Nittro
Nittro står just nu och skäller i skogen, dagens femte omgång älgar sen halv två.
Skriver mer om detta senare i veckan, imorrn väntar tidig resa till Umeå.
Pappa åkte just för att byta av Erik i skogen.
Skriver mer om detta senare i veckan, imorrn väntar tidig resa till Umeå.
Pappa åkte just för att byta av Erik i skogen.
Jakt igen
Efter några dagars vila var det dags för jakt idag igen. Båda hundarna fick följa med. Tyvärr blev det ingen älg, men väl en massa bilder!
Stensjön
Stensjön
Spegelblankt
Vackert
Vicke i mörka skogen
Grillad korv till lunch
Nittro har stil när vi färdas till nya jaktmarker
Blundar på kort, typiskt Nittro!
Utsikt från sydöstra sidan av Getingberget
Imorrn är det jakt med laget igen! Tjo!
Söndag 16/9
Så var vår första jaktveckas sista jaktdag kommen. Som alltid skulle Bröttjärnberget jagas och jag satt på pass 21 i Getingmyrdalen. Pappa gick södra delen av området och Anders den norra.
Första timmen var mycket lugn, pappa meddelade på radion att Nittro visst jagat grävling ett tag. Tokstollehunden!
Men sedan vid 08.41 kom upptaget och sedan fick jag lyssna till världens bästa musik i en och en halv timme. Tänk så fort tiden går när man får ett ljuvligt hundskall att lyssna till! Han hade tagit upp nere i konserveringen mot Älgsjöns södra ände, och det hördes - det ekade som tusan över sjön och rullade sedan in i dalen där jag satt. Ibland gick det inte urskilja skallen utan allt var bara som en ekande dov ringning genom myrdraget.
Pappa fick se älgarna som hastigast, det var en tvåkalvko, men det gick för snabbt för att han skulle kunna skjuta. Sen rörde sig skallet sakta men säkert ut mot hygget vid pass 12, där Håkan satt. Jag tror nog att det var det mest spännande han upplevt på långe. Älgarna passerade på ca 100 meter i en av skjutgatorna men han fick inget läge på kalvarna. Nittro fortsatte att ösa på och det stannade i skogtussen bakom pass 12, mot Norvägen. Pappa lyckades inte gå på som han ville, det fanns flera passare att ta hänsyn till, och till sist gick ståndskallet loss när det passerade över Håkans spår plus att det kom två motorcyklar längs vägen. Jäle oflyt hele tiin!
På eftermiddagen/kvällen blev det styckning!
Vi hade en hel älg och en halv kalv att stycka, vojne vad min kropp var trött sen!
Pappan skär i älgen
Nittro fick ett mumsigt ben
Mums mums
Röriga hjärna!
Phu, nu har jag jagat 11 dagar i streck och det börjar kännas. Vilken dag hände vad? Vad skrev jag om sist? Jag upptäckte just att jag knappt minns vad som hände igår, nu när jag väl ska skriva om det. Jag ska göra mitt bästa att komma ihåg i alla fall.
Oxen som Tommy sköt på torsdagen 13/9
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Fredag 14/9
Vi skulle alltså jaga i Älgsjöhyggena, Anders och Micke gick med sina hundar och jag satt på pass 14 vid Rasvillflon. De allsmäktigt rådande väderspåarna hade talat om att denna dag skulle det minsann regna! Jag föreredde mig väl med både byxholkar och regnponcho på passet. Och visst började det regna, men något skyfall var det inte frågan om, och efter ungefär en timme så upphörde det strilande regnet, och dagen var bara grå istället.
Anders hund fick tag i älg som drog bort mot Bröttjärnberget och när det visade sig att han skulle bli tvungen att hämta den lille rackaren med bilen och sen ta omtag så kände jag att det var dags att göra upp en eld. Sagt och gjort, det blev förstås en urtjusig tjärvedsbrasa som värmde mig de kommande timmarna!
