Permings Björn

I april hämtade pappa hem blivande jaktchampionen Permings Björn - en alldeles bedårande ljuvlig jämthundsvalp. Han har växt och grott och börjar nu se ut som en hund!
Det är en positiv, busig och läraktig valp. Han är uppmärksam och följsam, det ska bli spännande att få följa hans utveckling, även om jag mestadels får göra det på avstånd i från Umeå. 
 
Björn är efter Sörombäckens Gustav och undan Dundermyrens Mischa.
 
Sex veckor
 
En Björntass!
 
Nio veckor
 
Lite äldre, men alltid knähund, Erik bjuder på en fin min?!
 
Hundutställning i Åsarna
 
Permings Björn, 5 månader
 
Han fick riktigt fin kritik i Åsarna där han gick i valpklass (bra miljöträning). Han fick BIR Valp och HP - nöjd husse och matte!
 

Östansjöns Ruff

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva det här, men sen bestämde jag mig för att skriva det precis som jag har upplevt det.
 
--- --- --- ---
 
Östansjöns Ruff, eller Tyson som han kallades till vardags, kom till mig och Johan i Umeå första advent förra året. Då hade han bott hos min bror i ungefär tre veckor, när han kom till min bror i början av november var han otroligt mager, nästan inte mer än skinn och ben. Det fanns inte en tillstymmelse till en muskel på hela hunden, i början var en halvtimmes promenad tillräckligt för att han skulle bli alldeles utmattad, jakt var inte att tala om i det skedet. Han hade liggsår på alla fyra benen samt på höger baklår, han hade förmodligen också stresstuggat på svansen en längre tid för den var som en enda sårskorpa. Hans tänder var usla, flertalet avbrutna och somliga svarta ner till roten. 
 
Här har han varit hos brorsan en veckas tid, på bilden kan ni tydligt se liggsåret på höger baklår, de vassa höftbenen som sticker ut och ni kan också se avsaknaden av muskler/hull
 
En väldigt liten och ynklig hamiltonhane
 
Liggsår
 
Liggsår
 
Liggsår
 
Även om han aldrig skulle göra en fluga förnär så litade han inte på människor (eller andra hundar). Höga plötsliga ljud, eller en alltför högljudd tillsägelse, fick honom att krypa ihop och bli låg. Att passera en parkerad bil föregicks i början av att han kastade sig som i panik bort från bilen, även om vi inte ens skulle åka med den! Med tid och träning blev det bättre, men ända fram till slutet var han livrädd för att åka bil. 
 
En av de första kvällarna i Anumark
 
Att lämna honom i hundgård, om så bara en kvart, var inte att tänka på då han så fort han blev lämnad ylade i djup ångest, han försökte klättra ut, försökte gräva sig ut eller försökte tugga sig ut tills någon hämtade honom.
Jag och Johan tränade, övade, uppmuntrade och byggde band med den här hunden, till slut kunde han vara i hundgård ca en halvtimme åt gången, om man själv var i närheten och kanske skottade snö eller pysslade i trädgården. Tillsammans med andra hundar gick det bra, åtminstone på slutet. I början var han livrädd för andra hundar, det var som att han inte visste vad han skulle göra i närheten av andra hundar, på slutet gick det ändå okej. Mina goda vänner R & D har tre trevliga, snälla och respektfulla hundar. Och vi övade tillsammans med dessa, Tyson gjorde allt för att inte vara i vägen, en gång stötte en av de andra hundarna till honom med nosen då Tyson kom i vägen. Han blev så rädd att han kissade på sig, men i början av maj kunde han vara tillsammans med dessa tre hundar i hundgård utan några större problem.
 
Efter en avmaskningskur och med en rejäl fodergiva av riktigt fett och proteinrikt foder började han gå upp i vikt, med tiden slappnade han av mer och mer men många problem kvarstod. Han kan inte ha fått lära sig att gå i koppel, varje promenad var en dragkamp även om vi tränade och tränade så var förbättringen under de sju månader vi hade honom minimal. Med viktuppgång och muskelbyggande kom också ett enormt behov av rörelse och mental utmaning. Vi åkte skidor, sprang, cyklade, promenerade i stan, letade gömda godisar och myste. Och vi jagade! Över jul- och nyår så var jag i Gillhov och tillsammans med pappa och Erik så fick vi uppleva ett riktigt härligt rävdrev signerat Tyson. Han kanske inte visste riktigt vad han gjorde, orutinen var ganska uppenbar, men han jagade, han var glad, han levde upp! Det blev en del jakter under vintern, men något mer riktigt drev blev det aldrig.
 
Hela vintern så frös han, trots att han ganska snabbt kom upp i hull, han utrustades därför med ett ordentligt täcke. Här är han i hundgården under ett träningspass.
 
Jakt med pappa
 
Wiihuuu, springa i skogen!
 
En glad hund!
 
