Nu är jag hemma i vackra Gillhov. Lugn, ro och att kunna andas, det är skönt! Sånt gillar jag!

Imorse vaknade jag av att nissarna som ska måla om/renovera utsidan av husen där jag bor for och bankade upp bräder på garagen. Inte coolt att vakna av det. Det var i alla fall strålande sol, så jag lågvaken och lyssnade till hamrandet medan jag funderade över livet. Kom inte fram till så mycket, men jag hoppas att det är på väg åt rätt håll nu. Vågar inte bli för hoppfull, för varenda gång jag trott att saker ska bli bra senaste åren så har de gått käpp rätt åt skogen igen, och blivit värre än innan. Men jag hoppas och vill må bättre, och därför hoppas jag att det håller på vända.

Nåja, efter mitt bryska uppvaknande steg jag upp och åt frukost, duschade och stökade på som vanligt, åkte till jobbet och blev skadeglad över att annat folk fått p-böter. Elakt, ja, men ändå lite skoj så på morronskvisten!
Jobbade, slet och så tog dagen slut.

Då åkte jag till stallet, underbart väder, underbar häst och ja, en rätt så duktig pilot också, om jag får säga det själv! Red ca 50 minuter, tog en runda mot Kalmar, vägen var i toppenskick och mjuk efter dagens regn. Utforskade en väg som slutade i en bro som jag inte vågade rida över. I alla fall, Messa gick riktigt bra idag, och var pigg och framåt! Kul!
Fixade i ordning i stallet och for sen hem, landade hemmavid klockan 20:39, inte alls illa med tanke på att jag slutade 17:50, och hann med en hel del på den korta tiden!

Kom hem och fick ett gosigt välkomnande av underbara hundarna, som alltid är tokglada när man kommer hem! Jag gillar att komma hem till någon som är tokglad, det är ju inget jag upplevt så ofta, så det är tur jag har de där vilda små liven!

Pappa hade kapat ner våre tre stora röda buskar på gården, så nu är det jättetomt där, men de lär ju växa upp igen. Min bror har den goda smaken att inte ens vara hemma när en annan kommer hem, men det är väl inte min grej kanske, fast ändå, vem ska jag då ge skavsår i öronen med triviala berättelser om livet?

I alla fall, jag och Andreas har rätt ut en massa saker, och förhoppningsvis är hela den skutan på rätt köl igen. Det gillar jag skarpt! Andreas är en otroligt snäll, fantastisk och omtänksam människa som jag inte vill leva utan. Han har hjälpt mig igenom så mycket det senaste åren genom att bara finnas som ett stöd när livet känts hopplöst, och antagligen har jag inte tackat honom tillräckligt för det. Men som sagt, så har vi förhoppningsvis rätt ut det mesta nu, och kan fortsätta vara de nära vänner vi alltid varit.

Andra saker jobbar jag på att reda ut och möjligen kan jag se ett slut på mörkret i den tunneln. Jag vill kunna gå vidare, kunna känna mig bra igen. Jag vill uppleva att jag är respekterad och omtyckt för den jag är, och dit kan jag nog ta mig, med lite god vilja och vännernas stöd. Att man kan låta sig själv bli så trasig, utan att egentligen märka det, det är konstigt. Men det är klart, många bäckar små kan göra stor skada i en redan osäker människas liv. Men som sagt, jag jobbar på den delen, och ja, det kommer ta tid, men åh vad jag längtar till den där dagen när jag vaknar och känner mig glad och känner att jag mår bra! Det finns ändå mycket i mitt liv att vara glad åt, men tyvärr kastar det stora svarta kärleksovädret skuggor över allt det, så jag har svårt att se det.

---