundstjärnberget och skulle ta en vända i sidvind framför pass 10 och 4 innan jag vände ner helt rätt i vind.
 
Schysst soluppgång vid Sundstjärnsbergets sluttning
 
Men, ca 60 meter ifrån saltstenen som finns där i skogen så försvinner hunden och tar upp bara 170 meter bort. Taktfast, lugnt, tryggt. Min älskade hund!
 
Det stod stilla i runt en kvart, men började sen röra sig lite sakta. Jag började gå på, och sen gick vi. Vi gick och gick och gick. Som närmast var jag in på 40 meter, men såg inte vilket sorts djur det var. Hunden betedde sig väldigt underligt också, han hade lämnat skallet flera gånger och letat upp mig även när jag var typ 200 meter från skallet, han brukar bara kolla efter en då man är nära. Mycket skumt!
 
Så, när jag satt där, 40 meter från skallet så smäller det på Kronans och hunden får något ryck och drar ett par hundra meter bakåt och lämnar mig med det okända djuret därframme. När han kom tillbaka så hör jag ett mullrande från träden, ett djupt djurisk brummande. Fy helvete vilket obehagligt ljud! Jag har hört älgar låta på både det ena och andra sättet, men det där, det var otroligt läskigt. Jag hade på ungefär på två sekunder fått maxpuls... Vad faan, skäller han björn? Det stod tätt, jag hade inte sett eller hört något som tydde på älg, hunden underliga beteende och det där konstiga ljudet som tog tag i hela ens uppenbarelse... Brr.
Jag tänker briljant nog - jag försöker ta mig ut på den här gamla vägen till vänster om mig, då ser jag vad det är när det går över. Problemet var bara det att djuren hann över vägen innan jag hann ut, och jag kunde inget se mellan träden. 
 
Lätt nervöst pratade jag med pappan på radion, sa som det var, att jag inte var hundra på att det var älg hunden skällde, berättade om ljuden djuret hade gjort och ja, sen tog jag tre djupa andetag innan jag helt enkelt tog mig samman och gick på igen då det stannat några hundra meter bort. Jag visste om att det var betydlig öppnare där framme, då skulle jag väl kunna få se något tyckte jag?
 
När jag var 70 meter från skallet såg jag den bruna solbelysta ryggen på skogens argaste älgko!
Hon stod där och brummade, morrade och frustade åt Nittro så fort han närmade sig. Haha, lättnaden inombords!
 
Men, hon gick undan lite lite grann hela tiden och jag fick inget tag på det hela. Lyckades konstatera att det var en kalv med, och till sist blev det stopp nästan nere i sydvästra kanten på Sundstjärna. Och det stod bra, jag tog mig inpå. Men tusan, kon skymde kalven hela tiden, och var det inte det så var hunden i fel läge eller för mycket träd i vägen. I ett försök att flytta mig i bättre position blev älgarna störda, rundade mig och fick vind av mig och drog norrut igen. 
 
Nittro slog några skall nu och då, men det blev inte stopp på riktigt förrän det stod 500 meter in på Kronans marker. Jaahopp!
 
Efter någon timmes väntan fick jag tag i krongänget och fick lov att gå in på deras mark och stöta/hämta hunden. Gick in, rundade skallet och lade vind på älgarna som fick nog och drog med en väldig fart. NIttro släppte, tog sina egna bakspår ner på Kronvägen och där kom precis två ur kronlaget som tog fast honom. Hej och hå, en sån dag! Han tog upp vid 06.56 och släppte älgarna vid 14.16. Det blev alltså drygt 7 timmars ståndskall för honom idag. Synd att en annan ska klanta sig och inte göra sin del i avtalet!
 
Hur gick det för Kitos då?
Ja, förhoppningsvis så hade manövern från gårdagen effekt - han hittade och skällde älg idag! Förvisso ett snabbt och hetsigt upptag, men ändå. Han försökte i alla fall!
 
Eftersom jag inte fick igen hunden förrän vid halv tre tiden på eftermiddagen och resten av laget hade dragit igång eftermiddagens jakt så packade jag ihop vovven och mig själv och for hem. Både hunden och jag behövde fylla på med energi och vätska!
 