Tänderna var fortfarande ett stort bekymmer, vi fick blötlägga maten varje måltid, ändå kunde man se att det gjorde ont att tugga. Det blev sämre med tiden, och jag kände att ett tandläkarbesök inte skulle ge mer än att tänderna skulle ryckas ut och hans förmåga att äta skulle bli ännu sämre.
 
Under våren mognade ett tungt och sorgsamt beslut, hunden mådde inte bra, även om han säkert mådde mycket bättre än han gjort de senaste åren. Han kunde knappt äta, varje promenad var en dragkamp, att lämna honom ensam flera timmar varje dag då vi jobbar/pluggar blev i längden ohållbart och vi hade sedan länge bestämt att han aldrig någonsin skulle lämnas vidare till någon annan eftersom varje resa, förflyttning och upphåll på nya platser och med nya människor stressade honom massor.
 
På span från bron i Anumark där han gärna sprang i linan pch spanade över nejden
 
Uppochner på golvet
 
Bästa sovpositionen!
 
Mys med matte
 
Myson
 
Och mys med husse!
 
Bästa sovpositionen som sagt
 
Myson deluxe
 
 
På fisketur
 
Sista kvällen i Gillhov
 
Älskade, älskade hund
 
Jag vet inte vad som hänt Tyson i hans liv, jag vet bara att när han kom till oss mådde han inte bra. Åtminsone blev hans sista månader i livet bra, det är min enda tröst. Nu jagar han i milsvida rävrika skogar, utan smärta, rädsla och hunger. Under så kort tid gjorde han ett enormt avtryck i vårat liv och han lärde oss massor. Vi saknar honom och älskar honom, och jag svär på att jag ibland när jag befinner mig nånstans mellan sömn och verklighet hör honom ruska på huvudet så öronen slår trumvirvlar!
 
 

Gräsbergets Vicke

Tio år fick vi tillsammans. Tio år av jakt, spårning, skidåkning och vänskap.
Jag minns alla de eftersök du gjort,
hur din fantastiska nos har fått många jägare att dra en suck av lättnad.
Jag minns ett oerhört vackert ståndskall vid Näktens strand,
att vi tillsammans fick jaktlycka den dagen. 
Du har lärt mig att alltid lita på hunden, för du hade alltid rätt. 
Tänk att det var du som visade Kitos hur man skäller på älg, vilken underbar dag det var!
Alla soliga vårvinterdagar när jag tolkat efter dig på skidor, de glömmer jag aldrig.
Idag har du sprungit vidare. 
Där du är nu finns det ingen hälta,
bara massor av skog, älgar och mat.
Älskade Vickeomkull
 
Tack för allt!
 
 

Ny familjemedlem och hundslagsmål

Tyvärr har de tinte blivit så mycket älgjakt för mig i år. Skolan, hästen och flytten har tagit upp, och kommer fortsätta ta upp, väldigt mycket tid.
 
Senast jag var hem till Jämtland för att jaga var för två veckor sen. Tyvärr blev det bara en och en halv dag med jakt, sen blev det en tråkig (men ändå bra) kväll hos veterinären innan jag och Johan åkte till Umeå igen på söndagen. Men vi ska ta det här i rätt ordning!
 
Jag och Johan åkte alltså ner på torsdagen, dels för att jaga på helgen och dels för att träffa vår nya familjemedlem - en hamiltonstövare vid namn Tyson. Det var en smal men glad stövare som möttes oss hemma hos min bror i Gäle. Jag och Johan ska ta över honom från hans förra ägare som inte har tid för honom. Med lite mat, kärlek och omvårdnad så ska det nog bli fason på honom också.
 
Johan och Tyson i samspråk
 
Aj. Liggsår på frambenet (enligt rapporter så ska det ha börjat läka nu)
 
Skönt med en egen filt
 
Så här kan man också ligga och sova
 
Tyson kommer upp till oss i Umeå nu på fredag. Min bror har haft honom tills vi har byggt färdigt vår hundgård vid huset som vi har flyttat till. Enligt alla rapporter som jag fått så har liggsåren börjat läka ihop, han har lagt på sig lite vikt och igår så drev han också hare när Erik var ute i skogen med honom! Det ska bli så kul att få en hund i huset, jag tycker ju inte att det är ett riktigt hem förrän det finns hund i huset!
 
Nåväl, tillbaka till den där helgen för två veckor sen när vi var och jagade också!
På fredagen tog vi Nittro med oss upp i Älgsjöhyggena, pappa gick i Norknularna med Vicke, och för att göra en lång historia kort så kan jag berätta att Nittro hittade älg älgar?) som han vallade över halva Älgsjöhyggena, hela Bröttjärnberget och norra delarna av Norknularna innan han bröt/blev infångad. 
Vicke hade tag i älg som han skällde på, men som tyvärr aldrig ramlade i backen.
 
På lördagen var det jakt med laget och pappa skulle gå med Nittro och Lars med sin hund. Johan fick hänga med pappa medan jag satt på pass under morgonen. Det var massor av älg i Skåltjärnberget, där vi jagade, men ingen av dem var av rätt sort (vi har bara kalv kvar), eller på rätt håll, i rätt läge eller ja, ni vet hur det kan vara med älgjakt!
 
