Det här inlägget kommer att bli väldigt personligt, så ni som inte vill läsa, ni kan sluta nu.

Det är mycket i mitt liv som inte blivit som jag vill, visserligen en del som blivit rätt också, men de är de saker som blivit fel som svider mest, och det är de sakerna man kommer ihåg som bäst. Allt som blev fel.

Allt jag vill är att bli älskad och respekterad för den jag är. Jag vill inte tvinga folk att behandla mig på de sätt som är rätt, men när folk som jag tycker mycket mycket om behandlar mig orätt utan någon anledning då kan jag inte hålla mig från att säga att det inte är okej, att sättet de behandlar en på sårar och gör en ledsen. Jag tycker inte om att vara ledsen, faktum är att jag avskyr att vara ledsen. Men när man varit ledsen ett längre tag då är det svårt att hitta tillbaka till det enkla, glada och positiva. Så är det nu.
Jag vill så gärna höra att jag är duktig på nåt, att någon uppskattar en och att de tycker om en, framförallt är det extra viktigt att få höra dessa saker från de jag själv tycker väldigt mycket om. Jag vill så gärna få vara viktigast för nån, få vara det som får just den människan att le, få vara speciell för någon. Framförallt för just Dig.
Men jag fick aldrig vara det. Under tre långa år försökte jag få dig att se mig, men jag var aldrig tillräckligt bra, tillräckligt intressant eller tillräckligt speciell. Jag försökte och försökte och försökte men alltid stod det något framför mig, och varje gång du sa att Det var viktigare, högg du ett hål i mitt hjärta, men varje gång stannade jag kvar och försökte ännu mer, tänkte att om jag älskar dig tillräckligt mycket så kommer du öppna ögonen och så hur bra jag är. Jag vet att du försökte, men alltid kom Det före, det gick inte komma ifrån. Att komma i andra hand är inte min grej, framförallt inte när man gör det för någon som man älskar och själv sätter i främsta rummet.
När man en längre tid är ledsen och osäker på vad ens pojkvän känner för en, då är det lätt att börja ge upp...och jag gav upp, flera gånger. Men jag är inte en sån som ger upp, så därför vände jag tillbaka, men varje gång blev det lika. Varför kunde du inte bara öppna ögonen och inse vad som fanns rakt framför dig? Varför kunde du inte vara rädd om mig och ge mig den kärlek och respekt som jag förtjänar?
Jag förstår faktiskt inte det, självklart började jag undra om det är mig det är fel på eftersom jag aldrig fick vara det viktigaste? Jag undrar forfarande...


Det här är mina känslor och mina tankar, och dem kan ingen någonsin ta ifrån mig.



Jag önskar bara att det slutade göra så inihelvete ont.
Nu.