Men - laget skulle jaga norr om basvägen i Sutterviken och pappa gick med Vicke. Följande har jag sedan fått berättat för mig.
En i laget skjuter på en oxe, den hittas inte igen. Pappa åker dit och ska spåra efter att passarna ställts om, en annan i laget ser älgen och drar iväg två smällar på låååångt håll. Älgen ses försvinna ner på Långnäset, pappa släpper på Vicke som tar upp och pappa får avsluta för Vicke på ståndskall.
Grattis! Skönt när det går bra sådana här gånger!
 
Imorrn är det nya tag.
Heja heja!
 
 
 
 

Vickes första släpp

I onsdags var jag ute med Vicke i skogen för att göra hans första släpp för säsongen. Jag släppte på morgonen, hunden drog direkt baklänges in i Bröttjärnberget (hade tänkt gå i LIllnöttjärnberget, men vovve hade andra planer). Han hade förmodligen med sig älg hela vägen ner mot Bröttjärnflon, och sen släppte han det nere vid södra änden av Bröttjärna. Han fortsatte runt Bröttjärna och vek sedan upp i Älgsjöberget. Där någonstans slutade pejlen att fungera, underligt nog, och jag förlorade kontakten med hunden.
 
Väntade uppe i Älgsjöns norra del och där hittade jag dessa.
 
Björnspår, små men naggande nervpirrande!

Vicke fick jag tillbaka fyra timmar efter släppet, då hade han hamnat nere i byn där det var någon som ringde upp pappa när de såg numret på pejlhalsbandet.
 
Fasen vad bet man blir när pejlen slutar fungera!
Men nu har vi fått liv i den igen, tack och lov!
 
 

Vickejakt

Idag var det Vickes tur att komma ut i skogen. Förvisso hade pappa Nittro med sig, men för mig var det Vicke som gällde.
 
Det var runt 5 minusgrader när vi klev upp och åkte till Dödre. Vi fick börja med att såga ner kalven jag sköt häromdagen och hänga in den i det mindre kyliga kylrummet. (Inte bra att älgkropparna blir för kalla för fort)
 
Sen var det dags!
Jag gick in från rishygget vid Gristjärnbäcken, Vicke sökte riktigt bra och fick såsmåningom tag i älg i ett par omgångar innan vi nådde ner mot landsvägen. Ingen av älgarna ville dock stå, vilket skulle kunna bero på att det blåste ungefär storm. Om jag var älg skulle jag ha varit rätt orolig en dag som denna!
 
Jag kopplade vovve när jag passerade över landsvägen och släppte sedan nedanför vägen igen. Där fick han tag på ko och kalv nästan på en gång men de drog rakt över landsvägen och upp på ovansidan. Hunden kom tillbaka efter ca tio minuter. Sedan gjorde han en tur framåt där Erik sköt kalven förra torsdagen men kom tillbaka efter en kvart.
Han fortsatte söka riktigt bra och när jag kommer ut i fin gallring så ser jag den här:
 
En liten ren!
 
Vicke brydde sig inte om renen alls utan försvann uppåt vägen. Jag tog några kort på renen och hade precis stoppat ner kameran när det plötsligt kommer en kviga travande genom gallringen med Vicke ca en minut efter. Woop, synd jag hade stoppat undan kameran!
 
Älgen drog ner mot Näkten och vände bakåt mot Harrbäcken där hon förmodligen gick över, men det ville inte Vicke göra så han kom tillbaka.
 
Jag fortsatte framåt och skulle precis till att ge mig och gå upp till vägen igen när Vicke försvinner ut framför mig på hygget, jag avvaktar.
När han kommer tillbaka tänker jag "Ska ringa pappa och höra vart han håller hus..." och börjar gå framåt. Då står det en älg bakom ryggen på mig!
Inte samma älg som tidigare, detta var en ko (med lååång snok) som tog till schappen i 180 när hon såg mig. Undra vem som blev mest övverraskad egentligen?
 
Såå...
På de sista 300 meterna jag gick så stod det minst 4 olika älgar. Ko+kalv, kviga och ensam ko.
 
