Igår var jag ute med Ejja, någon hare blev det inte. Men det ä en väldigt trevlig,följsam och underhållande tik.

 

Dags för gemensamhetsjakt igen!

Dagens första trakt som skulle jagas denna stormiga dag blev Norknularna. Jag satt på pass 20, även känt som Björnpasset sen Håkan såg en björnhona med unge där för några år sedan. Pappa gick med Nittro, Micke med Boss och Erik gick ett eget område med Kitos.

 

Det stormade som sagt, jag hörde inte ett jota. Tände en eld men värmen tenderade att blåsa bort, och veden rinna ut snabbare än snabbt. Vilken besvikelse!

Inte sköt vi någon älg heller.

 

På eftermiddagen blev det Bröttjärnberget.

Jag satt på pass 2 på Stormyra, pappa på pass 22 i Getingmyrdalen och Erik gick med Vicke i bergets södra område. Micke gick i norra.

 

 

Precis då Erik släppt fick han tag i älg, Vicke skällde men Mickes hund hade också fått tag i älg och de älgarna sprang rakt in i Vickes ståndskall innan Erik kunde komma till skott. Då blev det ett väldigt trassel och på något sätt lyckades hundarna nog byta älgar, för Vicke hade jobbat med ko och kalv, men gick ut med ett ensamt djur därifrån. Micke hade med sig ett ensamt djur men gick ut med ko och kalv vid pass 14, där det (såklart) inte satt någon denna dag.

 

Efter att det rätt upp sig med hundar och älgar så hände inte så mycket mer. Förutom precis när vi skulle bryta, för då tog Vicke upp. Inte för att jag hade den stora äran att få höra det eftersom det blåste friskt fortfarande. Men när vinden mojnade efter en stund kunde jag höras Vickes energiska skall uppe i Älgsjöberget. Erik höll då redan på att smyga på.

 

Efter ca 50 minuter gick tyvärr ståndskallet lös. Erik berättade att precis då han klev ut i en lucka så klev kalven också ut, och såg Erik. Då tog älgarna långa benet före och stack. Så lejsamt! Vicke har ju inte haft något större flyt med älgarna i höst.

Surt sa räven, men bara att ta nya tag!

 

Under söndagsmorgonen var det så dags att ge Älgsjöhyggena en ny chans. Hundförare var Erik med Nittro och Micke med Boss. Jag satt på pass 21 i Getingmyrdalen och pappa på pass 13 vid Rasvillflon.

 

Ingenting hände. I flera timmar.

Sen bröt vi.

 

På väg till bilen från pass så får jag ett sms från Erik där det står att Nittro tagit upp. Det står i Bjärnnbergets västra lut. Pappa och jag åt lunch på skola i Dödre och hoppades att Erik snart skulle ringa och meddela jaktlyckan. Men samtalet utelev, istället fick vi punktering på bilen...

Pappa var tvungen att åka och jobba, så jag fick så lov att följa med honom hem eftersom Erik ännu var i skogen och smög på älg.

Älgarna stod ute på ett ungskogshygge som var tätt, så tätt.

 

Jag åkte hem, pappa åkte på jobbet. Jag duschade och följde mamma till Sandnäset på loppis. Precis när vi rullar in på gården i Sandnäset ringer Erik. Han har skjutit på kalven men kon var kvar så han kunde inte gå fram. Jag hörde Nittros skall tydligt i telefonen. Klockan var då 16.00, och Nittro hade skällt i över tre timmar.

Jag sa att han fick återkomma när han visst hur allt var.

 

När ja kom ifrån Sandnäset vid ca 17.30 hade Erik dragit ner kalven till vägen (jag vet, min bror är en urstark varelse), Nittro stod kvar i skogen och skällde.

Jag lovade att ta med mig mat och åka och hjälpa honom med kalven på slakteriet och sen, om nödvändigt, invänta hunden i skogen eftersom Erik behövde åka hem sen.

 

Idag var det Vickes tur att komma ut i skogen. Förvisso hade pappa Nittro med sig, men för mig var det Vicke som gällde.

 

Det var runt 5 minusgrader när vi klev upp och åkte till Dödre. Vi fick börja med att såga ner kalven jag sköt häromdagen och hänga in den i det mindre kyliga kylrummet. (Inte bra att älgkropparna blir för kalla för fort)

 

Sen var det dags!

Jag gick in från rishygget vid Gristjärnbäcken, Vicke sökte riktigt bra och fick såsmåningom tag i älg i ett par omgångar innan vi nådde ner mot landsvägen. Ingen av älgarna ville dock stå, vilket skulle kunna bero på att det blåste ungefär storm. Om jag var älg skulle jag ha varit rätt orolig en dag som denna!