Plötsligt så börjar visst Mickes hund att skälla, för han meddelar på radion att han hör skall i luten ner mot Lillnorn. Spännande! Jag hörde några skall då och då, men satt egentligen på fel sida om bergen för att höra något alls.
Tack och lov fick Micke också avsluta på ståndskall den här gången, duktiga fina Boss visar vart skåpet ska stå! Grattis Micke och Bossen!
Boss, förstås!
Det var en liten oxe som han skjutit och när detta var klart så var det dags att bryta jakten i den här traken.
På eftermiddagen var det så dags för Team Andersson igen, d v s jag och min käre bror tog varsin hund upp till Skåltjärnberget. Denna dag var det Vicke som blev min följeslagare. Vi delade området på lången och jag gick in från norra kanten på Långtjärna, iförd min allra bästa ståndskallssmygarfleecejacka (dagens ord). Det var så mycket älgspår och färsk skit inne i lutena på tjärna att jag knappt kunde gå utan att snubbla, vovve däremot han verkade ha glömt bort hur man jagade älg. Det var först efter en timme som han äntligen drog iväg. Och då gick det söderut mot Långtjärnänn och pass 12, men strax innan så vinklade det av mot Långflon och när hunden hade ca 300 meter kvar till bortre änden av flon så smäller det på pass 7. Elof sköt en oxe!
Jag vill gärna tro att det var Vicke som kom med älgen, då pass 7 ligger uppe åt det håll han var på väg. Men vad vet man? Efter skottet gått vände Vicke tillbaka och tog bakspåren tillbaka ner till mig.
Under tillbakagången börjar ett stilla regn falla och samtidigt smäller det två skott borta på pass 1, Fettja. Regnet ökar.
Hunden kommer tillbaka, men Lennart hittar inget efter sin kalv i Fettja. Det beslutas att jag ska knalla dit med Vicke och se om vi hittar något.
Då kommer störtskuren! Fleece är inte vattentätt på något enda sätt.
Jag går med hög hastighet till bilen, byter jacka och inser att spårlinan ligger i Eriks bil. Rumpa! Regnet vräker ner lite våldsammare.
Pappa kommer ner med den till mig och båda vi går ner till Lennart med Vicke. För att ta oss dit måste vi gå över bäcken. Där är det mycket vatten men vi lyckades ta oss över på en liten smal damm.
På skottplatsen hittar vi nada, men regnskuren borde ju rimligen ha sköljt bort det blod och hår som skulle kunna ha funnits.
Vi sätter Vicke på det spår efter älgarna som vi lyckas hitta i vattnet, de stod i ett blött doss ner mot bäcken, bara tuvor och vatten så det var otroligt svårt att hitta ens spåren efter älgarna.
Vicke spårar, som vanligt, som en klocka. Vi hittar inget blod på vägen och efter ca 700 meter vinddrar han hårt och vi tycker vi hör något som går iväg. Snabbt beslutar vi oss för att släppa hunden och chansa. Vovve drar iväg. Regnet vräker ner.
Tyvärr tycks älgarna gå undan snabbt och hunden bryter när de når en blöt myr ett antal hundra meter bort.
Med tanke på den allt mer minskande antalet ljusa timmar på dygnet beslutar vi att jaga av område den eventuellt skadade kalven befinner sig i kommande idag, alltså idag.
Jag var totalt genomblöt när jag kom hem. Den enda kroppsdel som var torr var min vänstra fot. Är det det man kallar halvbra kängor?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Lördag 15/9
Så var det då dags att ta upp jakten på den där kalven igen. Jag, pappa, Erik och Nittro var laget som skulle se till att det skedde.
Jag satte mig på pass 10 i Svarttjärnriset och pappa längs Kronlinjen. Erik och Nittro skulle gå in över bäcken mot Fettja och spåra av backarna närmast passet igen. De hittade inget av intresse, och såsmåningom släpptes Nittro lös. Vinden var bra för ändamålet.
