Någon gång i livet kan det dyka upp något som får en att må bra, något man kan komma att leva för. Det är inte alltid du vet att du älskar det, du kanske ibland kommer tro att du hatar det. Kanske gör det liksom ont på vägen, du får blåmärken och kanske blir du arg när allt går åt helvete, men när allt kommer omkring så kommer du en dag inse att du älskar det, att du funnit Det.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Jakten, hundarna, geväret.
Friheten att ta kunna ta sitt gevär och sin hund och gå ut i skogen, i tystnaden, in i tryggheten. De nattfrusna löv som krasar stilla då du följer stigar där många jägare satt sina fötter, hunden som stannar och tittar bedjande på dig, som för att säga "Släpp mig lös!"
Ögonblicket då du stryker halsbandet av hunden och lyckan strålar genom hela din kropp då du uppfylls av den frisläppta varelsens glädje, det ögonblicket älskar jag.
När hunden försvunnit på sök och du ensam sakta skrider genom skogen, slår dig ner på en sten för att vänta och se vad som ska hända.
Känslan då det första dundrande skallen når dina öron, då dimmorna flyr över de frostiga myrarna, den känslan kan jag leva på i flera dygn.
Ståndskallet ekar mellan trädens stammar och du är i varje del av din kropp, i varje cell uppfylld av en enda vilja, att ta dig dit fram, se vad hunden skäller på, få möjligheten att belöna din jaktkompis för sitt fantastiska arbete. Då man smyger med hundens skall, ett steg i taget, ibland oändligt långsamt men ändå så fort och så långt att du sällan minns hur långt du gått.
Då du plötsligt ser det stora svarta där framme, du konstaterar efter en stunds dryftande med dig själv att det är en liten pinntjur.
Hunden upptäcker dig och kommer fram och hälsar och sedan ger han sig tillbaka till älgen, skäller med förnyad styrka och än mer intensivt. Du bestämmer dig för att ta dig fram till den lilla tallen, bara fem meter fram. Sakta, obegripligt tyst tar du dig dit och sen väntar du, på älgens misstag, tillfället du vet kommer komma då älgen förr eller senare kommer vända på sig.
Så vänder han sig och i det ögonblick du lägger upp geväret till axeln existerar inget annat än du och det stora djuret där framme. Tid och rum försvinner, du vet att skottet gått från det gevär du så väl känner men du hör det inte, varenda liten nerv i kroppen är fokuserade på djuret som börjar vingla och plötsligt tappar balansen, faller och blir liggande, hopplöst sparkande med ett bakben tills allt åter är stilla.
Du andas in och går fram till ditt byte, kopplar din hund och klappar om honom, han som gjorde allt detta möjligt.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Kärlek är svårt att beskriva, ord räcker inte till.
Inte heller bilder.


Arro med ståndskall på en liten ko hösten 2007.



Vackra Vicke i skogen!



Vicke vädrade älg då vi satt och fikade.



Pappa och en trött Arro efter att han haft ståndskall i runt 1,5 timmar.



Att sitta på pass.

----------------------------------------

Vad lever du för?