Lite bilder:
 
Försökte ta en fin bild på lite vatten med min enkla digitalkamera, blev sådär
 
Världens vackraste Vicke
 
Vicke och geväret under en liten rast

Imorrn blir det jakt med laget igen, skoj skoj!
 
 
 

Torsdag 6/9

Idag var det dags för jakt igen! Gårdagen var vigd åt ridning så då blev det ingen jakt. Lika bra det med tanke på vilken storm vi hade igår!
 
Denna dag var det Vickes tur igen och vi begav oss ut till område 13, Älgsjöhyggena. Släppte vid 05.50 och hade en kraftig nordvästlig vind att jobba med. Rörde mig framåt södra änden av Valltjärnberget, Vicke höll fin kontakt och sökte som vanligt (alltså pre-operationen ifjol). Efter ett tag försvann han iväg, och en kvart senare kom en kviga och klev förbi mig på ca 50 meters håll. Några minuter efter kom Vicke också. Han höll i henne en sväng till men släppte såsmåningom... Ahrg! Jag fortsatte min färd framåt, hunden fortsatte med ett bra sök men någon mer älgkontakt kan jag inte säga med säkerhet att vi hade.
 
En kort rapport om dagen!
 
Imorrn ska pappa gå med Nittro och jag tar nog Vicke igen.
 
 

Det finaste man har...

...sätter man på bordet!


Finaste älskade grålle

Vicke opererades i onsdags och lever nu lite konvalecentliv där hemma i Gillhov. Han äter Tradolan mot smärtan och får stretchövningar av mamma och pappa så att det ska växa ihop rätt. Han blir bortskämd med att få bo i egen husvagn om nätterna tillsammans med pappa och på dagarna får han vara hos pappa på jobbet, vila i bilen och små promenader. Kvällstid får han röra sig lite friare i hundgården.


Kommer bli ett fint litet ärr det där

Förhoppningsvis kommer vi att kunna använda honom som spårhund om ca en månad och sen för jakt lite längre fram i höst. Lite tråkigt att stor del av den snöfria säsongen går förlorad, men hunden kommer ju åtminstone inte behöva ha ont och kommer enligt veterinären bli helt återställd.


Rakad och fin

Veterinären sa att han visst var lite tjock, men det är verkligen skjut svårt att se vilket hull han har när det är så mycket päls i vägen! Vi får se vad som ska göras med det.


Ändå rätt glad och go



Galen hund med världens tunga?




Fina älskade hund.

Halt grålle

Efter att ha genomfört tre lyckade eftersök, ett antal jakter och ett par ståndskall så blev blev Vicke halt förra tisdagskvällen, och fick sedan vila resten av veckan. Igår var pappa till veterinären med honom och imorrn ska han då förmodligen opereras.

Enligt veterinären var det en blodutgjutning/muskelbristning i en muskel under bogbladet. Tydligen ganska vanligt förekommande, de hade haft en annan grålle inne med samma problem bara veckan innnan. I alla fall, Vicke har ju varit halt från och till på det benet förr, och tydligen har det varit samma sak då, med den skillnaden att han blivit bra efter ett par dagar. Veterinären sa att ju fler gånger det kom tillbaka desto sämre blev det för varje gång, så det bästa vore att operera. Pappa ska åka in med Vicke till djursjukhuset imorrn där de avgör om det blir operation, och isåfall så opererar de direkt imorrn. Lite läskigt, även om han enligt uppgift kommer bli helt bra igen.

Så håll en tumme att allt går bra och att han sen läker ihop som han ska och kan jaga snart igen.




Sandnäsbuan

I Sandnäset finns en buvall som är i min mammas, och hennes bröders, ägo.
Dit åkte vi en sväng igår jag, mamma och Vicke. Solen sken och det var nästintill myggfritt.



Den lilla bäcken som rinner under gamla buvägen



En av stugorna på vallen



Den andra stugan och Vicke



Fina Vicke



Uppe på vallen



Vicke och jag

Vår fina lilla grålle Vicke och jag tog lite kvalitetstid i helgen. Han gillar fart och fläkt så jag plockade fram den gamla slitna fotbollen och sen var det full rulle!



Jätteskoj!