Han fick tag i någonting som han höll i över en mil innan han släppte, en frisk älg skulle mig veterligen inte kuta så långt med det trycket på sig. När han avbröt letade han sig tillbaka till Erik som tog omtag och återigen fick hunden tag i älg och gjorde en närstan lika lång resa till.
Summasummarum kom vi fram till att älgen med största sannolikhet var helt oskadd.
De övriga i laget hade jagat i områden 23, Brann, men hade inte fått tag i något.
Eftermiddagen innebar att vi skulle jaga i Dösjöbränna. Pappa gick med Vicke och Erik gick faktiskt med Kitos i området, jag satt på områdets jävaste pass, nr 23 längs basvägen i Sutterviken. Vicke skickade ut en pinntjur nere i Mota och sen så skickade han även ut en till i liknande modell mellan mig och grannpasset. Jag såg öronen och huvudet på älgen som hastigast, inget skottläge där inte!
Jag såg även en räv som var på väg till vommen från Tommys oxe (se inlägget om torsdagen). Mer spännande än så blev det inte för mig.
Kitos däremot skällde älg i flera omgångar för första gången i sitt liv. Erik hade nästan läge på en liten tjur i en av skallfrekvenserna, men det var en rotvälta i vägen. Attans!
Kul ändå att han skällt!
Imorrn jagar vi i Bröttjärnberget, pappa går med Nittro och Anders går med sin jämte.
Fortsättning följer...
Sorg
Igår somnade min älskade farmor in för gott.
Sorgen och saknaden är svår, även om sjukdomen sedan länge berövat mig den farmor jag kände som liten.
Jag ska aldrig glömma.
Sov gott min finaste fina farmor.
Nr 14
Onsdag 12/9
Morgonen bestod av ett "nytt" område. Vi jagade hela långa vägen från Sandnäslinjen och upp till Norvägen, jag satt på pass 12, även känt som Whiskypasset. Passets namn är en intressant historia som involverar en fejkat skadskjuten älg, Håkan, ett älghorn och en kopp whisky. Den kan jag ta någon gång när det är torka på jaktsidan.
Klockan 05.53 satte jag mig till rätta i passet. Förskräckligt vad obekvämt det var! Endast 4 minuter senare så hör jag en smäll i fjärran, det visar sig att det är Anders på citat "det värdelösa pass 1" slut citat som skjutit en kviga.
Grattis!
Resten av passet hände inget av intresse förrän Anders ännu en gång skjuter på pass 1. Den här gången en ko som Mickes hund Boss kom med.
Dubbelgrattis!
När jag kom tillbaka till slakteriet fick jag det tragiska beskedet att min älskade farmor gått bort på morgonen. Tårarna rann, men jag bestämde att det jag nu ville var att stanna kvar i skogen med mina älskade hundar.
Eftermiddagen innebar att jag och min bror skulle gå med varsin hund i Bröttjärnberget. Jag tog Nittro och gick in från Igeltjärnsvägskorset, mellan pass 6 och 15. Erik skulle gå från Älgsjöns södra ände med Vicke.
Jag hann gå ca 200 meter från bilen innan jag hör att det kommer älg genom skogen, bråttom bråttom! Och paniken när jag plötsligt inte får in ett skott i loppet... Ahrg! (Jag går aldrig med skott i loppet, säkerheten framförallt!)
Älgen hörde mig och vinklade rakt söderut, det gick undan ända upp till stickarn som går in i Älgsjöberget, där tvärvände det och följde stranden på Stornöttjärna upp mot pass 6. Där satt min vän Jerk.
