Idag var det så dags, dagen då jag skulle ta revansch från söndagens stora misslyckande. Jag lastade hunden och geväret i bilen strax efter åtta imorse och gav mig iväg mot mitt älskade andra hem, Dödres skogar.

Efter att ha skrivit upp mig på tavlan vid slakteriet så gav jag mig upp i Brötjärnberget, släppte klockan 08:50 och hunden försvinner omgående. Efter en och en halvtimmes väntan, där jag följt hundens krumbukter på pejlen, så viker han ut på vägen vid bilen och jag känner mig omotiverad att fortsätta jakten på det område jag befann mig. Tillbaka till Dödre by och vidare till område 15, kanske kan man kalla det för norr om Harrbäcken. Tänkte jaga den lilla biten mellan vägen och sjön, ett ställe där det brukar vara gott om älg.
En kvart efter att jag släppt hunden tar han upp, stadigt och taktfast, runt 260 meter framför mig nere vid sjöstranden.
Jag låter honom skälla en stund innan jag börjar gå på. Sedan när jag väl börjar gå på skäller han riktigt bra, det värmer i ett hundägarhjärta.

En halvtimme efter upptaget är jag inne på ståndskallet, och ser älgarna mellan träden, konstaterar att det är ko och kalv han skäller.
Just i denna stund blir kon orolig och väljer att gå iväg. Jag håller andan och sänder en bön till Diana, och någon minut senare ekar ståndskallet ännu en gång ut över sjön.
Jag tar mig inpå ståndskallet igen och ser älgarna kanske 70 meter längre fram, alldeles i strand kanten. I samma stund som jag tänker hur bra det skulle vara om de klev ut lite längre i vattnet bestämmer sig kon för att göra just detta. Strax efter kliver kalven också ut i det kyliga vattnet och jag har klockren skottchans. Lägger an och kramar avtryckaren. Skottet går men jag får ingen reaktion där framme hos älgarna, inte mer än att kon vrider lite på huvudet.
Skott nummer två är ett faktum och i samma stund går älgarna i sken, men kalven orkar inte upp på land utan slutar sina dagar precis där land möter sjö.

Behöver jag säga hur jävla skönt det känns, att jag är supernöjd med hunden, mig själv och hela dagen?

Det finns absolut inget som slår en lyckad jaktdag, där hund och resultat är precis som man önskar!

Tyvärr var kamerans glömd hemma idag, men en bild från mobilen kan jag bjuda på!

Ibland går det åt helvete, som idag till exempel.

Släppte Vicke vad kvart över åtta imorse, gick norr om basvägen i Suttervika. Ha sökte riktigt bra, men tyvärr verkade det inte vara nån älg i farten. Efter drygt tre timmar så var jag redo att ge upp, har precis nått ut på landsvägen igen och tänker att jag ska vissla in Vicke, för han var med mig alldeles innan.
Precis när jag visslar hör jag att han tar upp kanske 400 meter bort. Står och lyssnar ett tag och sen börjar jag smyga på. Han stod snett in framför mig i gallringen vi just gått igenom. I början skällde han på riktigt bra, och idag töade det så det var mjukt och lättsmuget i skogen. När jag började närma mig ståndskallet skällde han allt ostabilare och såfort det åkte en bil på vägen tystnade han helt i flera minuter. Jag lyckades i alla fall ta mig inpå och ser att det är ett ensamt djur det rör sig om, dels skvallrade spåren i snön, dels såg jag älgen. Men Vicke börjar bete sig underligt när jag kommit så pass nära, han springer fram till mig, tillbaka til älgen, slår ett skall, tillbaka till mig och fram åt älgen och slår ett skall. Och så höll han på. Helt omöjligt att få nån ordning alls på det hela. Till slut chansar jag och provar smyga mig närmare ändå, trots att hunden är lite knasig och mest springer runt fötterna mina, trots att jag anar älgen som en skugga bakom träden kanske 30 meter längre fram.
Det blir så att jag puffar älgen lite sakta framför mig rätt länge, med hunden springades emellan och slåendes nåt skall ibland.
Till sist anar jag en skjutmöjlighet då ungskogsplanteringen jag befinner mig i glesar ur lite, vid det här laget är jag mellan 10-20 meter från älgen, plötsligt jagar hon hunden lite grann, och kommer rätt mot mig. Jag vågar knappt andas, älgar är stora djur på så nära håll. Tyvärr omöjligt läge att skjuta i, älgen och jag frontar varandra med kanske 7 meters avstånd emellan. Till slut vrider älgen runt, och kliver ut i den lilla gata jag tänkte skjuta i. Jag höjer geväret de sista centimetrarna och kramar av skottet. Pang!

Kvigan far iväg med en väldig fart, hunden efter. Efter en liten stund kommer han tillbaka. Helvete! Jag hittar inte igen nån älg, på skottplatsen hittar jag en hel del hår, och till min ångest långa mankhår,i drivor som det kändes just då. Hunden försvinner igen och jag spårar kvigan i snön som ligger. Inget blod, skaplig fart på djuret.
Ringer min bror och pappa som står nere på vägen, rådfrågar vad jag ska göra och inte göra. I samma stund slår Vicke några skall, men tystnar snabbt igen.
Samtidigt som vi överväger hur vi ska göra ser pappa hur älgen kommer över vägen kanske 700 meter bort, vi bestämmer att jag ska komma ner på vägen.
När jag väl kravlat mig fram på vägen har pappa kollat i spåren i båda riktingarna. Han hittade ingen blod där heller. Vicke kom över vägen, kanske 4 minuter efter älgen.
Han far och vallar älgen fram och tillbaka nere på Långnäset ett bra tag, men till slut släpper han och kommer tillbaka.
Brorsan tar älgens spår en gång till, men även han kan konstatera att det inte finns någon som helst blod i spåren, trots en hel del snö.