När vi bröt var båda hundarna ute på villovägar och hundkarlarna blev kvar i skogen medan vi andra omgrupperade för att göra ett kort jaktpass innan solen gick ner.
Jag skulle gå med Kitos och vi skulle jaga i Dösjöbränna. So far, so good.
Men en jaktdag är en jaktdag är en jaktdag. Kitos hittade färska harslag, sprang rakt på haren och sen var det ju kört med den älgjakten för harar är ju roliga om de är alldeles framför nosen på en!
Vi bröt för dagen.
 
På väg tillbaka mot bilen ringde jag pappa för att höra hur om han fått igen hunden. Pappa berättade att jag var tvungen att komma till skolan och kolla på Nittro. Han och Lars hund hade hamnat i slagsmål! Åhnej!
På skolan i Dödre lastade vi ur hunden, inte halt men lite blodig här och där. Vid närmare titt kunde jag konstatera minst ett bett i vänster fram, ett i vänster bak över knäleden, ett vid svansen och ett på ryggen. Bara att ringa veterinären!
 
Vi fick kontakt med jouren och fick åka in till djursjukhuste direkt. Vi lämnade Johan i Gäle så han kunde se efter Tyson som varit hemma ensam hela dagen. 
Väl hos veterinären så uppdagades även två brutna tänder utöver de skador jag hade upptäckt. Hunden fick lugnande och kördes sedan iväg för att få dränageslangar insatta i såren.
 
Just framkomna till veterinären. Det här är den dåliga sidan, syns inte mycket med all päls
 
Ryggbettet
 
Bettet vid svansroten
 
Har fått dropp och lugnande
 
Omplåstrad
 
Stackars rumpestumpen
 
Ganska sliten kille
 
Hemma och provar tratten, ganska miserabel vovve
 
Nu har Nittro levt som innehund de senaste två veckorna och såren har läkt ihop fint. Tänderna får väl dras/åtgärdas i framtiden. På dagarna har hunden fått vara med pappa på jobbet, vi byggde om hela hans flak på bilen till konvalecenspalats åt Nittro. Madrass, filtar och mattor så till och med en sultan hade varit nöjd!
Om vädret fortästter vara på vår sidan så finns det hopp för någon mer älgjakt runt jul, det vore riktigt kul! Annar får vi försöka hitta någon hare åt Tyson helt enkelt.
 
 
 

Lördag 7/9 och söndag 8/9

Lördag 7/9
 
Igår var det så dags för älgjaktspremiären!
På morgonen så skulle vi, helt oväntat, jaga Älgsjöhyggena. Jag drog pass 2 bakom Dammen, pappa satt nere i Selet, pass 8 och brorsan hade pass 6 bakom Dammen. Micke och Elaine gick med hundar. Det var helt vilt varmt, jag frös inte för fem öre, snarare tvärtom!
 
Elaines tik gick ut med tre små oxar på pass 4 bakom Dammen, men David, om satt där, fick inget läge. Det var visst långt håll. Mickes hund fick tag i en ensam ko som gick ut och in i Bröttjärnberget, det blev således en ganska kort jakt på förmiddagen, då Elaine ville bryta när hennes hund kom tillbaka efter rejset med oxarna.
 
Stora delar av laget i väntan på Sören och eftermiddagens jakt
 
På eftermiddagen skulle det jagas i Dösjöbränna. Jag gick med Vicke och pappa med Nittro, Erik satt på pass 1 vid Lillnöttjärna.
 
Jag började uppevid basvägen vid Sutterviken och gick ner på Långnäset en vända först. Solen stekte och det var sjukt hett! Vi hittade ingen älg där nere så efter det avancerade jag och jycke fram till vägen som går rakt in i Dösjöbränna. Vi hade inte gått mer än 100 meter från den vägen in i ungskogen förrän jag började inse att Nittro var påväg mot oss, mycket riktigt kom han också i mina bakspår strax därpå. Blicken och minen han gav mig var helt obeskrivlig. Lite som att "Vad faan matte, vad gör du här? Är du vilse? Varför står du här mitt i skogen helt själv? Va?"
Vicke var ute på sök just som Nittro nådde mig, men när de mötte varandra då Vicke kom tillbaka kunde man nästan se att Nittro förstod sammanhanget. Då bar det iväg med en väldig fart - med båda hundarna!
 
Rakt upp mot Lokbäcken, och ca 200 meter från den blev det stopp och Nittro började skälla. Han låg lite före Vicke, men så fort Vicke krånglat sig över Lokbäcken så lade han till sin lite gällare stämma till NIttros grova lite hesa röst. 
 
