Eftersök
Bättre sent än aldrig kommer så en rapport från söndagens jakt!
Det blev bestämt att jag och Vicke skulle gå ena halvan Brötjärnberget, och att David med tiken Tanja skulle ta den andra. Jag fick den södra delen och inledde med att runda norra änden på Brötjärna innan jag var inne i området och kunde släppa. Vicke sökte på bra och jag kände mig hoppfull. När jag kravlat mig upp på själva Brötjärnberget och var på väg ner mot gallringen mellan Älgsjöstickarn och Getingmyrdalen börjar plötsligt hunden bete sig som att det är älg i närheten och försvinner, när han varit borta runt 20 minuter smäller det ett skott, tyvärr åt helt fel håll för att vara nåt han var skyldig till. Sen smäller ett skott till. Strax därefter kommer Vicke tillbaka, och samtidigt roparen av passarna på radion att han skjutit på en ko, som ligger och en oxe som inte blev kvar på platsen. En stund senare smäller två skott till, då har den andra hundföraren skjutit ner en oxe som kom smygandes genom skogen. Jag tar fast min hund i väntan på att det där ska reda upp sig. Osäkerhet kring huruvida det är samma älg uppstår, men det finns två hundar på platsen (en i laget gick området brevid och det var den hunden som kom med älgarn), så jag släpper Vicke igen och fortsätter gå. När han varit borta i runt en kvart ropar jaktledaren på mig och vill att vi kommer till första skottplatsen för att påbörja ett eftersök för att försäkra oss om att det är rätt älg som skjutits ner. Vicke kommer tillbaka och jag går och ta Eriks bil för att ta mig till passaren på ett smidigt sätt. Möter upp med pappa på vändplan där jag ska lämna bilen, och säger att jag vill ha med honom som skytt om det skulle visa sig att älgen inte är död.
Vi går upp till passaren som först visar på fel spår, men sen hamnar vi rätt och Vicke tar an det direkt. Runt 70 meter in på spåret hittar vi två bloddroppar. Vicke är ivrig och det är bara att hålla i sig och följa med. Senare hittar vi två bloddroppar till på en liten kvist på ett gigantsikt hygge, Vicke är säkerheten själv och håller rätt spår trots den relativt höga hastigheten. Och så slutligen kommer vi fram till den döda älgen och kan konstatera att det rörde sig om samma älg. Skönt!
Senare visade det sig att det första skottet satt långt bak, i småtarmarna, därav den lilla mängden blod.
Vicke spårade klockrent i 2,3 kilometer, dock så går det lite för fort, men samtidigt är det skönt att veta att han är så säker. Det här var det andra skarpa eftersöket han gjorde i höst och andra gången han utförde det klockrent. Alltid bra att veta att man har en bra spårhund som man kan lita på. Det känns också bra att vi gått en spårkurs med honom och fått lite tips och att man lärt sig läsa hunden bättre.
Det var en stolt husse och matte som klappade om vovve sen, och en glad hund som fick riva i den döda älgen!
Oxen hade hela sju pinnar, här på väg upp på combitracken.
Senare berättade den andra hundföraren att han tagit pass vid den skogsbilväg han just nått då han hörde att det var en älg påskjuten, och där stod han när oxen plötsligt kom lufsande mellan träden. Vid första skottet hade älgen inte reagerat alls och vid andra skottet lade den sig ner direkt.
Det var skönt att allt gick bra och att älgens lidande blev så kort som möjligt under de förutsättningar som rådde.
Imorrn väntar nya tag och jag ska gå med Vicke igen.
En dröm, ett hopp.
Det blev bestämt att jag och Vicke skulle gå ena halvan Brötjärnberget, och att David med tiken Tanja skulle ta den andra. Jag fick den södra delen och inledde med att runda norra änden på Brötjärna innan jag var inne i området och kunde släppa. Vicke sökte på bra och jag kände mig hoppfull. När jag kravlat mig upp på själva Brötjärnberget och var på väg ner mot gallringen mellan Älgsjöstickarn och Getingmyrdalen börjar plötsligt hunden bete sig som att det är älg i närheten och försvinner, när han varit borta runt 20 minuter smäller det ett skott, tyvärr åt helt fel håll för att vara nåt han var skyldig till. Sen smäller ett skott till. Strax därefter kommer Vicke tillbaka, och samtidigt roparen av passarna på radion att han skjutit på en ko, som ligger och en oxe som inte blev kvar på platsen. En stund senare smäller två skott till, då har den andra hundföraren skjutit ner en oxe som kom smygandes genom skogen. Jag tar fast min hund i väntan på att det där ska reda upp sig. Osäkerhet kring huruvida det är samma älg uppstår, men det finns två hundar på platsen (en i laget gick området brevid och det var den hunden som kom med älgarn), så jag släpper Vicke igen och fortsätter gå. När han varit borta i runt en kvart ropar jaktledaren på mig och vill att vi kommer till första skottplatsen för att påbörja ett eftersök för att försäkra oss om att det är rätt älg som skjutits ner. Vicke kommer tillbaka och jag går och ta Eriks bil för att ta mig till passaren på ett smidigt sätt. Möter upp med pappa på vändplan där jag ska lämna bilen, och säger att jag vill ha med honom som skytt om det skulle visa sig att älgen inte är död.
Vi går upp till passaren som först visar på fel spår, men sen hamnar vi rätt och Vicke tar an det direkt. Runt 70 meter in på spåret hittar vi två bloddroppar. Vicke är ivrig och det är bara att hålla i sig och följa med. Senare hittar vi två bloddroppar till på en liten kvist på ett gigantsikt hygge, Vicke är säkerheten själv och håller rätt spår trots den relativt höga hastigheten. Och så slutligen kommer vi fram till den döda älgen och kan konstatera att det rörde sig om samma älg. Skönt!
Senare visade det sig att det första skottet satt långt bak, i småtarmarna, därav den lilla mängden blod.
Vicke spårade klockrent i 2,3 kilometer, dock så går det lite för fort, men samtidigt är det skönt att veta att han är så säker. Det här var det andra skarpa eftersöket han gjorde i höst och andra gången han utförde det klockrent. Alltid bra att veta att man har en bra spårhund som man kan lita på. Det känns också bra att vi gått en spårkurs med honom och fått lite tips och att man lärt sig läsa hunden bättre.
Det var en stolt husse och matte som klappade om vovve sen, och en glad hund som fick riva i den döda älgen!
Oxen hade hela sju pinnar, här på väg upp på combitracken.
Senare berättade den andra hundföraren att han tagit pass vid den skogsbilväg han just nått då han hörde att det var en älg påskjuten, och där stod han när oxen plötsligt kom lufsande mellan träden. Vid första skottet hade älgen inte reagerat alls och vid andra skottet lade den sig ner direkt.
Det var skönt att allt gick bra och att älgens lidande blev så kort som möjligt under de förutsättningar som rådde.
Imorrn väntar nya tag och jag ska gå med Vicke igen.
En dröm, ett hopp.
Kommentarer
Trackback
