Sådana här dagar, när jag sitter i lägenheten i stan och inte kan se ett hundhår så långt ögat når, då undrar jag om det är värt det. Att vara hundlös fem dagar i veckan är ju inte helt coolt.

Och så är det långt till hösten, till rungande ståndskall, till spännande ansmygningar och glada skratt med jaktlaget. Visst, det är fortfarande harjakt, jakt på räv och annat smått och gott, ja och så bäverjakten som närmar sig, men ändå.
Jag kan inte förneka att det är älgjakten med fina hundarna som ligger mig varmast om hjärtat, att få packa ryggsäcken okristligt tidigt på morgonen, plocka fram geväret ur vapenskåpet, lasta hunden i bilen och bara åka ut i skogen. När man släpper hunden och vet att man har en hel dags jakt framför sig, där allt kan hända. Jag längtar tills det är höst och jag kan göra det igen.
För det är livet. Och jag älskar att leva.



Sköt en älg, sen var det mums med torkat älgkött

Om jag inte fick jaga, så vet jag inte vad jag skulle göra. Det är så pass viktigt, utan jakten så skulle jag förmodligen bli galen. En dags jakt kan få mig att känna mig lugn och harmonisk i flera dagar, och sen när stressen står en uppöver öronen, då måste jag ut igen. Släppa en hund, glömma allt annat och bara vara där och då, vänta på upptaget, smyga, anstänga sig för att överlista älgen.
Och alla de där dagarna när det är stolpe ut, när älgarna överlistar mig, ja de dagarna är också viktiga.

Kort sagt, jakten är mitt liv, och jag önskar att det inte var så fruktansvärt länge kvar tills jag får släppa jyckarna och njuta av naturen och livet.

---