Ståndskall med Vicke och NIttroI
 
Pappa var närmast och fick smyga på. Han kom inpå och konstaterade att det var en ko, som var jättearg och gick och lockade hela tiden så han var övertygad om att hon hade kalv med sig. Så han väntade och väntade och lyckade till slut komma fram till att det var TVÅ kor. En stor mörk, och en lite mindre som var rätt brun i färgen. Han skulle till och skjuta men fick inget tag på det hela och till sist gick det loss, efter ca tre timmars ståndskall. Hundarna följde efter varsin ko och Vicke kom ner mot mig där jag tagit pass längs vägen in i Dösjöbränna. Han kom dock aldrig ut med den på vägen utan började lurva runt inne i ungskogen norr om vägen. Vi beslutade att bryta, eftersom Lennart skjutit en kalv nere på pass 10 och för att det började bli sent. På kvällen skulle vi ju ha jaktmiddag i Dammen!
 
När Vicke var ca 200 meter bort vissalde jag på honom, men han kom inte. Erik kom runt för att hämta oss, men Vicke stökade ju på där uppe i skogen. Vi trodde det var den där "gråhundstjuren" som han tar till ibland när han inte vill åka hem, men så plötsligt började han skälla igen! Woop!
Efter ett samtal till jaktledaren fick Erik lov att prova gå dit och skjuta. Han tog med sig Kitos och släppte på honom. Han började skälla knackigt och glest men sen, de sista tio minuterna så öste han på riktigt bra, och vid 16.55 fick Erik så skjuta den där första älgen för Kitos, (och Vicke).
 
En husse och hans hund på morgonen
 
En husse och hans hund efter fallet skott
 
Det var en rätt nöjd broder som möttes mig och pappa vid älgen då vi kom dit, kanske var det precis detta som krävdes för att skrämma igång hjärnverksamheten på Kitos som inte riktigt förstått det här med älgar och jakt än?
 
Jag och pappa åkte på slakteri och hämtade combitracken och hjälpte brorsan med älgen till slakteriet, sen lämnade vi honom ensam och åkte på middag i Dammen.
 
En jägare och hans byte, ensamma i kvällen
 
Samtliga hundar skällde alltså på denna ko igår, första Vicke och NIttro tillsammans i ca 3 timmar, sen jobbade Vicke själv med den ca en timme innan Kitos anslöt och så skällde de tillsammans i ungefär 40 minuter. Bra start på jaktveckan!
 

Söndag 8/9
Idag skulle vi jaga Svarttjärnriset, jag skulle gå med Nittro i nordöstra kanten och Erik tog med sig Kitos på sydvästra sidan. Jag släppte vid 06.15 och gick in mellan pass 22 och 23 vid Kronlinjen, klättrade upp mot Sundstjärnberget och skulle ta en vända i sidvind framför pass 10 och 4 innan jag vände ner helt rätt i vind.
 
Schysst soluppgång vid Sundstjärnsbergets sluttning
 
Men, ca 60 meter ifrån saltstenen som finns där i skogen så försvinner hunden och tar upp bara 170 meter bort. Taktfast, lugnt, tryggt. Min älskade hund!
 
Det stod stilla i runt en kvart, men började sen röra sig lite sakta. Jag började gå på, och sen gick vi. Vi gick och gick och gick. Som närmast var jag in på 40 meter, men såg inte vilket sorts djur det var. Hunden betedde sig väldigt underligt också, han hade lämnat skallet flera gånger och letat upp mig även när jag var typ 200 meter från skallet, han brukar bara kolla efter en då man är nära. Mycket skumt!
 
Så, när jag satt där, 40 meter från skallet så smäller det på Kronans och hunden får något ryck och drar ett par hundra meter bakåt och lämnar mig med det okända djuret därframme. När han kom tillbaka så hör jag ett mullrande från träden, ett djupt djurisk brummande. Fy helvete vilket obehagligt ljud! Jag har hört älgar låta på både det ena och andra sättet, men det där, det var otroligt läskigt. Jag hade på ungefär på två sekunder fått maxpuls... Vad faan, skäller han björn? Det stod tätt, jag hade inte sett eller hört något som tydde på älg, hunden underliga beteende och det där konstiga ljudet som tog tag i hela ens uppenbarelse... Brr.
Jag tänker briljant nog - jag försöker ta mig ut på den här gamla vägen till vänster om mig, då ser jag vad det är när det går över. Problemet var bara det att djuren hann över vägen innan jag hann ut, och jag kunde inget se mellan träden. 
 
Lätt nervöst pratade jag med pappan på radion, sa som det var, att jag inte var hundra på att det var älg hunden skällde, berättade om ljuden djuret hade gjort och ja, sen tog jag tre djupa andetag innan jag helt enkelt tog mig samman och gick på igen då det stannat några hundra meter bort. Jag visste om att det var betydlig öppnare där framme, då skulle jag väl kunna få se något tyckte jag?
 
När jag var 70 meter från skallet såg jag den bruna solbelysta ryggen på skogens argaste älgko!
Hon stod där och brummade, morrade och frustade åt Nittro så fort han närmade sig. Haha, lättnaden inombords!
 
