I lördags var det så dags igen, Storåksjöpimpeln. Strax innan tio var skotrarna och kälken packade och familjen gav sig av. Väl framme löstes startkort och vi snackade med lite ömse folk innan vi gav oss av mot det tänkte pimpelstället. Klockan 11:00 ljöd startskottet över sjön och surret från massor av motorborrar hördes sedan frekvent i tre timmar. Själv håller jag mig till vanlig hederlig borr som är mycket tystgående, vill ha lugn och ro när jag fiskar. Och tyst, tyst. Ungefär som att sitta på pass.

I alla fall, fisket gick trögt, jag är fortfarande lite sliten efter min sjukhusvistelse, så det blev inte så mycket borrande som jag skulle behövt göra. Den enda fisket inte gick trögt för från början var Erik, han drog snabbt upp ett gäng abborrar. Pappa började se frustrerad ut, han hade ju vinnartiteln från fjolåret att försvara, men slutligen lossnade det för honom också, och som det lossnade. Totalt blev det 36 fiskar och drygt 2,4 kilo, men det räckte inte ända fram utan han fick gå upp som andre man till prisbordet. Skönt att allt är tillbaka i normala banor, pappa kommer i princip alltid tvåa på den tävlingen.
Hur gick det för mig då?
Fick 7 fiskar och de vägde totalt drygt halvkilot, tyvärr slog både brorsan och mamma mig. Men jag misströstar inte, solen sken hela dagen och det var i princip vindstilla, helt fantastiskt skönt!

---

På söndagen hade jag först tänk hänga med kusinerna på grillning vid Kälabergstornet, men planerna blev istället lunch och fiske vid Butjärna. Vädret visade sig från sin allra bästa sida även denna dag och sittandes i en fårskinnsklädd stol njöt jag i fulla drag av solen, medan abborrarna nappade friskt.
Lunch tillagades över öppen eld, det blev älgskavspita med lök, svamp, sallad och mumsig dressing, sämre kan man ju helt klart ha det!