Flygande grålle



Finaste Vicke med sjön som bakgrund





För pengar kan du köpa den finaste hunden,
men pengar kan inte få svansen att vifta på den.


Min älskade hund!


Gräsbergets Vicke

Revansch!

Idag var det så dags, dagen då jag skulle ta revansch från söndagens stora misslyckande. Jag lastade hunden och geväret i bilen strax efter åtta imorse och gav mig iväg mot mitt älskade andra hem, Dödres skogar.

Efter att ha skrivit upp mig på tavlan vid slakteriet så gav jag mig upp i Brötjärnberget, släppte klockan 08:50 och hunden försvinner omgående. Efter en och en halvtimmes väntan, där jag följt hundens krumbukter på pejlen, så viker han ut på vägen vid bilen och jag känner mig omotiverad att fortsätta jakten på det område jag befann mig. Tillbaka till Dödre by och vidare till område 15, kanske kan man kalla det för norr om Harrbäcken. Tänkte jaga den lilla biten mellan vägen och sjön, ett ställe där det brukar vara gott om älg.
En kvart efter att jag släppt hunden tar han upp, stadigt och taktfast, runt 260 meter framför mig nere vid sjöstranden.
Jag låter honom skälla en stund innan jag börjar gå på. Sedan när jag väl börjar gå på skäller han riktigt bra, det värmer i ett hundägarhjärta.

En halvtimme efter upptaget är jag inne på ståndskallet, och ser älgarna mellan träden, konstaterar att det är ko och kalv han skäller.
Just i denna stund blir kon orolig och väljer att gå iväg. Jag håller andan och sänder en bön till Diana, och någon minut senare ekar ståndskallet ännu en gång ut över sjön.
Jag tar mig inpå ståndskallet igen och ser älgarna kanske 70 meter längre fram, alldeles i strand kanten. I samma stund som jag tänker hur bra det skulle vara om de klev ut lite längre i vattnet bestämmer sig kon för att göra just detta. Strax efter kliver kalven också ut i det kyliga vattnet och jag har klockren skottchans. Lägger an och kramar avtryckaren. Skottet går men jag får ingen reaktion där framme hos älgarna, inte mer än att kon vrider lite på huvudet.
Skott nummer två är ett faktum och i samma stund går älgarna i sken, men kalven orkar inte upp på land utan slutar sina dagar precis där land möter sjö.

Behöver jag säga hur jävla skönt det känns, att jag är supernöjd med hunden, mig själv och hela dagen?

Det finns absolut inget som slår en lyckad jaktdag, där hund och resultat är precis som man önskar!

Tyvärr var kamerans glömd hemma idag, men en bild från mobilen kan jag bjuda på!





Vicke slår till igen!

Igår var pappa ute och jagade med Nittro, vovve skällde ko och kalv i en timme och 15 minuter. Nittros allra första ståndskall! Så himla kul, men tyvärr gick det undan i gångstånd hela tiden och pappa fick inget tag på kalven, så inget blev skjutet, men hunden gjorde ett riktigt bra jobb.

Idag tog jag med mig Nittro till skogen, han hade ett upptag men det gick loss direkt, och sedan vart det inget mer. När jag nådde tillbaka till bilen så ringde brorsan och sa att han just skjutit en kalv för Vicke. Så det var bara till att åka till honom och hjäpa honom ta rätt på den. Vicke hade skällt i 50 minuter, riktigt bra jobb, älgarna stod inne i en relativt öppen gallring och Erik kunde avsluta enkelt.

Älskade hundar!