 

Jag kopplade vovve när jag passerade över landsvägen och släppte sedan nedanför vägen igen. Där fick han tag på ko och kalv nästan på en gång men de drog rakt över landsvägen och upp på ovansidan. Hunden kom tillbaka efter ca tio minuter. Sedan gjorde han en tur framåt där Erik sköt kalven förra torsdagen men kom tillbaka efter en kvart.

Han fortsatte söka riktigt bra och när jag kommer ut i fin gallring så ser jag den här:

 

Igår var det så dags för lite jakt igen efter ett par dagars vila. Min plan var att först prova i Bröttjärnbergets södra delar och om det inte blev något där så skulle jag ta Älgsjöhyggena senare på dagen.

 

I Bröttjärnberget hittade vovve älg, men de verkade inte vilja stå stilla och efter att de passerade över mina spår så blev det verkligen far och hunden kom tillbaka efter att ha släppt dem uppe i Getingberget.

 

Jag knallade tillbaka till bilen och for bort mot Kiltjärnvägen. Innan jag släppte igen så fikade jag lite, vilket skulle visa sig vara ett riktigt klokt drag.

Jag släppte hunden runt 11-tiden och vid 11.34 kom upptaget nere vid Lilltjärnen. Det blåste rejält denna dag och ibland hade jag svårt att höra hunden, trots att det bara stod 400 meter bort.

Efter tjugo minuter, precis när jag skulle börja gå på, övergick ståndskallet i ett gångstånd. Älgarna vek neråt mot Älgsjön, men vinklade och tog rätt nordväst längs sjön, istället för som i mina önskningar gå ner och ställa sig i sjökanten. De gick undan lite hela tiden, inte så snabbt att Nittro slutade skälla, men lite för snabbt för att det skulle gå att ta sig inpå. (Älgar har minsann långa ben, så deras långsamt är snabbt för mig)

 

Det stod stilla i omgångar, precis så jag hann ta mig in på retsamma 50-100 meter, innan de sakta rörde sig igen. Nere vid vommen efter pappas kalv från i söndags, så stannade de i ca 10 minuter. Jag var inne på 40 meter, men det var tätt i ungskogen så jag såg aldrig älgarna då. Sedan gick de lite fram och tillbaka mellan Älgsjön och Långtjärna innan de nådde ut på hygget vid pass 16. Precis innan de nådde hygget skymtade jag kon mellan några ungtallar, och när de kom ut på hygget kunde jag också se kalven. På hygget tänkte jag att jag skulle kunna få läge på älgarna, men i det läge då kalven blottade sig stod de uppe på en backe och kulfånget lyste därför med sin frånvaro.

 

Älgarna vek sedan nerför hygget mot Långtjärna. Jag satte mig på hygget och spanade på dem för att avvakta huruvida de tänkte gå över Skåltjärnvägen eller inte. De gick ut på vägen, men följde den sedan åt väster och vek ner i contortan innanför pass 10. Jag började förstå att om de fortsatte skrida i den riktning de hade skulle de gå över Älgsjöbäcken tillbaka över hyggetnära Älgsjön. Jag smög snabbt, och inte särskilt graciöst, fram mot utloppet. Jag väntade på hygget.

 

Älgarna skymtade såsmåningom där inne bland tallarna och granarna, men av någon anledning ändrade de sig och vände tillbaka in mot Älgsjöflon och Bröttjärnberget.

Gah!

 

Det blev stopp i den västra kanten på Älgsjöflon. För att komma rätt i vind så gick jag över bäcken och svepte sjökanten mot Älgsjövägen. Jag såg älgarna i myrkanten, men 187 meter är lite väl långt håll att skjuta älg på.

Älgarna passerade upp över vägen och in i contortan väster om vägen.

Nu hade de börjat gå i medvind så jag förstod att de skulle komma ut på vägen igen tids nog. Men att skjuta älg på en väg är ju inte särskilt kul så jag smög mig in i en ganska öppen svensktallgallring som gränsar till contortan och där kom älgarna ut.

Rakt på mig!

 

Jag försökte se ut som ett träd och kalven var på väg upp bakom mig, ca 7 meter bort. Kon kom några meter bakom, och försökte jaga bort hunden med jämna mellanrum.

Kalven lät sig nog inte luras av min trädimitation för den kastade plötsligt om och började trava längs gallringsvägen där jag stod, men runt 30 meter bort vek den ut i gallringsvägen och då sköt jag.

 

Känslan när jag ser kalven springa runt 20-30 meter och sedan lägga sig ner är obeskrivlig. Det behövde jag efter hur det gick med oxen (se tidgare inlägg).

Kon blev kvar på platsen ett tag men jag lyckades lägga vind på henne och då stack hon. Nittro rev lite i kalven men tog sedan efter kon, men han kom tillbaka efter ett par minuter.

 

Ståndskallet/gångståndet varade i drygt 2,5 timmar och Nittro gjorde ett riktigt fint jobb, och nåja, jag är nog rätt nöjd med min egen prestation också.