Han såg älgen när hon passerade över vägen, ett ensamt hondjur. Nittro släppte henne norr om Lillnöttjärn och letade sig sedan tillbaka mot mig. Jag fortsatte framåt mot Älgsjöbergsstickarn och när jag väl nådde den hade Nittro gjort några fler sökturer, men jag var rätt less och ofokuserad så jag satte mig på en sten och funderade en stund medan jycke var borta. Jag ropar på Sören, jaktledarn, på radion för att rapportera mina förehavanden, men ser samtidigt att hunden beter sig underligt på pejlen. Jag förstår att nu, nu kommer det älg!
Jag ser kon komma genom gallringen från där jag kom, inga kalvar vad jag kan se. Hon stannar i vägkanten och jag kliver fram några steg för att få bättre läge. I samma stund som hon klivit över vägen och ner i nästa dike så skjuter jag.
Min fjortonde älg i ordningen
Börjar ta ur
Det blev ju inte på ståndskall, men det blev i alla fall en älg i slakteriet.
Hela dagen kändes underlig, skulle man skratta eller gråta?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Torsdag 13/9
En ny dag med nya möjligheter. Pappa väckte mig vid strax före fyra, och det börjar kännas att jag bara vilat från jakten en dag sen förra måndagen. Pjhu!
Norknularna skulle i alla fall jagas av, jag satt på pass 24 i södra änden på den södra Storstensjön. Pappa gick med Nittro, Anders gick med sin jämte och Erik gick på ett eget område med Kitos.
Morgonen resulterade i en liten oxe som Nicke sköt nere på pass 17, brevid Piprörmyra. Grattis, grattis!
Eftermiddagen ägnades åt jakt på båda sidorna om basvägen i Suttervika. Jag satt på pass 20 i basvägen, det närmast landsvägen. Blött och trött var det!
Men så small ett skott! Ka-blam!
Tommy sköt en oxe på pass 23, tre pass ifrån mig. Tjo, grattis!
Alldeles innan vi bröt så sköt Simon en ko nere på Åkepasset också. Grattis, igen!
Imorrn väntar Älgsjöhyggena, jag sitter på pass 14 vid Rasvillflon, pappa på pass 10 mellan Älgsjön och Långtjärna och Erik ska sitta på pass 19 i Getingmyrdalen.
Tisdag 11/9
Så var det då dags, den här dagen skulle jag få sitta på det beryktade pass 10 i Svarttjärnriset. Jag utrustade mig med extra ammunition, skosulor med värme och en lätt packning - dvs jag bortrationaliserade en av tre jackor. Det var ju trots allt nära 15 grader varmt.
Var på pass klockan 05.52, efter att ha vadat fram i passets alla tomhylsor (okej, nu kanske jag hittar på) och skickat Lars T vidare till pass 4. Det hände sedan absolut ingenting, tills det plötsligt smäller nere på pass 24 i andra änden av trakten. BO hade skjutit på en liten oxe, men vid närmare undersökning hittade han inte igen älgen. Medan de som satt på södra kanten fick börja posta om och få dit Vicke för spårning så avvaktade vi andra.
Micke meddelade på radion att hans hund befann sig utanför trakten, bakom mig, kanske med älg. Jag satt på helspänn och väntade på storoxen...
Så ser jag den, längst bort på myren ca 200 meter bort kommer älgen.
En pinntjur.
Haha!
Haha!
Den knallade utan större hets över myren, jag vinkade åt den och sa att han fick klara sig den här gången. Mickes hund Boss kom 3-5 minuter efter. Och efter ytterligare 4 minuter smäller det ett skott uppe i berget framför mig.
Utsikt söderut från pass 10, ca 200 meter bort kom oxen
Det visar sig att oxen inte alls fick klara sig utan Micke klippte till på den när den kom tjavandes genom skogen. Grattis till Micke, som också fyllde 50 år i söndags. Dubbelgrattis liksom!
Hur gick de för de andra då?
Ja, efter att Vicke spårat den 3-4 kilometer konstaterades att den var frisk. De hittade inget blod, hår eller annat av intresse.
