Erikälg, Emmaälg x 2 och pappaälg

Fredag 18/10

Denna morgon bjöd på ett gäng minusgrader och jag skulle gå med Nittro i Svarttjärnriset. Pappa satt på pass 13, Mota och Erik på pass 12. Andra hundförare var Anders.

Det var en mycket svag vind, skarpt före med frost på backen och frasig halvfrusen mossa. Jag och Nittro gick in från Fettja, pass 1. Vi lyckades ta oss över bäcken där och den gav vi oss av uppåt Sundstjärnberget. Den frånvarande vinden gjorde det svårjagat, det dåliga föret bidrog. Vovve sökte dock bra men det var dåligt med älgvisten. Efter ungefär 1,5 timmar så hade vi nåt fram till bergets nedre kant och började gå uppåt. När jag nästan nått högsta toppen hör jag hur något knakar framför mig och plötsligt kom en ensam älg farande genom skogen!

Nittro fick tag i den bara 150 meter framför mig, och den visste ju såklart vart jag var redan. Den sprang förbi mig på 40 meters håll och tog sedan förmodligen ut över sundet mellan Sundstjärnarna vid pass 2, som dagen till ära förstås var obesatt.

 

Efter det gjorde han ett antal fler sökturer, men någon fler älg hittade vi inte igen. Ingen älg sköts den här förmiddagen.

 

Eftermiddagen vigdes åt jakt i Dösjöbränna. Jag satt på pass 24 i basvägen Sutterviken och pappa satt på pass 18 och brorsan på pass 13, Mota. Gick med hund gjorde Elaine och Anders.

 

Anders hund fick tag i älg direkt som gick runt i området, Elaine stötte fram inte mindre än fyra älgar till Sören på pass 9, men han fick inget läge på någon av dem. Tre av dessa gick senare ut tillsammans med Anders hund vid Håkan på pass 8.

 

Elaines hund drog ut ur området, men vände sedan inåt mot passlinjen där jag satt. Jag hörde hur det började braka, och älgarna passerade längst upp mot pass 23 i skogkanten, jag såg bara att granarna ruskades om. Jahopp, tänkte jag. Det var de älgarna! 

Jag var dock såklart på alerten och helt oväntat vinklade de runt mig och kom ut i skjutgatan snett bakåt höger, först en ko, sedan en kalv och sist en oxe. De sprang över skitsnabbt och jag hade inte en chans att skjuta. Tiken åt Elaine vallade sedan runt de här älgarna i området tills de valde att gå ut vid Tommy på pass 1, han sköt då ner kalven. Grattis!

Den ensamma kon och oxen fortsatte raka spåret upp till Erik som sköt oxen. Grattis!

 

Pappa och Erik lastar oxen

 

 

Lördag 19/10

Inför lördagen drog jag pass 25 i Älgsjöhyggena, passet kallas också för Korpralhålet. Det ligger upp mot Kyrkkilen, och man går ut från Kilen för att hitta dit. Pappa berättade vilket fint pass det var innan jag åkte dit och jag var såklart peppad. Pappa satt på pass 20 i Getingmyrdalen och brorsan på pass 14 vid Rasvillflon. Hundförare var Micke och Elaine. 

Elof var min närmaste passgranne och jag åkte med honom till Kyrkkilen på morgonen, något av det sista han frågade var vart jag trodde det skulle skjutas älg idag. Jag svarade "Korpralhålet såklart!".

 

Stigen ut till passet var välmarkerad, men ändå svår att se i den dunkla morgonen. När jag nådde passet förstod jag vad pappa menade. Riktigt naturskönt med vita mosshällar, lite myr och fin skog runt om. Jag gjorde en eld och satte mig på pass. 

Jag hade väl suttit drygt en timme kanske när jag såg något röra sig i ögonvrån, där i myrkanten kom en älg gående! Den klev helt obrydd ut på myren, men stannade sedan och kikade åt mitt håll ett tag. Jag hade då inget läge på den, men kunde konstatera att den hade några små horn. Han klev sedan helt utan vidare framåt och upp på en av hällarna, där stannade han och jag sköt. Han vinklade och började röra sig tillbaka mot skogen, stannade med ryggen mot mig bakom några granar. Jag tänkte skjuta ett skott till men fick inget bra tag så det blev inget. Älgen försvann in i skogen.

 

Ångest.

Även fast jag vet att älgarna som mer regel än undantag ofta går iväg en bit efter skottet så känns det ju inte bra när man inte ser dem lägga sig! 

Jag meddelade Sören vad jag skjutit på och gick fram för att kika. Det lätta snötäcket som kommit under natten gjorde spårande enkelt tills älgen kom in i skogen, då slutade jag spåra efter ca 100 m. Jag ville helt enkelt inte förstöra om vi skulle dit med en hund!

 

Pappa tillkallades och blev beordrad att åka runt till Kilen och ta med NIttro upp till mig. Jag bad specifikt om Nittro, för att han är lite tuffare om det skulle bära iväg långt om det var skadskjutet.

 

Pappa och jag gjorde tillsammans en ordentlig skottplatsundersökning när han kom fram till passet och vi hittade då hår på platsen, således hade jag alltså träffat älgen!

När jag såg att håren var relativt korta, så började ångesten släppa. Jag hade trots allt skjutit på en stillastående älg, med bredsida och jag hade haft bra tag. Håren bekräftade i princip vart skottet satt.

Men! Man ska inte ta ut något i förskott. Nittro kläddes i spårsele och sattes på spåret. Jag avvaktade på mitt pass medan pappa och hund försvann in i skogen. 