Efter att ha meddelat pappan, Erik och min käre sambo om glädjen och jaktlyckan så tog jag ur för att sedan börja leta mig tillbaka till bilen. Det tog ungefär 1 timme och 20 minuter att gå tillbaka till bilen, vilken jag nådde exakt två timmar efter skottet. Pjuh!

 

När jag kom till skola för att lasta maskin och åka och hämta så visar det sig att Micke också skjutit en älg (första älgen för sin 1,5 år gamla unghund, grattis) och precis höll på lasta av den på slakteriet.

Han sa att han kunde hjälpa mig hämta älgen! Vilken fin människa!

Man tackar!

 

Halv sex var älgen på plats på slakteriet och min bror hade anlänt för att hjälpa till.
Vi hjälptes åt alla tre i slakteriet och vid 20.30 var jag hemma i Gillhov igen.

 

Jag var otroligt nöjd med hunden, dagen och livet när jag somnade in för kvällen.

 

Morgonen grydde med 4 cm nysnö på backen, träden stod höljda i en vit skrud och strax innan sjutiden styrde jag och pappa kosan mot Dammen där jag skulle möta min vidare skjuts till pass 12 vid Långtjärnänn. Halvvägs till Dammen inser jag att både telefon och kamera glömdes hemma - ett säkert tecken på att idag skulle det hända saker värda att dokumentera! Redan påväg ut till passet mötte vi en liten fjoling som stod på vägen.

 

Min käre far med Nittro skulle gå i Älgsjöhyggena tillsammans med Anders och hans fräna jycke Zeb. När jag anlänt till mitt pass vid myrkanten konstaterade jag snabbt att denna dag blev det ingen eld, det var så lyhört att yxslag skulle ha skrämt bort alla älgar inom en mils radie.

Jag kröp in i mitt snökamoställ och inväntade älgarna. Vid 08.20 ekade Nittros välbekanta skall ut över Långtjärna. Underbara älskade hund!

 

Tiden rusade iväg, och de korta 35 minuterna rann iväg fortare än vattnet längs vägen. Vid 08.55 kom pappa i skott där han stod, älgarna gick i sakta gångstånd rakt på honom. En stor kalv fick sätta livet till.

Grattis!

 

Strax därpå ekade två nya smällar över skogen. Elof sköt en kviga på pass 2 bakom Dammen.

 

Bert-Ove, som satt på mitt grannpass, meddelade via radion att det varit fram ko och kalv till honom, och att de kunde vara på väg till mig. Spänningen (och den nyss intagna blåbärssoppan) ökade värmen i kroppen!

Några älgar kom dock aldrig, men på radion meddelade pappa att han var på gång igen efter att ha tagit ur. Strax därpå meddelar han att Nittro tog efter kon och att pappa mött tre andra älgar inne i skogen, det var ko, kalv och oxe som kom gåendes där. Men eftersom hunden var borta lät han dem vara, trots att han hade läge på både kalv och oxe.

 

Anders meddelade på radion att hans hund gått ner mot bilen och höll på gracera där, men förmodligen var det också han som kom med älgarna till Elof.

 

Ännu lite senare, efter att jag fått ett snösjok i huvudet som föll ur granen ovan mig, meddelar pappa att Nittro åter står och skäller ner mot södra änden av Stornöttjärna - förmodligen på kon. Han började gå på, det var ju en bit att gå, då kom han på nya ko/kalvspår som bar iväg ut ur trakten.

Tyvärr stod det bara nere vid tjärna ca 5 minuter innan det gick loss och tog iväg in i Dösjöbrännan. Hunden släppte på västra sidan Dösjön och var på väg raka spåret tillbaka till pappa då han mötte en annan ensam älg som han tog upp och skällde på i ca tio minuter innan det gick loss.

Det var full fart på jycke idag!

 

Medan allt detta utspelat sig så har tre skott ljudit nerifrån Selet där David satt. Han hade skjutit på en kalv, men han kunde inte hitta igen den, men han fann blod så Anders gick dit med hunden för att ta sig an spårning. Tack vare snön gick det lätt att se spår och blod efter älgen. Inne i granskogen ovan Selet kom Anders på älgen som reste sig ur lega, och han lyckades skjuta ner den. Bra jobbat!

 

Jag, Bert-Ove med fru och pappa tog Vimeken för att hämta pappas kalv, det avverkades frisk på ungskogshygget som vi var tvungen att göra väg över. Något som varit värt att ta kort på, men kameran var ju som bekant hemma!

 

Det var en riktigt trevlig jaktdag med en stor mängd älgar i farten.

Nu har jag jagat 14 dagar i sträck så nu blir det ett par dagars vila för både mig och hundar, men på onsdag tänkte jag ge mig ut igen.

 

Hoppas ni läsare har bra jakter och fina dagar i skogen!

