Björnjakt och Nittroståndskall
Lördag 7/11
Äntligen blev det lördag och jakt för mig och pappa! Vi samlades på skola för att invänta övriga laget, i slutändan blev vi 4 hundförare och 5 passare. Det är väl lagom?
Pappa gick med Kitos för passare i Älgsjöhyggena medan jag fick gå själv med Björn i Skåltjärnberget.
Runt 07.50 strök jag kopplet av Björn och började gå för sydlig vind från Skåltjärna in mot Arroflon. Björn gjorde några små lovar men efter ett tag försvann han iväg med bestämd riktning och hög hastighet. Jag tappade honom på pejlen när han försvann bortåt backarna mot Myrbärfloberget, och till sist hade jag en punkt på ena sidan berget och nästa på andra sidan, och efter det inte en signal på 40 minuter. Inte heller hörde jag några skall eller annat.
Med viss oro för varg (två vargobsar från helgen innan på grannmarken) så tog jag det långa benet före och stegade upp på Myrbärfloberget för att få bättre utslag på pejlen, och eventuellt höra om han stod och skällde inne på Kronans. På Skåltjärnvägen kunde jag konstatera att det sprungit älg helt nyligt och kan därför med stor säkerhet säga att det var älg han dragit med. Det blev dock några hastiga höjdmeter innan jag var upp på toppen i rågången på Myrbärfloberget, men dessvärre fick jag varken in nån ny pejlsignal eller hörde några skall. Nåväl, det var bara att slå sig ner och vänta, hittills har ju Björn haft klockren återgång efter samtliga längre svängar han gjort, och jag befann mig ju rimligtvis i närheten av den rutt han tagit över berget. Regnet vräkte ner och jag var sedan länge blöt utifrån av regn och innifrån av svett efter den hurtiga frammarschen uppför berget, det blev rätt kallt där upp på bergkanten.
Precis när jag började leta ved för att starta en värmande eld i kylan så fick jag in en ny pejl signal, ca 1,5 km sydöst om mig, inne på Kronans mark. Vovve var iaf på väg tillbaka och såsmåningom fick jag igen honom och då tog jag honom i band för att ta mig tillbaka in i Skåltjärnberget som ju var i princip helt orört.
Släppte hunden igen och vände kosan mot Arroflon och själva Skåltjärnberget och de saltstenar vi har där, Björn verkade dock lite loj och trött efter den rätt långa resan han redan gjort, så efter att han gjort en riktigt fin sökrunda så kopplade jag och gick tillbaka till bilen. En trött, nöjd och blöt vovve rullade ihop sig i bagaget och somnade tvärt! Hah!
Det blev ingen mer jakt för mig den dagen, genomblöt och ganska frusen åkte jag hem och myste med Rejsa resten av dagen!
Markering i rågången uppe på Myrbärfloberget, undra vad som en gång motiverat en stege på ett träd mitt ute i skogen?
Älskade Björnhunden i regnet
Arroflon
Söndag 8/11
Ny jaktdag! Denna dag skulle jag gå med Nittro för passare i Svarttjärnriset, dagen till ära hade vi hela 4 passare. Pappa satt på pass 23 vid Kronvägen, Tord på pass 1 vid Fettja, Jakob på pass 16 i södra änden på Lillstensjön och hans fader Beo i norra änden på pass 8.
Vinden (?, typ obefintlig) hade vänt och jag gick in i Svarttjärnriset för västlig vind nerefrån Skåltjärnhälla/Fettja. Nittro var supertaggad och flög över bäcken när jag strök hans halsband och gav honom sitt Varsågod! Han gjorde några vändor i närområdet, rullade sig omsorgsfullt och sedan lurvade han iväg i sitt sedvanliga lugna tempo norrut.
Jag skred långsamt framåt, det regnade även denna dag. Jag avvaktade stående vid några hällar längs en myrkant. Vid 08.52, ca 25 minuter efter att jag släppt hunden löd det första stadiga grova skallen genom skogen. Den känslan hörrni! Underbar!
Det stod inte riktigt fast utan började röra sig rakt västerut mot Lillstensjön i sakta gångstånd, jag hann tänka att det kommer gå ut mot antingen Jakob eller Beo. Men sakta men säkert vek det av söderut på motsatt sida om Svarttjärnarna från där jag stod. I den vindstilla morgonen hörde jag älgarna när de gick över en myr nästan 700 meter bort, det klafsade och lockade genom hela skogen. Jag började följa med skallet söderut. På varsin sida om sjösystemet följde vi varann. Till sist blev det fast ståndskall mellan södraste Svarttjärna och Trättmyrtjärna. Regnet gjorde skogen tyst men den knepiga vinden gjorde det svårt att smyga, jag kom inpå skallet från östra sidan. Älgarna, ko med kalv, stod i kanten på en liten myr. Kon stod en bit ut på det öppna medan kalven stod gömd inne bland slyn i myrkanten. Jag tänkte att, nåväl, det är bara att vänta, till sist måste kalven röra på sig... Jag väntade och väntade. Till sist hade jag suttit och väntat i ca 30 minuter och kalven hade inte så mycket vickat på ett öra, trots att kon jagade hunden och gick runt en hel del ute på det öppnare området. Jahapp... Med lite dåligt tålamod så bestämde jag mig för att försöka smyga lite bakåt och komma runt skallet lite för att få en bättre vinkel och sikt på kalven. Tyvärr visade det sig att det var en riktigt dålig idé, under min bakåtsmygning blev kon var mig och älgarna gick åter iväg i ett gångstånd mot utloppet vid Trättmyrtjärna, där blev det stopp igen! Perfekt tänkte jag - där är det ju jättefint att smyga på!
