Dagen till ära, älgjaktspremiär och allt, hoppade jag upp ur sängen vid halv fem snåret och begav mig ut med den lilla grå, Vicke, i skogen.

Vid tavlan på skolan i Dödre (ni vet, den där vi skriver upp vilka områden vi jagar på för att inte krocka med varandra när många är ute) hade någon stulit pennan till tavlan. Tjuvar och banditer!

Jag fixade en lapp och sen var jag uppskriven på område 10, Skåltjärnberget. Vicke släpptes lös exakt klockan 06.00, han gjorde sina behov och sen drog han iväg.

 

Det gick rakt ut på Arroflon, myren där Arro har sin sista vila, och rätt på saltstenen som finns vid västra sidan myren. Jag hade tagit mig ca 200 meter och Vicke befann sig snabbt en kilometer bort. Helt klart hade han fått älgdoft i nosen!

Plötsligt snodde han om och kom bakåt, tog in på nystickarn ner från självaste Skåltjärnberget, ut på Skåltjärnvägen och mot Långtjärna. Full fart!

I korset vid Långtjärna snurrade han runt ett tag innan han vek ner mot Älgsjöbäcken, lurvade runt där ett tag och plötsligt kom de första trevande skallen. Han skällde inte alls bra, sin vana trogen så här i början på säsongen...

Det stod ca 3 minuter innan det bar iväg. Älgarna gick rakt över pass 25 vid Skåltjärna och sedan vidare norrut. Det gick och gick och gick. Och jag tog mig fram till nämnda pass 25. Här avvaktade jag, men såg på pejlen att hunden var på väg tillbaka, Grett, tänkte jag, då väntar jag här! Jo, tjena.

 

Vicke har ibland den egenheten att han står stilla vid älgarna länge innan han skäller på dem. Det jag trodde innebar att han vänt och var påväg tillbaka var egentligen älgarna som snott runt och till sist stannade hela konkarongen ca 400 meter bort, och Vicke var hos det rackarns älgarna i 20 minuter utan att säga ett ord! Mummelmummel... Att det fortfarande var älg kunde jag konstatera senare när jag passerade över spåren efter ekipaget med älg och hund.

 

Hur som, hunden höll tyst, jag blev less, det drog iväg. Norrut. Det stannade så småningom ut mot Trättmyra, men hunden höll fortfarande tyst. Jag smög ändå närmare för att, ja, jag vet inte, skälla själv kanske?

Plötsligt, efter att älg och hund skuttat över Stensjöbäcken så skällde han i alla fall igen. Lite mindre hackigt än på morgonen, men långt ifrån önskvärd intensitet. Blev tyvärr också bara en kort sekvens innan älgarna drog igen och när de kom ut på Igeltjärnvägen släppte Vicke och kom tillbaka. Och när han kom tillbaka var det andra gången jag såg honom på de 3,5 timmar den här resan tog, första gången var ju när jag släppte honom.

Det var den dagen!

 

 

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Ny dag och nya äventyr! Dagen var vigd till Nittro och jag hade kvällen innan skrivit upp mig på område 5 och 8, alltså Svarttjärnriset och Lillnöttjärnberget.

Det blåset en sydlig vind så jag bestämde mig för att gå in från vägkorset vid pass 5, sydöst om Storstensjön. Släppte hunden 06.25 (ooops, sovmorgon) och började gå uppför berget norr om Lillstensjön. När jag tagit mig ca 200 meter avvaktar jag lite eftersom jycken hade försvunnit. Plötsligt hör jag något tungt som klev upp på vägen nedanför mig och vid 06.50 kom de första skallen rullande, enligt pejlen stog älg och hund då mellan 50-100 meter från bilen, på vägen!

 

Det vek av vägen och gick mot Storstensjön och ställde sig nere i sjökanten. Jag tänkte: Detta går aldrig väl! Älgarna måste ju ha varit störda av bilen sen innan, plus att det hade gått norrut förbi bilen och i vind för mig...

Det stod ca 12 minuter där nere vid sjökanten innan den gav sig av längre norrut, men plötsligt vände det igen, tillbaka mot pass 5 och bilen. Det blev stopp i skjutgatan mot pass 5 och stod där ca 5 minuter innan det åter gick loss och gav sig söderut. Runt 1 kilometer senare släppte Nittro och kom tillbaka.

 

Vi knallade på och han sökte mycket bra, men i skall-väg hände inget mer av värde denna dag.

Även om det inte blev något vettigt ståndskall så är jag nöjd med dagen. Han höll ett lagomt högt tempo, bra sök, lät bli att springa vägar, hade trevlig kontakt och kändes riktigt fin idag.

Det märks att han fått några släpp i kroppen, farten han höll idag bådar gott.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Vi börjar egentligen inte jakten förrän på lördag, men som hundförare så får vi jaga bäst vi vill även denna vecka. Imorrn hade jag dock tänkt vila från jakten och satsa på en ridtur med Marie istället. Nya tag på torsdag!