På väg att hämta älg
Skytten Micke med Boss och en blundande Lars T
Nicke gick själv i ett egetområde med unghunden och lyckades skjuta en kalv på gångstånd för honom. Så totalt blev det två älgar idag.
Och jag fick släpa tillbaka min extraammunition till bilen... Bästa passet på skogen? Jag säger BAH!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Utsikten jag tog kort på igår
Vitmossahällar (och som den biolog jag är måste jag påpeka att det inte är vitmossa utan renlav)
Också från igår
Måndag 10/9
Dagen till ära skulle jag gå med Nittro i Norknularna, andra hundförare var Elaine. Pappa satt på pass 9 vid norra Storåksjöänden, Erik gick själv med Kitos och Jerk, min klasskamrat, satt nere i Selet, pass 8.
Jag släppte vovve klockan 06.00 i grangallringen norr om storhygget vid Stensjöberget. De första skallen kom redan vid 06.15, men jag tror inte det var något för han kom tillbaka på en gång. Vi gick vidare mot vitmossahällan på nordöstra sidan på berget. Däruppifrån har man en fantastisk utsikt (som jag tog kort på men som jag inte lagt in i datorn än). Hunden var ute på sök så jag avvaktade en stund. På pejlen såg jag att han befann sig i den skogtuss som var lämnad på andra sidan ett nyare hygge, det var också därifrån som det sedan kom ut en kviga i hög fart, Nittro låg rätt tätt efter. Hon tog ut på Butjärnvägen och satte högsta fart norrut, efter några hundra meter vek hon upp i en ungskog och där skällde Nittro lite på henne, men sedan tog hon långa benet före och smet förmodligen ut någonstans längs norra kanten.
Jag passerade över hygget och vidare mot Matberget när hunden plötsligt började bete sig lite underligt, eller ja... Han befann sig väldigt länge på samma ställe utan att säga något. Inget han brukar göra!
Jag gick såsmåningom dit för att kolla vad han hade för sig och då visade det sig att han låg och tuggade på några hudrester. Vid en närmare visitation visade det sig att det var rester av vad jag tror var en älgkalv, alternativt ett rådjur. Det var en mängd hud/pälsslamsor som låg sprida i hyggeskanten. Förmodligen var det rester från ett björnslaget djur. Spännande!
När han gick därifrån begav vi oss upp i Matberget, men där hände inget av värde. Därefter vek vi ner mot Selet för att få med biten därinne. Därinne hittade Nittro en ren (en raketren, för SATAN så snabb den var!) och då blev jag tvungen att bryta för han hängde på den hela vägen tillbaka till Norvägen. Jag gjorde en snabb språngmarsch och fick tag i honom där.
För övrigt sköt pappa en kalv nere på sitt pass. Grattis lilla pappan!
Eftermiddagen vigdes åt område 6, Dösjöbränna. Pappa gick med Vicke och Nicke gick med sin Arro. Vicke hade ta i älg men vägrade skälla på dem... Ibland blir jag inte klok på denna hund!
Nåväl, ingen älg sköts och nu är vi hemmavid igen. Imorrn väntar Svarttjärnriset igen, jag har fått områdets bästa pass, nummer 10, så imorrn är det bäst att ta med massor av ammo!
Pappa ska gå med Vicke och Micke med sin jämte.
Jaktdagar
Fredag 7/9
Jag följde med pappan på en tur i område 17, Norknularna. Vi släppte nere vid gamla pass 11 längs Norvägen och gick sedan uppåt stickaren mot storhygget på Stensjöberget. Första sträckan är inte så intessant, hygget är ENORMT och tar ett tag att passera, men står det älg där brukar det kunna bli lite fart. Någon älg fanns dock inte där denna dag, så vid änden av vägen vek vi av in på Haldo Hansson-stigen. Nittro sökte riktigt bra och plötsligt kom han fram till oss, jätteivrig och pep. Vi blev förstås brydda och tittade på varandra och sa samtidigt "Jamen, ta dom då!". Då stack han ut på hygget mot stickarn där pass 1 och 22 finns. Jag och pappa gick ut i hyggeskantan och sattes oss ner för en fika medan hunden drog iväg. Efter ett tag hör vi lite knak och eventuellt ett älglock, på pejlen visar det att hunden har varit på väg mot oss, men tvärvinklat precis innan vår spår, troligen älg han hade med sig. Han släppte efter ca 20 minuter och kom tillbaka till där vi satt.