Jo tjena, när jag tagit mig förbi den lilla myren som de stått på tidigare nådde jag en lite äldre skog som hade blåst omkull. Mellan mig och ståndskallet var nu tävlingsbanan för nya OS-grenen "200 meter vindfällelöpning". Fuck mig, helt omöjligt att forcera det plockepinnet utan att låta som en helt flock vilda djur! Jag klättrade, kröp pch kravlade, till sist hade jag tagit mig över och förbi men då hade ståndet börjat röra sig igen.
Det gick över hygget mot Igeltjärnvägen, vek ner över Mota och upp i ungskogen på västra sidan om Trättmyrtjärna. Där blev det stopp igen! Jag smög så tyst och försiktigt jag kunde, det stod mitt upp på högsta inne i ungskogen, i kanten på en liten tuss äldre skog som var lämnad. Jag skymtade kon mellan träden men kalven tycktes som bortblåst. Blåsten var precis det som ställde till det nu, det snurrade och drog lite från alla håll där upp vid kammen och älgarna blev oroliga och gick iväg söderut, så pass fort att Nittro inte skällde. Till sist passerade de Skåltjärnvägen och jag hamnade ganska långt på efterkälken, tappade kontakten på pejlen och kände mig hopplöst dålig på att smyga på ståndskall... Jag tänkte, "det var det!"
Trött, blöt och hungrig övervägde jag att ge upp när jag själv nådde ut på Skåltjärnvägen. Pratade med pappa på radion och undrade om han möjligvis var i närheten, eftersom jag var så sjukt HUNGRIG!
Precis när vi bestämt att han skulle komma med mat till mig hör jag Nittros skall slå igenom igen, det hade blivit stopp mellan Stornöttjärna och stickarn upp på Älgsjöberget. Snabb kontakt med pappa på radion:
"Stanna där du är, han skäller igen. Jag går på igen för jag ska skjuta den där älgen!!"
Nu stod det inne i contortan som blåste omkull i senaste stormen, tack och lov blev den upprensad i somras och består nu av en massa "småhyggen" med skogremsor emellan. Perfekt för att smyga, och perfekt för att skjuta - öppet, bra kulfång och goda möjligheter att smyga skyddat även om det står öppet.
När jag var 120 meter från skallet såg jag kon och Nittro på hitsidan om en liten kulle. Kalven syntes inte till, men jag hade någon vindfälla i vägen. Sedan vet jag inte vad som hände, kanske såg kon mig eller så fick hon vind av mig för hon vände på klacken och gick rätt ifrån mig. Då dök kalven upp, den hade stått på baksidan om den lilla backen. Bah!
Återigen gick det undan i gångstånd norrut längs västra sidan om Stornöttjärna, en vanlig väg som älgarna brukar ta. Nu var jag övertygad om att det skulle gå loss ordentligt och jag förbannade mig själv och min klantighet. Jag menar, hur svårt ska det vara att skjuta sig en älg egentligen?
Men Dianas stigar äro outgrundliga! Återigen blev det stopp, ca 100 meter från Skåltjärnvägen och pass 8. När jag kom inpå stod älgarna i nedförslutet av en liten backe, och kon jagade hunden rakt mot mig precis när jag tagit mig inpå. Shit pommes - så nära det blev! Det var helt enkelt inte min dag denna söndag, det gick loss igen och det ordentligt. Det blev inte stopp igen, vovve hade dock klockren tillbakagång efter att han släppte en bit upp i Dösjöbränna.
I slutändan blev det 3,5 timmar ståndskall/gångstånd. Ett otal ansmygningar och inget avslut.
Min egen insats var inte mycket att hänga i julgranen men det var härligt att se och höra Nittro fungera som han ska igen, det har ju varit knackigt hela hösten. Jag har nästan varit bekymrad att han varit sjuk på något sätt, nu avmaskade vi i oktober och det här var första släppet med honom efter det, så vem vet? Kanske var det någon parasit som spökade, eller så har han varit sliten i höst och behövde en liten vila för att komma i fas igen. Nu är det bara att hålla tummarna att pappa eller Erik får skjuta nästa gång han leverar sin allra finaste musik!
Storschloms-Nittro, hösten 2013
Kommentarer
Trackback
