Östansjöns Ruff
Jag har funderat länge på hur jag ska skriva det här, men sen bestämde jag mig för att skriva det precis som jag har upplevt det.
--- --- --- ---
Östansjöns Ruff, eller Tyson som han kallades till vardags, kom till mig och Johan i Umeå första advent förra året. Då hade han bott hos min bror i ungefär tre veckor, när han kom till min bror i början av november var han otroligt mager, nästan inte mer än skinn och ben. Det fanns inte en tillstymmelse till en muskel på hela hunden, i början var en halvtimmes promenad tillräckligt för att han skulle bli alldeles utmattad, jakt var inte att tala om i det skedet. Han hade liggsår på alla fyra benen samt på höger baklår, han hade förmodligen också stresstuggat på svansen en längre tid för den var som en enda sårskorpa. Hans tänder var usla, flertalet avbrutna och somliga svarta ner till roten.
Här har han varit hos brorsan en veckas tid, på bilden kan ni tydligt se liggsåret på höger baklår, de vassa höftbenen som sticker ut och ni kan också se avsaknaden av muskler/hull
En väldigt liten och ynklig hamiltonhane
Liggsår
Liggsår
Liggsår
Även om han aldrig skulle göra en fluga förnär så litade han inte på människor (eller andra hundar). Höga plötsliga ljud, eller en alltför högljudd tillsägelse, fick honom att krypa ihop och bli låg. Att passera en parkerad bil föregicks i början av att han kastade sig som i panik bort från bilen, även om vi inte ens skulle åka med den! Med tid och träning blev det bättre, men ända fram till slutet var han livrädd för att åka bil.
En av de första kvällarna i Anumark
Att lämna honom i hundgård, om så bara en kvart, var inte att tänka på då han så fort han blev lämnad ylade i djup ångest, han försökte klättra ut, försökte gräva sig ut eller försökte tugga sig ut tills någon hämtade honom.
Jag och Johan tränade, övade, uppmuntrade och byggde band med den här hunden, till slut kunde han vara i hundgård ca en halvtimme åt gången, om man själv var i närheten och kanske skottade snö eller pysslade i trädgården. Tillsammans med andra hundar gick det bra, åtminstone på slutet. I början var han livrädd för andra hundar, det var som att han inte visste vad han skulle göra i närheten av andra hundar, på slutet gick det ändå okej. Mina goda vänner R & D har tre trevliga, snälla och respektfulla hundar. Och vi övade tillsammans med dessa, Tyson gjorde allt för att inte vara i vägen, en gång stötte en av de andra hundarna till honom med nosen då Tyson kom i vägen. Han blev så rädd att han kissade på sig, men i början av maj kunde han vara tillsammans med dessa tre hundar i hundgård utan några större problem.
Efter en avmaskningskur och med en rejäl fodergiva av riktigt fett och proteinrikt foder började han gå upp i vikt, med tiden slappnade han av mer och mer men många problem kvarstod. Han kan inte ha fått lära sig att gå i koppel, varje promenad var en dragkamp även om vi tränade och tränade så var förbättringen under de sju månader vi hade honom minimal. Med viktuppgång och muskelbyggande kom också ett enormt behov av rörelse och mental utmaning. Vi åkte skidor, sprang, cyklade, promenerade i stan, letade gömda godisar och myste. Och vi jagade! Över jul- och nyår så var jag i Gillhov och tillsammans med pappa och Erik så fick vi uppleva ett riktigt härligt rävdrev signerat Tyson. Han kanske inte visste riktigt vad han gjorde, orutinen var ganska uppenbar, men han jagade, han var glad, han levde upp! Det blev en del jakter under vintern, men något mer riktigt drev blev det aldrig.
Hela vintern så frös han, trots att han ganska snabbt kom upp i hull, han utrustades därför med ett ordentligt täcke. Här är han i hundgården under ett träningspass.
Jakt med pappa
Wiihuuu, springa i skogen!
En glad hund!
Tänderna var fortfarande ett stort bekymmer, vi fick blötlägga maten varje måltid, ändå kunde man se att det gjorde ont att tugga. Det blev sämre med tiden, och jag kände att ett tandläkarbesök inte skulle ge mer än att tänderna skulle ryckas ut och hans förmåga att äta skulle bli ännu sämre.
Under våren mognade ett tungt och sorgsamt beslut, hunden mådde inte bra, även om han säkert mådde mycket bättre än han gjort de senaste åren. Han kunde knappt äta, varje promenad var en dragkamp, att lämna honom ensam flera timmar varje dag då vi jobbar/pluggar blev i längden ohållbart och vi hade sedan länge bestämt att han aldrig någonsin skulle lämnas vidare till någon annan eftersom varje resa, förflyttning och upphåll på nya platser och med nya människor stressade honom massor.
På span från bron i Anumark där han gärna sprang i linan pch spanade över nejden
Uppochner på golvet
Bästa sovpositionen!
Mys med matte
Myson
Och mys med husse!
Bästa sovpositionen som sagt
Myson deluxe
På fisketur
Sista kvällen i Gillhov
Älskade, älskade hund
Jag vet inte vad som hänt Tyson i hans liv, jag vet bara att när han kom till oss mådde han inte bra. Åtminsone blev hans sista månader i livet bra, det är min enda tröst. Nu jagar han i milsvida rävrika skogar, utan smärta, rädsla och hunger. Under så kort tid gjorde han ett enormt avtryck i vårat liv och han lärde oss massor. Vi saknar honom och älskar honom, och jag svär på att jag ibland när jag befinner mig nånstans mellan sömn och verklighet hör honom ruska på huvudet så öronen slår trumvirvlar!
Kommentarer
Trackback
