Jag fattar fortfarande inte...
Medan tonerna av Amazing Grace tonar ut i bakgrunden så försöker jag förstå, jag försöker begripa varför man som 22-åring ska behöva bevittna kistan till en barndomsvän, se fotona och blommorna tillägnade en kille som jag alltid känt. Det var så overkligt att stå där i kyrkan, tända ett ljus och viska några ord till avsked...
Vadå, kommer vi inte ses mer i det här livet? Jag kan inte ta in det.
Fast jag själv såg kistan, blommorna, ljusen, allt stå där, fast jag själv vet att det hänt, så är det nästan så att jag tror att han vilken sekund som helst ska komma körande i audin, med snusen under läppen och hälsa lite lojt.
Att verkligheten kan vara så overklig, så obegriplig.
Så orättvis.
Stormen var för stark och du valde att lämna oss här,
bland det onda och det goda.
Genom den mörka sorgen lyser minnenas ljus.
Så länge vi lever, vandrar du vid vår sida.
Vissa saker kommer man aldrig att förstå.. och det är nästan det jobbigaste tror jag, att undra..
Kramar i massor underbara vän!