 

Egentligen är jag för trött för att blogg just nu, men det blir en kort rapport ändå.

 

Igår satt jag på pass 11 vid Dösjön, fick lyssna på ståndskall från Elaines hund i drygt en timme där det stod ca 200 meter från mitt pass. Det var förstås oerhört spännande!

Elaine fick till sist skjuta kalven ca 10 meter ut i Dösjöns kalla vatten. Det blev båtbogsering av älgen innan dagen var över.

 

På eftermiddagen jagade vi i Bröttjärnberget och jag gick med Vicke. Han sökte riktigt bra och gick i väg med älg mot pass 12 och 14, brorsan satt på pass 12 och han hade hört knak och så ute på hygget men aldrig sett älgarna. Sedan fick Vicke tag i älg igen men den gången gick det ut längst nere vid pass 22 i södra änden på Älgsjön, där satt det såklart ingen då.

 

Micke gick norra biten av området och fick tag i älg som gick ut på pass 10 i Älgsjöns norra ände där Simon satt. Han sköt den ensamma kalven med två välriktade skott. Grattis!

 

Vicke höll i de älgarna långt upp i Älgsjöhyggena, och släppte nära metkroksvägen. Då hade vi redan brytit jakten för att det började bli sent och vi skulle ta rätt på Simons älg också.

 

Idag har vi helt enkelt inte skjutit någon älg.

 

Imorrn ska vi som sista såt den här veckan jaga i Älgsjöhyggena, pappa går med Nittro och Anders med Zeb. Jag sitter på pass 12 vid södra Långtjärnänn och Erik sitter på pass 11 vid Kyrkkilen.

 

 

Igår jagade vi i Norknularna på morgonen, jag skulle sitta på pass 8, alltså nere i Selet. Pappa gick med Nittro och Micke med Boss, Erik gick i ett eget område med Kitos.

 

I Selet var det lugnt, jag gjorde upp en mysig tjärvedeld, men hade i övrigt total tystnad. Jag hörde inte ens något på radion förrän efter ca 2,5 timmar då pappa stod uppe på högst på Stensjöberget. Han skulle då ge sig ner mot gallringen mot pass 12 och 13 och sen skulle han vara klar. Han går in i gallringen men får inte tag i nåt, passarna har suttit rätt länge så när han tror att jycke är på väg tillbaka ger han klartecken till jaktledaren att bryta jakten, utom med de två nordligaste passarna som får sitta kvar.

 

Precis då tar Nittro upp, i medvind bakom pappas rygg. Attans!

Pappa ser ko och kalv som går iväg över hygget i norra kanten av det gigantiska Stensjöbergshygget. Men det är inte dem som Nittro skäller på för han står kvar och fortsätter skälla. Tyvärr så går det loss och rakt på pappas spår.

Stople ut - igen.

 

När Tommy kom och hämtade mig i Selet så visar det sig att Nicke skjutit en liten pinntjur för Mickes hund nere på pass 9 vid Åksjönäset. Grattis!

 

Kitos hade skällt fågel i två omgångar och faktiskt vidgat sitt sök lite mer, nu söker han uppåt 300 meter. Det tar sig med den lille skrutten! Dock hade han krockat lite med en sten och skrapat upp lite hud på ena frambenet, men det var inget allvarligt.

 

På eftermiddagen så jagade vi norr om basvägen i Sutterviken, jag satt på pass 8, även kallat Åke-passet.

Jag hann sitta på pass i exakt 30 minuter innan vi bröt, Lennart sköt en oxe på pass 23. Grattis!

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Idag skulle vi jaga i Svarttjärnriset igen. Pappa gick med Nittro och Elaine med Zita, jag satt på specialpasset pass 16 och brorsan på pass 12.

Under natten hade snön vräkt ner och det låg ett lager snö på backen. Det var en spännande biltur till Dödre med brorsan som hade sommardäck på bilen! Snön har för övrigt vräkt ner hela dagen, först nu har det blivit uppehåll.

 

Väl på plats så skulle jag smyga ut till mitt specialpass som inte ligger vid pass 16 utan en bit i från på ett hygge. När jag gått ca 50 meter ser jag något svart där ute på hygget mitt bland all snö och omkullfallna träd, det ser precis ut som en rotvälta. Jag tar ytterligare ett par steg och plötsligt får rotvältan ett huvud och kastar om och börjar springa. Det var visst en lite översnöad pinntjur och inte en rotvälta! Haha, så kan det gå!

 

Senare sköt Lennart ner den när den varpå väg att runda tjärna som vi hade emellan oss.

Bert-Ove sköt en kalv ockå nere på Mota där jag satt i lördags.

 

 

 

Idag har vi jagat i Svarttjärnriset, pappa och Erik gick med Vicke respektive Nittro. Jag satt på pass 13, även kallat Mota. På hela dagen hände en spännande grej och det var att Tommy sköt en kalv på pass 23 mot kronlinja.