Men, hon gick undan lite lite grann hela tiden och jag fick inget tag på det hela. Lyckades konstatera att det var en kalv med, och till sist blev det stopp nästan nere i sydvästra kanten på Sundstjärna. Och det stod bra, jag tog mig inpå. Men tusan, kon skymde kalven hela tiden, och var det inte det så var hunden i fel läge eller för mycket träd i vägen. I ett försök att flytta mig i bättre position blev älgarna störda, rundade mig och fick vind av mig och drog norrut igen. 
 
Nittro slog några skall nu och då, men det blev inte stopp på riktigt förrän det stod 500 meter in på Kronans marker. Jaahopp!
 
Efter någon timmes väntan fick jag tag i krongänget och fick lov att gå in på deras mark och stöta/hämta hunden. Gick in, rundade skallet och lade vind på älgarna som fick nog och drog med en väldig fart. NIttro släppte, tog sina egna bakspår ner på Kronvägen och där kom precis två ur kronlaget som tog fast honom. Hej och hå, en sån dag! Han tog upp vid 06.56 och släppte älgarna vid 14.16. Det blev alltså drygt 7 timmars ståndskall för honom idag. Synd att en annan ska klanta sig och inte göra sin del i avtalet!
 
Hur gick det för Kitos då?
Ja, förhoppningsvis så hade manövern från gårdagen effekt - han hittade och skällde älg idag! Förvisso ett snabbt och hetsigt upptag, men ändå. Han försökte i alla fall!
 
Eftersom jag inte fick igen hunden förrän vid halv tre tiden på eftermiddagen och resten av laget hade dragit igång eftermiddagens jakt så packade jag ihop vovven och mig själv och for hem. Både hunden och jag behövde fylla på med energi och vätska!
 
Men - laget skulle jaga norr om basvägen i Sutterviken och pappa gick med Vicke. Följande har jag sedan fått berättat för mig.
En i laget skjuter på en oxe, den hittas inte igen. Pappa åker dit och ska spåra efter att passarna ställts om, en annan i laget ser älgen och drar iväg två smällar på låååångt håll. Älgen ses försvinna ner på Långnäset, pappa släpper på Vicke som tar upp och pappa får avsluta för Vicke på ståndskall.
Grattis! Skönt när det går bra sådana här gånger!
 
Imorrn är det nya tag.
Heja heja!
 
 
 
 

Hundutställning

Hej och hå, imorse var det dags! Jag skulle följa med min fasters man, Lennart, på utställning i Ånge. Hans höft är så dålig så han kunde inte visa sin hund själv. Då ställer jag upp! Både pappa, jag, min faster Ellen och Lennart gjorde sällskap till Ånge.
 
Väl framme var det dimma och rätt behaglig temperatur, men ju längre dagen skred så ökade värmen. Och eftersom det var en tik vi skulle ställa så gick vi sent på dagen, det blev lång, och varm, väntan.
Flisa imponerade med ett upphöjt lugn, stressade inte upp sig alls vilket överraskade med tanke på hur vild hon kan vara när man hälsar på hemma hos henne och hennes familj.
 
Lappfläckens Flisa
 
I väntan i morgonens hundvänliga väder
 
Här väntar vi på mätning och tandkoll
 
Hur gick det då?
Vi fick Excellent på henne, och blev 2:a i konkurrensen. Nåväl, jag tyckte förstås att hon var finare än tiken som gick före oss, men jag är väl lite partisk också.
 
En rolig dag i alla fall!

Grubbel

Mitt mål hela det sista året har varit att skaffa min första egna hund under den här våren, och jag hoppas verkligen att det ska gå i lås.
 
Men självklart blir jag lite osäker ju närmare våren vi kommer.
Tänk om det inte är rätt läge att skaffa vovven nu?
Först reser jag bort nu i fem veckor, sen drar exjobbet igång. Kommer jag kunna ta hand om en valp och skriva ett 15 hp exjobb samtidigt, förvisso är min plan att inte skaffa valpen förrän i slutet av exjobbet, men ändå? Kommer jag få tag i ett sommarjobb där jag kan ha med mig valpen?
Kommer det funka i höst med skola och hundägeri samtidigt? Vi är förvisso två som kan ta hand om hunden, så på något sätt går det säkert lösa. Jag hoppas kunna få plats i en av hundgårdarna på skolan, men det är få hundgårdar och många hundägare, så det kan bli svårt.
 
Men att skaffa hund är det jag absolut allra helst vill, och har velat i flera flera år. Väntar jag längre kommer jag bli tokig! Jag har sparat ihop mer än tillräckligt med pengar för att finansiera köpet och den första tidens större utgifter. Jag har ju också som bekant hundar sen förr, även om de ägs av och bor hos pappa, så jag är ju inte nybörjare i frågan, även om jag är långt från fulllärd i hundlivet.
 
Är det bara lite kalla fötter så här när det, trots allt, närmar sig den dag då jag lyfter telefonen och ringer på den första kullen? Vem vet... 
 
Det är mycket att tänka på.

Björnpasset, hundpromenad och simträning

I fredagsmorse landade jag hemma i Gillhov igen efter nio dagars arbete i södra Sverige. Tänk att jag i sommar både varit i norraste norra Sverige och i Skåne, det känns bra jobbat!