Vi gick sedan vidare förbi Kyrkskiftet och ner mot svensktallgallringen närmast Holmtjärnkojan. Hunden var borta, men medan vi står där hör vi hur det knakar framför oss, och det är tydligt att det kommer en älg. En minut senare kommer det en liten pinntjur med ena hornet fejat och springer på tio meter ifrån oss. (Och jag förträngde att jag hade kameran med mig, annars hade jag bjudit på en bild.) Hunden låg ca en minut efter.
Det här bar iväg runt oss, sen mot Holmtjärnberget och så runt det, sen blev det stopp nästan uppe på högsta på berget, men det stod bara en kort stund sedan drog det iväg och vovve kom såsmåningom tillbaka.
Nittro kommer tillbaka efter sista rejset
Efter det börjar vi röra oss mot stickaren som går in vid Haldo Hansson-portalen, men hunden drar iväg och får förmodligen tag i älg vid saltstenen vid Storstensjön för han gör en redig tur på nära en kilometer. Tyvärr blev det aldrig stopp och han kom tillbaka efter ca en halvtimme.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Lördag 8/9
Dags för den riktiga uppstarten av älgjakten!
Vi samlades halv sex på skolan i Dödre för att dra pass och bestämma hundförare. Det blev Erik med Nittro och Elaine med sin tik som skulle gå i Svarttjärnriset. Själv skulle jag sitta på pass 23 mot Kronlinjen. Där har jag suttit förr, och då såg jag två älgar där, det är ett riktigt trevligt pass!
För att göra en lång historia kort så hände det inte så mycket alls, ingen älg blev det skjuten men jag fick se en liten pinntjur som passerade förbi mig i flygande fläng allra längs bort i änden på myren där jag satt, det var aldrig skottläge på den raketälgen!
Såt nummer 2 blev Bröttjärnberget och där skulle jag gå med Vicke och Nicke skulle gå med sin gamla kämpe Arro.Vovve och jag gick södra biten och gick därför in stigen längs hårdbacken som man brukar gå till passen i Getingmyrdalen, mycket vindfällen var det kan jag säga! Stigen var som en smärre hinderbana även för sådana vältränade och smidiga brudar som jag. Haha!
Nåväl, hunden drog iväg två resor mot pass 12 och 14 längs Norvägen och Tord som satt på 12 sa senare att han hört älglock och lite skall där, så Vicke hade skickat ut något mellan de två passen.
Jag passerade över högsta på stigen och vek ner mot en grankultur, hunden sökte på men det verkade vara tomt på älg. Såsmåningom kom vi ut på Älgsjöstickarn (som inte ska blandas ihop med det flertalet Älgsjövägar vi har) och jag bestämde mig för att ta en annorlunda väg upp på Bröttjärnberget för att få med mig hela berget. Jag gick rätt över hygget och upp på nästan brantaste partiet i bergets sydöstra ände, det är riktigt mystisk urskogsliknande miljö där. Mitt drag var smart, Vicke fick tag i älg som drog iväg upp på Älgsjöberget och sen ner mot norra änden av Bröttjärna, men vid bäcken släppte Vicke, han var då ungefär en kilometer bort. Det tog ett tag för honom att komma tillbaka men när han gjorde så, då bröt vi.