Kort och koncis rapport, nu laddar vi för middag i Dammen i afton!

 

På morgonen plockade vi med oss Vicke och Kitos till skogen, men det allra första området skulle jagas med Vicke. Vi hade skrivit upp oss på området 5,6 och 8 (Svarttjärnriset, Dösjöbränna och Lillnöttjärnberget). Vi släppte runt åttatiden i Lillnöttjärnberget. Vi hann inte gå längre än 100 meter innan vovve varit borta ett tag, på pejlen ser vi att han gått bakåt in i Bröttjärnberget. Han får tag i älg som rundar hela Stornöttjärna, gör en vända ner mot byn, tar över mellan pass 10 och 11 in i Dösjöbränna och sedan drar Dösjöns östra sida upp ovanför stickaren som går rakt in i trakten. Där blir det stopp och vovve börjar skälla!

 

Pappa och jag är nästan en kilometer ifrån så vi hör honom bara svagt, men börjar röra oss mot skallet. Tyvärr stod det bara några minuter innan det gick loss, ner mot basvägen i Sutterviken, över landsvägen ner på Långnäset och där tar det söderut längs med vägen. Sedan passerar älgarna åter över vägen och tar riktning mot oss där vi nu står på ovan nämnda stickare. Tyvärr vinklar de ca 200 meter från oss och vänder ner mot Dösjöns västra sida, älgarna och Vicke krånglar sig över bäcken inte bara en gång utan två gånger. Det är mycket vatten i bäcken och andra gången älgarna går över kommer nog Vicke för långt efter (han gillar ju som bekant egentligen inte vatten) och krånglar sig sedan tillbaka över bäcken igen och kommer tillbaka till oss.

 

Den nätta lilla svängen med de älgarna blev ungefär 1,5 mil enligt pejlen.

Vi tog fast vovve och letade oss tillbaka till bilen för att göra en eld och fika och göra upp planer för eftermiddagens jakt med Kitos.

 

Vi släppte det lilla vilddjuret vid gamla vändplan nedanför pass 19 (aka PRO-passet) i Svarttjärnriset. Vi följde vägen upp bakom passet en bit innan vi vek in på ungskogshygget mot Lillstensjön. Kitos är ung och inte så vidsökt, men igår sträckte sig söket så långt som 200 meter. Det är bara att stå still så fort vovven är borta, och att smyga tyst när man går. Tyvärr så hittade vi ingen älg (vad vi vet, kanske Kitos var fram och kikade på någon utan att säga något) och vi bröt jakten framåt 16-tiden.

 

 

Idag var det dags för ett släpp med Nittro igen, den här gången hade vi skrivit upp oss i området 13 och 14, alltså Älgsjöhyggena. 

Vi släppte vovve runt åtta-tiden och vid 08.28 kom upptaget. Det stod hur fint som helst i 25 minuter innan det helt utan förklarlig anledning gick loss, drog ner till Kilåa och över den. Nittro följer inte efter över den ån som på sina ställen kan vara riktigt djup. En klockren återgång senare var vi på väg framåt igen. Vi gick över södra änden på Vallltjärnberget och sedan ner mot myren nedanför och contortan och hygget som ligger intill.

 

Nittro försvann och strax därpå slår han ett par skall, i samma veva hör vi det omissigenkänliga ljudet av horn som slåt i träd och kvistar, sedan hör vi hur älgen vräker sig över myra. Det  hör att det går undan snabbt och Nittro hamnar förmodligen på efterkälken, och kommer en minut senare fram till oss mycket upphetsad, vänder tillbaka och får tag i fler älgar. Några minuter senare tar han upp igen, samtidigt hör vi älg som lockar framför oss. Nittro står ca 500 meter bort så det känns inte så troligt att vi skulle höra lock från de älgarna så tydligt - förmodligen fler älgar i området alltså.

 

Nittro skäller men det drar sig sakta ner mot ån igen och till sist hör vi honom inte längre eftersom vi får hela Valltjärnberget emellan oss. Vi tror att älgarna går över åa igen, men när vi kommer upp på berget hör vi åter skallen slå igenom, det står ner mot åkanten.Tyvärr går det loss efter tio minuter och ger sig över åa. Skräp!

 

Så är det ibland, det blir helt enkelt stolpe ut, trist som fasen!

Men en grej med Nittro som vi är mycket nöjda med i år är den helt klockrena återgången (se inlägg från tidigare års jakter då han sprungit vägar så fort hannåt en). Numera är han säkerheten själv på att komma tillbaka efter älgjobb och sök.

 

Imorrn börjar vi den gemensamma jakten med laget igen, det blir nice! Vi ska samlas vid sju på skola imorrn för att bestämma område och pass.