Fredagskvällen spenderades (äntligen) på hästryggen i Dödre tillsammans med Marie, Queen och Mysan! Queen, fina Queen, har under vintern behövt operera bort sitt ena öga, och det var första gången jag red henne på evigheter, men det var samma fina häst som alltid!


Queen, jag och Lilla My, aka Stora Mysan.

Igår tog vi morgonpromenad med hundarna upp till Råssjön, en underbar morgon med värme och vindstilla. Vicke käkade bär som en annan björn!


Vicke har paus i bärätningen


Nittro vid Råssjön

Efter hundpromenaden laddade vi upp för att åka och skjuta björnpasset i Kälen. Även i år lyckades jag utan problem ta mig igenom de tre momenten.
Vi har som krav i jaktlaget att man ska ha gjort björnpasset innan björnjakten om man ska skjuta på en björn.

På kvällen hade vi bestämt att Nittro skulle få simträna, det ar varit väldigt varmt här i nästan en vecka och han har inte fått röra på sig ordentligt på den tiden. Det var faktiskt första gången han simtränade, och efter viss tvekan i början så simmade han riktigt fint efter båten!


Nittro i plurret

Efteråt verkade det som att han tyckt det var väldigt skönt i alla fall! Och han såg till att duscha mig och pappa ordentligt när han ruskade ur vattnet ur pälsen!

Idag är det skytte igen som står på schemat, banan öppnar vid 13 så då bär det av dit. Känns som att jag skjutit alldeles för lite i år, även om jag är godkänd för jakten. Jag vill helst skjuta minst 200 skott med studsarn innan jakten, så det är bara att ligga i!
För övrigt håller Tikkan på att få sig en liten renovering med ny stock, och nytt sikte. Kort på det kan komma framöver, om ni har tur! :P



De enda skott du inte behöver ångra är de du skjuter på skjutbanan, så panga på!

Beslutet är taget!

Efter många långa funderingar och diskussioner så är nu beslutet taget.
Det blir en drever som ska inhandlas som min första egna jakthund. Kanske redan i höst, vem vet!?
Och jobbet med att hitta rätt börjar nu. Vad vill jag ha?
Vilka linjer är intressanta, hur många drevprovsberättelser kan man läsa på en dag? Hur många olika kombinationer och intressanta stamtavlor finns det där ute? Bra och trevliga uppfödare? Viltspårprov, utställningsresultat med mera med mera!
Och det viktigaste av allt, kommer det komma ut trevliga parningar och kullar som passar in i planeringen?
Vintervalp eller sommarvalp?
Tik eller hane?
Beslutet är i vilket fall taget.
Nu börjar det roliga!

Hemma i det vackra vita vinterlandet

Jag kom hem från Umeå igår, efter att ha skrivit den tredje tentan på sju veckor! Pjuh...

Idag har vi städat och julstökat i huset, alldeles strax ska jag klä julgranen, men först hinner jag lägga in några bilder från dagens hundpromenad!


Myspromenad


De finaste jag har


Nittro är inte alltid lätt att ta kort på!


Händelser

Hej och hå, jungman Jansson. Jag är i sanning ingen bra bloggare just nu. Blöh! Inte ens när det händer nåt lyckas jag ju plita ner några ord. Men NU gör jag ett försök!

Var hemma och jagade förra helgen, helt enkelt tvungen att fylla på mina uttömda reserver av lugn, tystnad och lycka.
Fredagen ägnades åt Vicke, mitt första släpp med honom i höst! (Sjukt konstigt att det dröjde till november, men han var ju sjuk och sen har jag varit borta) Släppte strax efter åtta i Lillgristjärntrakten, vädret var inte optmalt, noll i vind, riktigt tjock dimma och skrapigt underlag.Men hunden sökte bättre än någonsin förr, jag har aldrig sett honom så aktiv i skogen.
Vid tjugo över nio har han varit stilla på samma ställe i ca 20 minuter och jag väntar väntar väntar på de första skallen. Vet sen förr att han kan vara med älgarna länge innan han börjar skälla, men inget händer och plötsligt drar han iväg, och drygt en kilometer senare ser jag att han är stilla på pejlen, men jag hör inget. Letar mig ut på Grisvågvägen, och ca 800 meter bort hör jag skallen slå igenom. Det står alldeles brevid landsvägen. Puh! Så nu börjar tankarna rulla i huvudet, hur ska jag ta mig inpå? Ingen vind, och svårsmuget...
Beslutar till sist att prova från vägsidan (den enda vind jag haft på hela dagen var svagt östlig, så jag fick köra på det). Skallet hörs bara svagt svagt och trots att jag börjar närma mig blir det inte tydligare. Inte förrän jag passerar igenom en bergsskärning på vägen, då slår ståndskallet emot mig med full kraft! Underbara underbara hund! Det står i en hyggeskant och jag smyger så tyst jag kan, men älgarna blir störda och börjar gå undan.

