Det är morgon, du vaknar strax innan klockan ska ringa. Det är en vanlig morgon, en höstmorgon då mörkret ännu ligger tätt ute, du ligger kvar i sängen ett par minuter och tänker på dagen som ska komma. En vindlande känsla drar förbi, knappt skönjbar, men den fastnar i din stilla omedvetenhet. Du reser dig upp, drar på dig kläderna och smyger ut i köket där du äter frukost och gör i ordningen ryggsäcken. Hunden tittar på dig, du nickar kort och han går till dörren där du snart tar på honom halsbandet. I bilen är han alldeles lugn, lägger sig ner, vet vad som ska komma. När de första solstrålarna bryter ovan horisonten stryker du halsbandet över hundens huvud. Du går på en stig som du trampat så många gånger förr, du skulle hitta i sömnen om du var tvungen. Kärleken till naturen, till lugnet och den fridfullhet du känner i detta ögonblick är fullständigt omöjlig att beskriva. Din hund kommer till dig, du ger honom en flyktig klapp längs halsen och så försvinner han bort över den myr ni just nått. Du ser dig om, ser dimman fly förbi myrens krokiga tallar, ser en korp lyfta över trädtopparna. Sakta tar du dig upp på en åsrygg där du slår dig ner på en mossig stubbe, tar en titt på klockan och väntar. En kvart senare håller du andan när de första dundrande skallen når dina öron, hundens välkända dova röst värmer inombords och du kommer på dig själv med att le vid ljudet.

Det är lycka, och jag älskar det.