 

 

 

Måndagen vigdes såklart åt jakt, och vilken jakt det blev.
En jakt som började så bra och slutade så dåligt...

 

Jag släppte uppe vid pass 19 norr om basvägen i Sutterviken. Första två timmarna förflöt utan att någt särskilt hände, Nittro hade ett bra sök och var iväg på ett parlängre svängar, varav en tror jag han skickade iväg älg bakåt.

Men vid 09.47 hade jag passerat över landsvägen ner mot Näkten, och då kom också upptaget. Han tog upp snett bakom mig så jag skyndade mig tillbaka upp på landsvägen för att inte lägga vind på skallet. Det verkade stå stabilt på upptagsplatsen och när han skällt en halvtimme började jag smyga på.

 

En timme efter upptaget hade jag 30 meter in till skallet, men kunde inte se någon älg, ungplanteringen där det stod är så förbaskade tät. Men plötsligt jagar älgen hunden och jag får syn på den - ett huvud med ljusbruna skinande horn mellan träden. Pulsen som redan var hög gick upp lite till!

Jag smög och kröp inpå för att komma närmare. Medan jag sitter på huk och kikar på oxen jagar plötsligt en annan älg hunden, det var uppenbarligen en ko med också som jag inte sett trots att jag nu satt bara 10-15 meter från skallet.

Tyvärr kom inget läge och när jag suttit på skallet i runt en timme provade jag att stöta det lite för att få det att flytta sig lite. Det var på tok för trångt att skjuta där det stod och jag behövde få älgarna att flytta sig.

Stöten lyckades och ståndskallet flyttade sig ca 300 meter rakt söderut. Just den riktningen var ju inte optimal, eftersom det blev bakom mig...

Men älgarna stannade, Nittro började skälla igen och jag gick upp till landsvägen igen för att snabbt kunna ta omtag. Älgarna stod nu ca 100 meter från Näkten, och där nere är det lite öppnare än det tidigare hygget det stod på. Så hoppet fanns om att det nu skulle bli läge för skott.

När jag kom inpå ståndet igen så stod det precis i kanten mellan rishygget och det öppnare hygget, men mer inne på det risiga.
Jag sitter i kanten och har inte sett älgarna trots att jag återigen bara är ca 20 meter från dem. Men när kon jagar hunden kommer hon ut på det öppnare området, tätt följd av en kalv. Jag tänker: "Jaha, nu har oxen smugit undan..." Men för min del kunde jag lika gärna skjuta kalven med tanke på det jobb som hunden presterat. Tyvärr stod älgarna lite omlott så jag hade inget läge. Plötsligt börjar det dock röras om i buskarna och ut kliver oxen. Nu ser jag honom i hela sin storlek, en riktigt fin älg. Tretton taggar på kronan och en stor kropp, helt klart en mäktig älg!
Men älgarna stod så tätt att jag int hade läge varken på kalven eller oxen, och såsmåningom gick de åter in i det risiga hygget. Skräp!

Jag överträffar alla mina tidigare kryp- och smygprestationer och kommer till slut fram till ett läge på oxen, dryg fyra timmar efter de första skallen. Jag skjuter...

Helvetessatansfansröv vad skitdåligt skytte! Är det enda rätta som kan beskriva det jag presterade då...
Jag kände allt för väl igen de där håren jag hittade... Långa, ljusa. Rygg/puckelhår.
Igen hade jag skjutit för högt! Jag begriper det inte. På älgbanan när jag övar sitter skotten i princip aldrig för högt, men så fort jag ska skjuta på något levande så sitter de nästan alltid för högt. Jag hatar det.
Det är för jävligt dåligt, det är allt jag har att säga om mitt skytte!
För läget var inte dåligt, jag hade hela oxens bog ren, inga kvistar i vägen eller nåt.
Fan.

I alla fall. Efter skottet drar älgarna iväg norrut, över landsvägen och upp mot Igeltjärnsvägen. Nittro höll i i över 1,5 kilometer innan han släppte och kom tillbaka. Jag trodde ju fortfarande att jag trots allt hade träffat älgen rätt - Nittro fick söka av området runt skottplatsen, ner mot sjön och runt ikring. Men någon älg hittade vi ju inte...
Vid det här laget hade jag redan djup ångest och hade ringt hem pappa från jobbet och han skulle komma med Vicke och spårningsutrustning.

De kom och vi spårade, Vicke tog an spåren bra (som alltid) och spårade precis spår-i-spår med vart Nittro hade hållt i älgarna efter skottet. Vi bröt spårningen där älgarna tagit över vägen, ca 700 meter från skottplatsen. Inget blod eller annat av intresse hittades på den sträckan.
För säkerhetsskull gick pappa ner och spårade av närmast sjön så att inte älgen skulle lagt sig uti där, det var ju lite stökigt med tanke på att det hade varit tre älgar på ståndskallet. Vicke tog då an ett annat spår, men det gick senare ihop med de tidgare spåret.