Vi gick alltså tomma första jaktdagen med laget
Något som inte var tomt var våra magar efter den årliga middagen i Nordammen på kvällen, men det är en helt annan historia.
Något som inte var tomt var våra magar efter den årliga middagen i Nordammen på kvällen, men det är en helt annan historia.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Söndag 9/9
Under gårdagskvällen bestämdes att vi skulle jaga Älgsjöhyggena och pappa gick med Nittro och Elaine med sin tik. Jag satt på pass 21 i Getingmyrdalen, passet är flyttat sen ifjol och står (återigen) på ett riktigt trevligt ställe. Någon älg fick jag inte se, men när området var färdigjagat hade Simon skjutit tre älgar på pass 6 bakom Dammen. Woopwoop!
Han hade skjutit en liten kalv vid sjutiden på morgonen och sen sköts älg två och tre fälldes efter efter att Nittros ståndskall (han skällde ca 20 minuter) gått loss och gått över Kilåa. Jackpot kan man säga!
Anders och Tommy kör Vimek
Tommy hjälper till att styra ombord en ko på dragaren, Sebastian övervakar
Tommy, Sebastian och Lars T lastar kalv
Anders styr Vimek medan grabbarna i bakgrunden drar fram kalv nummer två
Pappa och finaste Nittro
Ekipage med älgar
På väg tillbaka till bilden. Den vilde skytten Simon i mitten, flankerad av pappa och Nittro samt Sebastian
Under dagen föll även en kalv för en kula från Nickes gevär, han gick själv med sin unghund.
Innan vi var klara med dessa fyra älgar så var klockan över 15 och vi beslutade att inte jaga mer idag. Så nu är jag hemma och väntar på min klasskamrat Jerk som ska komma och gästjaga i tre dagar hos oss.
Torsdag 6/9
Idag var det dags för jakt igen! Gårdagen var vigd åt ridning så då blev det ingen jakt. Lika bra det med tanke på vilken storm vi hade igår!
Denna dag var det Vickes tur igen och vi begav oss ut till område 13, Älgsjöhyggena. Släppte vid 05.50 och hade en kraftig nordvästlig vind att jobba med. Rörde mig framåt södra änden av Valltjärnberget, Vicke höll fin kontakt och sökte som vanligt (alltså pre-operationen ifjol). Efter ett tag försvann han iväg, och en kvart senare kom en kviga och klev förbi mig på ca 50 meters håll. Några minuter efter kom Vicke också. Han höll i henne en sväng till men släppte såsmåningom... Ahrg! Jag fortsatte min färd framåt, hunden fortsatte med ett bra sök men någon mer älgkontakt kan jag inte säga med säkerhet att vi hade.
En kort rapport om dagen!
Imorrn ska pappa gå med Nittro och jag tar nog Vicke igen.
Jaktpremiär
ÄNTLIGEN
Måndag 3/9
Dagen till ära, älgjaktspremiär och allt, hoppade jag upp ur sängen vid halv fem snåret och begav mig ut med den lilla grå, Vicke, i skogen.
Vid tavlan på skolan i Dödre (ni vet, den där vi skriver upp vilka områden vi jagar på för att inte krocka med varandra när många är ute) hade någon stulit pennan till tavlan. Tjuvar och banditer!
Jag fixade en lapp och sen var jag uppskriven på område 10, Skåltjärnberget. Vicke släpptes lös exakt klockan 06.00, han gjorde sina behov och sen drog han iväg.
Det gick rakt ut på Arroflon, myren där Arro har sin sista vila, och rätt på saltstenen som finns vid västra sidan myren. Jag hade tagit mig ca 200 meter och Vicke befann sig snabbt en kilometer bort. Helt klart hade han fått älgdoft i nosen!
Plötsligt snodde han om och kom bakåt, tog in på nystickarn ner från självaste Skåltjärnberget, ut på Skåltjärnvägen och mot Långtjärna. Full fart!
