Just nu känns livet väldigt tomt och konstigt. Efter att under tre års tid lagt ner massor med energi, tid och kärlek för att få det att fungera så fick allting ett slut i lördags.
Ena sidan av mig känner en lättnad över att kunna börja återhämta sig, läka och försöka må bra igen, medan den andra delen bara gör ont och protesterar och säger att jag kanske hade orkat en stund till, att kanske kanske, bara jag älskar tillräckligt mycket kanske det kunde ha fungerat. Ibland känns det som att nån tar en kniv och vrider om i hjärtat, och då vet jag inte vad jag ska göra...

Samtidigt som jag vill gå vidare och få hjärtat att sluta värka så önskar jag nånstans att det var så att jag kunde återhämta mig, läka och börja må bra igen tillsammans med dig, men det går inte, jag vet det. Men ibland, ja, ibland då önskar jag det.
Och vissa stunder då andas jag ut och känner allt lätta, men de är korta stunder. Korta, men otroligt värdefulla.

Tack Jeanette för att du kom och tog hand om mig i onsdags, det var riktigt illa då.