Phu, nu har jag jagat 11 dagar i streck och det börjar kännas. Vilken dag hände vad? Vad skrev jag om sist? Jag upptäckte just att jag knappt minns vad som hände igår, nu när jag väl ska skriva om det. Jag ska göra mitt bästa att komma ihåg i alla fall.

 

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Vi skulle alltså jaga i Älgsjöhyggena, Anders och Micke gick med sina hundar och jag satt på pass 14 vid Rasvillflon. De allsmäktigt rådande väderspåarna hade talat om att denna dag skulle det minsann regna! Jag föreredde mig väl med både byxholkar och regnponcho på passet. Och visst började det regna, men något skyfall var det inte frågan om, och efter ungefär en timme så upphörde det strilande regnet, och dagen var bara grå istället.

Anders hund fick tag i älg som drog bort mot Bröttjärnberget och när det visade sig att han skulle bli tvungen att hämta den lille rackaren med bilen och sen ta omtag så kände jag att det var dags att göra upp en eld. Sagt och gjort, det blev förstås en urtjusig tjärvedsbrasa som värmde mig de kommande timmarna!

Plötsligt så börjar visst Mickes hund att skälla, för han meddelar på radion att han hör skall i luten ner mot Lillnorn. Spännande! Jag hörde några skall då och då, men satt egentligen på fel sida om bergen för att höra något alls.

 

Tack och lov fick Micke också avsluta på ståndskall den här gången, duktiga fina Boss visar vart skåpet ska stå! Grattis Micke och Bossen!

 

Det var en liten oxe som han skjutit och när detta var klart så var det dags att bryta jakten i den här traken. 

 

På eftermiddagen var det så dags för Team Andersson igen, d v s jag och min käre bror tog varsin hund upp till Skåltjärnberget. Denna dag var det Vicke som blev min följeslagare. Vi delade området på lången och jag gick in från norra kanten på Långtjärna, iförd min allra bästa ståndskallssmygarfleecejacka (dagens ord). Det var så mycket älgspår och färsk skit inne i lutena på tjärna att jag knappt kunde gå utan att snubbla, vovve däremot han verkade ha glömt bort hur man jagade älg. Det var först efter en timme som han äntligen drog iväg. Och då gick det söderut mot Långtjärnänn och pass 12, men strax innan så vinklade det av mot Långflon och när hunden hade ca 300 meter kvar till bortre änden av flon så smäller det på pass 7. Elof sköt en oxe!

Jag vill gärna tro att det var Vicke som kom med älgen, då pass 7 ligger uppe åt det håll han var på väg. Men vad vet man? Efter skottet gått vände Vicke tillbaka och tog bakspåren tillbaka ner till mig.

Under tillbakagången börjar ett stilla regn falla och samtidigt smäller det två skott borta på pass 1, Fettja. Regnet ökar.

Hunden kommer tillbaka, men Lennart hittar inget efter sin kalv i Fettja. Det beslutas att jag ska knalla dit med Vicke och se om vi hittar något.

Då kommer störtskuren! Fleece är inte vattentätt på något enda sätt.

Jag går med hög hastighet till bilen, byter jacka och inser att spårlinan ligger i Eriks bil. Rumpa! Regnet vräker ner lite våldsammare.

Pappa kommer ner med den till mig och båda vi går ner till Lennart med Vicke. För att ta oss dit måste vi gå över bäcken. Där är det mycket vatten men vi lyckades ta oss över på en liten smal damm.

På skottplatsen hittar vi nada, men regnskuren borde ju rimligen ha sköljt bort det blod och hår som skulle kunna ha funnits.

Vi sätter Vicke på det spår efter älgarna som vi lyckas hitta i vattnet, de stod i ett blött doss ner mot bäcken, bara tuvor och vatten så det var otroligt svårt att hitta ens spåren efter älgarna.

Vicke spårar, som vanligt, som en klocka. Vi hittar inget blod på vägen och efter ca 700 meter vinddrar han hårt och vi tycker vi hör något som går iväg. Snabbt beslutar vi oss för att släppa hunden och chansa. Vovve drar iväg. Regnet vräker ner.

Tyvärr tycks älgarna gå undan snabbt och hunden bryter när de når en blöt myr ett antal hundra meter bort.

Med tanke på den allt mer minskande antalet ljusa timmar på dygnet beslutar vi att jaga av område den eventuellt skadade kalven befinner sig i kommande idag, alltså idag.

 

Jag var totalt genomblöt när jag kom hem. Den enda kroppsdel som var torr var min vänstra fot. Är det det man kallar halvbra kängor?

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Så var det då dags att ta upp jakten på den där kalven igen. Jag, pappa, Erik och Nittro var laget som skulle se till att det skedde.

Jag satte mig på pass 10 i Svarttjärnriset och pappa längs Kronlinjen. Erik och Nittro skulle gå in över bäcken mot Fettja och spåra av backarna närmast passet igen. De hittade inget av intresse, och såsmåningom släpptes Nittro lös. Vinden var bra för ändamålet.

Han fick tag i någonting som han höll i över en mil innan han släppte, en frisk älg skulle mig veterligen inte kuta så långt med det trycket på sig. När han avbröt letade han sig tillbaka till Erik som tog omtag och återigen fick hunden tag i älg och gjorde en närstan lika lång resa till.

Summasummarum kom vi fram till att älgen med största sannolikhet var helt oskadd.

 

De övriga i laget hade jagat i områden 23, Brann, men hade inte fått tag i något.

 

Eftermiddagen innebar att vi skulle jaga i Dösjöbränna. Pappa gick med Vicke och Erik gick faktiskt med Kitos i området, jag satt på områdets jävaste pass, nr 23 längs basvägen i Sutterviken. Vicke skickade ut en pinntjur nere i Mota och sen så skickade han även ut en till i liknande modell mellan mig och grannpasset. Jag såg öronen och huvudet på älgen som hastigast, inget skottläge där inte!

Jag såg även en räv som var på väg till vommen från Tommys oxe (se inlägget om torsdagen). Mer spännande än så blev det inte för mig.

 

Kitos däremot skällde älg i flera omgångar för första gången i sitt liv. Erik hade nästan läge på en liten tjur i en av skallfrekvenserna, men det var en rotvälta i vägen. Attans!

Kul ändå att han skällt!

 

Imorrn jagar vi i Bröttjärnberget, pappa går med Nittro och Anders går med sin jämte.

Fortsättning följer...