Klockan var nu sent, närmare klockan sex. Så vi bört och bestämde att jag skulle dit och fortsätta spårningen dage efter.

Igår så tig jag då åter upp spårningen vid landsvägen, Vicke spårade som en klocka ca 1 kilometer till, och där började han vinddra så mycket, plus att jag hittade tre legor där (helt blodlösa alla tre) att jag tänkte det var bästa att avbryta och släppa på Nittro. Gick ner till bilen, åkte runt och släppte sedan på Nittro. Han drog direkt norrut och tog upp vid östra sidan av Stensjön men det stod bara några minuter innan det bar iväg runt halva sjön. Det gick undan i gångstånd, men till sist drog älgarna iväg bort och Nittro bröt och kom tillbaka efter ca 2 kilometer. Jag fortsatte en sväng till sedan, men vovve hittade inga fler älgar.

Älgen var vid det här laget helt friskförklarad både av mig, pappa och jaktledaren som jag konfererat med. Men det känns ju ändå SKIT! Jag skäms för att jag skjuter så dåligt i skogen. Men nu har jag lovat att nästa älg ska jag skjuta med stöd, annars blir det inget.

För att undanröja alla tvivel gjorde jag och pappa ett släpp i området idag också, men Nittro hittade ingenting, så nu får jag nog släppa det här. Och gravera in en ny bild i huvudet, nästa gång ska jag lyckas!

Efter släppet imorse så åkte vi till Skåltjärnberget och släppte där för att få gå på något nytt, älgarna sprang fort och stod inte alls, men troligen skickade han ut ett par älgar mot Kronan på slutet.

Söndagen den 23/9 går till historien som den första jaktdagen då Nittro blev kvar i skogen över natten.

 

Men dagen började med att vi jagade i Bröttjärnberget, jag satt på ett (tråkigt) vägpass, pass 15 i områdets norra ände. På mitt pass hände inget annat än att det kom en räv på besök. Lars T däremot, som satt på pass 20 i Getingmyrdalen, sköt en oxe. Grattis!

 

Efter att vi tagit rätt på den älgen så var avslutades den gemensamma septemberjakten, men jag, pappa och Erik hade planerat in ett släpp på eftermiddagen med Nittro. 

Pappa och jag tog ett gemensamt pass uppe på hygget vid pass 19, norr om basvägen i Sutterviken. Erik släppte Nittro ca 14.45. Han fick tag i älg nästan direkt i anslutning till bilen, älgarna gick ner till Näkten och ställde sig några hundra meter från sjökanten. I tre timmar och fyrtio minuter kunde jag och pappa sen njuta av Nittros vackra skall, en eld och solen. Erik lämnade rapporter via sms med jämna mellanrum, plus att vi hade med en av GPS-mottagarna så vi hade koll på vad vovve gjorde. 

Vilken njutning och lycka det är att lyssna på ståndskall!

 

Erik var inpå ståndskallet ett par gånger, men det stod så fruktansvärt trångt att han första gången hade svårt att konstatera vad det rörde sig om för älg. Andra gången såg han att det var en ensam älg, förmodligen en ko/kviga. Men nästa gång han var inpå skallet efter att det flyttat sig en bit så upptäcker han även att det är en kalv med. Tur att min bror inte är så löstryckt!

Kalven och kon ställde sig i slutskedet i en trång ungplantering och tillslut gick det loss. Jag och pappa tog då bilen ner till Erik för att konferera lite, klockan var nu runt 18. 

Nittro följde älgarna runt Stensjön och in i Svarttjärnriset, där såg han dock ut att släppa det hela och vända tillbaka mot oss. Pappa och jag bestämde då oss för att åka hem eftersom jag skulle åka till Umeå aptidigt dagen efter och ännu inte hade packat något för den resan. 

 

Väl hemma ringer Erik och säger att Nittro kommit ner till honom, vänt tillbaka och börjat skälla igen. Jahopp! Erik bestämde sig för att gå på en sista gång och skjuta kalven om läge skulle uppstå. När han väl är inne på ståndskallet igen visar det sig att Nittro bytt älg och nu skäller på en oxe. Erik lät bli att skjuta eftersom tiden började bli knapp. Nittro jobbade med oxen ca en timme innan det gick loss. Han släpper älgen strax innan basvägen och vänder sedan tillbaka, men på vägen tillbaka möter han älgar som han börjar skälla på. 

 

Dessa älgar står inte så länge utan går loss ganska snabbt. Erik bestämmer sig för att locka in hunden genom att låta som en älg. (Nittro vill inte alltid komma tillbaka när man är i närheten av platsen man släppte - han tycker ju det är så mycket roligare att jaga!)