Vi kan nog bara konstatera att det tog väldigt högt i manken på älgen. Inte så pass "högt men lågt" att det tog i själva puckeln utan "högthögt" i all den långa pälsen de har där uppe.
Så nu har jag den ångest man får efter ett misslyckat skott, ett skott man faktiskt ångrar eller önskar man fick göra om. Det enda jag ser framför mig just nu det är älgen som kliver ut i gatan, korset i kikarsiktet som ligger rätt och avtryckarens bekanta form mot pekfingret.
Självförtroendet drog i botten nu och jag funderar allvarligt talat på att börja med nått mindre ångestfyllt intresse, typ schack eller knyppling kanske.

Men jag är ju ingen dålig skytt, jag är faktiskt rätt duktig. Jag känner mitt gevär utan och innan, jag har själv skjutit in, och det borde ha gått bra. Hon borde ha legat där, men istället får hon springa runt med en mittbena på manken.
Visst, jag är i princip hundra procent säker på att hon inte är allvarligt skadad, inte en enda bloddroppe i snön längs spåret, men samtidigt. Om jag fick göra om allt igen...


Det händer alla, det vet jag.
Men fy vad dåligt jag mår just nu.
Ångest, man går igenom allt igen och igen och igen.

Imorse gick jag i Skåltjärnberget tillsammans med pappa och Vicke, Erik gick Älgsjöhygga med Nittro. Med säkerhet hade Vicke igång minst fyra olika älgar, vid två olika tillfällen under släppet. Först skickade han ut en tvåkalvko vid södra änden av Långtjärna, och sedan skickade han ut en oxe vid Fetja, ingen av älgarna ville stanna, och alla gick de så dumt till att passarna inte fick grepp om dem.

Nittro hade ett upptag och skällde ett par minuter på ko och kalv, men tyvärr var de väldigt ostabila och det gick loss nästan direkt.

Imorrn blir det nya tag!

På begäran från min absolut trognaste läsare så gör jag slag i saken och startar en till blogg. Då den här bloggen numera endast behandlar jakt och hundar så kommer min nya att handla om mitt liv, vad jag gör förutom jakten (vilket inte är mycket) och andra galenskaper.

Du återfinner bloggen om mitt liv på:
http://vimlan.blogg.se/alltutomjakt

Här på den här sidan kommer ni som vanligt att kunna läsa om mina jaktliga äventyr och om mina älskade hundar!

Jahopp, det blev stolpe ut idag också. Jag hade endast gått kanske 300 meter från bilen, om ens det, då hund försvinner. Jag står brevid en vändplan och hör hur det börjar knaka i skogen, då kommer en liten oxe på andra sidan av vändplan. Han passerar över plan och sen viker han upp över mina spår, ner mot bilen och så blir det stopp ner mot stranden vid Älgsjön, helt fel i vind förstås. Nittro jobbade på bra men ståndskallet rörde sig lite, så snart hade det passerat över vägen och stod lite mer rätt i vind. Jag började smyga på i det eländiga föret. När jag hade kanske runt 70 meter kvar till ståndskallet gick det loss och sen blev det tyvärr inte stopp igen. Hunden höll i ett tag, men kom sen tillbaka.

Han skällde i 40 minuter och hade en klockren återgång efter att han släppte älgen. Men det är banne mig inte lätt att smyga när det låter som att man kliver i ett flingpaket varje rörelse man gör.
Hade kunnat plocka älgen när den kom över vändplan, men vill inte skjuta en löpälg som första älg för hunden, när jag vet att han kan skälla. Så det är bara att ta nya tag!


Den lilla oxen


Man kan ju bli less för mindre, och nu måste jag tentaplugga, annars hade jag tagit omtag på nytt område, men om jag pluggar flitigt idag så kanske jag hinner ut och släppa imorrn istället.

Imorrn ska jag äntligen ut med Nittro i skogen igen. Jag har varit lite frånvarande i bloggen på sistone, min dator har lagt ner och sen har jag varit ute på en massa andra icke-jaktliga äventyr.

Men hundarna har jagat i alla fall sen sist jag skrev. Vicke har skällt ett par gånger och Nittro drog till med ett 40 minuters ståndskall i helgen som var. Tyvärr så blev det stolpe ut även denna gång. Han jobbade med en ko, men pappa var inte säker på att hon var utan kalvar så han vågade inte skjuta först, och sen när han väl konsterat att hon var kalvlös, då snurrade vinden och älgen flydde. Nittro ställde om henne efter typ 200 meter men då stod det inte så länge till, kanske 5 minuter eller nåt, så pappa hann inte dit. Men, men det blir det blir!

Igår var pappa ute och jagade med Nittro, vovve skällde ko och kalv i en timme och 15 minuter. Nittros allra första ståndskall! Så himla kul, men tyvärr gick det undan i gångstånd hela tiden och pappa fick inget tag på kalven, så inget blev skjutet, men hunden gjorde ett riktigt bra jobb.

Idag tog jag med mig Nittro till skogen, han hade ett upptag men det gick loss direkt, och sedan vart det inget mer. När jag nådde tillbaka till bilen så ringde brorsan och sa att han just skjutit en kalv för Vicke. Så det var bara till att åka till honom och hjäpa honom ta rätt på den. Vicke hade skällt i 50 minuter, riktigt bra jobb, älgarna stod inne i en relativt öppen gallring och Erik kunde avsluta enkelt.

Älskade hundar!


Brodern och Vicke med kalven