I korset vid Långtjärna snurrade han runt ett tag innan han vek ner mot Älgsjöbäcken, lurvade runt där ett tag och plötsligt kom de första trevande skallen. Han skällde inte alls bra, sin vana trogen så här i början på säsongen...
Det stod ca 3 minuter innan det bar iväg. Älgarna gick rakt över pass 25 vid Skåltjärna och sedan vidare norrut. Det gick och gick och gick. Och jag tog mig fram till nämnda pass 25. Här avvaktade jag, men såg på pejlen att hunden var på väg tillbaka, Grett, tänkte jag, då väntar jag här! Jo, tjena.
Vicke har ibland den egenheten att han står stilla vid älgarna länge innan han skäller på dem. Det jag trodde innebar att han vänt och var påväg tillbaka var egentligen älgarna som snott runt och till sist stannade hela konkarongen ca 400 meter bort, och Vicke var hos det rackarns älgarna i 20 minuter utan att säga ett ord! Mummelmummel... Att det fortfarande var älg kunde jag konstatera senare när jag passerade över spåren efter ekipaget med älg och hund.
Hur som, hunden höll tyst, jag blev less, det drog iväg. Norrut. Det stannade så småningom ut mot Trättmyra, men hunden höll fortfarande tyst. Jag smög ändå närmare för att, ja, jag vet inte, skälla själv kanske?
Plötsligt, efter att älg och hund skuttat över Stensjöbäcken så skällde han i alla fall igen. Lite mindre hackigt än på morgonen, men långt ifrån önskvärd intensitet. Blev tyvärr också bara en kort sekvens innan älgarna drog igen och när de kom ut på Igeltjärnvägen släppte Vicke och kom tillbaka. Och när han kom tillbaka var det andra gången jag såg honom på de 3,5 timmar den här resan tog, första gången var ju när jag släppte honom.
Det var den dagen!
Solsken
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tisdag 4/9
Ny dag och nya äventyr! Dagen var vigd till Nittro och jag hade kvällen innan skrivit upp mig på område 5 och 8, alltså Svarttjärnriset och Lillnöttjärnberget.
Det blåset en sydlig vind så jag bestämde mig för att gå in från vägkorset vid pass 5, sydöst om Storstensjön. Släppte hunden 06.25 (ooops, sovmorgon) och började gå uppför berget norr om Lillstensjön. När jag tagit mig ca 200 meter avvaktar jag lite eftersom jycken hade försvunnit. Plötsligt hör jag något tungt som klev upp på vägen nedanför mig och vid 06.50 kom de första skallen rullande, enligt pejlen stog älg och hund då mellan 50-100 meter från bilen, på vägen!
Det vek av vägen och gick mot Storstensjön och ställde sig nere i sjökanten. Jag tänkte: Detta går aldrig väl! Älgarna måste ju ha varit störda av bilen sen innan, plus att det hade gått norrut förbi bilen och i vind för mig...
Det stod ca 12 minuter där nere vid sjökanten innan den gav sig av längre norrut, men plötsligt vände det igen, tillbaka mot pass 5 och bilen. Det blev stopp i skjutgatan mot pass 5 och stod där ca 5 minuter innan det åter gick loss och gav sig söderut. Runt 1 kilometer senare släppte Nittro och kom tillbaka.
Vi knallade på och han sökte mycket bra, men i skall-väg hände inget mer av värde denna dag.
Även om det inte blev något vettigt ståndskall så är jag nöjd med dagen. Han höll ett lagomt högt tempo, bra sök, lät bli att springa vägar, hade trevlig kontakt och kändes riktigt fin idag.
Det märks att han fått några släpp i kroppen, farten han höll idag bådar gott.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vi börjar egentligen inte jakten förrän på lördag, men som hundförare så får vi jaga bäst vi vill även denna vecka. Imorrn hade jag dock tänkt vila från jakten och satsa på en ridtur med Marie istället. Nya tag på torsdag!
