Händelser
Hej och hå, jungman Jansson. Jag är i sanning ingen bra bloggare just nu. Blöh! Inte ens när det händer nåt lyckas jag ju plita ner några ord. Men NU gör jag ett försök!
Var hemma och jagade förra helgen, helt enkelt tvungen att fylla på mina uttömda reserver av lugn, tystnad och lycka.
Fredagen ägnades åt Vicke, mitt första släpp med honom i höst! (Sjukt konstigt att det dröjde till november, men han var ju sjuk och sen har jag varit borta) Släppte strax efter åtta i Lillgristjärntrakten, vädret var inte optmalt, noll i vind, riktigt tjock dimma och skrapigt underlag.Men hunden sökte bättre än någonsin förr, jag har aldrig sett honom så aktiv i skogen.
Vid tjugo över nio har han varit stilla på samma ställe i ca 20 minuter och jag väntar väntar väntar på de första skallen. Vet sen förr att han kan vara med älgarna länge innan han börjar skälla, men inget händer och plötsligt drar han iväg, och drygt en kilometer senare ser jag att han är stilla på pejlen, men jag hör inget. Letar mig ut på Grisvågvägen, och ca 800 meter bort hör jag skallen slå igenom. Det står alldeles brevid landsvägen. Puh! Så nu börjar tankarna rulla i huvudet, hur ska jag ta mig inpå? Ingen vind, och svårsmuget...
Beslutar till sist att prova från vägsidan (den enda vind jag haft på hela dagen var svagt östlig, så jag fick köra på det). Skallet hörs bara svagt svagt och trots att jag börjar närma mig blir det inte tydligare. Inte förrän jag passerar igenom en bergsskärning på vägen, då slår ståndskallet emot mig med full kraft! Underbara underbara hund! Det står i en hyggeskant och jag smyger så tyst jag kan, men älgarna blir störda och börjar gå undan.
Det rör sig ca 100 meter, nu står det bara 40-50 meter brevid vägen. Och självklart kommer dagens enda bil just då! Ståndet blir så stört att det går undan nästan 2 kilometer och Vicke bryter inte förrän det går över Gristjärnbäcken.
Blöh!
Men!
Under tiden som jag gick med Vicke, och förbannade allt från dimma till vindförhållanden gick pappa jaktprov med Nittro.
Och, ja, det gick (förhoppningsvis) vägen! Domarn har förvisso inte bekräftat men preliminärt så tog Nittro sin första jaktprovsetta i fredags!
Nittro i sensomras
Resten av helgen förflöt med lite älgkontakter, såg en kviga när jag gick med Nittro på söndagen, men hon bara sprang och jag skjuter inte löpälg för hundarna i november. Ståndskall ska det vara!
Nu sitter jag i Umeå och längtar hem...
Var hemma och jagade förra helgen, helt enkelt tvungen att fylla på mina uttömda reserver av lugn, tystnad och lycka.
Fredagen ägnades åt Vicke, mitt första släpp med honom i höst! (Sjukt konstigt att det dröjde till november, men han var ju sjuk och sen har jag varit borta) Släppte strax efter åtta i Lillgristjärntrakten, vädret var inte optmalt, noll i vind, riktigt tjock dimma och skrapigt underlag.Men hunden sökte bättre än någonsin förr, jag har aldrig sett honom så aktiv i skogen.
Vid tjugo över nio har han varit stilla på samma ställe i ca 20 minuter och jag väntar väntar väntar på de första skallen. Vet sen förr att han kan vara med älgarna länge innan han börjar skälla, men inget händer och plötsligt drar han iväg, och drygt en kilometer senare ser jag att han är stilla på pejlen, men jag hör inget. Letar mig ut på Grisvågvägen, och ca 800 meter bort hör jag skallen slå igenom. Det står alldeles brevid landsvägen. Puh! Så nu börjar tankarna rulla i huvudet, hur ska jag ta mig inpå? Ingen vind, och svårsmuget...
Beslutar till sist att prova från vägsidan (den enda vind jag haft på hela dagen var svagt östlig, så jag fick köra på det). Skallet hörs bara svagt svagt och trots att jag börjar närma mig blir det inte tydligare. Inte förrän jag passerar igenom en bergsskärning på vägen, då slår ståndskallet emot mig med full kraft! Underbara underbara hund! Det står i en hyggeskant och jag smyger så tyst jag kan, men älgarna blir störda och börjar gå undan.
Det rör sig ca 100 meter, nu står det bara 40-50 meter brevid vägen. Och självklart kommer dagens enda bil just då! Ståndet blir så stört att det går undan nästan 2 kilometer och Vicke bryter inte förrän det går över Gristjärnbäcken.
Blöh!
Men!
Under tiden som jag gick med Vicke, och förbannade allt från dimma till vindförhållanden gick pappa jaktprov med Nittro.
Och, ja, det gick (förhoppningsvis) vägen! Domarn har förvisso inte bekräftat men preliminärt så tog Nittro sin första jaktprovsetta i fredags!
Nittro i sensomras
Resten av helgen förflöt med lite älgkontakter, såg en kviga när jag gick med Nittro på söndagen, men hon bara sprang och jag skjuter inte löpälg för hundarna i november. Ståndskall ska det vara!
Nu sitter jag i Umeå och längtar hem...