Brodern och Vicke med kalven


Eftersök

Bättre sent än aldrig kommer så en rapport från söndagens jakt!
Det blev bestämt att jag och Vicke skulle gå ena halvan Brötjärnberget, och att David med tiken Tanja skulle ta den andra. Jag fick den södra delen och inledde med att runda norra änden på Brötjärna innan jag var inne i området och kunde släppa. Vicke sökte på bra och jag kände mig hoppfull. När jag kravlat mig upp på själva Brötjärnberget och var på väg ner mot gallringen mellan Älgsjöstickarn och Getingmyrdalen börjar plötsligt hunden bete sig som att det är älg i närheten och försvinner, när han varit borta runt 20 minuter smäller det ett skott, tyvärr åt helt fel håll för att vara nåt han var skyldig till. Sen smäller ett skott till. Strax därefter kommer Vicke tillbaka, och samtidigt roparen av passarna på radion att han skjutit på en ko, som ligger och en oxe som inte blev kvar på platsen. En stund senare smäller två skott till, då har den andra hundföraren skjutit ner en oxe som kom smygandes genom skogen. Jag tar fast min hund i väntan på att det där ska reda upp sig. Osäkerhet kring huruvida det är samma älg uppstår, men det finns två hundar på platsen (en i laget gick området brevid och det var den hunden som kom med älgarn), så jag släpper Vicke igen och fortsätter gå. När han varit borta i runt en kvart ropar jaktledaren på mig och vill att vi kommer till första skottplatsen för att påbörja ett eftersök för att försäkra oss om att det är rätt älg som skjutits ner. Vicke kommer tillbaka och jag går och ta Eriks bil för att ta mig till passaren på ett smidigt sätt. Möter upp med pappa på vändplan där jag ska lämna bilen, och säger att jag vill ha med honom som skytt om det skulle visa sig att älgen inte är död.

Vi går upp till passaren som först visar på fel spår, men sen hamnar vi rätt och Vicke tar an det direkt. Runt 70 meter in på spåret hittar vi två bloddroppar. Vicke är ivrig och det är bara att hålla i sig och följa med. Senare hittar vi två bloddroppar till på en liten kvist på ett gigantsikt hygge, Vicke är säkerheten själv och håller rätt spår trots den relativt höga hastigheten. Och så slutligen kommer vi fram till den döda älgen och kan konstatera att det rörde sig om samma älg. Skönt!
Senare visade det sig att det första skottet satt långt bak, i småtarmarna, därav den lilla mängden blod.

Vicke spårade klockrent i 2,3 kilometer, dock så går det lite för fort, men samtidigt är det skönt att veta att han är så säker. Det här var det andra skarpa eftersöket han gjorde i höst och andra gången han utförde det klockrent. Alltid bra att veta att man har en bra spårhund som man kan lita på. Det känns också bra att vi gått en spårkurs med honom och fått lite tips och att man lärt sig läsa hunden bättre.
Det var en stolt husse och matte som klappade om vovve sen, och en glad hund som fick riva i den döda älgen!


Oxen hade hela sju pinnar, här på väg upp på combitracken.

Senare berättade den andra hundföraren att han tagit pass vid den skogsbilväg han just nått då han hörde att det var en älg påskjuten, och där stod han när oxen plötsligt kom lufsande mellan träden. Vid första skottet hade älgen inte reagerat alls och vid andra skottet lade den sig ner direkt.

Det var skönt att allt gick bra och att älgens lidande blev så kort som möjligt under de förutsättningar som rådde.

Imorrn väntar nya tag och jag ska gå med Vicke igen.





En dröm, ett hopp.





Heja Vicke!

Nu har oktoberjakten startat och det är underbart! Två dagar har vi avverkat och på dessa dagar har vi nedlagt fyra kalvar, tre igår och en idag.

Igår skällde Vicke i 40 minuter på ko med två kalvar, tyvärr vände vinden precis när pappa nådde in på ståndskallet så älgarna blev var honom och stack.

Idag fick Vicke sin revansch!
Han tog upp runt halv nio, och strax efter halv tio kunde brorsan avsluta med ett enkelt skott i bogen på en kalv.
Underbara fantastiska Vicke!
Det är så himla roligt när det går bra, och framförallt Vicke som varit lite trög. Ni som varit med från början vet vad jag pratar om, så det är så himla kul nu när det går bra!

Imorse såg jag en kviga också, men den kom så himla dumt. Rätt bakifrån och rakt på mig. Gick inte skjuta, men det gjorde inte så mycket, nu finns hon ju kvar och älgjakten är lååång!

Tyvärr hittar jag inte igen överföringskabeln till datorn, så nån bild på Vicke och hans älg får ni inte se just nu!



Skitjakt på er!

Älskad hund



Gräsbergets Vicke






Emma

Ur korpägg kommer inga duvor.

RSS 2.0