Det rör sig ca 100 meter, nu står det bara 40-50 meter brevid vägen. Och självklart kommer dagens enda bil just då! Ståndet blir så stört att det går undan nästan 2 kilometer och Vicke bryter inte förrän det går över Gristjärnbäcken.
Blöh!

Men!
Under tiden som jag gick med Vicke, och förbannade allt från dimma till vindförhållanden gick pappa jaktprov med Nittro.
Och, ja, det gick (förhoppningsvis) vägen! Domarn har förvisso inte bekräftat men preliminärt så tog Nittro sin första jaktprovsetta i fredags!


Nittro i sensomras

Resten av helgen förflöt med lite älgkontakter, såg en kviga när jag gick med Nittro på söndagen, men hon bara sprang och jag skjuter inte löpälg för hundarna i november. Ståndskall ska det vara!

Nu sitter jag i Umeå och längtar hem...

Tjejbesök

Imorrn börjar oktoberjakten, och tyvärr är ju Vicke fortfarande halt. Plus att två av de andra hundförarna i laget inte kan vara med första dagarna. Därför har vi hämtat en liten jämthundstik, av pappas svåger, som vi ska prova ett par dagar nu. Så vi får se om det blir girlpower i skogen imorrn! :P

Hon är i alla fall en riktigt kelgris!


Knähunn?



Mys på golvet med brorsan

Lägesrapport

Nu är jag hemma i Jämtland och laddar inför en veckas jakt här. Skönt att träffa hundarna efter allt som hänt sen sist jag var hemma.

Vicke är fortfarande halt men är pigg, aktiv och glad. Drygt två veckor har gått sen operationen, och han är nog konvalecent ett par veckor till innan vi kan prova släppa igen.
  Nittro fick en veckas antibiotikakur och mår numera mycket bra igen. Lite smalare efter sin diet som han blev satt på men pigg, busig och i form. Pappa ha cykeltränat honom och på söndag blir det ett släpp. Sen jakt resten av hösten!

På skolan är det fullt ös, vi håller på med ett ekologiskt projekt där vi ser om vi kan hitta något samband mellan aggressivitet och storlek hos fåglar. Intressant, men massor av svår statistik för att undersöka det!
Fågelmärkning är förövrigt fantastiskt roligt och jag hoppas få göra det massor framöver.


Poserande sävsparv

Kitos


Brorsans nyförvärv, en laika/jämthundskorsning, 9 veckor gammal.




Jul, promenad och sånt

Ja, nu har julen passerat som brukligt. Julafton spenderades här hemma med familjen och farmor och farfar som kom och åt en massa julmat och fick julklappar. Hundarna fick också julklappar, alltid lika trevligt att titta på när de öppnar sina klappar!


Vicke i öppnartagen



Mums!



Nittro kan också



Yam, yam!




I lördags åkte jag in till stan för att träffa Joanna, vi gjorde ett dubbel-besök på bio med första Narnia i 3D och sen tredje filmen om Änglagård. Båda filmerna var jättebra!
Sen i söndags gjorde vi en tur på stan och shoppade loss lite grann innan vi mötte upp Issa och Jeanette för att äta lunch. Det var sjukt trevligt, skönt att träffa sina goa vänner!

Idag blev det en promenad med hundarna och mamman, och lite plugg, har tenta två dagar efter lovet så nåt måste man ju som göra. Rekat harspår här på kvällskvisten, för imorrn blir det harjakt med fina Matilda, som vi får låna av husse Anders, det blir skoj! Det var ett par år sen jag jagade med tiken sist, sen dess har hon ju både haft valpar och blivit champion. Som sagt, det blir nog en rolig dag imorrn!


Matte med vildhundar

Helg och hundar

Snart tar helgen vid och med lite tur blir det långhelg, ända tills nästa onsdag! Fast har lovat att hjälpa en kompis i stallet på lördag, så åker inte hem till Gillhov förrän på lördagkväll. Sen ska jag försöka mig på lite fiske på söndagen tänkte jag, om isarna där hemma ser bra ut alltså. Hoppas det, har pimplat alldeles för lite i vinter. Shame on me!

På söndag ska vi börja en kurs med bägge hundarna igen, det ska bli kul att träffa trevligt hundfolk och aktivera de smått understimulerade hundhjärnorna. Tyvärr har det varit en period nu där det mest blivit fysisk motion, så det är bra att få komma igång med lite annat igen.

Vi har bestämt att vi ska ställa ut Nittro på utställningen här i Sandviken i slutet av maj så ska prova få iväg anmälan under helgen så det är gjort.
Hoppas det blir fint, men hundvänligt väder, så att man kan njuta av en massa vackra hundar utan att vare sig frysa ihjäl eller rinna bort i försommarvärmen!


Kram på dig, älskade tokiga hund!



Angående hundar som springer vägar

Har fått frågan hur vi löste problemet när Nittro sprang vägar i höstas.

Med hjälp av astropejlen såg vi att han gav sig ut på vägarna och sprang dessa tills de helt enkelt tog slut, sen sprang han åt andra hållet helt enkelt, och oftast tar vägarna inte slut åt endera hållet, så som ni förstår kunde han springa vägar i flera timmar. Att vänta in honom var inte ett alternativ, för han kom inte tillbaka, tro mig, vi prövade. 