När Erik gjort sina älglock får han svar av en älg bakom sig! Självklart går Nittro rakt på den älgen när han kommer tillbaka och tar efter den. Älgen stannar dock inte utan går rakt ner i Näkten där den lägger sig i vattnet och simmar iväg. Då går Nittro upp till de föregående älgarna och får stopp på dem och börjar skalla. Klockan är runt halv tio på kvällen när pappa bestämmer sig för att åka till Dödre och byta av Erik som ju skulle köra mig till stan dagen därpå.

 

Morgonen efter när vi vaknar är pappa hemma men hundgården är tom! Erik och jag snabbar oss på, packar in oss i bilen, tar med Garminen och far över Dödre när vi åker till stan. Klockan är strax efter 5 på morgonen. När vi närmar oss platsen Erik släppte på får vi in Nittro på pejlen, han låg då på släpp-platsen, tack och lov!

 

Vi möttes av en trött, men nöjd hund som nog blev rätt så glad när vi kom och hämtade honom!

 

Vi ringde pappa och meddelade att vi hämtat vovve och att han skulle få följa Erik på jobbet över dagen, pappa fick hämta honom senare på dagen.

 

Pappa berättade då att han lyssnat på skallet till runt midnatt, då han somnade i bilen. När han sedan vaknade runt kvart i ett var hunden tyst, men kvar hos älgarna. Pappa lockade då på honom med vårt lockhorn. Nittro kommer halvvägs ner till pappa innan han vänder och åter går upp till älgarna och börjar skälla. Då for pappa hem! Men först la han ut Nittros bur och en jacka. Det var på den jackan Nittro låg ihoprullade när vi hämtade honom på morgonen.

 

Knäppa knasiga hund som för första gången bjöd upp till nattlig dans.

Det var helt galet med älg i området, så vad tusan skulle en jaktsugen hund göra egentligen?

 

Det känns också skönt att veta att det fungerar att lägga ut bur och jacka, om det skulle bli så här någon mer gång. 

 

Imorrn drar oktoberjakten igång igen, jag och Nittro ska minsann ut och prova ta os en älg redan då. Den gemensamma jakten med laget börjar först på lördag, då vi jagar nio dagar i sträck. 

 

 

Lördagens jakt inledde jag med att låna Kitos och gå en vända själv uppe i Gruvberget. Det var första gången jag gick själv med honom i år. 

Han springer fort denna jycke, det kan man ju inte dementera iaf!

 

I alla fall, med tanke på hans än så länge nästintill obefintliga sök, så smög jag försiktigt och tystare än allt ur bilen och släppte vovve och började smyga fram över hygget jag var tvungen att passera innan jag nådde in i själva Storslättberget.

Jag ser att Kitos plötsligt börjar bete sig lite underligt, han blir en deci högre och studs-smyger framåt. Jag smyger fram några steg och ser att längst bort på hygget, ca 200 meter bort står det en ensam älg och betar.

Kitos hade ingen vind av den eftersom den låg snett från oss. Samtidgt hade inte älgen vind av oss heller. Åh, så spännande!

Kitso blev dock lite förvirrad av den luktfria varelsen och satte sig på betryggande hundra meter från älgen och man kunde riktigt se hur han funderade på vad han skulle göra med det där stora grå!

 

Älgen fick till sist nys på oss och klev iväg bort från oss. Sjukt roligt att få kika på en älg ett tag iaf!

Förmiddagen fortskred utan några större äventyr, eller ja, hittade en björnskit men det var ju ingen björn kvar så det var ju inte alltför spännande.

 

De andra i laget hade inte fått tag i någon älg på morgonen, förutom Nicke som skjutit en ko. Vi omorganiserade oss och passade ut för Skåltjärnberget, Anders skulle gå med sitt nyförvärv - en hällefors/gråhundskorsning.

Och genast blev det drag på skogen!

Jag satt på pass 23, pappa på grannpasset. Och kort efter att Anders släppt hunden kom han ut med ett tvåkalvskoekipage rakt på pappa som sköt en av kalvarna.

När han pratar med Anders visar det sig att han ungefär exakt samtidigt också skjutit en kalv vid Långtjärnstranden. 

 

För att effektivisera så åkte jag och pappa upp med hunden till Anders när de repsektive skyttarna tagit ur sina fällda vilt. 

Jag var tillbaka på passet strax efter.

 

Zeb, Anders hund, får ett hetsigt upptag uppe i Skåltjärnberget och strax därpå smäller det. Anders sköt en kalv till! Woopwoop!

 

Vi avbröt jakten där med tre älgar i backen. När jag och pappa når slakteriet för att hämta dragaren nås vi av beskedet att Lars, som gått själv med sin karelare Birk på eftermiddagen, också skjutit en älg,

 

Så totalt blev det fem älgar denna dag. 

 

Bilder finns från dagen, men jag sitter vid en dator där jag inte lagt in dem, så de får bli en annan dag.