Efter några otroligt långa minuter där jag återigen hinner gå igenom situationen typ 18 gånger så ropar pappa på radion: (22 är mitt nummer i laget)

- 22, kom 

- Ja, jag lyssnar, kom

- Grattis!

- Tack så jävla mycket!

 

Älgen hade gått ca 400 meter med ett högt lungskott. Nittro hade spårat som en klocka och älgen låg där i en myrkant. 

 

Den lilla oxen

 

Världens bästa Nittro

 

Ett träd som oxen kolliderat med starx innan den la sig

 

Här har jag tippat omkull i en mosshög för att tacka Nittro för hjälpen

 

Brorsan tog genvägen över skogen efter avbruten jakt och här letar han och Nittro efter en borttappad hundgodis i blåbärsriset

 

Tänk så bra det är med fungerande spårhundar!

Det var trots allt ett fullt acceptabelt skott, och ändå hade älgen gått undan så pass långt. Jag är tacksam för den fantastiska hundnosen!

 

När oxen var hämtad och förd till slakteriet var det dags för en ny såt. Denna gång område 12, Bröttjärnberget. Erik skulle gå med NIttro, pappa med Vicke och jag satt på pass 13. Vid det passet har det nyligen avverkats och det är ett stor hyggeshav där, kändes därför inte jättetroligt att jag skulle skjuta någon älg där. 

Det blåste typ storm och det var kallt som attan på passet. Jag gjorde upp en eld av rang!

Efter ett tag smäller det ett skott på pass 24, ett av mina grannpass. En liten kviga var påskjuten. Passkytten gick fram och kollade, men hittade ingen älg, dock hittades hår. Efter en stunds funderande beslutades att pappa skulle åka dit och spåra med Vicke. Medan pappa avbryter sin jakt och ska ta sig tillbaka till bilen för att åka till pass 24 så håller jag på att dels tända eld på älgtornet pga den något okontrollerbara elden som levde sitt eget liv i stormen, men dels upptäcker jag också plötsligt en älg i skogskanten, 80 meter bort.

Jag tänker att det kanske är den påskjutna älgen och gör mig redo för skott utifall att den lämnar den skyddande skogen och kliver ut på hygget. Den stirrar på mig under lång tid, och börjar sen röra sig i skogkanten. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till slut bestämmer den sig för att kliva ut i en lucka. Jag har den snett framifrån, har inte sett några horn och är tänker att det ju kan vara den påskjutna kvigan. Det är en liten älg, den beter sig lite underligt (kom upp i vind t ex) och ja, så jag skjuter!

Jag ser att den tecknar i skottet, den vacklar in bland träden igen men jag förstår att den dör där inne bara alldeles utanför mitt synfält.

 

Jag meddelar Sören på radion och kilar fram för att kika. Mycket riktigt ligger den där, kanske 40 meter från skottplatsen. Men när jag kommer fram upptäcker jag att jodå, det är en liten älg, men inte tusan en kviga!

 

Den lilla oxen med de små hornen

 

Oxen hade, som ni kan se, små missbildade horn. De växte som i en båge och spetsen slutade alldeles mot skallbenet på båda sidor. På ena sidan satt också en mjuk knöl brevid hornets fäste.

Älgen vägde endast 117 kilo, och var alltså rätt så liten. Kändes som en välgärning att ta den av daga! 

 

Knölen vid ena hornet

 

Nittro och brorsan på besök _på_ mitt pass 

 

Knölen påminde om en fibrom på ett sätt, men ändå inte. Det fanns inga andra knölar på dess kropp.

Mycket underligt!

 

Nåväl, pappa anlände till pass 24 och påbörjade eftersök med grållen. Först gick det rätt mot pass 13, och vi tänkte att det kunde vara möjligt att den påskjutna kvigan egentligen var min minioxe. MEN så vinklade eftersöket av (brorsan hade kommit till mitt pass och vi kunde följa utvecklingen på hans pejlmottagare) och det gjorde en massa underliga krumelurer. Efter ett tag, när han funnit bloddroppar, ansåg pappa att det var dags att släppa, Vicke fick fatt i älgen och den kom rakt på pappa som såg att den var väldigt röd längs sidan. Han sköt ner den! 

Mycket bra jobb av hunden, och pappa. Kvigan var skjuten högt i ryggen, men inte såpass att det tagit i något taggutskott eller i ryggraden. Mycket skönt med ett lyckat eftersök!

 

Vicke river luftstrupe på kvigan

 

Min våldsamt stora trofé

 

Oryxen som tog död på den lilla magra oxen

 

Hittills i år har jag jagat 17 dagar, sett 17 älgar och skjutit tre. Det är rätt okej utdelning får jag säga. Jag vill skjuta minst en till i år, på ståndskall förstås!

 

Nu är jag tillbaka i Umeå för lite skola och ponnypyssel, men hoppas snart få kliva i kängorna och plocka fram bössan ur skåpet för nya äventyr hemma!

 

 

 

 

Hej! Hittade hit när jag googlade på "drevprovsberättelse"... :-D Fann mycket intressant läsning! Förstår att du läser i Umeå? Jag gick JK 07/12. Såg att du funderar på att skaffa en drever, kul! Som av en händelse råkar jag ha en valp över från en kull i somras som är född 2 juli.... ;-) Skulle du vara intresserad så kan du kika in på hemsidan. Han skulle nog trivas i Jämtland! Skitjakt på dig från Småländska breddgrader!

Härliga berättelser igen och stort grattis till utdelningen!!
Fina bilder till dina berättelser. Idag fick vi en 8 taggare på våra marker. En gäst sköt den. Hade ju varit roligare med någon av våra som min sambo som inte skjutit en älg ännu

grattis