Vi löste detta genom att, då vi såg att han rallade iväg längs världens längsta väg, hämta honom med bilen, åka tillbaka till stället vi släppte på, sedan gå till stället han sist hade kontakt och släppa om därifrån. Ett tag undvek vi också i den mån det gick att gå på vägar med honom, efter avslutad jakt gick vi helt enkelt i skogen tillbaka till bilen. Tilläggas bör att det finns massor av vägar där jag jagar, så det är inte alldeles lätt att undvika dem.
Självklart fick vi upprepa det några gånger, men allt eftersom blev han bättre för att till sist kunna hålla sig ifrån att springa vägarna, annat än att han bara passerade dem när det behövdes.

Jag vet att det finns synpunkter på det här att hämta hunden med bilen, och jag är själv emot det, men observera att vi aldrig avslutat jakten genom att hämta honom med bil, utan vi har hämtat, åkt tillbaka till skogen, släppt igen och sedan avslutat då han gjort några bra sökrundor utan vägspringande.
 
Att hämta hunden med bil och avsluta efter det, det är fel, helt fel. Då lär sig garanterat den unga hunden snabbt att han blir hämtad om han springer på väg. Som det är nu hade Nittro inget för att springa vägar, han fick likförbannat tillbaka ut till samma ställe i skogen och börja om.

Jag säger inte att det fungerar för alla, men vi löste det så, och det fungerade för oss. Och jag tror att problemet hade tagit längre tid att bli av med om vi inte haft den koll vi hade tack vare Astron, kanske hade han till och med hunnit bli påkörd innan det var avhjälpt, och det var liksom inte ett alternativ.



Nittro - jycke som nu har förstått att matte och husse vill att han håller sig i skogen!

Garmin Astro

Inför föregående hösts jakt inhandlade vi en Garmin Astro som komplement till de två Swepoint-pejlar vi har sen tidigare.
I min värld kan astropejlen vara guds gåva till hundföraren, om den nyttjas på ett föredömligt sätt. I händerna på fel personer kan den bli ett redskap som förvandlar jakten till något jag inte vet vad jag ska kalla, men inte tusan är det jakt i alla fall.

Oavsett om jag har astron eller en vanlig pejl på hundarna så vill jag att de ska prestera det de köptes för att prestera, ståndskall. Ibland får jag mardrömmar när jag ser och hör om personer som använder astron för att ha koll på älgen, genskjuta den och skjuta s k löpälgar, eller uppflogsälgar, bara för att de kan det med hjälp av denna pejl. Vad gör det med den hund som får älg skjutit för sig på det här viset flera gånger?
Ja, det vet ni nog redan svaret på, inte tusan kommer den att prestera det en ståndhund ska göra åtminstone.

Självklart har alla olika krav på sina hundar, och givet är att inte alla har som mål att avla på sina hundar. Men jag anser att du som köpare av en löshund ändå har ett visst ansvar att ge hunden en chans att göra det den är avlad för.
Ville jag ha en hund som gav älgarna skjuts genom skogen skulle jag inte köpa en jämte eller en gråhund, utan kanske hellre en halvstövare.

Astron har många fördelar i och med att den ger hundföraren möjlighet att följa hunden "live" i mottagarenheten, som i höstas då vår jämte började springa vägar titt som tätt, så gav astron oss möjligheten att avstyra det beteendet på kortare tid än om vi inte haft denna koll.
En annan sak som jag ser som ovärdeligt i sammanhanget är om det skulle hända hunden något, om den skulle skadas eller kanske till och med dö i skogen, så ger den här typen av pejl möjlighet att hitta igen hunden.

Det jag skulle önska av pejlen är dock en något längre batteritid, och kanske något längre räckvidd, även om jag inte upplever just det senare problemet så stort just på det marker jag jagar.

Vidare önskar jag att de som inte kan hantera den här typen av pejlar på ett genomtänkt sätt, glömde sitt eget begär efter att få skjuta så mycket som möjligt, och istället tänkte till kring sin hund, varför de köpte den och vad de önskar av den.

Jag skjuter hellre en älg på ståndskall, än tio löpälgar för hunden.
Oavsett vad det sitter för pejl runt halsen på den.





Stiltje

Jakten har hamnat lite i träda nu ett tag då världens köldknäpp grep tag i landet, och med temperaturer på neråt -35 grader, ja då stannar man inne, både hundar och folk.

Idag var vi dock ute på lite skidåkning jag och pappa med hundarna. Jag lyckades med bedriften att krocka med ett träd, plus att jag som vanligt bjöd på både en och två vurpor!
Det är roligt att åka skidor med hundarna!

Julklappsöppning

Vicke fick en julklapp!





Nittro fick också en julis!









Sen tog jag och Nittro en vinterpromenad

Fin hunn min!

Emma

Ur korpägg kommer inga duvor.

RSS 2.0