Det är faktiskt inte mycket som är rätt i det här livet just nu. Och ännu värre blir det av att allt känns som att det är mitt fel men jag kan inte för mitt liv begripa vad exakt det är jag gjort som är fel. Jag har bara varit jag hela tiden, men tydligen är jag numera bara en sur, grinig och gnällig kärring som ingen vill umgås eller prata med. Med vissa undantag av diverse kollegor, men ändå. De som betyder mest verkar lämna mig, utom min bror, han står fast där han står,hoppas jag i alla fall! Men vad vet man, tydligen knatar det ju runt någon där ute som sprider ut lögner om mig och lyckas få till och med Andreas att tro på dem, så kanske den personen, vem det nu än är, får Erik att försvinna också?
Det gör mig så förbannad och ledsen. Denna någon måste verkligen tycka illa om mig, eller möjligen den relation jag och Andreas haft en gång i tiden. Och denna någon måste ha sådant inflytande på Andreas att han tycks tro mer på den människan än på mig. Jag fattar inte vad jag gjort egentligen, visserligen har jag väl inte varit så trevlig och tillmötesgående som jag borde vara, men det är så svårt när det slår i nån slags försvarsmekanism som säger att det är lättare att lämna än att lämnas...äh, det går inte förklar, för jag förstår helt enkelt inte. Och ingen verkar vilja förklara för mig heller.

Och Magnus, det är en hel historia för sig.
Nu när Andreas inte vill prata med mig alls längre så blir det ju att jag ringer mer till Magnus, och så helt plötsligt tycker han att vi pratar för ofta och för mycket, så nu kan jag inte ringa honom heller när allt suger här i livet.
Han tycks ju klara allting så himla bra utan mig, förresten, alla tycks klara sig så himla bra utan mig så vad fyller jag för funktion egentligen längre?

---

Jagade gjorde jag idag, det brukar ju kännas bättre då, men nä, inte ens det hjälpte idag.
Så nu vet jag inte vad jag ska göra..?



Kryssningsminnen